Grattis mig!

Idag blir det personligt med lite antropologiska inslag.

För fem år sedan idag på dagen befann jag mig med min dåvarande tjugoplussnågot-flickvän i Kina för att se på stora förbjudna städer, långa, gamla murar och äta smarrig kinesisk mat. Ovanstående lyckades vi med strålande till 67%, men till 33% misslyckades vi kapitalt. Det visar sig nämligen att det är mycket enkelt att hitta mat i Peking. God, ätbar mat....... Inte lika enkelt. I alla fall inte om man utan guide irrar på måfå på det sätt som vi irrade på, dvs på måfå.

Dagen före (alltså för exakt fem år sedan) min flickväns födelsedag åkte vi ut till kejsarpalatset en bit utanför Peking. Det var en varm och vacker dag, men det var inte den främsta orsaken till mitt ymniga svettande, som bäst kan beskrivas som ymnigt, vilket adverbet i andra satsen i meningen skvallrar om. (Anledningen till denna märkliga förklaring av en märklig mening är att jag tar mitt ansvar gentemot den skolklass, vilken ryktas använda min blogg i något sorts språkligt syfte, oklart om som vardandes föredöme eller avskräckande exempel. Jag fick nu använda ordet adverb. Varsågoda.)

Jag svettades för att jag var nervös. Jag laddade nämligen för min livs viktigaste fråga och spejade efter rätt ställe att ställa denna. Det var dagen före min flickväns födelsedag och jag räknade och räknar med att bara få en chans till att göra det jag stod i begrepp att göra.

Så såg jag platsen! Platsen med stort P och inte så små LATSEN heller. Lite avsides, bredvid kejsarinnans betongskepp (inte ett utslag av auto correct. Det finns ett skepp av betong där) spanade jag in en liten trivsam dunge. Jag tog min älskade lite åt sidan och sa: "Flodis (ja, jag sa naturligtvis inte Flodis, utan Flodis riktiga namn, men alla benämns ju vid alter egon i denna blogg och jag vill ju inte bryta mot reglerna, hur korkade de än må vara) Flodis, jag älskar dig så otroligt mycket." Här sa Flodis något om att hon också kände diverse varma saker i känsloregistren , men jag lyssnade inte så noga. Detta var ju mitt ögonblick! Flodis skulle icke få ta över showen. ICKE!

"Jag älskar dig och i morgon fyller du år." Mer snack här av Flodis, snack som på det hela taget gick ut på att hennes födelsedag är årets viktigaste dag och blablabla.... Jag avbröt henne med viktigt prat: "Men nu är det så här, att efter imorgon vill jag inte fira min flickväns födelsedag fler gånger." I den kompakta tystnad som min nanosekundslånga konstpaus innebar, kunde jag utläsa ilska, fruktan, desperation och faktiskt en liten gnutta mordiskt hat i Flodis vackra anlete. 'Vad menar han? Ska jag inte firas längre? Jag måste ju firas! Ska vi sluta fira mig efter 30? Om jag dränker honom här, vid betongskeppet, kommer man hitta liket innan jag hinner hem till Nykors?' Jag darrade. Hade jag drivit henne för långt? Hade jag missbedömt henne? Hade hon nog med humor för det här? Och varför bygger man en båt av betong? Nu var jag dock hopplöst låst vid min linje och hade inget annat val än att se mitt luriga skådespel till vägs ände. Jag fortsatte. "Jag vill inte fira min flickväns födelsedag fler gånger efter imorgon. Jag vill därefter fira min hustrus födelsedag." Va!? Vilken luring!! Komiskt geni, det är vad jag är, tänkte nog jag mer än Flodis.

Snabbt gick jag ner på knä och friade och hon fann sig, förlät mitt trams omedelbart och svarade, som man kan ana, om än förvånas av: ja. Hurra!

Vi åt en tidig romantisk förlovningsmiddag på McDonalds. Det var det dittills godaste vi ätit i Kina, vilket ger er en god uppfattning om vilket kulinariskt fiasko vår Kinaresa var. Dagen efter åt vi dock Pekinganka och det är smarrigt, vill jag lova. Ikväll ska vi därför dagen till ära fira med Pekinganka här i självaste Stockholm och jag är lite nervös för hur de ska lyckas. Kommer de att få till det där speciella, absolut romantikbefriade ljusrörsljuset? Har de den rätta, fina kombinationen av rött och gult i utsmyckningen av lokalen? Kommer personalen vara trovärdigt, genuint otrevliga? Många funderingar så här på morgonkvisten.

Jag ska inte tråka ut er med allt för många detaljer från en fem år gammal reseberättelse, men jag vill delge ytterligare en anekdot från vår förlovningskväll. Vi hittade en mysig park som var full av aktivitet. Det var båtar på kanaler, drinkar och mat och massor med folk. Vid ett tillfälle såg vi en gammal man med en hundvalp på pakethållaren. Folk flockades runt valpen och klappade och gosade, allt med mannens goda minne. Flodis tjöt till förtjust och närmade sig mannen, varvid han lyfte undan hunden. När vi hade passerat vände jag mig om och såg hur hundvalpen kom fram igen. Detta var endast ett av antalet tillfällen där vi fick erfara hur det är att bli utsatt för rasism. Inte kul, men en nyttig erfarenhet.

Efter en helkväll i parken var vi lyckliga, trots hundvalpsdiskrimineringsincidenten. Jag gick och lade mig bredvid min tjugoplussnågot-fästmö. Livet var vackert. Dagen efter vaknade jag upp med min fästmö, trettioplussaren. Det var Flodis födelsedag och våra äventyr i Kina fortsatte ett par dagar till. Vår livs resa, däremot, den hade bara börjat. Tack för att du sa ja för fem år sedan, trots att jag inte kunde låta bli att skämta ens då. You rock my concrete boat, Flodis.