Pålar

Vad är det för fel på folk? Jag finner mig tyvärr ställa den frågan allt för ofta och gång på gång får jag kämpa för att bibehålla min syn på människan som i grunden god. Nu är det pålar i vatten som får mig att ryta till.

Ja man har på flera olika badplatser i Sverige, bland annat i min omedelbara närhet, upptäckt spetsiga pålar nerkörda i vattnet vid bryggorna. Pålar som alltså riskerar att spetsa den som hoppar i och träffar dem. I mitt tycke skall dessa hyss rubriceras dråpförsök om man får tag i förövarna. 

Är gärningsmännen medvetna om hur farligt deras tilltag är, eller saknar de helt konsekvensanalys? Jag vet inte vad jag tycker är värst, om det rör sig om medvetet dråpförsök eller om det är ungdomar som är så inåt helsikes korkade, att de inte förmår greppa hur farligt och trygghetsberövande detta är. Helt uppåt väggarna är det hur som helst. Om det rör sig om ett hyss, påminner jag alla föräldrar därute att uppfostra sina barn med fokus på empati. Det är så vi skapar det goda samhället.

Till alla er som badar: Kolla innan ni hoppar, även om det var dykivänligt igår.

Så här kort blir det idag, kära läsare och jag vill varna för att det kommer att bli fortsatt tyst i några dagar, då jag är tillfälligt utan mobilt bloggredskap, dvs min smart-phone. Om hur patetiskt beroende jag och de flesta av oss är av våra smart-phones kunde jag skriva mycket, men det hinner jag inte nu. Återkommer i er tjänst så fort som möjligt.

Fotgängarvett

Jag brukar ofta skriva om hänsyn och trafikvett. Det brukar vara uppskattat, så vi gör det igen.

Vi börjar som så ofta med en stilla fråga: Vad är det för fel på folk? Är det verkligen så svårt att som fotgängare korsa gator på ett korrekt sätt? Jag ser dagligen personer gå mot rött, trots att det står bilar och väntar på omslaget. Erkänner: Jag går faktiskt då och då mot rött, men då är det bokstavligt talat (skrivet) inte en bil i sikte.

Sedan det här med att springa över gatan där det inte finns övergångsställe. Låt mig klargöra, käre fotgängare: Du kan inte på ett korrekt sätt avgöra hur snabbt bilen där borta kommer att ha nått din punkt. Nej! Du kan inte det. Punkt. Framför allt kan du inte mäta och avgöra hur obehaglig situationen är för bilisten. Det som känns helt ofarligt för dig som fotgängare, känns ofta riskfyllt för den som framför fordonet. Det är helt enkelt jätteläskigt att se dig att springa över gatan även om du är "långt borta". Om du är 100 meter bort och jag kör i 50 km/h och du ramlar, ja då är det bara....vänta....då är du....ja, du är då faktiskt inte särdeles långt borta. Som bilist hajar man till och hajar, det är farliga djur. Det är inte hänsynsfullt att utsätta någon för oro.

Om du gör dig skyldig till något av det ovanstående så ber jag dig att tänka till. Om du gör ovanstående med barn i hand ber jag härmed att få förklara dig ansvarslös och dum. Vad är det du lär ditt barn? Om du som vuxen är illa skaffad att riskbedöma, så är ditt barn fullständigt inkompetent i samma situationer. Det är då inte väldigt begåvat att visa ditt barn att hen som fotgängare kan strunta i trafikvett.

Slutligen en släng av sleven till dig, bilistpucko: du ska stanna vid obevakade övergångsställen om någon vill över. Punkt.

fulest.se

Jag är ledsen för att det är lite tyst på gubbloggen för tillfället. Jag har lite andra grejer att fokusera på just nu.

Jag kan dock inte låta vansinne passera obemärkt förbi och skriver därför en rad. Jag pratar om vansinnet som cirklar kring bloggerskan och proffsidioten Katrin Zytomierska. På sin blogg förfasas hon över att en träningskedja (här plats för sponsring) använder en tjej som väger 70 kilo som talesperson. Detta efter en kamp på träningskedjan där tjejen har gått ner 30 kilo.

Katrin skriver att 70 kilo inte borde vara ett ideal, utan att tjejer borde sträva efter att väga 55 kilo. Hon antar vidare att tjejen bara äter hamburgare och pizza.

Hon ifrågasätter LÄMPLIGHETEN i "att stå helt osminkad med stripigt hår och övertydligt svettiga kläder på en reklamaffisch". Vi kan där med (Katrins egen särskrivning) än en gång dra slutsatsen att Katrin är en vidrig typ oavsett om hon menar allvar eller om hon provocerar. Det är dock ingen kontroversiell slutsats att Katrin är komplett slut i huvudet så detta inlägg fokuserar inte på henne.

Jag vill istället lyfta fram de annonsörer som nu (bättre galet sent än aldrig) gjort det enda rimliga och dragit in sitt stöd till häxan. Rimligt och bra gjort.

Katrin är stygg i huvudet och kan inte förväntas censurera sig själv. Det kan däremot bloggportalen finest, men de väljer att fortsätta låta Katrin fortsätta sina diverse häxjakter och fortsätta framföra sina sjuka ideal.

Finest borde döpa om sig till fulest. Den människosyn som de tillåter framföras på sin plattform är fullständigt orimlig. Punkt.

Social media conduct

Härom dagen var jag med i ett meningsutbyte på en kamrats (vi kan kalla henne Berit) Facebook-vägg. Det handlade om ordet "hen":s vara eller icke vara. Dagens inlägg handlar inte om detta ords existensberättigande, utan om hur vi beter oss mot medmänniskor i (den virtuella) världen.

Berit frågade på sin vägg vad folk tyckte om införandet av ordet"hen" i svenska språket. Jag och andra med mig skrev att vi tycker att ordet känns förenklande och logiskt som ett substitut till att skriva "han/hon" i situationer där könet på personen inte är känt för den som skriver. Andra höll inte med utan ansåg att ordet inte hör hemma i svenska språket.

Så långt inget fel. Vi kan ha olika åsikter. Vi SKA ha olika åsikter (utom i omdömet av årets sommarväder, som vi alla ska avsky och förakta). MEN, det finns ingen anledning att vara otrevlig. Allra minst när vi debatterar på tredje persons vägg. Jag ska utveckla.

Berits kompis (vi kan kalla henne Tuttan) skrev att hon inte förstod hur man kunde vara så lat att man inte orkade skriva han och hon (Tuttan hade alltså inte riktigt förstått i vilka sammanhang vi tyckte "hen" ska användas, men det är inte superrelevant här, om än lite talande) och att de som använde ordet var tramsiga. Jag och andra vänner till Berit var således lata och tramsiga.

Reflektioner:
Skriven text är som gjord att missförstås, så läs gärna både en och två gånger innan du sätter dig till tolks för någon annans text. Speciellt viktigt i detta sammanhang. Jag och Tuttan har en gemensam vän. Tuttan ser det för oproblematiskt att förolämpa mig genom att kalla mig lat och tramsig på Berits vägg. Tänk på att vägginnehavaren hamnar i kläm om retoriken blir för hård. Det hände på min vägg vid ett tillfälle.:Två personer som inte känner varandra hamnade i ett meningsutbyte som blev lite för hätskt. Resultatet blev att jag höll mig borta från debatten på min vägg, då jag inte ville såra någon av dem. Det hade varit roligare att vara med, men det kändes olustigt.

Det är rimligt att anta att den du battlar med är lika god vän med vägginnehavaren som du är. Därför: 1. utgå inte från att vederbörande är en idiot. Det skrivna språket är designat så att det lätt kan missuppfattas. Genom att beskriva någon som en idiot, säger du samtidigt att vägginnehavaren är någon som är kamrat med en idiot. Ibland kan vi visserligen inte riktigt välja bort folk på Facebook, men oftast är vännerna självvalda av vägginnehavaren.
2. Tänk på att vägginnehavaren troligtvis vill bibehålla en god relation med er båda. Tvinga inte henom (HA!) att välja sida.
3. Det finns ytterligare en mängd anledningar till att stanna upp och fundera på om du kanske missförstår den du battlar med: De flesta människor är snälla och vill väl. Du bygger det goda samhället med vänlighet. Sänk dig inte till andras låga nivåer. Etc....

Som sagt, ibland är inte vänner på Facebook valda, men då kan man kolla med vägginnehavaren innan man smädar dem, som den gången jag började ana att den jag battlade ned på min kusins vägg var en fullblodsrasist. Jag skickade då ett privat meddelande till kusinen (vi kan kalla honom Chang) och frågade försiktigt vem personen var. Jag fick svaret att det var familjens svarta får, som inte kunde  unfriendas pga familjeband, men att ja han är ett vit makt-äckel och det var ok att krossa honom. Sagt och gjort.

Men generellt: Var snälla mot främlingar, om än inte för någon annan orsak än att det kan vara din väns vän. Men framför allt för att det är en medmänniska (tills dess hen bevisat sig vara en motmänniska).

Mekonomgubben från helsiket

Nu är jag tillbaka och vi river av ett gnäll över yrkespersoner som inte kan nöja sig med att vara stolta över att de kan saker som lekmän inte kan, utan måste förnedra den som ber dem om hjälp. Skärp er! Om alla kunde det ni kan, hade ni inga jobb! Var tacksamma för att jag inte kan beskära ett träd, operera bort min egen blindtarm, eller vet vilket sågblad jag ska ha för att riva en blåbetongvägg med tigersåg.

Min hustru var på mekonomen igår för att få hjälp med lite bilfix. Helt oanandes gick hon in i tron om att hon skulle få möta personal som skulle vara glada för att kunna hjälpa henne med sådant hon (och jag) inte kan. Det rörde sig om lite lampbyte och kolla om oljan borde bytas och allmänt se till så att bilen rullar på. Min hustru visste inte att hon skulle bli uppläxad av mekonomgubben. Min hustru trodde att mekonomgubben skulle vara glad för att han fick tillfälle att hjälpa henne med det han är duktig på. Icke. Min hustru fick veta att hon minsann själv borde veta om oljan borde bytas, hon borde veta att det i just detta lyse satt fler dioder och att hon därmed var dum i huvudet som sade att lampan (singularis) måste bytas. Vad är det för fel på folk?! Hoppas att mekonomgubben ska ut och flyga någon gång och har någon fråga om hur man får upp nödutgången och min hustru får tillfälle att säga att det borde han väl kunna själv, varefter hon och alla andra passagerare tar sina fallskärmar och hoppar.

Jag hoppas mekonomgubben går på bar och beställer en Manhattan, bara för att bli ombedd att rada upp ingredienserna till bartendern. Jag hoppas att mekonomgubben hädanefter aldrig får med bruksanvisningar till sina uppblåsbara dockor. Jag hoppas att mekonomgubben aldrig mer får se en film, tills dess att han kan förklara vad en scripta gör. Jag hoppas att hans liv är fyllt av frågor till Skatteverket, försäkringskassan, veneriska kliniken och andra och att alla svar kommer med samma typ av hån som min hustru fick ta emot av honom "Jag hoppas att ditt vin blir till vatten, blixtar träffar" (din bil)....... ....Heja Timbuktu!

Jag fick inte åka och prata med mekonomgubben för min fru. Därför skriver jag av mig till er, kära läsare.

Jag vill tillägga att jag fått bra service på mekonomen oftare än inte. Men sparka mekonomgubben! Han är dum.