Pappa gråter

Stackars Junior. 

Jag såg på Idoluttagningarna igår kväll (vi spelar in och tittar när vi får tid, vilket med vår nuvarande tv-tittarfrekvens innebär att det igår var dags för avsnittet från 27 augusti) och där fanns en far till en son (som faktiskt snart skulle bli 17, faktiskt) (FAKTISKT!). Fadern väntade utanför auditionrummet och sken upp som en sol när sonen kom ut med guldbiljett i hand. Just att skina som en sol var ett passande sätt att skina, eftersom uttagningen för dagen skedde i Karlstad. Fadern var så stolt. Det syntes. Hade fadern varit en gråtare, då hade han minsann gråtit när han förklarade hur stolt han var. Men han grät inte. Han är ingen gråtare. Han bor i Värmland där snus är snus och woaggarbil är raggarbil och bryllcreme är bryllkräm och dansband är.... tja, ganska plågsamma, men förvisso är de även dansband. I Värmland tänker jag mig att män är män och den typiska Värmlandsmannen gråter inte. Jag borde väl veta, då jag faktiskt varit i Värmland en gång. (Vänligen ana här att jag inte är seriös i min generalisering av Värmlandsmannen, men tillåt för sagda generalisering för ett mått av humor). Så en pappa i Värmland som just bevittnat hur sin son fått en guldbiljett i Idol grät alltså inte. Bra för honom då. Hurra för den stoiske pappan. I rullstol satt han också och kunde ha dragit någon tung grej mellan tårarna om hur han alltid hoppats på en chans för sin son. Helsefyr vad bra gråt-TV det hade blivit. Men inte. Inga tårar, ingen extreme makeover-storry. Han satt som en man, komplett ogråten och såg sin son få en guldbiljett. En far till en helt annan son såg samma sak. På TV. Denna pappa bevittnade alltså någon annans son få en guldbiljett och hur dennes far ler starkt och pålitligt. Pappan framför TVn grät som en Bagge som tappat den nyinköpta semlan. 

Förlåt Junior, men du kommer att få skämmas för mig många gånger under ditt framtida liv. Många. Det kommer att bero på en mängd olika saker, ofta baserat på min fullständiga oförmåga att hålla tyst och låta människor leva i ovetskap om mitt personliga livsöde, min story, min syn på pokeymons betydelse för idrottsrörelsens utveckling. Men ofta kommer det bero på mina tårar. "Jaha då gråter pappa igen, då", kommer du tänka mer än en gång i ditt liv.

Redan innan du fanns hade jag tämligen lätt till tårar och kunde framför allt om jag var bakfull fälla en försvarlig mängd tårar framför en fin filmsekvens. Eller i ett fint samtal med en vän en sen kväll. Eller om jag jag blev ledsen över diabetesen. Eller om det var tisdag. 

Det var före du fanns. Det var på den stoiska tiden. Innan jag blev det under av outsinlig källa till saltvatten som jag är idag. Efter din födelse finns det liksom inga stop. Det gråts till allt det gamla vanliga, men en ny kategori har tillkommit. Den tyngsta. Alla gråtsituationers moder: kategorin "barn vs. förälder". Barn dör från förälder, förälder dör ifrån barn, barn kramar förälder, förälder stolt över barn, barn säger till förälder att det älskar sagda förälder, barn fiskar med förälder, förälder tänker på barn etc, etc....

Vi är förälder och barn, du och jag. Det kommer att vara fotbollsmatcher där du gör det avgörande målet, musikuppvisningen där du "spelar" klarinett så att glasrutor riskerar att gå sönder, din första julklapp till din mamma, ditt brutna ben, din sovstund med katten Kurt. Jag kommer att vara där och så kommer även tårarna. Alltså, för att få dig att förstå hur illa det är ställt: Jag har redan suttit och tittat på dig när du "äter" gröt och börjat tjura för att du är så fin, för att jag älskar dig så. Det här har faktiskt hänt. 

Pappa gråter lätt, Junior. Kanske är pappa lite för empatisk och inkännande, kanske har pappa i ett tidigare liv varit ett regnmoln, kanske har pappa någon sjukdom (ögoninkontinens). Vad det än är, så säger jag dig här och nu att oftast är det ditt fel. Jag lägger det här på dig, min son. Du gjorde det här, i alla fall eskaleringen till den varelse som får varenda katolsk proffsgråterska att framstå som samlad och rationell. Pappa älskar dig så otroligt mycket och sätter in dig i alla de där situationerna. Det är du som dör i filmen, det är du som blir lämnad kvar, det är du som säger att du älskar pappa (visserligen uttrycker du det som "labjou", men ändå) och det är du som har den där guldbiljetten i din hand. Snälla skäms inte alltför mycket för mig, utan minns att jag gråter för att jag känner och du har fått mig att känna med en absurd intensitet. När du om några år får din guldbiljett kommer jag att hulkgråta med snorbubblor i nationell TV. Stackars Junior.  

Fasen. Lyckades nästan skriva allt ovanstående utan att böla, men bara nästan. Skämmigt. 

Mobiler i klassrummen. Trams!

Jag vet inte mycket om allt, det fick jag erfara häromdagen. Skolan vet jag tydligen inte tillräckligt om. Junior är inte ens två år, så jag får väl förlåtas min okunnighet, för okunnigheten är i detta fall fullt rimlig. Jag blev chockerad av att höra om förslaget om förbud mot mobiltelefoner i skolan. Jag häpnar, men inte för att jag ogillar förslaget, per se, utan för att jag ogillar behovet av lagen. Det är för mig fullständigt orimligt att ett sådant förbuds ska behövas!!

Eleverna är i klassrummet för att lära sig av läraren och ska inte distraheras av sina telefoner. Jag tog för givet att det var telefonfritt. Det ska inte behövas någon lag för detta utan lärarna måste ju självklart ges mandat att ta bort telefonerna. En korg i entrén, kanske ett bord med laddare? Varför är det inte så? Har eleverna verkligen sådan makt att de kan åberopa lagen när de blir tillsagda av en vuxen, sv en lärare att fokus ska ligga på läraren? Naturligtvis inte. Det är idioter till övercurlande föräldrar som ligger bakom. Ledsen medföräldrar, men ni är sopor som sabbar era barn. När Junior börjar skolan kommer jag att kräva att mobiltelefoner inte förekommer i skolbänken. Jag kommer att ha detta som min första fråga när jag väljer skola åt honom, givet att vänstern inte har lyckats med fas ett i återgången till DDR-Sverige och fråntagit mig rätten att välja skola åt mitt barn. 

Vad är det för trams som försiggår i vår skola? Elever ska naturligtvis ha rättigheter och visst inflytande, men jag anser att eleven till syvende och sist är gäst i ett rum där läraren är chef. Kontroversiellt sagt, tycker många, men rimligt som tusan, tycker jag. 

Detta meddelande skrevs på min mobiltelefon, men inte i skolbänken. Hepp!

Dagislämning

Morgonen jag fasat över är här; morgonen då logistiken krävde att jag lämnar Junior på dagis i svinottan innan jag far till arbetet. Det kommer att bli så alltsom ofta, men det dröjde alltså några veckor innan det skedde. Finis har kunnat lämna vid 9 hittills. Nu blir det första långdagen för Junior. Hans arbetsdag börjar 7 med frukost och slutar halvsex när jag hämtar igen. Finis latar sig på lyxhotell (antar jag) i Luleå. 

Hur skulle det gå? Jag är rutinmänniska till absurdum på morgonen. Det lilla underverket skulle sabba mina rutinen. Nervositeten var minst sagt stor. Hur skulle jag hinna i tid till jobbet? Hur skulle jag hinna blogga?

Jag ställde klockan på 06.20 och vaknade lite avslappnat 05.13. Jag hann således med både frukost och linsisättning och tandborstning och annat innan jag var tvungen att väcka Junior 06.30. Vi får se hur morgondagen blir. Kanske kan jag sova tills alarmet går, kanske väcker Junior mig. Kanske blir det jordbävning. En sak är säkert och det är att inget är sig likt längre. 

Hejjå Kurt, hejjå TVn, säger Junior och vi beger oss till Dagis. Hejjå kära läsare. 

Säg till och låt andra säga till ditt barn

Jag läste i tidningen idag att många föräldrar inte tycker att andra ska tillrättavisa deras barn. Knappast en nyhet egentligen, men någonting väl värt att ta upp för yours truly.

Vad är det egentligen som gör att en människa blir så övercurlande att det är viktigare att ens barn skyddas från obehaget att bli tillsagd av en annan vuxen (jag tror föräldrarna i fråga skulle svamla om barnets integritet) än att barnet i fråga lär sig att bli en god medborgare? Fruktar man att barnet tar faktisk skada av tillsägelsen eller är det ens egen stolthet man skyddar?

Jag förstår det verkligen inte. Jag hoppas att Junior blir en välartad pojke, men om han blir hopplös vet jag hur effektiv "främlingens förmaning" är. Jag har själv varit främlingen som gett den utmattade modern en stunds respit genom att upplysa minimonster om vikten av hänsyn och omtanke gentemot andra på bussen/tåget/flyget. Jag vet till och med om föräldrar som bett främlingar om dylik hjälp.

Att tillrättavisa någon annans barn behöver inte uppfattas som kritik mot föräldern. Det bör istället uppfattas som stöd till densamme. Varje insiktsfull människa vet att inte ens den bäste föräldern inte alltid förmår att styra det bångstyrigaste av barn, men kanske kan främlingen. Varför tacka nej till hjälpen?

Ett av vår tids stora problem är att barn inte har en inneboende och grundläggande respekt för vuxna. Detta skapar bekymmer i skolan där lärare möts av trots och tjafs och därmed skapas en miljö som inte lämpar sig för inlärning. Kan det faktum att barn inte är vana att ta tillrättavisningar från vuxenvärlden vara orsak till detta? I alla fall kan det inte underlätta. Jag tänker fortsätta att ta ansvar för samhället och assistera i uppfostran av våra gemensamma barn. Jag riskerar att få en tillrättavisning av den förnärmade föräldern, men jag tar den risken. 

Tips till er som vill bli en tillrättavisande främling: Lyssna efter barnets namn innan du tilltalar det, tala därefter vänligt med hen och skäll inte, utan försök få barnet att förstå varför det inte kan bete sig som det gör: "Rutger? Hej. Ser du alla tanter och farbröder som sitter framför dig. De och din mamma är trötta och det skulle vara jättetoppen om du kunde hjälpa dem att få en lugn och fin busstur. Om du skriker och busar, så kan vi inte ens höra vad vi tänker, så skulle du kunna vara en jätteduktig pojke och sitta ner och prata med en röst som bara mamma kan höra?" Funkar oftast. Kom ihåg att le mot Rutger. 

Värre än dragspel

Jag har just fått en liten insikt i vad helvetet kan vara och det är inte vackert, kära läsare. Här följer min profetia. 

Efter en helgs gräsänklingsskap hämtade jag igår kväll Finis och Junior vid flygplatsen. Nej det är inte detta upphämtande eller återvändande som utgör mitt personliga helvete, snarare tvärtom. Jag svävade som på små moln av bearnaise där och då och ända fram till just för några minuter sedan. Till och med nattens magspark och två käftsmällar kändes mysiga, för de kom ju ändå från lille söte Junior (hävdar Finis å det bestämdaste).

Medans de var borta besökte jag en billighetsaffär (vi kan kalla den Underskyffelsfirman) för att köpa några förnödenheter. Där såg jag en liten pianoliknande sak och eftersom junior gillar lite för mycket att hamra på mitt elpiano, tänkte jag att detta kunde vara en bra investering i hans musikaliska fostran. Att flytta bort dreggelmaskinen från min skatt elpianot var prioriterat, så mot bättre vetande (eller något vetande överhuvudtaget faktiskt) inhandlades den färgglada lilla tangentbeprydda tingesten. 

Så nu för några minuter sedan hände det. Jag minns det som vore det nyss och scenen utspelar sig gång på gång i slow motion inför mitt inre. Jag hör mig säga (whale style) till Finis att "jag har ju köpt en ny leksak till honom". Hon går fram, slår på och ger till Junior och kakafonin utbryter. Vad tänkte jag?! En present som oftast levereras i ren djävulskap till andras ungar och som då åtföljs av ett elakt leende riktat mot föräldrarna köper jag in till mitt eget hem!

Den lilla tingesten har ljud. Alla ljud. På samma gång. Och de slutar inte. Någonsin. Dessutom låter inget på något som helst vis som det utlovade djuret eller instrumentet. Som en liten extra bonus så sitter volym- och tempoknapparna mitt bland allt annat, väl åtkomliga för Anti-Mozart och han hittar dem med vansinnig precision hela tiden. Inte volym och tempo ner, utan självklart bara upp. 

Helvetet finns och det levereras i en trevlig, färgglad liten musikbox. Nu flyr jag till jobbet. Varsågod Finis.

Jr har anlänt (Jr is in da house y'all)

Idag är det fars dag och jag får faktiskt fira! Vår efterlängtade son (vi kan kalla honom Junior, eller Jr, för kortbyxa) anlände i går morse. Förlossningsarbetet gick ungefär lika smidigt som vår kamp för barn och vår graviditets ultraljud har gått, så ni kan ju räkna ut med lilltån och en tandborste hur kul de 96 timmarna har varit. Jag kommer här inte att skriva om förlossningen eller BB eller några detaljer idag, utan ville bara meddela helt kort att den graviditet som ni har följt här slutade väl. Jr är en frisk, vacker, absurt liten, konhuvad, älskad, len, hjälplös liten ninja som definitivt kommer att dyka upp då och då på bloggen.

Tack för era böner och tankar som följt på tidigare inlägg. Tack för att ni följt vår startsträcka. 2012-11-10 började själva resan. Tack för att ni står ut med att en del framtida inlägg kan komma att innehålla vissa spår av faderskap.

Abortmotstånd

Jag är abortmotståndare. Detta uttalande brukar chockera och det är väl inte så konstigt, eftersom ordet tyvärr oftast förknippas med galningar som faktiskt vill förbjuda aborter och de sjuka människor som på fullaste allvar sanktionerar mord på abortläkare under parollen "rätten till liv."

Nej jag är (hoppas jag) en rimlig abortmotståndare. Jag vill absolut inte förbjuda abort, inte i något fall. Jag tycker däremot inte att alla aborter är moraliskt försvarbara och jag återkommer till detta mot slutet av texten. Huvudtesen i mitt abortmotstånd är att jag helt enkelt tycker att det är ledsamt varje gång vi ändar ett liv och jag räknar foster till dessa liv. Jag vill alltså motverka aborter, inte förbjuda. Jag anser att det finns massor med tillfällen där abort är motiverat även ur ett etiskt perspektiv. Det kan röra sig om fall där moderns liv är i fara, eller en våldtagen kvinna som inte vill adoptera bort och som inte kan tänka sig att ta hand om och älska barnet. Det kan röra sig om föräldrar som inte ser sig förmögna att ta hand om ett barn med grava handikapp. Det kan röra en mängd olika situationer, men i alla dessa hoppas jag att vi som samhälle stöttar och visar på alternativ, samt informerar föräldern att det som idag kan verka vara den enda utvägen kanske inte är den enda eller ens den rätta för personen. Jag befarar att många far illa i efterhand och att de kan komma att ångra ett oåterkalleligt beslut. Jag är inte för att skrämmas med bilder på aborterade foster, utan tror på positiv rådgivning.

Jag är alltså emot abort, men absolut för fritt val. Det finns som jag sagt en uppsjö av goda anledningar att göra abort och jag sätter mig inte till doms över alla dessa som har goda anledningar till denna drastiska åtgärd.

Vad jag däremot sätter mig till doms över - där jag anser att det är vidriga människor som begår rena brott- är dem som bevisligen vill ha barn, men som gör abort för att barnet har "fel" kön. Tvi!

Jag läser i DN om att gravida danska kvinnor reser till Sverige för att göra abort när de är missnöjda med fostrets kön. Anledningen till att de reser till Sverige är att vi tillåter abort utan utredning fram till 18nde veckan av graviditeten. I Danmark krävs särskilda skäl efter vecka 12. Denna nyhet om könsmotiverad abort gjorde mig så inåthelskotta arg och ledsen, att jag kände mig tvungen att skriva av mig lite. Mina läsare får bli min klagomur när jag med till nöds tyglad vrede undrar "Vad är det för fel på folk?!"

Att avsluta ett liv ska enligt mig vara ett väl övervägt och moraliskt försvarbart beslut och om detta beslut baseras på att barnets kön inte är tillfredsställande, då vete tusan om det inte borde vara straffbart trots allt. Tyvärr önskar jag ju inget ofött barn sådana egoistiska föräldrar, så där hamnar jag i ett moment 22 som jag finner att jag inte riktigt tar mig ur. Nu har jag i alla fall fått säga vad jag tycker om personer som aborterar baserat på kön. Om dem tycker jag illa.

Jag får också vara trött

"Vänta bara tills ni får barn." "Trött? Du vet inte vad trött är, som inte har barn." "Ja, ni kan ju passa på, så länge ni inte har barn."

Ovanstående är ett axplock av kommentarer som min hustru och jag får och har fått höra ganska ofta. Som med så mycket annat, så skrattar vi oftast bort dem, men det är lite intressant att fundera på vad det egentligen är som sägs. Har barnlösa personer inte rätt att vara trötta? Jag tror till exempel att min hustru ganska väl vet vad trött är, efter mången 14-timmarspass med arga, magsjuka passagerare som fått för mycket att dricka och för lite att äta. Var och en har egna referensramar och rätt till att ibland beklaga sig utifrån dessa ramar. Man behöver inte alltid triumfa med att man minsann har det värre, bara för att man är trött på sina barn.

Är det avundsjuka som gör att föräldrar upplyser barnlösa att de minsann inte som dem kan sova, resa, slappa etc? I så fall vill jag återigen uppmana er alla till att tänka på att barnlösheten långt ifrån alltid är självvald och att många av de där slappardagarna åtföljs av en sorg och längtan till barn. Så lägg ner helt enkelt. Gräset är grönare på er sida också.

När vi nu får vår avkomma i november hoppas jag med samma resonemang som ovan, slippa höra om hur mycket jobbigare det är med två barn eller tre. Vi förbehåller oss rätten att vara trötta, med ett eller inget barn och vi blir inte piggare av att få veta att någon är tröttare än vi.

Jag ser för övrigt fram emot lite barnskrik på morgonen. Det kan ju inte vara värre än morgonens dödsångestladdade piiiiiip från katten Kurts morgonleksak, som hon hade släpat in. Skogsmus blev husmus när dörren stod öppen. Huva! Ja ni läsare vet inte vad äckligt är. Ni har ju ingen katt.