Även de bästa av organisationer kan infiltreras av pajaser som kan säga de mest okunniga saker. Så har nu hänt med Amnesty International, kan jag denna morgon konstatera efter att förvånad ha läst en artikel i DN.
Amnesty Internationals Nicola Duckworth har enligt DN uppmanat svenska myndigheter att offentligt garantera "att Assange inte kommer att befinna sig på ett flygplan på väg till USA om han överlämnar sig själv till svenska domstolar." Förlåt? Vilken myndighet anser Nicola skulle göra en sådan utfästelse? Ska någon minister lämna garantier för något som är en rättsfråga? Ska en domstol lämna en garanti utan en rättslig prövning? Nej du Nicola, du borde vara försiktig med vad du säger. Amnesty borde väl rimligtvis kämpa mot rättsosäkerhet och ministerstyre, inte uppmana till detsamma?
Amnesty genom Nicola Duvkworth hävdar dessutom att Assange riskerar tortyr om han skulle bli utlämnad till USA. Vad har man för belägg för detta? Än så länge förekommer det mig veterligen inte tortyr inom det amerikanska civila rättsväsendet.
Det kan även vara på sin plats att åter påpeka att USA inte har bett ens sin närmast allierade - Storbritanien - att utlämna Assange. Om Duvkworth läste på lite om hur det Europeiska rättssystemet fungerar, skulle hon dessutom veta att Sverige inte kan lämna ut Assnge till tredje part utan Storbritaniens godkännande, så en utlämning till Sverige skulle i realiteten faktiskt minska risken för ett utlämnande, eftersom två nationers rättssystem skulle behöva tycka att en utlämning skulle vara en bra idé. Duckworth är expert på rättslösa, ministerstyrda länder och kanske är det detta som färgar hennes märkliga uttalande. Kanske ska Amnesty låta medarbetare som förstår hur en rättsstat fungerar uttala sig i ärenden som berör rättsstater.
Oh, ja just det, jag ska kanske även påminna Duckworth och andra att offret Assange är efterlyst för våldtäkt. Inte för spridande av livsavgörande hemlig information, utan våldtäkt.
fredag 28 september 2012
onsdag 26 september 2012
Tintin och Haddile
Jaha det vore väl konstigt om gubben inte kommenterade veckans två stora snackisar: Tintin och Haddile (inte en felskrivning av Haddoc). Gårdagen var ju vikt för annat viktigt, så det fick anstå. Nu är jag dock tillbaka i min roll som blygsam opinionsbildare, moderator och allmän Messerschmidt.
Tintin. Jag tycker nog egentligen att en liten grupp i gruppen, som det rör sig om i detta fall med ungdomsbiblioteket tiotretton, faktiskt kan besparas påfrestande och provocerande bilder i sammanhang där gruppen förväntas trivas, så det är därför inte jättekonstigt att man tar bort stereotypa och nedsättande bilder av afrikaner i ett sammanhang där många kan ta anstöt. Men å andra sidan ska man akta sig riktigt noga från censur. Att börja bestämma vad som är lämplig och olämplig läsning och kultur är något som sällan slutar väl. Att Behrang Miri på bilden i DN dessutom är klädd som att han direktplockats från kulturrevolutionen minskar inte rysningarna i kroppen som nyheten om censuren gav upphov till. Som så många andra har skrivit, så blir det svårt att hejda sig när man väl börjar censurera och styra och ställa med andras liv och leverne. En kamrat till mig (vi kan kalla honom Silvio) uttryckte problematiken på ett lysande sätt när han skrev följande: "Alfons pappa röker inomhus, Emils pappa idkar barnaga, bröderna Lejonhjärta glorifierar självmord, Bamses farmor städar bara en gång om året, Bamse själv dopar sig och Kalle Anka visar underlivet."
Nu är Tintin återlagd och Behrang tycks ha insett det orimliga i sitt agerande. Jag tror inte att det är skadligt att behålla gammalt skräp, hur dumt det än må vara så länge vi är medvetna att det är just gamla och skräpiga bilder och föreställningar som skildras. Få blir arga över 100-åringar som inte vet vad som är politiskt inkorrekt att säga idag. Vi måste bara se till att ungdomarna förstår att det är dinosauriers syn i relation till samtiden vi pratar om och att dåtid är dåtid och nutid är nutid. Det är i mitt tycke till och med viktigt att faktiskt visa våra barn och ungdomar hur världen såg ut för inte så många år sedan. Hergés bild av Afrikaner var norm när han skrev och verkade. Det var en orimlig bild och vi måste upplysa ungdomen om att världen inte ser ut så längre, att vi är mer upplysta idag och inte tolererar grottmänniskotänk. Att gömma historia är att glömma historia och därmed möjliggör man en smygande återkomst av unkna värderingar och nidbilder, något som sker just nu i Sverige. Låt ungdomarna se nazisternas karikatyrer av judar och för därefter ett samtal om dagens fascistvindar i Europa. Låt dem jämföra med SDs reklamfilm där den elaka muslimen skor sig på samhället på hederliga svenska pensionärers bekostnad.
När det gäller Tintingate, så vänder jag mig snarare mest mot DNs rapportering. "DN kan berätta att den älskade seriefiguren har rensats ut från bibliotekets hyllor." Ovärdigt subjektivt att skriva "älskade" seriefigur och orimligt att inte upplysa om att det rörde sig om ett specifikt bibliotek med en specifik inriktning.
Haddile.
1. Vet alla som skäller att ett utvisningsbeslut inte är att likställas med verkställighet?
2. Vet alla som skäller att Migrationsverket inte kan förklara eller försvara, eftersom man får sparken om man uttalar sig i enskilda fall?
3. Vet alla som skäller att Sverige i alla situationer i det längsta strävar efter att barn ska vara med sina biologiska föräldrar?
4. Vet alla som skäller att flickan är EU-medborgare och att asyl därmed är omöjligt?
Om man vet ovanstående, så kan man få skälla, men då på lagstiftningen och praxisen som säger att barn ska antas må bäst med sina biologiska föräldrar. Det enskilda fallet Haddile följer helt enkelt de normer och regler som vi har i vårt samhälle. Haddile är inte ett enskilt, isolerat fall. Om ni inte gillar det som sker, se till lagstiftning, skäll inte på enskilda handläggare som ni inte vet ett jota om vilka de är, vad de gör och vilket regelverk de har att hålla sig till.
Tintin. Jag tycker nog egentligen att en liten grupp i gruppen, som det rör sig om i detta fall med ungdomsbiblioteket tiotretton, faktiskt kan besparas påfrestande och provocerande bilder i sammanhang där gruppen förväntas trivas, så det är därför inte jättekonstigt att man tar bort stereotypa och nedsättande bilder av afrikaner i ett sammanhang där många kan ta anstöt. Men å andra sidan ska man akta sig riktigt noga från censur. Att börja bestämma vad som är lämplig och olämplig läsning och kultur är något som sällan slutar väl. Att Behrang Miri på bilden i DN dessutom är klädd som att han direktplockats från kulturrevolutionen minskar inte rysningarna i kroppen som nyheten om censuren gav upphov till. Som så många andra har skrivit, så blir det svårt att hejda sig när man väl börjar censurera och styra och ställa med andras liv och leverne. En kamrat till mig (vi kan kalla honom Silvio) uttryckte problematiken på ett lysande sätt när han skrev följande: "Alfons pappa röker inomhus, Emils pappa idkar barnaga, bröderna Lejonhjärta glorifierar självmord, Bamses farmor städar bara en gång om året, Bamse själv dopar sig och Kalle Anka visar underlivet."
Nu är Tintin återlagd och Behrang tycks ha insett det orimliga i sitt agerande. Jag tror inte att det är skadligt att behålla gammalt skräp, hur dumt det än må vara så länge vi är medvetna att det är just gamla och skräpiga bilder och föreställningar som skildras. Få blir arga över 100-åringar som inte vet vad som är politiskt inkorrekt att säga idag. Vi måste bara se till att ungdomarna förstår att det är dinosauriers syn i relation till samtiden vi pratar om och att dåtid är dåtid och nutid är nutid. Det är i mitt tycke till och med viktigt att faktiskt visa våra barn och ungdomar hur världen såg ut för inte så många år sedan. Hergés bild av Afrikaner var norm när han skrev och verkade. Det var en orimlig bild och vi måste upplysa ungdomen om att världen inte ser ut så längre, att vi är mer upplysta idag och inte tolererar grottmänniskotänk. Att gömma historia är att glömma historia och därmed möjliggör man en smygande återkomst av unkna värderingar och nidbilder, något som sker just nu i Sverige. Låt ungdomarna se nazisternas karikatyrer av judar och för därefter ett samtal om dagens fascistvindar i Europa. Låt dem jämföra med SDs reklamfilm där den elaka muslimen skor sig på samhället på hederliga svenska pensionärers bekostnad.
När det gäller Tintingate, så vänder jag mig snarare mest mot DNs rapportering. "DN kan berätta att den älskade seriefiguren har rensats ut från bibliotekets hyllor." Ovärdigt subjektivt att skriva "älskade" seriefigur och orimligt att inte upplysa om att det rörde sig om ett specifikt bibliotek med en specifik inriktning.
Haddile.
1. Vet alla som skäller att ett utvisningsbeslut inte är att likställas med verkställighet?
2. Vet alla som skäller att Migrationsverket inte kan förklara eller försvara, eftersom man får sparken om man uttalar sig i enskilda fall?
3. Vet alla som skäller att Sverige i alla situationer i det längsta strävar efter att barn ska vara med sina biologiska föräldrar?
4. Vet alla som skäller att flickan är EU-medborgare och att asyl därmed är omöjligt?
Om man vet ovanstående, så kan man få skälla, men då på lagstiftningen och praxisen som säger att barn ska antas må bäst med sina biologiska föräldrar. Det enskilda fallet Haddile följer helt enkelt de normer och regler som vi har i vårt samhälle. Haddile är inte ett enskilt, isolerat fall. Om ni inte gillar det som sker, se till lagstiftning, skäll inte på enskilda handläggare som ni inte vet ett jota om vilka de är, vad de gör och vilket regelverk de har att hålla sig till.
tisdag 25 september 2012
Grattis mig!
Idag blir det personligt med lite antropologiska inslag.
För fem år sedan idag på dagen befann jag mig med min dåvarande tjugoplussnågot-flickvän i Kina för att se på stora förbjudna städer, långa, gamla murar och äta smarrig kinesisk mat. Ovanstående lyckades vi med strålande till 67%, men till 33% misslyckades vi kapitalt. Det visar sig nämligen att det är mycket enkelt att hitta mat i Peking. God, ätbar mat....... Inte lika enkelt. I alla fall inte om man utan guide irrar på måfå på det sätt som vi irrade på, dvs på måfå.
Dagen före (alltså för exakt fem år sedan) min flickväns födelsedag åkte vi ut till kejsarpalatset en bit utanför Peking. Det var en varm och vacker dag, men det var inte den främsta orsaken till mitt ymniga svettande, som bäst kan beskrivas som ymnigt, vilket adverbet i andra satsen i meningen skvallrar om. (Anledningen till denna märkliga förklaring av en märklig mening är att jag tar mitt ansvar gentemot den skolklass, vilken ryktas använda min blogg i något sorts språkligt syfte, oklart om som vardandes föredöme eller avskräckande exempel. Jag fick nu använda ordet adverb. Varsågoda.)
Jag svettades för att jag var nervös. Jag laddade nämligen för min livs viktigaste fråga och spejade efter rätt ställe att ställa denna. Det var dagen före min flickväns födelsedag och jag räknade och räknar med att bara få en chans till att göra det jag stod i begrepp att göra.
Så såg jag platsen! Platsen med stort P och inte så små LATSEN heller. Lite avsides, bredvid kejsarinnans betongskepp (inte ett utslag av auto correct. Det finns ett skepp av betong där) spanade jag in en liten trivsam dunge. Jag tog min älskade lite åt sidan och sa: "Flodis (ja, jag sa naturligtvis inte Flodis, utan Flodis riktiga namn, men alla benämns ju vid alter egon i denna blogg och jag vill ju inte bryta mot reglerna, hur korkade de än må vara) Flodis, jag älskar dig så otroligt mycket." Här sa Flodis något om att hon också kände diverse varma saker i känsloregistren , men jag lyssnade inte så noga. Detta var ju mitt ögonblick! Flodis skulle icke få ta över showen. ICKE!
"Jag älskar dig och i morgon fyller du år." Mer snack här av Flodis, snack som på det hela taget gick ut på att hennes födelsedag är årets viktigaste dag och blablabla.... Jag avbröt henne med viktigt prat: "Men nu är det så här, att efter imorgon vill jag inte fira min flickväns födelsedag fler gånger." I den kompakta tystnad som min nanosekundslånga konstpaus innebar, kunde jag utläsa ilska, fruktan, desperation och faktiskt en liten gnutta mordiskt hat i Flodis vackra anlete. 'Vad menar han? Ska jag inte firas längre? Jag måste ju firas! Ska vi sluta fira mig efter 30? Om jag dränker honom här, vid betongskeppet, kommer man hitta liket innan jag hinner hem till Nykors?' Jag darrade. Hade jag drivit henne för långt? Hade jag missbedömt henne? Hade hon nog med humor för det här? Och varför bygger man en båt av betong? Nu var jag dock hopplöst låst vid min linje och hade inget annat val än att se mitt luriga skådespel till vägs ände. Jag fortsatte. "Jag vill inte fira min flickväns födelsedag fler gånger efter imorgon. Jag vill därefter fira min hustrus födelsedag." Va!? Vilken luring!! Komiskt geni, det är vad jag är, tänkte nog jag mer än Flodis.
Snabbt gick jag ner på knä och friade och hon fann sig, förlät mitt trams omedelbart och svarade, som man kan ana, om än förvånas av: ja. Hurra!
Vi åt en tidig romantisk förlovningsmiddag på McDonalds. Det var det dittills godaste vi ätit i Kina, vilket ger er en god uppfattning om vilket kulinariskt fiasko vår Kinaresa var. Dagen efter åt vi dock Pekinganka och det är smarrigt, vill jag lova. Ikväll ska vi därför dagen till ära fira med Pekinganka här i självaste Stockholm och jag är lite nervös för hur de ska lyckas. Kommer de att få till det där speciella, absolut romantikbefriade ljusrörsljuset? Har de den rätta, fina kombinationen av rött och gult i utsmyckningen av lokalen? Kommer personalen vara trovärdigt, genuint otrevliga? Många funderingar så här på morgonkvisten.
Jag ska inte tråka ut er med allt för många detaljer från en fem år gammal reseberättelse, men jag vill delge ytterligare en anekdot från vår förlovningskväll. Vi hittade en mysig park som var full av aktivitet. Det var båtar på kanaler, drinkar och mat och massor med folk. Vid ett tillfälle såg vi en gammal man med en hundvalp på pakethållaren. Folk flockades runt valpen och klappade och gosade, allt med mannens goda minne. Flodis tjöt till förtjust och närmade sig mannen, varvid han lyfte undan hunden. När vi hade passerat vände jag mig om och såg hur hundvalpen kom fram igen. Detta var endast ett av antalet tillfällen där vi fick erfara hur det är att bli utsatt för rasism. Inte kul, men en nyttig erfarenhet.
Efter en helkväll i parken var vi lyckliga, trots hundvalpsdiskrimineringsincidenten. Jag gick och lade mig bredvid min tjugoplussnågot-fästmö. Livet var vackert. Dagen efter vaknade jag upp med min fästmö, trettioplussaren. Det var Flodis födelsedag och våra äventyr i Kina fortsatte ett par dagar till. Vår livs resa, däremot, den hade bara börjat. Tack för att du sa ja för fem år sedan, trots att jag inte kunde låta bli att skämta ens då. You rock my concrete boat, Flodis.
För fem år sedan idag på dagen befann jag mig med min dåvarande tjugoplussnågot-flickvän i Kina för att se på stora förbjudna städer, långa, gamla murar och äta smarrig kinesisk mat. Ovanstående lyckades vi med strålande till 67%, men till 33% misslyckades vi kapitalt. Det visar sig nämligen att det är mycket enkelt att hitta mat i Peking. God, ätbar mat....... Inte lika enkelt. I alla fall inte om man utan guide irrar på måfå på det sätt som vi irrade på, dvs på måfå.
Dagen före (alltså för exakt fem år sedan) min flickväns födelsedag åkte vi ut till kejsarpalatset en bit utanför Peking. Det var en varm och vacker dag, men det var inte den främsta orsaken till mitt ymniga svettande, som bäst kan beskrivas som ymnigt, vilket adverbet i andra satsen i meningen skvallrar om. (Anledningen till denna märkliga förklaring av en märklig mening är att jag tar mitt ansvar gentemot den skolklass, vilken ryktas använda min blogg i något sorts språkligt syfte, oklart om som vardandes föredöme eller avskräckande exempel. Jag fick nu använda ordet adverb. Varsågoda.)
Jag svettades för att jag var nervös. Jag laddade nämligen för min livs viktigaste fråga och spejade efter rätt ställe att ställa denna. Det var dagen före min flickväns födelsedag och jag räknade och räknar med att bara få en chans till att göra det jag stod i begrepp att göra.
Så såg jag platsen! Platsen med stort P och inte så små LATSEN heller. Lite avsides, bredvid kejsarinnans betongskepp (inte ett utslag av auto correct. Det finns ett skepp av betong där) spanade jag in en liten trivsam dunge. Jag tog min älskade lite åt sidan och sa: "Flodis (ja, jag sa naturligtvis inte Flodis, utan Flodis riktiga namn, men alla benämns ju vid alter egon i denna blogg och jag vill ju inte bryta mot reglerna, hur korkade de än må vara) Flodis, jag älskar dig så otroligt mycket." Här sa Flodis något om att hon också kände diverse varma saker i känsloregistren , men jag lyssnade inte så noga. Detta var ju mitt ögonblick! Flodis skulle icke få ta över showen. ICKE!
"Jag älskar dig och i morgon fyller du år." Mer snack här av Flodis, snack som på det hela taget gick ut på att hennes födelsedag är årets viktigaste dag och blablabla.... Jag avbröt henne med viktigt prat: "Men nu är det så här, att efter imorgon vill jag inte fira min flickväns födelsedag fler gånger." I den kompakta tystnad som min nanosekundslånga konstpaus innebar, kunde jag utläsa ilska, fruktan, desperation och faktiskt en liten gnutta mordiskt hat i Flodis vackra anlete. 'Vad menar han? Ska jag inte firas längre? Jag måste ju firas! Ska vi sluta fira mig efter 30? Om jag dränker honom här, vid betongskeppet, kommer man hitta liket innan jag hinner hem till Nykors?' Jag darrade. Hade jag drivit henne för långt? Hade jag missbedömt henne? Hade hon nog med humor för det här? Och varför bygger man en båt av betong? Nu var jag dock hopplöst låst vid min linje och hade inget annat val än att se mitt luriga skådespel till vägs ände. Jag fortsatte. "Jag vill inte fira min flickväns födelsedag fler gånger efter imorgon. Jag vill därefter fira min hustrus födelsedag." Va!? Vilken luring!! Komiskt geni, det är vad jag är, tänkte nog jag mer än Flodis.
Snabbt gick jag ner på knä och friade och hon fann sig, förlät mitt trams omedelbart och svarade, som man kan ana, om än förvånas av: ja. Hurra!
Vi åt en tidig romantisk förlovningsmiddag på McDonalds. Det var det dittills godaste vi ätit i Kina, vilket ger er en god uppfattning om vilket kulinariskt fiasko vår Kinaresa var. Dagen efter åt vi dock Pekinganka och det är smarrigt, vill jag lova. Ikväll ska vi därför dagen till ära fira med Pekinganka här i självaste Stockholm och jag är lite nervös för hur de ska lyckas. Kommer de att få till det där speciella, absolut romantikbefriade ljusrörsljuset? Har de den rätta, fina kombinationen av rött och gult i utsmyckningen av lokalen? Kommer personalen vara trovärdigt, genuint otrevliga? Många funderingar så här på morgonkvisten.
Jag ska inte tråka ut er med allt för många detaljer från en fem år gammal reseberättelse, men jag vill delge ytterligare en anekdot från vår förlovningskväll. Vi hittade en mysig park som var full av aktivitet. Det var båtar på kanaler, drinkar och mat och massor med folk. Vid ett tillfälle såg vi en gammal man med en hundvalp på pakethållaren. Folk flockades runt valpen och klappade och gosade, allt med mannens goda minne. Flodis tjöt till förtjust och närmade sig mannen, varvid han lyfte undan hunden. När vi hade passerat vände jag mig om och såg hur hundvalpen kom fram igen. Detta var endast ett av antalet tillfällen där vi fick erfara hur det är att bli utsatt för rasism. Inte kul, men en nyttig erfarenhet.
Efter en helkväll i parken var vi lyckliga, trots hundvalpsdiskrimineringsincidenten. Jag gick och lade mig bredvid min tjugoplussnågot-fästmö. Livet var vackert. Dagen efter vaknade jag upp med min fästmö, trettioplussaren. Det var Flodis födelsedag och våra äventyr i Kina fortsatte ett par dagar till. Vår livs resa, däremot, den hade bara börjat. Tack för att du sa ja för fem år sedan, trots att jag inte kunde låta bli att skämta ens då. You rock my concrete boat, Flodis.
fredag 21 september 2012
Patetiskt P-parti
"När Faan blir gammal blir han religiös", lyder ett gammalt ordspråk. Detta ordspråk är högst relevant i fallet med tyskan Julia Schramm, som har skrivit en bok som hon inte vill ge bort gratis. Märkligt va? hon vill ha betalt för sitt arbete. Genom sitt förlag jagar hon fildelare och gör allt för att få bort alstret från allsköns nedladdningssidor. Hon vill tydligen att folk ska betala för att få läsa hennes bok, som handlar om hennes liv på nätet.
Ovanstående skulle inte vara kontroversiellt vore det inte för det faktum att Julia Schramm är piratpartist. Piratpartiet - för er som inte är bekant med dem- är en enfrågeorganisation som bedriver en i deras tycke viktig kamp för att folk ska slippa betala för att ta del av alster såsom till exempel böcker.
Kanske är det så att man måste lida av empatibrist för att kunna vara piratpartist. Kanske är det först nu Julia Schramm förstår vad hon propagerat för alla dessa år. Julia kunde helt enkelt kanske inte sätta sig in i hur det känns att skapa något och ha andra kräva att få detta gratis, innan hon själv blev en skapare. Den typiske piratpartisten har troligtvis - med undantag för Julia - inte skapat något av värde själv och förstår inte att det är rimligt att be om betalning om någon vill läsa, se, eller lyssna på ens alster. Detta på grund av empatibrist, får man anta. Det finns naturligtvis undantag, men det känns som att få piratpartister verkligen förstår vad det är de ber om när de hojtar om fri nedladdning.
Det är komiskt att Julia inte förstår hur patetisk hon är när hon vill ha betalt för det arbete hon så länge krävt andra ska ge bort gratis och det visar med all önskvärd tydlighet på hur orimligt detta krav är.
Ovanstående skulle inte vara kontroversiellt vore det inte för det faktum att Julia Schramm är piratpartist. Piratpartiet - för er som inte är bekant med dem- är en enfrågeorganisation som bedriver en i deras tycke viktig kamp för att folk ska slippa betala för att ta del av alster såsom till exempel böcker.
Kanske är det så att man måste lida av empatibrist för att kunna vara piratpartist. Kanske är det först nu Julia Schramm förstår vad hon propagerat för alla dessa år. Julia kunde helt enkelt kanske inte sätta sig in i hur det känns att skapa något och ha andra kräva att få detta gratis, innan hon själv blev en skapare. Den typiske piratpartisten har troligtvis - med undantag för Julia - inte skapat något av värde själv och förstår inte att det är rimligt att be om betalning om någon vill läsa, se, eller lyssna på ens alster. Detta på grund av empatibrist, får man anta. Det finns naturligtvis undantag, men det känns som att få piratpartister verkligen förstår vad det är de ber om när de hojtar om fri nedladdning.
Det är komiskt att Julia inte förstår hur patetisk hon är när hon vill ha betalt för det arbete hon så länge krävt andra ska ge bort gratis och det visar med all önskvärd tydlighet på hur orimligt detta krav är.
söndag 16 september 2012
JJDF och annat orimligt
Klockan är strax före sex på morgonen och jag har redan varit vaken någon timme. Orsak? Jet lag. Jag är i USA och det slår aldrig fel. Runt 4 lokal tid är jag klarvaken. Då är klockan 10 på förmiddagen i Sverige och min kropp skriker åt mig att "du är inte trött. Gör någon nytta, eller slå åtminstone på TVn, latmask". Jag är bara här några dagar den här gången, så jag vet med mig att jag kommer att hinna med endast en natt av normal sömn här innan det bär av hemåt föra att åter ta kampen mot jumbojetdygnsförskjutningen, som numera är det svenska ordet för jet lag.
Men jag har inget emot jjdf (förkortning av jumbojetdygnsförskjutning) den här gången. Det är klart värt det, för jag har fått flyga i världens största flygplan, luftbuss A380 och det var stort, i dubbel bemärkelse. Jag satt på övre däck och känslan när åbäket masade sig upp i luften är märklig, läskig och häftig. Planet är oerhört väl ljudisolerat och servicen av air france personal dessutom top notch (nästan lika bra som på Norwegian). Gört om ni får möjlighet!
Skummade så igenom nyheterna nu för att hitta något positivt att skriva om till dig kära läsare och det blir nästan positivt i dagens inlägg, men bara nästan. Det blir om en positiv nyhet, men med en negativ spinn.
Jag läser i DN om en stort demonstration mot en av världens otäckaste människor. Läser att mellan 14.000 och 150.000 människor (beroende på vem man frågar) har tagit sig ut på Moskvas gator för att protestera mot Vladimir björnbrottarjudostritspilotarkeologäventyraren Putin och hans styre. Detta är bra. Detta är stort. Att man protesterar och demonstrerar när regimer beter sig illa är positivt och det ska hyllas och lyftas fram.
Hur får gubben till en negativ spinn på detta då, undrar du? Du kanske inte undrar det, men du borde, eftersom jag skrev tidigare att jag skulle ge rapporteringen en negativ spinn. Om du inte undrar, har du varit ouppmärksam. Skärpning!
Jo, så här: för att hitta nyheten om 14.000-150.000 människor som gör något bra, var jag tvungen att skrolla ner på DNs hemsida förbi de hundratals galna personer som i islams namn härjar i mellanöstern, förbi Kate Middletons (Middleton torde vara 500 kilo, enligt min svårtolkade humor) brösts uppvisande eller inte, förbi Lockout i NHL, förbi nyheten om att USA är konstiga och dumma som inte låter sina atomvapen vittra sönder, etc, etc.
Jag vet inte varför denna nyhet inte har en mer prominent plats på DNs. Det är helt enkelt ett mysterium för mig. Positiva missnöjesyttringar i vårt närområdet mot en tsar som blir allt mer maktfullkomlighet och allt tuffare mot opposition, press och bloggare (hjälp) borde rimligtvis vara förstasidesstoff. Skärpning!
Nu ska jag gå ut med mina vänners väns hund. Jag saknar mina katter. Över och ut!
Men jag har inget emot jjdf (förkortning av jumbojetdygnsförskjutning) den här gången. Det är klart värt det, för jag har fått flyga i världens största flygplan, luftbuss A380 och det var stort, i dubbel bemärkelse. Jag satt på övre däck och känslan när åbäket masade sig upp i luften är märklig, läskig och häftig. Planet är oerhört väl ljudisolerat och servicen av air france personal dessutom top notch (nästan lika bra som på Norwegian). Gört om ni får möjlighet!
Skummade så igenom nyheterna nu för att hitta något positivt att skriva om till dig kära läsare och det blir nästan positivt i dagens inlägg, men bara nästan. Det blir om en positiv nyhet, men med en negativ spinn.
Jag läser i DN om en stort demonstration mot en av världens otäckaste människor. Läser att mellan 14.000 och 150.000 människor (beroende på vem man frågar) har tagit sig ut på Moskvas gator för att protestera mot Vladimir björnbrottarjudostritspilotarkeologäventyraren Putin och hans styre. Detta är bra. Detta är stort. Att man protesterar och demonstrerar när regimer beter sig illa är positivt och det ska hyllas och lyftas fram.
Hur får gubben till en negativ spinn på detta då, undrar du? Du kanske inte undrar det, men du borde, eftersom jag skrev tidigare att jag skulle ge rapporteringen en negativ spinn. Om du inte undrar, har du varit ouppmärksam. Skärpning!
Jo, så här: för att hitta nyheten om 14.000-150.000 människor som gör något bra, var jag tvungen att skrolla ner på DNs hemsida förbi de hundratals galna personer som i islams namn härjar i mellanöstern, förbi Kate Middletons (Middleton torde vara 500 kilo, enligt min svårtolkade humor) brösts uppvisande eller inte, förbi Lockout i NHL, förbi nyheten om att USA är konstiga och dumma som inte låter sina atomvapen vittra sönder, etc, etc.
Jag vet inte varför denna nyhet inte har en mer prominent plats på DNs. Det är helt enkelt ett mysterium för mig. Positiva missnöjesyttringar i vårt närområdet mot en tsar som blir allt mer maktfullkomlighet och allt tuffare mot opposition, press och bloggare (hjälp) borde rimligtvis vara förstasidesstoff. Skärpning!
Nu ska jag gå ut med mina vänners väns hund. Jag saknar mina katter. Över och ut!
tisdag 11 september 2012
Svordomens förlorade kraft
Vad är det egentligen för skillnad på en gubbstrutt och den rimlige gubbjäveln? Är de inte faktiskt samma typer? Är det inte så att bloggare G bara vill distansera sig från sin sanna natur? Nej, jag vill hävda och hävdar därför, att det existerar många skillnader. Gubbstrutten hatar barn, irriterar sig på högljudda ungdomar oavsett om de är stöddigt högljudda eller glatt högljudda. Gubbstrutten tycker att förändring och modernisering är onödigt, gubbstrutten matar duvor och är allmänt tjurig. Sådan är inte den rimlige gubbjäveln.
Den rimlige gubbjäveln kan dock tangera gubbstrutten ibland. Jag förfasas till exempel på sant gubbstruttvis över fötter på säten och säger till om detta såvida jag inte befarar att tillsägningen kommer att föranleda ett kok stryk. Jag använder även gubbstruttiga uttryck som "ett kok stryk".
Där jag känner mig som mest gubbstruttig är dock när det gäller dåligt språkbruk i radio och TV. Likt en sann gubbstrutt reagerar jag varje gång det svärs i onödan i sagda medier. Jag tycker att det låter förskräckligt varje gång någon är "så jävla glad", eller "så helvetes tacksam" gentemot juryn, sina medtävlare, eller vad det nu gäller. Svordomar ska i mitt tycke reserveras till situationer som uttrycker frustration eller ilska.
Som den gången en till mig närstående syster (vi kan kalla henne Agda), svor över de korkade hantverkarna som hade höjt upp köksskåpen så att hon inte nådde ända upp till översta hyllan (överste Hylla, närvarande, haha). Hon var så arg, så arg....... tills hon kom på att de höll på att byta golv och att golvnivån därför för tillfället var lägre än normalt. Hon bytte då ut sin ilska mot skam och svor att hon aldrig skulle berätta detta för någon. Men hon berättade för någon. Det var dumt. Jävligt dumt.
Den rimlige gubbjäveln kan dock tangera gubbstrutten ibland. Jag förfasas till exempel på sant gubbstruttvis över fötter på säten och säger till om detta såvida jag inte befarar att tillsägningen kommer att föranleda ett kok stryk. Jag använder även gubbstruttiga uttryck som "ett kok stryk".
Där jag känner mig som mest gubbstruttig är dock när det gäller dåligt språkbruk i radio och TV. Likt en sann gubbstrutt reagerar jag varje gång det svärs i onödan i sagda medier. Jag tycker att det låter förskräckligt varje gång någon är "så jävla glad", eller "så helvetes tacksam" gentemot juryn, sina medtävlare, eller vad det nu gäller. Svordomar ska i mitt tycke reserveras till situationer som uttrycker frustration eller ilska.
Som den gången en till mig närstående syster (vi kan kalla henne Agda), svor över de korkade hantverkarna som hade höjt upp köksskåpen så att hon inte nådde ända upp till översta hyllan (överste Hylla, närvarande, haha). Hon var så arg, så arg....... tills hon kom på att de höll på att byta golv och att golvnivån därför för tillfället var lägre än normalt. Hon bytte då ut sin ilska mot skam och svor att hon aldrig skulle berätta detta för någon. Men hon berättade för någon. Det var dumt. Jävligt dumt.
måndag 10 september 2012
Miljö måste få gå före ideologi
EU förbereder just nu införandet av skyddstullar på kinesiska solceller. De kinesiska solcellerna anses helt enkelt för billiga och hotar därmed inhemsk produktion. EU-kommissionen menar att Kina subventionerar produktionen och kommissionen kan därmed motivera skyddstullar. I en artikel i SvD menar dock två ledande moderater att detta inte borde få rättfärdiga ett beslut om tullar, eftersom vi i EU har subventionerat utvecklandet av solcellsteknik.
De har rätt och det är möjligt att det kan behövas dylik teknisk argumentation för att stoppa skyddstullarna, men det borde inte behövas. Det borde räcka med att konstatera att det är orimligt och moraliskt förkastligt för EU att ta ett sådant miljöfientligt beslut, som skyddstullarna i detta fall skulle vara.
Som så ofta på denna blogg säger jag: Skärpning! Miljön är eller borde i alla fall vara den största och viktigaste aspekten i alla frågor. Alla. Oavsett ideologi har vi en skyldighet gentemot våra barn, våra barnbarn, våra katter, vår värld, att ge miljön företräde även där det logiska och rimliga beslutet går stick i stäv med vår ideologi. Om du till exempel är emot all form av privat verksamhet, men inser att i just ett specifikt avseende är privat regi mest miljövänligt, då får du ge avkall på ideologin i detta avseende. Om du är för frihandel, men inser att skyddstullar på en specifik vara gynnar miljön, då måste du kunna göra avkall på frihandeln just där.
Om kinesisk prisdumpning på solceller kan minska vårt beroende av smutsig energi, då får vi göra ett undantag till EUs principer och acceptera den snedvridna konkurrensen i just detta fall. Det är det enda rimliga.
De har rätt och det är möjligt att det kan behövas dylik teknisk argumentation för att stoppa skyddstullarna, men det borde inte behövas. Det borde räcka med att konstatera att det är orimligt och moraliskt förkastligt för EU att ta ett sådant miljöfientligt beslut, som skyddstullarna i detta fall skulle vara.
Som så ofta på denna blogg säger jag: Skärpning! Miljön är eller borde i alla fall vara den största och viktigaste aspekten i alla frågor. Alla. Oavsett ideologi har vi en skyldighet gentemot våra barn, våra barnbarn, våra katter, vår värld, att ge miljön företräde även där det logiska och rimliga beslutet går stick i stäv med vår ideologi. Om du till exempel är emot all form av privat verksamhet, men inser att i just ett specifikt avseende är privat regi mest miljövänligt, då får du ge avkall på ideologin i detta avseende. Om du är för frihandel, men inser att skyddstullar på en specifik vara gynnar miljön, då måste du kunna göra avkall på frihandeln just där.
Om kinesisk prisdumpning på solceller kan minska vårt beroende av smutsig energi, då får vi göra ett undantag till EUs principer och acceptera den snedvridna konkurrensen i just detta fall. Det är det enda rimliga.
torsdag 6 september 2012
Mer dumt från ledande Sverigedemokrater
Jag fortsätter att envisas med att skriva om Sveriges mest orimliga parti, Sverigedemokraterna. Jag tror nämligen inte på strategin att tiga ihjäl dem, utan menar att det är viktigt att hela tiden ligga på och nagelfara varenda dumhet som kommer från deras led. Det är ett drygt jobb, då så mängden och frekvensen av tramsigheter är enorm. Gång på gång tvingas partiet utesluta medlemmar som inte fick utskicket från förbundsstyrelsen som uppmanar medlemmarna att ligga lågt med rasismen tills dess att man nått majoritet i Riksdagen, eller kanske snarare 37% av mandaten, som var startskottet sist det begav sig, 1932.
Igår genomled jag för er skull SDUs (Sverigedemokraternas ungdomsförbunds) återvalda ordförande, Gustav Kasselstrands segertal på ungsvenskarnas förbundskongress. Jag snappade upp en del festliga fraser som jag vill dela och kommentera. Håll i er, för nu blir det tragikomiskt!
"Det svenska välståndet har kommit av det svenska folkets gemensamma mödor." Alltså betraktar Kasselstrand de jugoslaver, finnar och greker som var stommen i svensk industri under 60- och 70-talet som svenska folket? Trevligt och överraskande. Jag trodde han var emot mångfald.
"En nationalist erkänner alla folks rätt till en egen stat." Toppen. Samerna ringde och ville stycka av en bit Sverige, Gustav. Några problem med det?
Gustav pratade om sina förfäder och om "stoltheten över att vara svensk". Jag begriper faktiskt inte hur en politikerbroiler anser att han har någon som helst mer rätt till våra förfäders arv än någon annan. Jag är gärna stolt över de valloner, skottar, greker och holländare som format Sverige, men det får gärna mina medsvenskar oavsett ursprung och hudfärg vara även de. Jag har lika liten anspråksrätt på tidigare generationers verk som Gustav, andra rasister, eller nysvenskar har. Det man bidragit till själv att åstadkomma, det har man rätt att vara stolt över. Du åstadkommer bara intolerans och hat, Gustav. Det är inget att vara stolt över.
Gustav vill "stoppa kriminella invandrargäng som drar runt och trakasserar vanliga, hederliga Svenskar" Vänta nu lite. SD motsätter sig att man kallar gänget i Forserum, som spottat på och trakasserat Somalier, rasister. De ska tydligen bara benämnas ligister, men invandrare som trakasserar "svenskar" ska benämnas invandrare. Dubbel standard här, således.
Gång på gång säger jag detta: Om du tänker springa omkring och vara något så urbota märkligt som rasist, då är det orimligt att låtsas som att du inte är det. Stå upp för de åsikter du har, oavsett om de hör hemma i den tid ni så ofta hyllar, nämligen vikingatiden.
Igår genomled jag för er skull SDUs (Sverigedemokraternas ungdomsförbunds) återvalda ordförande, Gustav Kasselstrands segertal på ungsvenskarnas förbundskongress. Jag snappade upp en del festliga fraser som jag vill dela och kommentera. Håll i er, för nu blir det tragikomiskt!
"Det svenska välståndet har kommit av det svenska folkets gemensamma mödor." Alltså betraktar Kasselstrand de jugoslaver, finnar och greker som var stommen i svensk industri under 60- och 70-talet som svenska folket? Trevligt och överraskande. Jag trodde han var emot mångfald.
"En nationalist erkänner alla folks rätt till en egen stat." Toppen. Samerna ringde och ville stycka av en bit Sverige, Gustav. Några problem med det?
Gustav pratade om sina förfäder och om "stoltheten över att vara svensk". Jag begriper faktiskt inte hur en politikerbroiler anser att han har någon som helst mer rätt till våra förfäders arv än någon annan. Jag är gärna stolt över de valloner, skottar, greker och holländare som format Sverige, men det får gärna mina medsvenskar oavsett ursprung och hudfärg vara även de. Jag har lika liten anspråksrätt på tidigare generationers verk som Gustav, andra rasister, eller nysvenskar har. Det man bidragit till själv att åstadkomma, det har man rätt att vara stolt över. Du åstadkommer bara intolerans och hat, Gustav. Det är inget att vara stolt över.
Gustav vill "stoppa kriminella invandrargäng som drar runt och trakasserar vanliga, hederliga Svenskar" Vänta nu lite. SD motsätter sig att man kallar gänget i Forserum, som spottat på och trakasserat Somalier, rasister. De ska tydligen bara benämnas ligister, men invandrare som trakasserar "svenskar" ska benämnas invandrare. Dubbel standard här, således.
Gång på gång säger jag detta: Om du tänker springa omkring och vara något så urbota märkligt som rasist, då är det orimligt att låtsas som att du inte är det. Stå upp för de åsikter du har, oavsett om de hör hemma i den tid ni så ofta hyllar, nämligen vikingatiden.
onsdag 5 september 2012
Min släkt från öst
Min hustru kommer från landet. Riktiga landet, från en by som har 300 invånare, fördelade på ca fem efternamn och där bristen på banjospelare länge har förvånat mig. Jag vill redan här i inledningen påpeka att jag älskar min adopterade nybyggarby (vi kan kalla den Nykors), dess innevånare, dess handelsbod och dess helt unika uppfattning om hur det svenska språket bör trakteras. För att illustrera min förtjusning: Jag säger alltid "hem till" Nykors, för det är här jag funnit sann frid och lugn och ro. Massor med lugn och ro. Lugn och ro som är så överväldigande, att man måste hem till storstaden efter tre veckor för att inte börja tugga bark, odla hockeyfrilla och inleda en karriär som träskulptör. Men i tre veckor är det paradiset på jorden.
Det är så lugnt, att när en ambulans (eller okänd bil över huvud taget nästan) rullar in i byn, sätter svärmor, som bor först i byn, igång telegrafen för att snabbt få reda på vad som har hänt. Första gången jag iakttog detta fenomen, log jag överseende och gjorde mitt bästa för att markera hur oberörd jag var av det hela. Andra gången slutade jag tramsa och kastade mig hej vilt in i spekulationerna om vem som kunde ha skadats. Jag brände väl av några namn på måfå och var sjövild i mina teorier, men det kändes härligt att ge sig hän.
Visst har jag i Nykors stött på fördomar och dumhet, men som regel har byn välkomnat Stockholmaren, som jag generellt benämns, oavsett antalet gånger jag berättar att även jag kommer från ett mindre samhälle. Förmågan till att vara stolt och nöjd med sitt sätt att vara utan att döma ut andras sätt att vara är dock långt mer utvecklad i Nykors än i storstaden, vill jag påstå (och vill jag påstå något, så påstår jag bäst jag vill. Det är ju min blog, för böveln!)
När min hustru Flodis i början av vårt förhållande beskrev sin äldre bror för mig, fick jag bilden av någon som vid första mötet skulle hälsa på mig medelst en snusloska i mitt ansikte och bössa i hans hand, med någon sorts fråga som klart skulle indikera att han skulle krossa mig i en björnfälla så fort tillfälle gavs. Huruvida man krossar någon i en björnfälla eller inte saknar relevans för berättandet. Ersätt björnfälla med valfritt krossinstrument, om ni anser att det ger berättandet ett bättre flow. Kross fruktades, men helt i onödan. Min svåger jagar allt som går att ta kål på, han har farm, han fiskar, har kennel och är en av de mest intresserade, öppna, fördomsfria, generösa, roliga människa jag känner, så där fick jag för mina egna fördomar.
Trevlig och kul är han, min svåger, men reser i onödan, det gör han inte. Det var därför med stor häpnad vi läste hans sms i torsdags kväll, som meddelade att svåger med hustru (vi kan kalla dem Reine och Mimmi) avsåg besöka oss över helgen. Betyg för spontanitet: fem vårkåsar! För planering: en ynka bytta ister. Detta inlägg är om deras besök.
Reine och Mimmi på besök från Nykors. Mimmi flyger för första gången. Det låter som att detta skulle bli en orgie i dråpliga situationer, men återigen kommer alla era och mina fördomar på skam. Våra gäster uppskattade Stockholm, trots regnet. Som Reine sa: "Det är vatten, inget farligt. Nu är vi här och vi vill se allt." De njöt av drinkarna på Gondolen, de slukade nymodigheten libanesisk mat (och som dryck valde de, utan att trugas, libanesisk öl) och de tyckte att det var en synnerligen trevlig tiggerska vi fick träffa på tunnelbanan. Enda intermezzot var egentligen mitt och Flodis fel, då vi inte hade förklarat att man inte står stilla till vänster när man färdas i rulltrappor. Det verkar dock som att endast 69% av Stockholmarna själva besitter denna kunskap, så det var ju ingen stor sak. Reines kommentar på att han stod i vägen är dock både klockren, klok och talande: "Hur kan de ha så bråttom när trappan redan rullar så fort?"
Att gifta sig in i en släkt kan vara tufft för vem som helst. Att som storstadssvenne gifta in sig i en familj från en liten by i Österbotten låter som något som verkar förenat med diverse friktion......mellan kniv och skinn. Min hustrus familj - både nära och avlägsen - har dock omfamnat mig med en fantastisk värme från dag ett. Helgen som gick gjorde mig än mer förtjust i min härliga nya familj i allmänhet och i Reine och Mimmi i synnerhet. Hoppas att det inte dröjer femtio år till innan de kommer på återbesök.
Det är så lugnt, att när en ambulans (eller okänd bil över huvud taget nästan) rullar in i byn, sätter svärmor, som bor först i byn, igång telegrafen för att snabbt få reda på vad som har hänt. Första gången jag iakttog detta fenomen, log jag överseende och gjorde mitt bästa för att markera hur oberörd jag var av det hela. Andra gången slutade jag tramsa och kastade mig hej vilt in i spekulationerna om vem som kunde ha skadats. Jag brände väl av några namn på måfå och var sjövild i mina teorier, men det kändes härligt att ge sig hän.
Visst har jag i Nykors stött på fördomar och dumhet, men som regel har byn välkomnat Stockholmaren, som jag generellt benämns, oavsett antalet gånger jag berättar att även jag kommer från ett mindre samhälle. Förmågan till att vara stolt och nöjd med sitt sätt att vara utan att döma ut andras sätt att vara är dock långt mer utvecklad i Nykors än i storstaden, vill jag påstå (och vill jag påstå något, så påstår jag bäst jag vill. Det är ju min blog, för böveln!)
När min hustru Flodis i början av vårt förhållande beskrev sin äldre bror för mig, fick jag bilden av någon som vid första mötet skulle hälsa på mig medelst en snusloska i mitt ansikte och bössa i hans hand, med någon sorts fråga som klart skulle indikera att han skulle krossa mig i en björnfälla så fort tillfälle gavs. Huruvida man krossar någon i en björnfälla eller inte saknar relevans för berättandet. Ersätt björnfälla med valfritt krossinstrument, om ni anser att det ger berättandet ett bättre flow. Kross fruktades, men helt i onödan. Min svåger jagar allt som går att ta kål på, han har farm, han fiskar, har kennel och är en av de mest intresserade, öppna, fördomsfria, generösa, roliga människa jag känner, så där fick jag för mina egna fördomar.
Trevlig och kul är han, min svåger, men reser i onödan, det gör han inte. Det var därför med stor häpnad vi läste hans sms i torsdags kväll, som meddelade att svåger med hustru (vi kan kalla dem Reine och Mimmi) avsåg besöka oss över helgen. Betyg för spontanitet: fem vårkåsar! För planering: en ynka bytta ister. Detta inlägg är om deras besök.
Reine och Mimmi på besök från Nykors. Mimmi flyger för första gången. Det låter som att detta skulle bli en orgie i dråpliga situationer, men återigen kommer alla era och mina fördomar på skam. Våra gäster uppskattade Stockholm, trots regnet. Som Reine sa: "Det är vatten, inget farligt. Nu är vi här och vi vill se allt." De njöt av drinkarna på Gondolen, de slukade nymodigheten libanesisk mat (och som dryck valde de, utan att trugas, libanesisk öl) och de tyckte att det var en synnerligen trevlig tiggerska vi fick träffa på tunnelbanan. Enda intermezzot var egentligen mitt och Flodis fel, då vi inte hade förklarat att man inte står stilla till vänster när man färdas i rulltrappor. Det verkar dock som att endast 69% av Stockholmarna själva besitter denna kunskap, så det var ju ingen stor sak. Reines kommentar på att han stod i vägen är dock både klockren, klok och talande: "Hur kan de ha så bråttom när trappan redan rullar så fort?"
Att gifta sig in i en släkt kan vara tufft för vem som helst. Att som storstadssvenne gifta in sig i en familj från en liten by i Österbotten låter som något som verkar förenat med diverse friktion......mellan kniv och skinn. Min hustrus familj - både nära och avlägsen - har dock omfamnat mig med en fantastisk värme från dag ett. Helgen som gick gjorde mig än mer förtjust i min härliga nya familj i allmänhet och i Reine och Mimmi i synnerhet. Hoppas att det inte dröjer femtio år till innan de kommer på återbesök.
söndag 2 september 2012
En skurk är en skurk är en skurk
Jag återkommer idag till min uppmaning om att vi måste upphöra att benämna Iran som en religiöst styrd stat. Iran är en diktatur och ska benämnas som en sådan och inte tillåtas smutsa ner sant religiösa människors tro.
Om Iran som stat var sant motiverad av religiösa motiv, det vill säga om man verkligen trodde på den religion man säger sig företräda, så skulle faktiskt man inte med sin Guds goda minne kunna liera sig med vem som helst. För att förtydliga min tes: om man faktiskt tror helt och fullt på den Gud som muslimers Gud (samma snubbe som för judar och kristna), kan du faktiskt inte försvara att lieras med vem som helst.
Iranska medier har meddelat att Iran och Nordkorea nyligen signerade ett avtal om samarbete inom vetenskap och teknik. En sant teologisk regim skulle omöjligt kunna liera sig med en nation som Nordkorea, som inte bara inte är muslimsk i sin inriktning, utan till och med står för det motsatta, det kommunistiska. Utrikespolitiska institutet skriver i sin landsguide att "i praktiken är fri utövning av religion inte möjlig. Aktiva troende förföljs och fängslas."
Missförstå mig inte: Att Iran och Nordkorea lierar sig med varandra är inte konstigt. De är båda skurkstater, förhatliga stater. Det är logiskt att skurkar hänger med skurkar, det är dock rimligt och viktigt att vi inte kallar den ena skurken för en präst, bara för att hen klär på sig en prästkåpa. Iranska prästerskapet kallar sig för sin Guds män, men de är bara som vilken annan junta som är rädda om sitt eget skinn som helst.
Om Iran som stat var sant motiverad av religiösa motiv, det vill säga om man verkligen trodde på den religion man säger sig företräda, så skulle faktiskt man inte med sin Guds goda minne kunna liera sig med vem som helst. För att förtydliga min tes: om man faktiskt tror helt och fullt på den Gud som muslimers Gud (samma snubbe som för judar och kristna), kan du faktiskt inte försvara att lieras med vem som helst.
Iranska medier har meddelat att Iran och Nordkorea nyligen signerade ett avtal om samarbete inom vetenskap och teknik. En sant teologisk regim skulle omöjligt kunna liera sig med en nation som Nordkorea, som inte bara inte är muslimsk i sin inriktning, utan till och med står för det motsatta, det kommunistiska. Utrikespolitiska institutet skriver i sin landsguide att "i praktiken är fri utövning av religion inte möjlig. Aktiva troende förföljs och fängslas."
Missförstå mig inte: Att Iran och Nordkorea lierar sig med varandra är inte konstigt. De är båda skurkstater, förhatliga stater. Det är logiskt att skurkar hänger med skurkar, det är dock rimligt och viktigt att vi inte kallar den ena skurken för en präst, bara för att hen klär på sig en prästkåpa. Iranska prästerskapet kallar sig för sin Guds män, men de är bara som vilken annan junta som är rädda om sitt eget skinn som helst.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)