Attack mot knivattack

Ur SvD idag: En man hugger en annan man i nacken med kniv. Polisen meddelar att brottet rubriceras som grov misshandel och inte mordförsök, eftersom skadan inte blev så allvarlig.

Jag har tidigare skrivit om svenskt rättsväsendes tillämpning av terrorlagstiftningen och hur brott som avvärjts blivit avskrivna just för att de avvärjts och att man därför inte kunnat styrka att gärningsmännen helt säkert skulle genomföra sina långt gångna planer. Alltså: Eftersom brottet som planerats inte begicks (eftersom polisen haffade instigatörerna) kan man inte med säkerhet veta att det som planerades verkligen skulle ske och därför kunde man inte anse att anstiftan till terrorbrott var bevisat. Hål i huvudet!

I ovanstående fall är jag tämligen säker på att lagstiftarnas intentioner med lagen som beskriver stämpling till terrorbrott har ignorerats av rätten. I fallet med kniven i nacken är jag inte lika säker på lagens intentioner, så jag uttrycker mig så här: Om lagen är skriven så att en person som sätter en kniv i nacken på en annan person, anses misshandla någon och inte dräpa densamme, då är lagen fel skriven. Kniv i nacken = mordförsök, är den enda rimliga lagen. Jag vet att grov misshandel kan leda till döden, så mycket vet jag om lagen. Mord ska vara planerat, jag vet. Det är just det som är pudelns kärna. Om man höjer kniv mot någon för att hugga den i nacken, ska man i min mening anses ha en intention att döda. Punkt.

Om vi ska klaga på vapenlagarna i andra länder, ska vi nog titta på hur vi ser på attacker med vapen här i Sverige också.

Fotgängarvett

Jag brukar ofta skriva om hänsyn och trafikvett. Det brukar vara uppskattat, så vi gör det igen.

Vi börjar som så ofta med en stilla fråga: Vad är det för fel på folk? Är det verkligen så svårt att som fotgängare korsa gator på ett korrekt sätt? Jag ser dagligen personer gå mot rött, trots att det står bilar och väntar på omslaget. Erkänner: Jag går faktiskt då och då mot rött, men då är det bokstavligt talat (skrivet) inte en bil i sikte.

Sedan det här med att springa över gatan där det inte finns övergångsställe. Låt mig klargöra, käre fotgängare: Du kan inte på ett korrekt sätt avgöra hur snabbt bilen där borta kommer att ha nått din punkt. Nej! Du kan inte det. Punkt. Framför allt kan du inte mäta och avgöra hur obehaglig situationen är för bilisten. Det som känns helt ofarligt för dig som fotgängare, känns ofta riskfyllt för den som framför fordonet. Det är helt enkelt jätteläskigt att se dig att springa över gatan även om du är "långt borta". Om du är 100 meter bort och jag kör i 50 km/h och du ramlar, ja då är det bara....vänta....då är du....ja, du är då faktiskt inte särdeles långt borta. Som bilist hajar man till och hajar, det är farliga djur. Det är inte hänsynsfullt att utsätta någon för oro.

Om du gör dig skyldig till något av det ovanstående så ber jag dig att tänka till. Om du gör ovanstående med barn i hand ber jag härmed att få förklara dig ansvarslös och dum. Vad är det du lär ditt barn? Om du som vuxen är illa skaffad att riskbedöma, så är ditt barn fullständigt inkompetent i samma situationer. Det är då inte väldigt begåvat att visa ditt barn att hen som fotgängare kan strunta i trafikvett.

Slutligen en släng av sleven till dig, bilistpucko: du ska stanna vid obevakade övergångsställen om någon vill över. Punkt.

Det är ju skillnad på babbe och babbe

Är du fortfarande inte övertygad om att Sverigedemokraterna och dess företrädare är tvättäkta rasister? Det är i så fall smått otroligt, men jag och andra med mig får väl fortsätta med exempel efter exempel på att det faktiskt är samma gamla BSS som vi har valt in i riksdagen, som det som härjade på gatorna på 80- och 90-talet.

Dagens exempel, så: Sverigedemokraten Johnny Skalin kritiseras nu för att han har utnyttjat rätten till anhöriginvandring när han tagit hit sin ryska hustru. Jag vill börja med att det är tramsigt att kräva att man inte ska utnyttja ett system bara för att man är kritisk mot det. Bara för att man är emot jobbskatteavdraget innebär detta ju inte att man kommer att avstå det.

Nej det jag vill belysa är Johnnys argumentation när han frågas ut om saken. Till Sundsvallstidningen säger Johnny, som vill minska invandringen med 90%, att hustrun hans ju är "välutbildad och anpassar sig i hög grad till det svenska samhället." Han säger senare i intervjun att det speciellt är de som kommer från klansamhällen som inte kan förväntas förstå det svenska samhället.

Så enligt Johnny så är problemets kärna att invandrarens bakgrund och uppväxt avgör hur väl invandraren kommer att kunna passa in i Sverige. Klansamhällen och muslimska samhällen gör det svårt att ta till sig svensk demokrati och midsommar. Att växa upp i ett autokratiskt, korrupt, slutet Ryssland utgör däremot inga som helst problem.

Snickanack! Det är hudfärg och islamofobi som styr åsikterna i huvudet på en Sverigedemokrat. Det är rasism, inget annat.

Disney och blackface

Ska vi uppröras av att Disney tar bort stereotypa bilder av judar och svarta? Jag förstår den instinktiva reaktionen. Jag förstår att det ligger nära till hands att skrika överreaktion och censuriver. Det är lätt att hojta tradition och att man väl får se det ur ett historiskt perspektiv för vad det är. De som upprörs "får väl tåla lite"?

Men det är komplicerat och jag som vit medelålders man kanske inte är den som är bäst lämpad att avgöra vad som gör en minoritetsperson ledsen. Jag kan tycka att det är en överdriven åtgärd hur mycket jag vill, men om någon grupp blir gladare över ingreppet, så kanske det är viktigare än att jag ska få se en krum jude och en blackfacedocka på jul.

Jag vill dock tillägga, att blackfacedockan framställs som intelligentare än hennes kaukasiske motsvarighet, så där gick ju den i övrigt politiskt högst tveksamme herr Disney emot gängse norm för tidseran.

Jag är medveten om att jag spretar lite i dagens inlägg. Det får man. Jag är helt enkelt inte helt säker vilken grupp kränktas sida jag står på. Jag kan känna mig irriterad över extrem uppstädning av gamla traditioner, men jag tycker att vi ibland måste förpassa det gamla till historien.

Slutligen uppmanar jag alla att njuta av årets Disney. Inte mycket blir kvar om alla kränkningar ska bort. De småväxta, spanjorerna, italienarna... Alla kan bli kränkta. Jag vill därför påpeka att inte alla ornitologer är ankor. Det finns ornitologer utan fjädrar.

Post script:

Jag har nu beslutat mig för vad jag tycker: Den vita dockan ser ut som en människa, den svarta inte. Därför förminskas en ras gentemot en annan och det torde vara väldigt kränkande för sagda människor. Ni vita som upprörs över att Disney har städat bort ett rasistiskt budskap kanske borde ta en fundering till. Ni kan inte bestämma över hur lättstött man ska tillåtas vara som utsatt minoritet. Och jo, svarta personer i Sverige blir utsatta för rasism dagligen i Sverige.

Anden i glaset

Nu ska vi prata om det ockulta. Håll i er för BU blir det kusligt gubbjävligt.

I årets julkalender leker barnen anden i flaskan, en lek där man lägger ett antal händer på ett glas som rör sig över bokstäver. Att denna kusliga lek återges i ett barnprogram har fått en del personer att varna och anmäla av lite varierande skäl. Den katolske prästen Zbigniew Golebiewski varnar för att anden i flaskan är en form av ockultism och därmed riskerar att vara ett sätt att åkalla och uppmuntra djävulen. Mamman Sara Strålin anser att leken är något mer än en oskyldig lek. Hon tror att det finns en andevärld att man ska skydda barn från att försöka komma i kontakt med denna. Hon menar att det kan skada barns andliga hälsa.

Många upprörs över anmälningarna, men inte jag. Tvärt om! Jag tycker att det är lite uppfriskande med en präst som vågar stå för en djävulsfruktan och som kan erkänna mysticism. Det känns som att präster ibland glömmer vad det är vi faktiskt tror på. Om vi accepterar Nya Testamentet, så måste vi rimligtvis acceptera att andeåkallan är något verkligt. Klart grabben ska höja ett varningens finger mot ockultism. Jag återkommer dock till just anden i glaset.

Vad gäller den oroliga mamman, så har vi ju religionsfrihet och åsiktsfrihet här i landet, så det står henne fritt att oroas för saker som skrämmer henne. Hon ska få anmäla och vi ska ha rätten att notera och ignorera hennes varning. I hennes värld är andar högst verkliga och barn ska enligt henne inte sitta och chatta med andar helt oövervakade. Rimligt, om man tror som hon tror.

Så helt klart inget fel i att dessa personer varnar för något de anser vara farligt. Jag skulle väl här kunna skriva om att barn inte är dumma i huvudet och att de nog faktiskt kan hantera några bilder av det ockulta utan att dras ner i djävulsträsket. Jag är dock på alldeles för gott humör för denna typ av uppläxningar, så min kritik blir som följer:

Vad jag vänder mig mot är att dessa personer (Zbigniew och Sara) är så obildade. Har de aldrig sett en film? Ingen ande med självrespekt skulle hörsamma ett kall från ett glas som styrs av små barnshänder! Det vet ju var och varannan att för att lyckas åkalla en ande, krävs det rökelse, foliehattar och The best of Anna Book.

Fika för diabetiker

Ofta när Finis och jag blir bjudna på middag, förhör sig värden/värdinnan om hur man utfodrar ett sockeroffer som undertecknad. Svaret är ganska enkelt och är något som många anser är ett bra generellt tips för alla situationer: Ta ingen som helst hänsyn till den där gubbjäveln. Det är lätt för mig att anpassa portionsstorleken för att passa mitt rådande sockerbehov. Det kan till och med bli lite pinsamt om värden/värdinnan har gjort sig ett omak och läst på om hur man undviker kolhydrater i matlagning och så visar det sig att jag har varit på gymmet (det händer) och faktiskt är i behov av en hel skadrös med kolhydrater. Kemin som rör diabetes och hur man hanterar den är ju som bekant ganska invecklad, så när det gäller middagar där sockerallergiker ska med- eller motverka, blir mitt tips att ni ser till att det finns rejält med sallad, men att ni i övrigt inte anstränger er för mycket i onödan.

Fika, däremot, är en helt annan femma, eller till och med sexa. Här blir det ofta riktigt trist för mig, mitt stackars offer. Personligen förväntar jag mig aldrig att det ska finnas något som passar mig vid en fika, men det är riktigt rörande när det faktiskt finns något. Här kommer några tips:

- Mjöl av sädesslag är extremt blodsockerhöjande.
- En diabetiker ska generellt inte äta något socker alls. Mörk, högoktanig choklad innehåller till exemplet på tok för mycket socker för att fungera. Sockerfritt ska det vara. Jag kan rekommendera carbzones chokladkakor som ett bra alternativ.
- Produkter bakade med fruktos är inte bra. Fruktos (och frukt) är socker.

Som en liten hjälp så här i juletider vill jag dela med mig av ett pepparkaksrecept som jag trixat lite med. Förra året blev det aldrig riktigt bra men nu är jag riktigt nöjd. Håll till godo och gör en diabetiker nära dig glad genom att baka och bjud.

Diverse mammor till valfria bloggare får gärna baka.


Ingredienser

2 dl mandelmjöl
150 g smör
1,5 dl ICA stevia strö
4 krm kryddnejlika, mald
2 krm kardemumma, mald
2 krm kanel
1,5 msk fiber husk
0.75 dl kokosmjöl
3 st äggvitor
Tips

Receptet ger ca 25 pepparkakor.


Gör så här

1. Gör pepparkaksdegen dagen före och låt den vila i kylskåpet under natten.
2. Smält smör, stevia strö och kryddor i en kastrull.
3. Rör ner mandelmjöl och fiberhusk.
4. Låt stå en halvtimme och svälla.
5. Vispa äggvitan hårt.
6. Vänd ner äggvitan försiktigt i kaksmeten.
7. Tillsätt kokosmjölet och blanda om till en fast pepparkaksdeg.
8. Forma till en rulle och linda in i plastfolie.
9. Sätt ugnen på 200 grader.
10. Kavla ut degen och tryck ut pepparkakor med hjälp av formar.
11. Lägg på en ugnsplåt med bakplåtspapper.
12. Grädda i mitten av ugnen i ca 8 minuter. 200grader
13. Torka ut i öppen ugn 100 grader 1 timme

I'm on crap duty

När jag idag som så ofta annars satt och silade kattbajs från kattsand så som man gör lite till mans, fick jag en av de där stunderna av insikt som då och då drabbar oss alla. Ett stort AHA kom förbi och daskade till mig i bakhuvudet och fick mig att se klart: Jag har funnit min egentliga lott i livet: Jag är en bajsslav.

Sedan länge är det jag som städar toaletterna i vårt hus och tidigare i lägenheten. Jag är helt enkelt inte så äckelmagad som min hustru (som vi inte längre kallar Flodis) och i ärlighetens namn kan vi nog inte skylla eventuella sidoskurar på henne med samma trovärdighet som vi kan mig. Det är helt enkelt rimligt att jag tar toaletterna.

När så hustrun gick och blev Flodis visade det sig att något av det farligaste man kan utsätta ett foster via bakugnen (sagda hustru) för, är katt-exkrementer. Därför blev tömning av kattlådan helt plötsligt enbart mitt ansvar. Det ska här förtydligas att vi har två stora, extremt väluppfostrade katter. Väluppfostrade såtillvida att de inte sänker sig så lågt som till att uträtta sina behov utomhus, något som är bra för grannsämjan, men dåligt för den som är på kattlådedetalj, dvs jag.

Min hustru tyckte att vi för enkelhetens skull skulle fortsätta med etablerat mönster även nu efter det att Junior har kommit till världen. Hon menade på att det skapar ordning att jag har björnkoll på när lådan tömdes senast och att det bara skulle innebära kaos och kalabalik om hon gav sig in i ekvationen. Jag nickade lydigt medhåll, för det är det man ofta gör med en ammande, hormonstinn hustru (vi kan numera kalla henne för Finis).

Finis har även konstaterat att det är synd om mig som inte får lika mycket kvalitetstid med junior som hon får, så för att råda bot på detta, har jag även tilldelats titeln "senior diaper administrator in charge", eller helt sonika "bajsslav". Jag och Junior myser ofta vid skötbordet under det att mjölkcentralen tar en välförtjänt paus i duschen.

De läsare som känner mig inser att jag naturligtvis inte har något att anmärka på den nuvarande arbetsfördelningen. Den är helt rimlig och Finis drar fortfarande det tyngsta lasset i hemmet även om hennes sysslor inte är lika fekaliecentrerade som de uppdrag jag förärats.

Klar slut. Nu måste jag ut och skyffla undan det vita skräpet som ramlar ner från himlen.

I kyrkan måste vi få tro

Snart är det advent och många skolor förbereder ett adventsfirande i den lokala kyrkan. Nu har Skolverket generöst slagit fast att skolor absolut är tillåtna att fira advent i kyrkor, men att inget konfessionellt får förekomma. Med konfessionellt avses bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse. Här blir jag tvungen att ryta till och sätta ner foten, inte bara mot Skolverket och skollagen, utan mot en stor del av svenska folket, som tycks vara så förskräckta av tanken på lite andlig spis i livet.

När vi firar en religiös högtid, så får vi faktiskt acceptera att man uppmärksammar just religionen i fråga. Det går inte an att uppröras över att någon nämner Jesu födelse när vi firar jul. Det är inte okej att sura ur på att vi nämner samma snubbes lidanden när vi fått ledigt på långfredagen. Om ni gifter er i kyrkan, så får ni banne mig tacka och ta emot att prästen vill slänga en och annan välsignelse över er. Jag menar inte att de som inte tror på hedniska naturgudar ska vara tvungna att arbeta på midsommarafton, men vi kan ju inte sura ur på om någon vill offra en öl till solgudarna, eller om någon vill uppmärksamma hur kristendomen gjorde firande till sitt. Ska vi förbjuda demonstrationståg första maj, för att förskona borgarbarn från detta traditionella uttryck för arbetarklassens resning ur förtrycket? Jag tycker att vi ska fira mer saker inte färre, men vi får baske mig respektera dem som vill fira högtiden för vad den egentligen är! Blir vi hembjudna till våra vänner från Mexico för att fira Cinco de Mayo så gör vi gott i att låta dem fira på sitt sätt, på rätt sätt. Vi kan inte rynka på näsan när Tequilan kommer fram (ujujuj vad jag kommer få däng för den stereotypen).

Så nej Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo, generaldirektör och undervisningsråd för Skolverket, ert debattinlägg i Dagens Nyheter 25 november är inte okej i mina ögon. Med den hållning ni tar så borde inlägget ha varit så här kort: "nej, ni får inte fira advent i kyrkan. Punkt." För om ni anser att man inte får samlas i skolans regi och ta del av religiösa inslag, så kan ni stanna där. Då ska ni inte skriva ett långt inlägg om hur man kan fira i kyrkan utan religiösa förtecken. Ni ska bara skriva att ni inte tillåter samlingar kring religiösa högtider i religiösa hus. Kyrkan ska inte ens föreslås att censurera sin religion i sin egen lokal. Jajajajaja, nu kan man ta mitt uttalande och säga något i stil med: "Är det då okej att proklamera nazism, folkmord och pedofili, bara man är i sin egen lokal?" Glöm då inte att detta är en blogg i rimlighetens namn och att dylika extrapoleringar är larviga och överdrivna och helt enkelt orimliga.

Anna och Claes-Göran har slagit fast att ett arrangemang som anordnas av skolan skall betraktas som "att vara i skolan". Därav anser de att det blir problem att fira ett religiöst advent i kyrkan eftersom Skollagen slår fast att det inte får förekomma konfessionella inslag i skolan. Jag kan tycka att uttydningen är väl strikt, det vill säga att vara i kyrkan i skolans regi inte skulle behöva utläsas som "att vara i skolan". Jag tror dessutom att skolbarnen nog förstår att Jesus, eviga livet, ja till och med han den där Gud är en del av paketet om man besöker en kyrka. Det innebär inte att man måste tro på vad som sägs. En konfessionell ceremoni skulle till och med kunna tillhöra religionsundervisningen. Det vore då dock på sin plats med några besök i synagogor kring Hanukkah och moskéer vid Ramadan. Det skulle nog öka förståelsen för olika religioner och förståelse är kunskap och broar och en hel massa annat rimligt bra.

Den här debatten visar på två problem i Sverige idag: en självpåtvingad överhänsyn till troende av annan övertygelse än den kristna samt en utökad häxjakt av ateister mot tro och andlighet. Det tycks som att folk tror att barn skulle bli troende superkristna av några besök i kyrkan. Jag tror två ord får stå som avslutning till dagens inlägg och samtidigt fungera som en rimlig uppmaning till alla som är förstoppade av rädsla för indoktrinering: Slappna av.

Hamas och andra krigshetsare

Efter att ha varit ockuperat av omvartannat Egypten och Israel gavs Gazaremsan 2005 rätt till självstyre. Från Gaza sänds raketer in i Israel. Israel svarar med attacker.

Jag är verkligen inte för en förenkling av extremt komplexa situationer, men jag vill att alla som skäller på Israel ska åtminstone pausa och sätta sig in i israelernas sits innan de dansar vidare i sin onyanserade kritik.

Det går alltid att dra historien längre och längre bak och beskylla än den ena parten, än den andra för än det ena och än det andra. Men lika lite som Gustav Kasselstrand har mer rätt till Sverige än Soran Ismail, bara för att Gustavs farfar bodde här, lika lite relevans har egentligen tidigare generationers brott, ockupationer, angrepskrig, glåpord etc för vem som har rätt till landet där nere. Det är vad dagens aktörer gör som spelar in.

Så oavsett historia, så har man från Israels sida beslutat att ge palestinierna i Gaza en chans till fredlig samexistens. När raketerna fortsatte att flyga från Gaza ber man palestinierna åtgärda problemet och viss framgång nås, tills dess att folket i Gaza väljer att Hamas ska styra Gaza. Hamas, som har nära band till Iran, ett Iran som säger sig vilja utplåna Israel och som har ett uttalat, offentligt Judehat, som skulle få Himmler att framstå som Raul Wallenberg.

Våld är inte en första, andra eller ens en hundrade lösning, men jag undrar vad Israelkritikerna tycker att man ska göra för att bemöta raketer som avfyras från mark som styrs av en organisation som avskyr och motsätter sig ens själva existens. Blockader och förhandlingar har visat sig fruktlösa. Förslag mottages gärna och den här gången kan jag faktiskt tänka mig att gå i lite debatt i kommentatorsfältet om så behövs.

Almqvist är inte undantaget

Sverigedemokraterna Kent Ekeroth och Erik Almqvist hoppar av. Det är sorgligt och olyckligt, tycker jag. Nu kan nämligen väljare fortsätta att inbilla sig och låta dig övertalas att dessa herrar var undantagen, att den genomsnittlige Sverigedemokraten inte är rasist. Bättre om de hade fått stanna kvar på sina poster, så att det inte skulle råda något tvivel om att en röst på SD är en röst för främlingsfientlighet.

I filmen som Expressen publicerat kan vi höra Almqvist säga följande till Soran Ismail: "Håll inte på och jävlas med svenskarna." "Ni kommer att få problem i framtiden." Det är runt dessa uttalande jag skulle önska att Almqvist skulle pressas på svar. Vi vet redan vad han menar med "svenskarna". Han avser med detta epitet någon som kan ta ära över att hens morfars far grävde Göta kanal. Men vad är det som ska hända i framtiden med Soran och andra som inte kan skryta med att de har samma efternamn som han som uppfann skiftnyckeln? Om Almqvist hade stannat kvar i partiets toppskikt (även utåt, för ni ska inte tro att han försvinner från de intre "köksbordskretsarna"), skulle vi ha kunnat pressa och pressa honom på en förklaring om exakt på vilket sätt Sverigedemokraternas Sverige ska skapa för problem för Soran. Nu kan Åkesson fortsätta förtiga partiets sanna natur och det är mycket olyckligt. Avhoppen möjliggör fortsatt strutsbeteende hos väljarna såtillvida att de kan inbilla sig att rasismen är undantaget och inte normen.

Vi måste inte bara sprida videon, vi måste sprida medvetenheten om att dessa herrar inte är undantagen, utan regeln.

Jr har anlänt (Jr is in da house y'all)

Idag är det fars dag och jag får faktiskt fira! Vår efterlängtade son (vi kan kalla honom Junior, eller Jr, för kortbyxa) anlände i går morse. Förlossningsarbetet gick ungefär lika smidigt som vår kamp för barn och vår graviditets ultraljud har gått, så ni kan ju räkna ut med lilltån och en tandborste hur kul de 96 timmarna har varit. Jag kommer här inte att skriva om förlossningen eller BB eller några detaljer idag, utan ville bara meddela helt kort att den graviditet som ni har följt här slutade väl. Jr är en frisk, vacker, absurt liten, konhuvad, älskad, len, hjälplös liten ninja som definitivt kommer att dyka upp då och då på bloggen.

Tack för era böner och tankar som följt på tidigare inlägg. Tack för att ni följt vår startsträcka. 2012-11-10 började själva resan. Tack för att ni står ut med att en del framtida inlägg kan komma att innehålla vissa spår av faderskap.

fulest.se

Jag är ledsen för att det är lite tyst på gubbloggen för tillfället. Jag har lite andra grejer att fokusera på just nu.

Jag kan dock inte låta vansinne passera obemärkt förbi och skriver därför en rad. Jag pratar om vansinnet som cirklar kring bloggerskan och proffsidioten Katrin Zytomierska. På sin blogg förfasas hon över att en träningskedja (här plats för sponsring) använder en tjej som väger 70 kilo som talesperson. Detta efter en kamp på träningskedjan där tjejen har gått ner 30 kilo.

Katrin skriver att 70 kilo inte borde vara ett ideal, utan att tjejer borde sträva efter att väga 55 kilo. Hon antar vidare att tjejen bara äter hamburgare och pizza.

Hon ifrågasätter LÄMPLIGHETEN i "att stå helt osminkad med stripigt hår och övertydligt svettiga kläder på en reklamaffisch". Vi kan där med (Katrins egen särskrivning) än en gång dra slutsatsen att Katrin är en vidrig typ oavsett om hon menar allvar eller om hon provocerar. Det är dock ingen kontroversiell slutsats att Katrin är komplett slut i huvudet så detta inlägg fokuserar inte på henne.

Jag vill istället lyfta fram de annonsörer som nu (bättre galet sent än aldrig) gjort det enda rimliga och dragit in sitt stöd till häxan. Rimligt och bra gjort.

Katrin är stygg i huvudet och kan inte förväntas censurera sig själv. Det kan däremot bloggportalen finest, men de väljer att fortsätta låta Katrin fortsätta sina diverse häxjakter och fortsätta framföra sina sjuka ideal.

Finest borde döpa om sig till fulest. Den människosyn som de tillåter framföras på sin plattform är fullständigt orimlig. Punkt.

Alla svenskar gillar sill

Så kallade etniska svenskar har tydligen exakt samma smak när det kommer till mat. Det är den enda rimliga tolkningen av ett uttalande gjort av vice ordförande i kommunfullmäktige i Borgholm, Birger Palm, i samband med nyheten att skolan för flyktingar där inte kan erbjuda barnen mat.

Birger säger: "Det kan inte vara lätt att tillgodose matbehoven när den ene vill ha nöt, den andre lamm och den tredje vegetariskt." Underförstått måste ju rimligtvis vara att det är grislätt att fixa mat till fina, blonda svenska barn, som då tydligen har har exakt samma smak.

Det är för mig sedan länge tydligt att de flesta i det här landet när de pratar om integration i själva verket pratar om assimilering. Med uttalanden som det Birger gjorde blir detta väldigt tydligt. Vi kan således inte stå för mat om man inte först lär flyktingbarnen att gilla sill och blodpudding, som ju ALLA riktiga svenskar gillar.

Nej Birger, det där var ett märkligt uttalande i en märklig historia. Kort resumé för er som inte känner till eländet: Ölands kommun har öppnat en skola för flyktingar. Man har förlagt undervisningen till baracker och skolan har ingen skolmatsal. Eleverna hänvisas hem för att äta lunch. Kommunledningen på Öland menar att eftersom familjerna får bidrag som ska täcka lunch för barnen är det fullt rimligt att inte erbjuda lunch i skolan, något som är reglerat i lag i Sverige.

Svårt det där med bidraget. Hur skulle man kunnat hantera denna byråkratiska knut? Svårt, svårt, svårt..... Såvida man inte drar tillbaka just det bidraget i samband med att man erbjuder lagstadgad lunch, förstås. Hoppla!

Jag vet att det sitter mången liten BSS:are därute och himlar med ögonen och tycker att det var väl ändå bättre att kommunen erbjöd matlös skola än ingen skola alla. Fel. Ingen skola alls är lika lite alternativ som matlös skola är. Lagen, ni vet. Likheten inför lagen, ni vet. Alla barn i Sverige har rätt till skola, så att inte erbjuda skola var aldrig ett alternativ. Vi får inte tillåta oss tänja på reglerna bara för att det rör sig om de svagaste i samhället. Punkt.

Det finns fel och så finns det idiot-fel

Vad är det för fel på idioter? Jag brukar skriva "folk", men jag känner att jag vill börja dra en gräns för vad som kvalificerar under termen folk, som ju ändå indikerar något sorts mänskligt.

Det är idioter och inte folk som knivar och skjuter vid Sahlgrenska sjukhuset. En tjuv slår en åttaåring under ett rån. Då är det en idiot vi talar om. En man rånar en person som ligger medvetslös på tunnelbanespåret och lämnas där. Dessa individer är inte folk. De är idioter.

Det känns som att vi närmar oss ett samhälle där ett väldigt stort antal människor inte är överens med mig om vad som är acceptabelt, vad som är rimligt. När vuxna människor har fötterna på säten i kollektivtrafiken, kan jag ens vara riktigt säker på att majoriteten tycker att det är fel att ha fötter på sätet? Har jag ens mandat att säga till?

Är jag en stofil som anser att sjukhus ska få vara fredade för släktfejder? Ska jag bara acceptera att ungar kan köpa laserpekare som kan slå ut ett flygplan? Ska jag anse att rånare som utnyttjar pensionärers välvilja och förvirring är som vilka andra tjuvar som helst? Jag vill nämligen sortera in dessa i ett särskilt moraliskt idiot-fack.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta. Jag vet inte ens hur vi ska nå fram till idioterna och förklara att det är skillnad på fel och idiot-fel. Det är väl knappast så att jag har så många tjuvar eller andra av dem jag riktar mig till i min läsekrets. Det är väl mest för att skriva av mig lite frustration, antar jag. Men kanske, kanske känner någon någon som känner någon som får höra av någon att "du Benke, vi ska tydligen inte slå barn när vi rånar" eller "Det är tydligen inte ok att kasta sten på brandmän". Man får väl drömma?

Superlärare

Regeringen har i ett initiativ avsett att hjälpa lärare i extra stökiga klasser, sjösatt ett system med superlärare. Superlärarna ska komma in och hjälpa till där det behövs och fungera som en resurs för den individuella läraren.

Ordförande i lärarnas riksförbund, Metta Fjelkner gillar inte detta, enligt dagens DN. Hon säger:

– Jag förstår mina kollegers reaktion som utsätts för detta Bara det faktum att det kommer så kallade superlärare i klassrummet sänder signaler till eleverna att det är något fel på deras lärare som inte kan hålla ordning. I stället handlar det om ett ledningsproblem där rektorer måste ta sitt ansvar och stötta lärare som har en svår klass och att de skapar ett sådant klimat att lärare vågar be om hjälp.

Metta tycker alltså att rektor får hjälpa till, men inte en utomstående. Rektor får indikera att det är något fel på läraren, men en utomstående ska inte komma här och tro att hen är någon. Det verkar röra sig om minst två hål i huvudet här. Dels vill Metta inte att utomstående ska granska skolor. Skolverket är dock satta att granska och leda, så det är bara att gilla läget, Metta. Men den stora poängen för Metta tycks vara att superlärarna identifierar (pekar ut, som Metta skriver) lärare som inte klarar av sin uppgift. Hon använder ordet "utsätts" när hon beskriver hjälpen läraren får.

Hon skriver i en chatt om att hon förordar fortbildning i grupp framför granskande av individuella lärare. Problemet Metta, är att läraren är en individ och alla kurser i världen inte hjälper i de fall läraren inte vågar, vill, eller kan tillämpa det hen lärt sig på alla de kurser hen har suttit med på.

Världen och skolan består av individer, både på elev-sidan och lärar-sidan. Ibland måste vi gå ner på individnivå för att komma tillrätta med problemet. Ibland är problemet en lärare som inte håller måttet och som blivande förälder och medborgare är jag för all granskning. Olämpliga lärare ska hjälpas och som sista utväg förmås söka sig till en för henom mer lämplig sysselsättning.

De flesta av oss hade eller har en lärare som skulle ha behöva utvärderats och stöttats av någon utifrån, någon som inte är låst av kollegiala hänsynstaganden. Det är naivt att tro att den enskilda skolan alltid vet bäst och vågar "utsätta" sina lärare för den hjälp de behöver.

Nej Meta, du och jag har diametralt olika åsikter. Jag är för mer granskning utifrån och mer direkt stöd till de lärare som behöver det. Du säger att du är rädd för att eleverna får en signal om att det är något fel på deras lärare om en superlärare kommer in i bilden. Tro mig, Metta. Eleverna vet redan att det är något fel på deras lärare. Elever är inte hjärndöda nickedockor, utan de har björnkoll på vilken lärare som är kompetent och vilken som skulle passa bättre som djurskötare på parken Zoo.

Vad är det för män som dömer i tingsrätten i Stockholm?

En man döms till fängelse för misshandel av sin hustru. Rätten anser att mannen är så pass farlig, att hustrun får skyddad identitet. Trots detta har samhället ansett att mannen ska ha umgängesrätt med barnet, barnet vars mor pappan har suttit i fängelse för att ha misshandlat. Redan här är det hål i huvudet, men det blir värre.

I fall med skyddad identitet är det socialnämnden som ska transportera barnen mellan föräldrarna och se till att barnen inte far illa. Vid ett planerat umgängestillfälle i detta fall gjorde socialnämnden bedömningen att barnen verkade må så dåligt inför att träffa sin pappa att försöket avbröts.

Resultatet av att pappan nekats umgänge har nu blivit att Stockholms tingsrätt gett pappan vårdnaden om barnet. Ja ni läste rätt. Barnet ska bo med pappan, som effekt av att socialnämnden inte genomförde ett besök med samma pappa, av hänsyn till barnets oro.

En man som slår en kvinna är ett monster. Det är min starka övertygelse. Jag lägger dessutom till att en man som slår en kvinna visat att han tror på våld som kontrollmedel och att han inte har några betänkligheter att slå en svagare. Jag menar därmed att en kvinnomisshandlare löper ökad risk att bli en barnmisshandlare. I fallet som beskrivs ovan och i DN är det fullständigt orimligt att ge pappan vårdnaden, såvida mamman inte knarkar och barnet svälter.

Rätten angav faktiskt några ytterligare skäl till varför barnet skulle berövas ett liv med sin mamma: Rätten skriver att barnen inte lever under "normala förhållanden" och till exempel knappast kan åka på ridläger eller sova över hos kompisar.

För det första tycks det inte vara fastslaget att barnet lever under märkliga förhållanden, men det saknar relevans. Jag kan nämligen sätta en rejäl slant på att barnet ger blanka tusan i ridläger om förutsättningen för ridläger är att hen tvingas bo under hot om våld. En person som slår svagare torde ha förverkat samhällets förtroende, anser jag. Det största förtroende vi kan få är att ha ansvar för ett barn, så NEJ! FEL, tingsrätten! FYYYY, tingsrätten. Vi har inte körkort på föräldraskap (annat än i adoptionssammanhang), men vi behöver väl ändå inte aktivt ge vårdnaden till dömda kvinnomisshandlare?!

EU-ivrare

Allt måste inte vara antingen svart eller vitt (såvida det inte rör sig om schack, då det ju verkligen rör sig om just svart eller vitt). Häromdagen redde jag ut att man kan vara abortmotståndare utan att vara för ett förbud mot aborter. På samma sätt vill jag idag bjussa på en avhandling av begreppet EU-anhängare eller EU-ivrare, som snarare är epitetet jag vill sätta på mig och personer med liknande åsikter i ämnet.

Jag är alltså EU-ivrare. Tanken på ett enat Europa som är alltför interdependent för att har råd, lust, eller möjlighet att starta krig länder emellan tilltalar mig oerhört mycket. Jag ser EU för det fredsprojekt det var från början och inte som ett ekonomiskt projekt. Att ivra för ett enat Europa innebär dock inte med automatik att man måste gilla och acceptera det som görs i dess namn.

Jag älskar Sverige. Det råder väl ingen tvekan om att jag dessutom gillar det borgerliga regeringsalternativet så just nu är jag ganska nöjd med hur vårt land styrs. Om vänstern skulle vinna valet 2014 så kommer jag dock inte utträda ur Sverige. Jag kommer heller inte att begära att Sverige ska upplösas. Det vore löjligt och orimligt. På samma sätt anser jag att många som angriper EU snarare borde titta på de enskilda dumheter de ogillar med EU men samtidigt måste de kunna tillåta sig att tillerkänna samarbetet dess existensberättigande.

EU-motståndare och EU-ivrare måste sluta förvänta sig att de senare ska ta allt som sker under EU-flagg i försvar. Personligen avskyr jag EUs jordbruksstöd, många av våra tullar, viss detaljstyrning och mycket annat. Det innebär inte att jag ogillar EU som helhet och institution. Jag kommer alltid att rösta för rimlighet både i Sverige och i EU.

Jag vill idag hylla europaparlamentarikerna Anna Maria Corazza Bildt och Göran Färm. Dessa två är otvetydigt för EU, men gör i SvD ett upprop mot det orimligaste som sker i EU idag, nämligen den regelbundna flytten till Strasbourg. De skriver; "Varje år kostar flytten av Europaparlamentet mellan Bryssel och Strasbourg de europeiska skattebetalarna cirka 2 miljarder kronor. Årligen släpps 19 000 ton koldioxid ut i onödan, för att parlamentet måste resa till Strasbourg 12 gånger per år. Stora delar av personalen flyttas från ett land till ett annat varje månad, vilket kräver dubbla uppsättningar datorer, skrivbord, stolar, kopiatorer och så vidare." De vill att flytten upphör och de har naturligtvis helt rätt. Detta är en tramsig företeelse som bara tjänar att förlöjliga EU-projektet. Denna regelbundna flytt är orimlig och den måste upphöra. EU däremot, hoppas jag blir kvar och fördjupas. Samarbete är det enda rimliga när länder ska samsas om vår jord.

Rubrik här

Jag skulle naturligtvis aldrig titta i skvallertidningar. Aldrig. Det är klart, min hustru Flodis brukar få med sig en del blaskor från jobbet hem och man kan ju inte annat än undgå att råka titta på ett och annat omslag. Om jag nu skulle bläddra i någon eller alla av dem - vilket jag absolut inte gör - skulle jag antagligen få se mången vilseledande rubrik. Skulle jag tro.

Vi har som samhälle accepterat vilseledande rubriksättning i dessa publikationer och ingen förväntat sig längre en artikel om skilsmässa bara för att rubriken antyder att en skilsmässa ska avhandlas. Vi har skapat en frizon för en viss typ av publikationer där vi inte ställer några som helst krav på god journalistisk etik.

Som jag tidigare har skrivit, så tycker jag att vi måste skrika högt när denna frizon riskerar att växa till att inkludera i övrigt seriösa tidningar. Dessa borde hålla sig för bättre och självsanera så att de inte vilseleder. Tills dess att de gör detta, finns jag här för dig, kära läsare. Gubben skriker i ditt ställe.

I dagens Dagens Nyheter läser jag på min surfplatta (här plats för reklam, potentiella sponsor) följande rubrik: "ILLEGAL ARBETSKRAFT VID SKATTEVERKET". Snaskigt, tänker jag och klickar vidare och kommer till artikelsidan där rubriken lyder "ILLEGAL ARBETSKRAFT PÅ SKATTEBYGGE". I min värld råder det ingen tvekan om att bägge rubrikerna leder läsaren att tro att det är Skatteverket som begår oegentligheter som arbetsgivare och i minsta fall uppdragsgivare. När man läser vidare står det klart att det i själva verket (motvillig ordvits från min sida) rör sig om ett bygge där Skatteverket så småningom ska hyra lokaler. Skatteverket tycks inte vara i en position där de kan förväntas kontrollera den legala statusen på dem som arbetar på bygget. Trotts detta kör DN artikeln med de vilseledande rubrikerna.

Denna typ av rubriksättning är och fortsätter att vara ovärdig, förolämpande mot läsaren och i brist på bättre ord: alldeles orimlig.

Abortmotstånd

Jag är abortmotståndare. Detta uttalande brukar chockera och det är väl inte så konstigt, eftersom ordet tyvärr oftast förknippas med galningar som faktiskt vill förbjuda aborter och de sjuka människor som på fullaste allvar sanktionerar mord på abortläkare under parollen "rätten till liv."

Nej jag är (hoppas jag) en rimlig abortmotståndare. Jag vill absolut inte förbjuda abort, inte i något fall. Jag tycker däremot inte att alla aborter är moraliskt försvarbara och jag återkommer till detta mot slutet av texten. Huvudtesen i mitt abortmotstånd är att jag helt enkelt tycker att det är ledsamt varje gång vi ändar ett liv och jag räknar foster till dessa liv. Jag vill alltså motverka aborter, inte förbjuda. Jag anser att det finns massor med tillfällen där abort är motiverat även ur ett etiskt perspektiv. Det kan röra sig om fall där moderns liv är i fara, eller en våldtagen kvinna som inte vill adoptera bort och som inte kan tänka sig att ta hand om och älska barnet. Det kan röra sig om föräldrar som inte ser sig förmögna att ta hand om ett barn med grava handikapp. Det kan röra en mängd olika situationer, men i alla dessa hoppas jag att vi som samhälle stöttar och visar på alternativ, samt informerar föräldern att det som idag kan verka vara den enda utvägen kanske inte är den enda eller ens den rätta för personen. Jag befarar att många far illa i efterhand och att de kan komma att ångra ett oåterkalleligt beslut. Jag är inte för att skrämmas med bilder på aborterade foster, utan tror på positiv rådgivning.

Jag är alltså emot abort, men absolut för fritt val. Det finns som jag sagt en uppsjö av goda anledningar att göra abort och jag sätter mig inte till doms över alla dessa som har goda anledningar till denna drastiska åtgärd.

Vad jag däremot sätter mig till doms över - där jag anser att det är vidriga människor som begår rena brott- är dem som bevisligen vill ha barn, men som gör abort för att barnet har "fel" kön. Tvi!

Jag läser i DN om att gravida danska kvinnor reser till Sverige för att göra abort när de är missnöjda med fostrets kön. Anledningen till att de reser till Sverige är att vi tillåter abort utan utredning fram till 18nde veckan av graviditeten. I Danmark krävs särskilda skäl efter vecka 12. Denna nyhet om könsmotiverad abort gjorde mig så inåthelskotta arg och ledsen, att jag kände mig tvungen att skriva av mig lite. Mina läsare får bli min klagomur när jag med till nöds tyglad vrede undrar "Vad är det för fel på folk?!"

Att avsluta ett liv ska enligt mig vara ett väl övervägt och moraliskt försvarbart beslut och om detta beslut baseras på att barnets kön inte är tillfredsställande, då vete tusan om det inte borde vara straffbart trots allt. Tyvärr önskar jag ju inget ofött barn sådana egoistiska föräldrar, så där hamnar jag i ett moment 22 som jag finner att jag inte riktigt tar mig ur. Nu har jag i alla fall fått säga vad jag tycker om personer som aborterar baserat på kön. Om dem tycker jag illa.

Störande typ

Ibland infaller långa perioder där jag inte tycks hitta något i nyheterna som får mig engagerad nog att skriva om det. Kanske innebär det att det är en period av en värld av rimlighet, men mer troligt är att det ligger på ett personligt plan, såtillvida att jag inte har gubbkepsen på, så att säga.

För att bryta stiltjen satte jag beslutsamt denna morgon storsegel för att surfa ut i nyhetshavet och hitta något. Jag skulle skriva om en nyhet oavsett om jag kände verkligt engagemang eller inte. Jag skulle helt enkelt välja en nyhet och skriva på.

Jag hittade inget. Inget berörde mig jättemycket. Till slut valde jag det som jag tyckte åtminstone borde engagera mig och det var en artikel om arbetsro i skolan. Kanske är det symptomatiskt att jag nu när jag ska bli pappa, tycker att skolfrågan är viktigast? Till mitt försvar, så har jag ju faktiskt tidigare skrivit om skolan.

Det fascinerande är att nu när jag börjar fundera på vad jag ska skriva om artikeln, står det helt klar att detta är ett klassiskt gubbjävelämne. Under en annan vecka hade jag hoppat på den som en tiger på en skadad gnu. Det är alltså inte dig det är fel på, det är mig. Avsaknaden av nyheter var avsaknad av förmåga att identifiera desamma.

Då kör vi. Håll i er för nu blir det gubbjävligt. Varannan elev anser alltså att de inte får arbetsro i klassrummen. De störs av andra elever som tjattrar, som lägger ner arbetet innan läraren har avslutat lektionen, som inte har med sig material och därför måste få låna, som pratar rakt ut etc, etc. Detta är orimligt! Om jag var förälder till ett av de barnen som stördes, skulle jag känna stor frustration över att mitt barns skolgång sabbas av andra, omotiverade barn. Vi måste ge lärare medel att styra över sitt klassrum (ja jag tycker att det är lärarens rum mer än elevernas), men vi måste även ta oss rätten att blanda in busets föräldrar där det är möjligt. Jag bävar inför juniors skolgång. Hur kan jag ge honom bästa möjliga förutsättningar att lyckas? En strikt regelstyrd skola känns för Flodis och mig som en självklarhet i nuläget, men vem vet vad vi tycker är rimligt om sex år? Kanske blir det jag som är föräldern som ombeds sitta med på en skoldag för att se till att junior inte stör andra elever. Det var ju trots allt alltför ofta juniors pappa som var det störande elementet i klassrummen när det begav sig. Hoppla!

Gräset är alltid grönare

Jag är en sjuk, sjuk man. Ja, de som känner mig skulle förstås hålla med vilken dag som helst om detta uttalande, men nu avser jag inte min generella mentala hälsa, utan den förkylning som med varierande intensitet har plågat mig i snart två veckor. Det rinner, det hostas och jag kan med mina diabetesprylars hjälp konstatera att jag har någon form av infektion. Jag kan ju nämligen mäta mina blodsockernivåer och dessa höjs av feber och infektioner. Så visst är jag sjuk, som Richard Fuchs skulle ha uttryckt det.

Mitt största problem i nuläget är dock inte att jag är sjuk, utan att jag inte är tillräckligt sjuk, tillräckligt sjuk för att stanna hemma från jobbet det vill säga. Det skulle ju vara helt perfekt att få njuta av en sista självömkansession innan Junior kommer ut och pockar på all uppmärksamhet som rimligtvis borde vara förbehållen mig.

Kommer ni ihåg när ni var barn och er pappa hade en man-cold? Nej det är just det inte gör det, sörru. Vet ni varför? För att barn inte fokuserar så. Hänsyn till föräldern står liksom inte direkt högst på agendan för dessa egoistiska små varelser. De förstår inte att sjuk-pappa behöver lugn, ro och CSI. Detta är alltså vad jag har att se fem emot: femton år av att inte få vara sjuk sådär som man ska få vara sjuk, dvs framför tv:n, under filt och med en öm hustru som baddar pannan och fixar hönsbuljong. Inte för att jag någonsin som sjuk har sörplat buljong, men det tycks vara det man förväntas sörpla.

För just nu inbillar jag mig faktiskt att det innebär njutning att ligga hemma i karantän med snoret rinnande, feber, värk och blä. Jag har helt enkelt inte förmåga att sätta mig in i hur värdelöst den situationen alltid är. Trots att jag intellektuellt kan veta att det suger att vara sjuk, lurar jag mig till att tro att det är dagens gubbe som ligger där i soffan och njuter av en tv-serie. Jag glömmer bort att personen som skulle ligga där saknar förmåga att njuta för att.... Just det, för att han skulle vara sjuk. Gräset på andra sidan är brunt, så nu ska jag vara glad över att kunna jobba idag.

Iran och Bomben

EU trappar upp handelssanktionerna mot Iran som protest mot att IAEA inte får tillträde. Det råder numera ingen tvekan om att både EU och USA är övertygade om att Iran är i full färd med att utveckla kärnvapen. Frågan är om de på fullaste allvar tror att ekonomiska sanktioner verkligen kommer att få ledningen för landet att upphöra med den förmodade tillverkningen.

Mitt tips är att sanktionerna knappast kommer att få Iran att känna sig säkrare. Snarare ger det ledarna möjlighet att hävda landets utsatthet och behov av skydd, skydd som kärnvapen. Landets ledning bryr sig inte om dess folk eller dess företagare. De bryr sig vara om makt och makt kommer med kärnvapen.

Som det ser ut nu tvingar man Israel mot ett förebyggande angrepp och när Israel agerar militärt, då blir det kalabalik. USA kommer inte komma undan stämpeln som passiv krigshetsare i retoriken. Hela regionen kommer att se USA som en förlängning av Israel. Frågan är hur EU kommer att betraktas.

Att förespråka militär aktion är tungt, men jag hävdar följande:
- Ekonomiska sanktioner kommer inte att hindra Iran från att slutföra sitt kärnvapenprogram.
- Vill man säkert få programmet att upphöra är det i nuläget bara det militära alternativet som har chans att lyckas.
- En stor militär koalition mot Iran är att föredra för regional stabilitet, framför ett ensidigt Israeliskt angrepp.

Helst fred och samförstånd, förstås.

Fejk!

Med anledning av nyheten att Hanna Widerstedt bara har spelat en roll som äcklig fjårtis i ett år vill jag bedyra att den Rimlige Gubbjäveln är just en rimlig gubbjävel och ingenting annat. Hanna har däremot tydligen spelat en roll, en person som i hennes eget huvud har gått under benämningen Luis Vulgorette.

Luis Vulgorette var en ung tjej som hade ytterst dåligt språkbruk, hon har knarkat, opererat sig, haft sex i Big Brother-huset, shoppat väskor för tiotusentals kronor och varit allmänt korkad och vedervärdig. Det har dock bara varit på låtsas. Jag är en av dem som låtit mig luras den enda gången jag läste hennes blogg. Min hustru hörde henne även på radio och vi trodde faktiskt att hon var en av dessa många bloggerskor som inte tycks ha mycket mer än sockervadd mellan öronen. Men jag och Flodis hade alltså fel.

Den 8nde oktober begick Hanna Widerstedts vulgo-bloggerska med samma namn som henne själv självmord. Hon lade upp sitt avsked på bloggen och man kunde där klicka sig vidare till hennes nya sida där hon beskriver att hon under ett år har betett sig som en idiot för att få oss att "vakna upp, för tjejer som Luis Vulgorette finns. Det är detta vår generation läser och inspireras av. Dessa tjejer är dagens ideal. Vår framtid, och den skrämmer mig."

Bland de i skrivande stund 394 kommentarerna på ursprungsbloggens meddelande om självmord var det väldigt många som skrev att de visste att hon bara spelade och att de njutit av hennes provokativa stil. Jag är inte en av dem, utan har förfasats över det märkliga i att denna idiot har fungerat som förebild för så många andra.

Vissa kommentatorer menar istället att Hanna visst inte har spelat en karaktär, utan att detta är en efterkonstruktion, avsedd att skyla över en hatad verklig person. Detta är typen av personer som inte tror på månlandningen, så Hanna kommer inte att övertyga dem i första hand.

Andra kommentatorer har missat tåget helt och är jätte lessna att hon ha tagi själv mord.

Får vi göra vad som helst och sedan komma undan med att kalla det konst? Jag står ju upp för Lars Vilks usla konst och hans rätt att provocera men jag tycker det går för långt när vårdpersonal och polis leds att tro att de hjälper en person i nöd i fallet med låtsasbrytet. Var passar Hanna in på denna måttstock?

Luis Vulgorette har under ett år bidragit till det sneda idealet för mången fjårtis i vårt land. Ett ideal där mode är något viktigt, där det är coolt att vara obildad, där skönhetsoperationer är norm. Detta bidrag är dåligt. Om hon däremot får några av dessa fjårtisar att "vakna upp", då har hon gjort oss en välgärning. Hon har i alla fall lyckats med det jag anar är hennes huvudmotiv, nämligen att skapa uppmärksamhet och följare. Där är vi lika, Hanna, Luis och Gubben.

Tonic

Nyss hemkommen från England har jag några reflektioner som jag måste dela med mig av. Dessa kretsar kring något som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen barer, pubar och därtill hörande drycker.

Låt oss först fastslå en självklarhet: Gin och tonic bör väl ändå ses som en mänsklig rättighet? Någon där emot? Bra! Tvärtemot vad man kan tro om man inte är en påläst drinkare som jag, så innehåller dessvärre tonic oerhört mycket socker. Socker är som den trogne läsaren vet lika nyttigt för mig som vigvatten är för Dracula, solljuset för en genomsnittsbritt och som mediautrymme för en ocensurerad Bosse Hansson. Dåligt, kort sagt. Nu strävar ju jag inte efter att uttrycka mig kortfattat, så därför blev det lång sagt. För den otrogne läsaren: Jag har diabetes, därav mitt tjat om socker. Min intolerans mot sagda socker tvingar mig till att begränsa mig till light-läskeblask och här kommer vi till pudelns (eller för all del valfri hunds) kärna: Jag har hittills inte lyckats hitta tonic light i Sverige. Diskriminering och generell tjaskmörtighet! Men i England, förstår ni, där kryllar det av diet tonic, hela Themsen tycks vara gjord av diet tonic, så där har jag fått avnjuta stora lass av den finaste av malariamedikamenter: gin och tonic. Hurra!

Min London-kamrat som vi även här kan kalla Leopold och jag diskuterade även varför det är så mycket mer trevligt liv på brittiska pubar jämfört med på svenska. Den brittiska puben är full av folk, full av glädje, full av artighet och hänsyn när gammal och ung möts. Det den inte är full av är just fylla. Britten är på puben mest hela tiden och då kan man ju förstå att man inte kan vara plakat bara för att man råkar befinna sig på en pub. Är det bara prisbilden (som tillåter evigt pub-bevistande) som ligger till grund för den civiliserade barkulturen i London, eller ligger det civiliserade pubandet (nytt ord, varsågoda) inbäddat i kulturen? Leopold och jag var oerhört nära en lösning, men då kickade min ginförstärkta diet tonic in och därmed en tämligen fri hållning till stringent resonemang, så vi kom inte så mycket längre, men avser fortsätta våra studier så fort tillfälle ges. Trevligt är det i alla fall på brittiska pubar.

Drycken i London avnjuts med fördel tillsammans med mat, i England gärna i formen av en panerad fisk, världens godaste indiska mat (ja, jag har varit i Indien), eller valfritt etniskt kök. God mat finns det gott om och jag gjorde mitt bästa för att kunna matcha Flodis magomfång. Jag kom inte riktigt ikapp, hoppas och tror jag. Det var därför troligen inte mig som avsågs när hotellreceptionisten uppgraderade oss till en king size-säng med kommentaren att magen ju måste få plats. Det var troligtvis inte ett enda av mina många dolda handikapp som gjorde att vi fick gå till den kö-befriade rullstolskassan på Primark. Kort sagt: Jag kommer hädanefter alltid resa med min gravida fru. Flodis opens doors y'all!

Min kära hustru har med 8-månadersmagen som tacklingskudde för min skull sökt London runt och hittat nyckeln till min fortsatta överlevnad i u-landet Sverige. Hon har sett till att vi kunnat hembringa smak-essens till vår sodastream av smaken.....ni gissade det: DIET TONIC!!! Fortsatt njutning ligger framför mig. Vi har redan sedan tidigare säkrat Fidel Castron genom direktimport av diet ginger ale-essens från USA. Det kostar på att vara alkohol-konnässör med ett sockerpräglat handikapp.

Jag lyckades i London även träffa själva instigatören och inspiratören till mitt bloggande. Han bor numera i Kanada, men var på besök i Sverige, men på weekendresa till London. Denna kamrat klagade på att han ännu inte har tilldelats ett alias. Så nu tycker jag att vi kan kalla honom Claude-Kristian.

Jag vill tillägga att jag per drinktillfälle begränsar mig till en spritdrink och håller mig sedan till öl, vin och vatten. Skål och trevlig älg!

Jag är inte rasist, men jag vet hur sådana där är.

Suck. Det blir nästan lite enahanda när jag ständigt känner mig tvungen att lyfta fram de mest orimliga företeelserna i vår samtid och närhet. Det känns som att hälften av mina blogginlägg handlar om det ena eller det andra orimligt korkade uttalandet från det främlingsfientliga parti som nästan 6 procent av vårt lands befolkning tycker är lämpade att styra vårt land. Men det går inte att låta bli att skriva om de många gånger vi idag tycks acceptera rena nazistargumrent från våra riksdagsledamöter. Vad är det för fel på folk? Varför orkar vi skapa så mycket onödigt hat? Hur orkar folk till exempel irritera sig på att rollen som Carlsson i Dalateaterns uppsättning av Hemsöborna spelas av en person med mörk hudfärg? Rasistiska mail och kommentarer haglar in till teatern helt öppet. Sverigedemokraterna legitimerar denna öppna rasism och den öppna rasismen legitimerar att gamla Bevara Sverige Svenskt numera sitter i riksdagen och sprider sitt hat och sina dumheter.

Radioprogrammet "studio ett" avslöjade igår i ett program att romer systematiskt diskrimineras av biluthyrare i Sverige såtillvida att romer förvägras hyra bilar trots att det bevisligen finns bilar tillgängliga. Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder kommenterar detta till Aftonbladet med att utbrista ”Det kanske finns en anledning till att de nekas? I stället skriks det som vanligt i Sverige om diskriminering.” Han fortsätter: "Det kan handla om att de här mackarna har dålig erfarenhet av en särskild individ eller grupp."

Så kanske det är Björn. Det kan så vara, att mackarna har dåliga erfarenheter av personer från en viss etnisk grupp. Men att därför anta att nästa person från samma grupp ska bete sig på ett för gruppen förmodat typiskt beteende, det är rasism. Det är diskriminering. Vi ska faktiskt skrika som vanligt när diskriminering förekommer. Vet du varför, Björn? För att diskriminering är korkat, trångsynt, idiotiskt, orimligt, ovärdigt och inte minst; olagligt.

Jag förstår att det är jobbigt Björn. Det är svårt att kämpa emot sina fördomar, men det är det rätta och ingen har sagt att den rätta vägen ska vara enkel att vandra. Det enkla är att tillåta sig att vara slapp och generalisera och förenkla och tänka att allt annorlunda är fel, alla romer är opålitliga, alla blondiner är korkade, alla från Göteborg heter Glen, etc... Jag ska för övrigt enligt min egen logik verkligen försöka att inte tänka "nazist" nästa gång jag ser en ung, rakad man i kängor, jeans och hängslen. Han kan ju vara en rättrogen skinhead, en som har gjort sitt modeval baserat på den ursprungliga, rudeboy-andan och inte som ett rasistiska ställningstagande. Jag kan ju inte utgå från att jag kan känna igen en rasist på dennes klädval och utseende. En rasist kan ju uppenbarligen se alldeles normal ut och ha ett alldeles normalt jobb, som att till exempel att vara riksdagsledamot.

Amnesty International numera mot rättssäkerhet, men för ministerstyre

Även de bästa av organisationer kan infiltreras av pajaser som kan säga de mest okunniga saker. Så har nu hänt med Amnesty International, kan jag denna morgon konstatera efter att förvånad ha läst en artikel i DN.

Amnesty Internationals Nicola Duckworth har enligt DN uppmanat svenska myndigheter att offentligt garantera "att Assange inte kommer att befinna sig på ett flygplan på väg till USA om han överlämnar sig själv till svenska domstolar." Förlåt? Vilken myndighet anser Nicola skulle göra en sådan utfästelse? Ska någon minister lämna garantier för något som är en rättsfråga? Ska en domstol lämna en garanti utan en rättslig prövning? Nej du Nicola, du borde vara försiktig med vad du säger. Amnesty borde väl rimligtvis kämpa mot rättsosäkerhet och ministerstyre, inte uppmana till detsamma?

Amnesty genom Nicola Duvkworth hävdar dessutom att Assange riskerar tortyr om han skulle bli utlämnad till USA. Vad har man för belägg för detta? Än så länge förekommer det mig veterligen inte tortyr inom det amerikanska civila rättsväsendet.

Det kan även vara på sin plats att åter påpeka att USA inte har bett ens sin närmast allierade - Storbritanien - att utlämna Assange. Om Duvkworth läste på lite om hur det Europeiska rättssystemet fungerar, skulle hon dessutom veta att Sverige inte kan lämna ut Assnge till tredje part utan Storbritaniens godkännande, så en utlämning till Sverige skulle i realiteten faktiskt minska risken för ett utlämnande, eftersom två nationers rättssystem skulle behöva tycka att en utlämning skulle vara en bra idé. Duckworth är expert på rättslösa, ministerstyrda länder och kanske är det detta som färgar hennes märkliga uttalande. Kanske ska Amnesty låta medarbetare som förstår hur en rättsstat fungerar uttala sig i ärenden som berör rättsstater.

Oh, ja just det, jag ska kanske även påminna Duckworth och andra att offret Assange är efterlyst för våldtäkt. Inte för spridande av livsavgörande hemlig information, utan våldtäkt.

Tintin och Haddile

Jaha det vore väl konstigt om gubben inte kommenterade veckans två stora snackisar: Tintin och Haddile (inte en felskrivning av Haddoc). Gårdagen var ju vikt för annat viktigt, så det fick anstå. Nu är jag dock tillbaka i min roll som blygsam opinionsbildare, moderator och allmän Messerschmidt.

Tintin. Jag tycker nog egentligen att en liten grupp i gruppen, som det rör sig om i detta fall med ungdomsbiblioteket tiotretton, faktiskt kan besparas påfrestande och provocerande bilder i sammanhang där gruppen förväntas trivas, så det är därför inte jättekonstigt att man tar bort stereotypa och nedsättande bilder av afrikaner i ett sammanhang där många kan ta anstöt. Men å andra sidan ska man akta sig riktigt noga från censur. Att börja bestämma vad som är lämplig och olämplig läsning och kultur är något som sällan slutar väl. Att Behrang Miri på bilden i DN dessutom är klädd som att han direktplockats från kulturrevolutionen minskar inte rysningarna i kroppen som nyheten om censuren gav upphov till. Som så många andra har skrivit, så blir det svårt att hejda sig när man väl börjar censurera och styra och ställa med andras liv och leverne. En kamrat till mig (vi kan kalla honom Silvio) uttryckte problematiken på ett lysande sätt när han skrev följande: "Alfons pappa röker inomhus, Emils pappa idkar barnaga, bröderna Lejonhjärta glorifierar självmord, Bamses farmor städar bara en gång om året, Bamse själv dopar sig och Kalle Anka visar underlivet."

Nu är Tintin återlagd och Behrang tycks ha insett det orimliga i sitt agerande. Jag tror inte att det är skadligt att behålla gammalt skräp, hur dumt det än må vara så länge vi är medvetna att det är just gamla och skräpiga bilder och föreställningar som skildras. Få blir arga över 100-åringar som inte vet vad som är politiskt inkorrekt att säga idag. Vi måste bara se till att ungdomarna förstår att det är dinosauriers syn i relation till samtiden vi pratar om och att dåtid är dåtid och nutid är nutid. Det är i mitt tycke till och med viktigt att faktiskt visa våra barn och ungdomar hur världen såg ut för inte så många år sedan. Hergés bild av Afrikaner var norm när han skrev och verkade. Det var en orimlig bild och vi måste upplysa ungdomen om att världen inte ser ut så längre, att vi är mer upplysta idag och inte tolererar grottmänniskotänk. Att gömma historia är att glömma historia och därmed möjliggör man en smygande återkomst av unkna värderingar och nidbilder, något som sker just nu i Sverige. Låt ungdomarna se nazisternas karikatyrer av judar och för därefter ett samtal om dagens fascistvindar i Europa. Låt dem jämföra med SDs reklamfilm där den elaka muslimen skor sig på samhället på hederliga svenska pensionärers bekostnad.

När det gäller Tintingate, så vänder jag mig snarare mest mot DNs rapportering. "DN kan berätta att den älskade seriefiguren har rensats ut från bibliotekets hyllor." Ovärdigt subjektivt att skriva "älskade" seriefigur och orimligt att inte upplysa om att det rörde sig om ett specifikt bibliotek med en specifik inriktning.

Haddile.
1. Vet alla som skäller att ett utvisningsbeslut inte är att likställas med verkställighet?
2. Vet alla som skäller att Migrationsverket inte kan förklara eller försvara, eftersom man får sparken om man uttalar sig i enskilda fall?
3. Vet alla som skäller att Sverige i alla situationer i det längsta strävar efter att barn ska vara med sina biologiska föräldrar?
4. Vet alla som skäller att flickan är EU-medborgare och att asyl därmed är omöjligt?

Om man vet ovanstående, så kan man få skälla, men då på lagstiftningen och praxisen som säger att barn ska antas må bäst med sina biologiska föräldrar. Det enskilda fallet Haddile följer helt enkelt de normer och regler som vi har i vårt samhälle. Haddile är inte ett enskilt, isolerat fall. Om ni inte gillar det som sker, se till lagstiftning, skäll inte på enskilda handläggare som ni inte vet ett jota om vilka de är, vad de gör och vilket regelverk de har att hålla sig till.

Grattis mig!

Idag blir det personligt med lite antropologiska inslag.

För fem år sedan idag på dagen befann jag mig med min dåvarande tjugoplussnågot-flickvän i Kina för att se på stora förbjudna städer, långa, gamla murar och äta smarrig kinesisk mat. Ovanstående lyckades vi med strålande till 67%, men till 33% misslyckades vi kapitalt. Det visar sig nämligen att det är mycket enkelt att hitta mat i Peking. God, ätbar mat....... Inte lika enkelt. I alla fall inte om man utan guide irrar på måfå på det sätt som vi irrade på, dvs på måfå.

Dagen före (alltså för exakt fem år sedan) min flickväns födelsedag åkte vi ut till kejsarpalatset en bit utanför Peking. Det var en varm och vacker dag, men det var inte den främsta orsaken till mitt ymniga svettande, som bäst kan beskrivas som ymnigt, vilket adverbet i andra satsen i meningen skvallrar om. (Anledningen till denna märkliga förklaring av en märklig mening är att jag tar mitt ansvar gentemot den skolklass, vilken ryktas använda min blogg i något sorts språkligt syfte, oklart om som vardandes föredöme eller avskräckande exempel. Jag fick nu använda ordet adverb. Varsågoda.)

Jag svettades för att jag var nervös. Jag laddade nämligen för min livs viktigaste fråga och spejade efter rätt ställe att ställa denna. Det var dagen före min flickväns födelsedag och jag räknade och räknar med att bara få en chans till att göra det jag stod i begrepp att göra.

Så såg jag platsen! Platsen med stort P och inte så små LATSEN heller. Lite avsides, bredvid kejsarinnans betongskepp (inte ett utslag av auto correct. Det finns ett skepp av betong där) spanade jag in en liten trivsam dunge. Jag tog min älskade lite åt sidan och sa: "Flodis (ja, jag sa naturligtvis inte Flodis, utan Flodis riktiga namn, men alla benämns ju vid alter egon i denna blogg och jag vill ju inte bryta mot reglerna, hur korkade de än må vara) Flodis, jag älskar dig så otroligt mycket." Här sa Flodis något om att hon också kände diverse varma saker i känsloregistren , men jag lyssnade inte så noga. Detta var ju mitt ögonblick! Flodis skulle icke få ta över showen. ICKE!

"Jag älskar dig och i morgon fyller du år." Mer snack här av Flodis, snack som på det hela taget gick ut på att hennes födelsedag är årets viktigaste dag och blablabla.... Jag avbröt henne med viktigt prat: "Men nu är det så här, att efter imorgon vill jag inte fira min flickväns födelsedag fler gånger." I den kompakta tystnad som min nanosekundslånga konstpaus innebar, kunde jag utläsa ilska, fruktan, desperation och faktiskt en liten gnutta mordiskt hat i Flodis vackra anlete. 'Vad menar han? Ska jag inte firas längre? Jag måste ju firas! Ska vi sluta fira mig efter 30? Om jag dränker honom här, vid betongskeppet, kommer man hitta liket innan jag hinner hem till Nykors?' Jag darrade. Hade jag drivit henne för långt? Hade jag missbedömt henne? Hade hon nog med humor för det här? Och varför bygger man en båt av betong? Nu var jag dock hopplöst låst vid min linje och hade inget annat val än att se mitt luriga skådespel till vägs ände. Jag fortsatte. "Jag vill inte fira min flickväns födelsedag fler gånger efter imorgon. Jag vill därefter fira min hustrus födelsedag." Va!? Vilken luring!! Komiskt geni, det är vad jag är, tänkte nog jag mer än Flodis.

Snabbt gick jag ner på knä och friade och hon fann sig, förlät mitt trams omedelbart och svarade, som man kan ana, om än förvånas av: ja. Hurra!

Vi åt en tidig romantisk förlovningsmiddag på McDonalds. Det var det dittills godaste vi ätit i Kina, vilket ger er en god uppfattning om vilket kulinariskt fiasko vår Kinaresa var. Dagen efter åt vi dock Pekinganka och det är smarrigt, vill jag lova. Ikväll ska vi därför dagen till ära fira med Pekinganka här i självaste Stockholm och jag är lite nervös för hur de ska lyckas. Kommer de att få till det där speciella, absolut romantikbefriade ljusrörsljuset? Har de den rätta, fina kombinationen av rött och gult i utsmyckningen av lokalen? Kommer personalen vara trovärdigt, genuint otrevliga? Många funderingar så här på morgonkvisten.

Jag ska inte tråka ut er med allt för många detaljer från en fem år gammal reseberättelse, men jag vill delge ytterligare en anekdot från vår förlovningskväll. Vi hittade en mysig park som var full av aktivitet. Det var båtar på kanaler, drinkar och mat och massor med folk. Vid ett tillfälle såg vi en gammal man med en hundvalp på pakethållaren. Folk flockades runt valpen och klappade och gosade, allt med mannens goda minne. Flodis tjöt till förtjust och närmade sig mannen, varvid han lyfte undan hunden. När vi hade passerat vände jag mig om och såg hur hundvalpen kom fram igen. Detta var endast ett av antalet tillfällen där vi fick erfara hur det är att bli utsatt för rasism. Inte kul, men en nyttig erfarenhet.

Efter en helkväll i parken var vi lyckliga, trots hundvalpsdiskrimineringsincidenten. Jag gick och lade mig bredvid min tjugoplussnågot-fästmö. Livet var vackert. Dagen efter vaknade jag upp med min fästmö, trettioplussaren. Det var Flodis födelsedag och våra äventyr i Kina fortsatte ett par dagar till. Vår livs resa, däremot, den hade bara börjat. Tack för att du sa ja för fem år sedan, trots att jag inte kunde låta bli att skämta ens då. You rock my concrete boat, Flodis.

Patetiskt P-parti

"När Faan blir gammal blir han religiös", lyder ett gammalt ordspråk. Detta ordspråk är högst relevant i fallet med tyskan Julia Schramm, som har skrivit en bok som hon inte vill ge bort gratis. Märkligt va? hon vill ha betalt för sitt arbete. Genom sitt förlag jagar hon fildelare och gör allt för att få bort alstret från allsköns nedladdningssidor. Hon vill tydligen att folk ska betala för att få läsa hennes bok, som handlar om hennes liv på nätet.

Ovanstående skulle inte vara kontroversiellt vore det inte för det faktum att Julia Schramm är piratpartist. Piratpartiet - för er som inte är bekant med dem- är en enfrågeorganisation som bedriver en i deras tycke viktig kamp för att folk ska slippa betala för att ta del av alster såsom till exempel böcker.

Kanske är det så att man måste lida av empatibrist för att kunna vara piratpartist. Kanske är det först nu Julia Schramm förstår vad hon propagerat för alla dessa år. Julia kunde helt enkelt kanske inte sätta sig in i hur det känns att skapa något och ha andra kräva att få detta gratis, innan hon själv blev en skapare. Den typiske piratpartisten har troligtvis - med undantag för Julia - inte skapat något av värde själv och förstår inte att det är rimligt att be om betalning om någon vill läsa, se, eller lyssna på ens alster. Detta på grund av empatibrist, får man anta. Det finns naturligtvis undantag, men det känns som att få piratpartister verkligen förstår vad det är de ber om när de hojtar om fri nedladdning.

Det är komiskt att Julia inte förstår hur patetisk hon är när hon vill ha betalt för det arbete hon så länge krävt andra ska ge bort gratis och det visar med all önskvärd tydlighet på hur orimligt detta krav är.

JJDF och annat orimligt

Klockan är strax före sex på morgonen och jag har redan varit vaken någon timme. Orsak? Jet lag. Jag är i USA och det slår aldrig fel. Runt 4 lokal tid är jag klarvaken. Då är klockan 10 på förmiddagen i Sverige och min kropp skriker åt mig att "du är inte trött. Gör någon nytta, eller slå åtminstone på TVn, latmask". Jag är bara här några dagar den här gången, så jag vet med mig att jag kommer att hinna med endast en natt av normal sömn här innan det bär av hemåt föra att åter ta kampen mot jumbojetdygnsförskjutningen, som numera är det svenska ordet för jet lag.

Men jag har inget emot jjdf (förkortning av jumbojetdygnsförskjutning) den här gången. Det är klart värt det, för jag har fått flyga i världens största flygplan, luftbuss A380 och det var stort, i dubbel bemärkelse. Jag satt på övre däck och känslan när åbäket masade sig upp i luften är märklig, läskig och häftig. Planet är oerhört väl ljudisolerat och servicen av air france personal dessutom top notch (nästan lika bra som på Norwegian). Gört om ni får möjlighet!

Skummade så igenom nyheterna nu för att hitta något positivt att skriva om till dig kära läsare och det blir nästan positivt i dagens inlägg, men bara nästan. Det blir om en positiv nyhet, men med en negativ spinn.

Jag läser i DN om en stort demonstration mot en av världens otäckaste människor. Läser att mellan 14.000 och 150.000 människor (beroende på vem man frågar) har tagit sig ut på Moskvas gator för att protestera mot Vladimir björnbrottarjudostritspilotarkeologäventyraren Putin och hans styre. Detta är bra. Detta är stort. Att man protesterar och demonstrerar när regimer beter sig illa är positivt och det ska hyllas och lyftas fram.

Hur får gubben till en negativ spinn på detta då, undrar du? Du kanske inte undrar det, men du borde, eftersom jag skrev tidigare att jag skulle ge rapporteringen en negativ spinn. Om du inte undrar, har du varit ouppmärksam. Skärpning!

Jo, så här: för att hitta nyheten om 14.000-150.000 människor som gör något bra, var jag tvungen att skrolla ner på DNs hemsida förbi de hundratals galna personer som i islams namn härjar i mellanöstern, förbi Kate Middletons (Middleton torde vara 500 kilo, enligt min svårtolkade humor) brösts uppvisande eller inte, förbi Lockout i NHL, förbi nyheten om att USA är konstiga och dumma som inte låter sina atomvapen vittra sönder, etc, etc.

Jag vet inte varför denna nyhet inte har en mer prominent plats på DNs. Det är helt enkelt ett mysterium för mig. Positiva missnöjesyttringar i vårt närområdet mot en tsar som blir allt mer maktfullkomlighet och allt tuffare mot opposition, press och bloggare (hjälp) borde rimligtvis vara förstasidesstoff. Skärpning!

Nu ska jag gå ut med mina vänners väns hund. Jag saknar mina katter. Över och ut!

Svordomens förlorade kraft

Vad är det egentligen för skillnad på en gubbstrutt och den rimlige gubbjäveln? Är de inte faktiskt samma typer? Är det inte så att bloggare G bara vill distansera sig från sin sanna natur? Nej, jag vill hävda och hävdar därför, att det existerar många skillnader. Gubbstrutten hatar barn, irriterar sig på högljudda ungdomar oavsett om de är stöddigt högljudda eller glatt högljudda. Gubbstrutten tycker att förändring och modernisering är onödigt, gubbstrutten matar duvor och är allmänt tjurig. Sådan är inte den rimlige gubbjäveln.

Den rimlige gubbjäveln kan dock tangera gubbstrutten ibland. Jag förfasas till exempel på sant gubbstruttvis över fötter på säten och säger till om detta såvida jag inte befarar att tillsägningen kommer att föranleda ett kok stryk. Jag använder även gubbstruttiga uttryck som "ett kok stryk".

Där jag känner mig som mest gubbstruttig är dock när det gäller dåligt språkbruk i radio och TV. Likt en sann gubbstrutt reagerar jag varje gång det svärs i onödan i sagda medier. Jag tycker att det låter förskräckligt varje gång någon är "så jävla glad", eller "så helvetes tacksam" gentemot juryn, sina medtävlare, eller vad det nu gäller. Svordomar ska i mitt tycke reserveras till situationer som uttrycker frustration eller ilska.

Som den gången en till mig närstående syster (vi kan kalla henne Agda), svor över de korkade hantverkarna som hade höjt upp köksskåpen så att hon inte nådde ända upp till översta hyllan (överste Hylla, närvarande, haha). Hon var så arg, så arg....... tills hon kom på att de höll på att byta golv och att golvnivån därför för tillfället var lägre än normalt. Hon bytte då ut sin ilska mot skam och svor att hon aldrig skulle berätta detta för någon. Men hon berättade för någon. Det var dumt. Jävligt dumt.

Miljö måste få gå före ideologi

EU förbereder just nu införandet av skyddstullar på kinesiska solceller. De kinesiska solcellerna anses helt enkelt för billiga och hotar därmed inhemsk produktion. EU-kommissionen menar att Kina subventionerar produktionen och kommissionen kan därmed motivera skyddstullar. I en artikel i SvD menar dock två ledande moderater att detta inte borde få rättfärdiga ett beslut om tullar, eftersom vi i EU har subventionerat utvecklandet av solcellsteknik.

De har rätt och det är möjligt att det kan behövas dylik teknisk argumentation för att stoppa skyddstullarna, men det borde inte behövas. Det borde räcka med att konstatera att det är orimligt och moraliskt förkastligt för EU att ta ett sådant miljöfientligt beslut, som skyddstullarna i detta fall skulle vara.

Som så ofta på denna blogg säger jag: Skärpning! Miljön är eller borde i alla fall vara den största och viktigaste aspekten i alla frågor. Alla. Oavsett ideologi har vi en skyldighet gentemot våra barn, våra barnbarn, våra katter, vår värld, att ge miljön företräde även där det logiska och rimliga beslutet går stick i stäv med vår ideologi. Om du till exempel är emot all form av privat verksamhet, men inser att i just ett specifikt avseende är privat regi mest miljövänligt, då får du ge avkall på ideologin i detta avseende. Om du är för frihandel, men inser att skyddstullar på en specifik vara gynnar miljön, då måste du kunna göra avkall på frihandeln just där.

Om kinesisk prisdumpning på solceller kan minska vårt beroende av smutsig energi, då får vi göra ett undantag till EUs principer och acceptera den snedvridna konkurrensen i just detta fall. Det är det enda rimliga.

Mer dumt från ledande Sverigedemokrater

Jag fortsätter att envisas med att skriva om Sveriges mest orimliga parti, Sverigedemokraterna. Jag tror nämligen inte på strategin att tiga ihjäl dem, utan menar att det är viktigt att hela tiden ligga på och nagelfara varenda dumhet som kommer från deras led. Det är ett drygt jobb, då så mängden och frekvensen av tramsigheter är enorm. Gång på gång tvingas partiet utesluta medlemmar som inte fick utskicket från förbundsstyrelsen som uppmanar medlemmarna att ligga lågt med rasismen tills dess att man nått majoritet i Riksdagen, eller kanske snarare 37% av mandaten, som var startskottet sist det begav sig, 1932.

Igår genomled jag för er skull SDUs (Sverigedemokraternas ungdomsförbunds) återvalda ordförande, Gustav Kasselstrands segertal på ungsvenskarnas förbundskongress. Jag snappade upp en del festliga fraser som jag vill dela och kommentera. Håll i er, för nu blir det tragikomiskt!

"Det svenska välståndet har kommit av det svenska folkets gemensamma mödor." Alltså betraktar Kasselstrand de jugoslaver, finnar och greker som var stommen i svensk industri under 60- och 70-talet som svenska folket? Trevligt och överraskande. Jag trodde han var emot mångfald.

"En nationalist erkänner alla folks rätt till en egen stat." Toppen. Samerna ringde och ville stycka av en bit Sverige, Gustav. Några problem med det?

Gustav pratade om sina förfäder och om "stoltheten över att vara svensk". Jag begriper faktiskt inte hur en politikerbroiler anser att han har någon som helst mer rätt till våra förfäders arv än någon annan. Jag är gärna stolt över de valloner, skottar, greker och holländare som format Sverige, men det får gärna mina medsvenskar oavsett ursprung och hudfärg vara även de. Jag har lika liten anspråksrätt på tidigare generationers verk som Gustav, andra rasister, eller nysvenskar har. Det man bidragit till själv att åstadkomma, det har man rätt att vara stolt över. Du åstadkommer bara intolerans och hat, Gustav. Det är inget att vara stolt över.

Gustav vill "stoppa kriminella invandrargäng som drar runt och trakasserar vanliga, hederliga Svenskar" Vänta nu lite. SD motsätter sig att man kallar gänget i Forserum, som spottat på och trakasserat Somalier, rasister. De ska tydligen bara benämnas ligister, men invandrare som trakasserar "svenskar" ska benämnas invandrare. Dubbel standard här, således.

Gång på gång säger jag detta: Om du tänker springa omkring och vara något så urbota märkligt som rasist, då är det orimligt att låtsas som att du inte är det. Stå upp för de åsikter du har, oavsett om de hör hemma i den tid ni så ofta hyllar, nämligen vikingatiden.

Min släkt från öst

Min hustru kommer från landet. Riktiga landet, från en by som har 300 invånare, fördelade på ca fem efternamn och där bristen på banjospelare länge har förvånat mig. Jag vill redan här i inledningen påpeka att jag älskar min adopterade nybyggarby (vi kan kalla den Nykors), dess innevånare, dess handelsbod och dess helt unika uppfattning om hur det svenska språket bör trakteras. För att illustrera min förtjusning: Jag säger alltid "hem till" Nykors, för det är här jag funnit sann frid och lugn och ro. Massor med lugn och ro. Lugn och ro som är så överväldigande, att man måste hem till storstaden efter tre veckor för att inte börja tugga bark, odla hockeyfrilla och inleda en karriär som träskulptör. Men i tre veckor är det paradiset på jorden.

Det är så lugnt, att när en ambulans (eller okänd bil över huvud taget nästan) rullar in i byn, sätter svärmor, som bor först i byn, igång telegrafen för att snabbt få reda på vad som har hänt. Första gången jag iakttog detta fenomen, log jag överseende och gjorde mitt bästa för att markera hur oberörd jag var av det hela. Andra gången slutade jag tramsa och kastade mig hej vilt in i spekulationerna om vem som kunde ha skadats. Jag brände väl av några namn på måfå och var sjövild i mina teorier, men det kändes härligt att ge sig hän.

Visst har jag i Nykors stött på fördomar och dumhet, men som regel har byn välkomnat Stockholmaren, som jag generellt benämns, oavsett antalet gånger jag berättar att även jag kommer från ett mindre samhälle. Förmågan till att vara stolt och nöjd med sitt sätt att vara utan att döma ut andras sätt att vara är dock långt mer utvecklad i Nykors än i storstaden, vill jag påstå (och vill jag påstå något, så påstår jag bäst jag vill. Det är ju min blog, för böveln!)

När min hustru Flodis i början av vårt förhållande beskrev sin äldre bror för mig, fick jag bilden av någon som vid första mötet skulle hälsa på mig medelst en snusloska i mitt ansikte och bössa i hans hand, med någon sorts fråga som klart skulle indikera att han skulle krossa mig i en björnfälla så fort tillfälle gavs. Huruvida man krossar någon i en björnfälla eller inte saknar relevans för berättandet. Ersätt björnfälla med valfritt krossinstrument, om ni anser att det ger berättandet ett bättre flow. Kross fruktades, men helt i onödan. Min svåger jagar allt som går att ta kål på, han har farm, han fiskar, har kennel och är en av de mest intresserade, öppna, fördomsfria, generösa, roliga människa jag känner, så där fick jag för mina egna fördomar.

Trevlig och kul är han, min svåger, men reser i onödan, det gör han inte. Det var därför med stor häpnad vi läste hans sms i torsdags kväll, som meddelade att svåger med hustru (vi kan kalla dem Reine och Mimmi) avsåg besöka oss över helgen. Betyg för spontanitet: fem vårkåsar! För planering: en ynka bytta ister. Detta inlägg är om deras besök.

Reine och Mimmi på besök från Nykors. Mimmi flyger för första gången. Det låter som att detta skulle bli en orgie i dråpliga situationer, men återigen kommer alla era och mina fördomar på skam. Våra gäster uppskattade Stockholm, trots regnet. Som Reine sa: "Det är vatten, inget farligt. Nu är vi här och vi vill se allt." De njöt av drinkarna på Gondolen, de slukade nymodigheten libanesisk mat (och som dryck valde de, utan att trugas, libanesisk öl) och de tyckte att det var en synnerligen trevlig tiggerska vi fick träffa på tunnelbanan. Enda intermezzot var egentligen mitt och Flodis fel, då vi inte hade förklarat att man inte står stilla till vänster när man färdas i rulltrappor. Det verkar dock som att endast 69% av Stockholmarna själva besitter denna kunskap, så det var ju ingen stor sak. Reines kommentar på att han stod i vägen är dock både klockren, klok och talande: "Hur kan de ha så bråttom när trappan redan rullar så fort?"

Att gifta sig in i en släkt kan vara tufft för vem som helst. Att som storstadssvenne gifta in sig i en familj från en liten by i Österbotten låter som något som verkar förenat med diverse friktion......mellan kniv och skinn. Min hustrus familj - både nära och avlägsen - har dock omfamnat mig med en fantastisk värme från dag ett. Helgen som gick gjorde mig än mer förtjust i min härliga nya familj i allmänhet och i Reine och Mimmi i synnerhet. Hoppas att det inte dröjer femtio år till innan de kommer på återbesök.

En skurk är en skurk är en skurk

Jag återkommer idag till min uppmaning om att vi måste upphöra att benämna Iran som en religiöst styrd stat. Iran är en diktatur och ska benämnas som en sådan och inte tillåtas smutsa ner sant religiösa människors tro.

Om Iran som stat var sant motiverad av religiösa motiv, det vill säga om man verkligen trodde på den religion man säger sig företräda, så skulle faktiskt man inte med sin Guds goda minne kunna liera sig med vem som helst. För att förtydliga min tes: om man faktiskt tror helt och fullt på den Gud som muslimers Gud (samma snubbe som för judar och kristna), kan du faktiskt inte försvara att lieras med vem som helst.

Iranska medier har meddelat att Iran och Nordkorea nyligen signerade ett avtal om samarbete inom vetenskap och teknik. En sant teologisk regim skulle omöjligt kunna liera sig med en nation som Nordkorea, som inte bara inte är muslimsk i sin inriktning, utan till och med står för det motsatta, det kommunistiska. Utrikespolitiska institutet skriver i sin landsguide att "i praktiken är fri utövning av religion inte möjlig. Aktiva troende förföljs och fängslas."

Missförstå mig inte: Att Iran och Nordkorea lierar sig med varandra är inte konstigt. De är båda skurkstater, förhatliga stater. Det är logiskt att skurkar hänger med skurkar, det är dock rimligt och viktigt att vi inte kallar den ena skurken för en präst, bara för att hen klär på sig en prästkåpa. Iranska prästerskapet kallar sig för sin Guds män, men de är bara som vilken annan junta som är rädda om sitt eget skinn som helst.

Bara för att illustrera gårdagens post

Kontroversiellt

Dragspel. Är det mindre stötande att tigga pengar bara för att man håller i ett dragspel? För mig, som anser att dragspel är lika ljuvligt som en rotfyllning, så kan det ofta vara värre med någon som drar i ett dragspel än en "vanlig" tiggare. Jag pratar alltså inte om riktiga gatumusikanter, utan om de tiggare som fått ett dragspel satta i sin hand utan att ha någon som helst kunskap i hur "instrumentet" ska trakteras. Tiggare i Stockholm idag är ofta delar av ligor, där pengarna inte går till den som tigger. Ofta är tiggaren i själva verket offer för trafficking.

Varje morgon på Östra Station har jag länge mötts av samma två takters uselt dragspelande. Det är de enda två takter personen fått lära sig. Jag möts också ofta av tiggaren i trasiga kläder som alltsom oftast sitter och skickar sms.

Vi bor i ett land där tiggeri inte ska behövas. Vi har institutioner som kan ta hand om arbetslösa och bostadslösa. Jag är faktiskt för ett förbud mot tiggeri och en reglerad gatumisikantsmarknad, likt den i Paris Metro, där musiker får spela upp för en jury.

Så jag är inte helt förtjust i tiggare och usla musikanter. Musiker i tågvagnar ska slängas ut. Gärna i farten.

Om vi inte inför förbud mot tiggeri, finns det ändå en lösning för att få det att upphöra: Sluta lägga pengar i deras hattar! Betala din skatt och skänk till grupper som stadsmissionen, så gör du nytta och riskerar inte att stödja kriminalitet.

Om tandläkare

Det kan inte komma som någon överraskning för den trogne läsaren, att jag ser det som mitt livsmål att uppfostra medmänskligheten. Hur det kommer för den otrogne läsaren, det vet jag inte, men kanske inte som en överraskning där heller.

Min uppfostringsgevärsmynningsflamma riktas nu mot släktet tandläkarna, som måste lära sig lite om optimism och uppmuntran. Jag har sedan länge lite bekymmer med tandköttet och fickor i sagda kött. Efter ett ganska stort empiriskt underlag i form av fem olika tandläkare kunde jag konstatera att min ångest inför besöken hängde ihop mindre med smärtan och mer med bannor, varningar och suckar som alltid kom med besöken.

Mina tandläkare tävlade i att berätta för mig hur illa det såg ut och fick det att låta som att mina tänder skulle ramla bort om ca 47 minuter. En extra dyster dysterkvist föreslog operationer och diverse utdragningar till fantasibelopp. Till slut frågade jag just denna kvist av dyster natur när det skulle bli aktuellt med löständer. Hon tittade på mig som om jag var mer galen än jag faktiskt är. Inte skulle det behövas löständer! Jag anade oråd och åkte långt bort till min gamla tandläkare. Han sa att min stora käft inte hade försämrats sedan han kikade in i den och att de dyra ingrepp som föreslagits vore helt onödiga. Jag har sedan dess försökt få en förklaring från denna privata tandläkarmotagningen belägen högt uppe i Täby C, men förgäves. Tips: lita inte på denna mottagning.

Där var det alltså fråga om rent lurendrejeri, men mest ville jag ju skriva om attityd. På besök nummer två hos min nuvarande tandsköterska sade hon att "ujujuj, det här har ju inte blivit bättre." "Har det blivit sämre?" undrade jag och fick ett nekande till svar. Då uppfostrade jag henne.

Jag förklarade för henne att jag tyckte att hon var omotiverat negativ och att hon gärna fick komma med råd om vad jag kan göra bättre, men att det fick stanna där. Hennes jobb var inte att trycka ner mig i skorna. Det tog.

Hon vet att jag är rigid i min tandskötsel, så det finns väldigt lite utrymme för förbättring där. Då hände det. Sist jag var i hennes våld, sa hon att här och här har det blivit lite sämre men här och här var det bättre, så det var ju jättebra. Fortsätt som du gör, om än lite noggrannare här och här. Således klagade hon på mig, men i en positiv ton. Det kändes inte längre deprimerande efter ett besök utan det kändes som att vi samtalade. Vi får se vem jag ska uppfostra härnäst.

Menni

Nasserdine Menni. Vet du vem det är? Det borde du. Han bestämde 2010 att du skulle dö. Han finansierade Taimor Abdulwahab, som försökte spränga julshoppare till döds 2010.

Jag vet att jag tjatar, men det stör mig att vi inte blivit fullständigt överhopade av rapportering om terrorrättegången mot Menni. I brist på själva gärningsmannen borde rättegången mot hans finansiär vara jätteviktigt för att lindra vårt nationella trauma. Vadå för trauma? Precis. Vi är inte traumatiserade av sprängningen 11 december och däri ligger den stora roten till mitt gnäll. Vi borde känna starkare än vad vi gör. Men tyvärr tycks nationella trauman definieras av antal döda.

Menni finansierade Taimor Abdulwahab, som sprängde sig själv till döds den 11 december 2010. Sprängde sig till döds. Det är så det ofta beskrivs, det han gjorde: sprängde sig själv till döds. Som ett av endast tre Europeiska länder har Sverige drabbats av en självmordsbombare, men vi misslyckas med att ta in det oerhörda i detta på grund av att han klantade sig och genom detta misslyckades med att ta med sig dig eller mig i döden. Jag är naturligtvis tacksam för hans klåfingrar, men jag skulle vilja att vi alla tog detta på större allvar.

Det ska om Menni sägs, att domen friar honom från direkt inblandning i Stockholmsbombningen, men hans finansiering möjliggjorde dådet.

För övrigt, om ni funderar på vad det är för samhälle Al-Qaida kämpar för med terrorister ute i världen som sina soldater: 17 människor dödades nyligen av Talibaner i Afghanistan. Varför? För att de hade sjungit och dansat.

Straffets tyngd

När domen mot Breivik föll pratade min hustru och jag om vad domen innebär för massmördaren själv. Att det norska folket är nöjd med domen känns fint, men huruvida Breivik själv upplever straffet som hårt hänger inte så mycket på tiden som på formen tror vi. Jag hoppas verkligen att hans dator nu verkligen tas ifrån honom och att vad han får kommunicera till yttervärlden begränsas å det kraftigaste.

Breivik vill bli en (ondskans) profet och hans texter är tyvärr efterfrågade. Han skriver för fullt böcker och manus om sin perversa människosyn. Om han tillåts publicering av dessa, så är hans fängelsetid näst intill meningslös, som straff betraktat. Han själv kommer inte att känna sig begränsad i sin förmåga att delta i samhället, utan han kommer att känna sig rättfärdig och fri.

Jag har skrivit om det här förut och upprepar mitt mantra: För att minska dödsstraffets attraktion måste våra fängelsetider bestå i verklig isolering. Inga intervjuer, ingen publicering av böcker och verkligen ingen rösträtt. Fortbildning välkomnar jag och allt mottagande av information, men kommunikationen till omvärlden skall vara minimal. Brottslingen har för den tidsperiod han ska sitta inne förverkat rätten att vara med och påverka vårt samhälle. Den synen på straff tycker jag är rimligt.

Inte så lyyyysande Brunberg

Idag fanns det mycket i pressen att skriva om, från ecuadorianskt ministerstyre till småländsk puckopolis. Jag hade dock redan bestämt mig för att skriva om en av de pinsamma människor som stod bakom uppropet mot sjöfylleri, den orimlige Ulf Brunnberg. Han har nämligen visat hur vi som nation kan sträcka på oss lite extra. Häng med i resonemanget nedan om hur hans griseri visar på hur bra Sverige är.

Det är fantastiskt fint att bo i ett land där man faktiskt blir riktigt förvånad över att ställas inför en tvättäkta mansgris. Man är liksom inte beredd, utan förutsätter att de få kvarvarande gris-dinosaurierna i vårt land numera har vett att hålla snattran, trots att de helst skulle vilja ondgöra sig över kvinnlig rösträtt och andra nymodigheter. Det är skönt att vi som befolkning skrattar åt dem och inte ens reflekterar över huruvida deras stenåldersåsikter kan tas på allvar i dessa dagar. För visst skrattar vi bara åt Ulf Brunnberg när han verbalt klampar runt smidig och fräsch som en valross?

I magasinet Slisk (Slitz enligt vissa) uttalade sig nyligen Brunnberg på sant Vanheden-manér om kvinnans roll i samhället. Han ska ha sagt att "är man två kaptener på en båt går man på grund. Det behövs en kapten och en styrman." Det råder ingen tvekan på att det i Ulfs vansinniga värld är mannen som ska vara kapten. Kvinnor - eller fruntimmer, som Ulf kärleksfullt vill kalla dem (ja, han är skild) -ska således inte vara brandmän eller fångvårdare åt män. Det krävs en kapten till det - en man!

Jag lyssnade (genomled) igår på hans sommarprat (eller snarare hans alkoholindränkta sludder) och det var ett märkligt sammelsurium av förenklade skatteidéer, diverse tjat om andras brist på ödmjukhet (något Ulf själv är helt renons på), kritik mot miljörörelsen och en mängd annat orimligt trams. Han lade som kronan på sitt verk (och våra örons värk) fram idén om en manskanal för TV, en kanal där endast sport, jakt, vetenskap och - får man anta när man läser mellan raderna (eller lyssnar i sludderpauserna) - porr skulle visas, det vill säga företeelser som i Uffes värld inte rimligtvis kan roa eller intressera någon kvinna. Inga inrednings- eller samlevnadsprogram så långt ögat når, drömmer Ulf. Denna kanal skulle alla riktiga män vilja titta på och ingen kvinna. Om man inte ömkade en aning för honom (för han verkar ensam och bitter i en värld han inte förstår) skulle man hånskratta honom rakt i ansiktet.

Vi går dock inte i taket och rasar alltför hårt, trots att hans sludder är djupt kränkande för alla rimliga människor. Varför inte? För att mansgriseri inte längre tas på allvar i vårt land, tror jag. Vi skrattar helt sonika bort Brun(n)berg när han tokar sig för att vi känner oss trygga i förvisningen att han inte kommer att tas på allvar av andra än ett fåtal med-grisar.

Det vore skönt att kunna skratta bort nazister och rasister lika enkelt, men den bistra sanningen i dagens Sverige är att denna typ av tokar - nassar och rassar - fortfarande misstas för tänkande och vettiga individer av en allt för stor skara människor för att vi ska kunna bortse från dem. Det borde vara med nassar och rassar som det är med mansgrisar à la Brunnberg: Vi borde kunna skratta och vifta bort dem som de verklighetsfrämmande, orimliga tokar de är.

Religion och tro inte alltid hand i hand

För er som fortfarande blandar ihop tro och religion med det som skändligen görs i religions namn kommer här en uppmaning att rikta uppmärksamhet till det faktum att Irans högsta ledare nu uppmanar sina följare till upptrappad terror mot väst. Varför? För att USA stödjer oppositionen i Syrien.

Om man är troende får man alltför ofta förklara att man inte står bakom korstågen, inkvisitionen, eller 11 september-dåden. Som muslim antas man av många idag automatiskt stå bakom regimer som för maktens skull låtsas vara bärare av den sanna tron. Irans ledare kallar sig religiösa, men de är bara ytterligare en junta bland alla andra antidemokratiska juntor.

Irans befolkning är huvudsakligen Shia och Syrien Sunni. Dessa två grupper är inte direkt superstöttande i varandras trosuppfattning. Al-Assads styre är dessutom inte grundat i Sharia, utan är snarast sekulär. Ayatollan mobiliserar alltså traditionellt "religiösa" våldsmakare att straffa väst för att USA stödjer opositionen. Opositionen i Syrien är en brokig skara människor och det finns grupper inom den som vill ha bort Al-Assad just för att han är sekulariserad.

Irans ledare spelar ett traditionellt spel av realpolitik och gömmer sig bakom en religiös front. Förolämpa inte fridfulla troende med att blanda ihop dem med blodtörstiga dårar. Nej låt den som är troende på riktigt, den som bär på sin Guds ljus, slippa en automatisk koppling till sådana som kidnappar och perverterar religiösa rörelser.

Männens snusk

Då mitt inlägg om det manliga samtalet för några månader sedan frambringade så mycket igenkänning och skratt, tänkte jag ge mig på ytterligare en iakttagelse angående det obegripligt typiskt manliga.

Iakttagelsen gjordes för ett tag sedan när en kamrat (vi kan kalla henne Vera) deklarerade på Facebook att hon i sin städiver nu faktiskt hade fått nog av sin makes låda av de aktuella tingestarna och att lådan nu åkte ut! Detta utspel (krigsförklaring) möttes av en folkstorm som saknar många motstycken. Folk varnade Vera, att så gjorde man bara inte. Männen i skribenternas liv hade minsann rätt till denna sista perversa lass och kvinnorna borde låta männen ha sina lådor i fred. De flesta av kommentatorerna var just kvinnor, så denna kunskap tycks vara tämligen vedertagen. Kanhända lärs detta ut på hustrukursen, till skillnad från kommunikationskunskap.

Jag erkänner. Jag har en av dessa syndiga lådor. Man är väl man, för tusan? (retorisk fråga, svara inte) Jag har vid ett tillfälle höjt tonläget gentemot en till mig närstående hustru, som för närvarande går under arbetsnamnet Flodis. Flodis fick en skopa ovett efter det att hon berövat mig ett nytillskott till min låda. Hon slängde en!!! Nu måste det sägas tydligt och klart en gång för alla: Sladdar ska inte slängas! Sladdar ska vara i sladdlådan.