Jag har på ganska kort tid från två olika läsare (vi kan kalla dem Dagmar och Fritjof) hört diametralt olika åsikter om var fokus för min blogg bör ligga. Dagmar välkomnade de mer personliga inläggen och ville inte läsa så mycket om politik. Fritjof å andra sidan gillade inte de personliga bitarna och jag uppfattade sedermera att han gillade de politiska delarna. Jag tycker att det är festligt att de uttrycker så olika uppfattningar om vem gubbjäveln bör vara och engagerade läsare är väldigt smickrande.
Jag har faktiskt länge tänkt skriva ett inlägg om vår önskan att placera saker och ting och personer i fack. Jag tänker återknyta till förvirringen om vem Rousseau var och det kommer bli högtravande av bara den. Detta är dock inte det inlägget.
Däremot vill jag uttrycka två lite motstående saker:
1. Det är superkul när läsare engagerar sig och dessa två visar att det finns något för alla på denna blogg. Supersvensktlagom blogg alltså!
2. I slutändan bestämmer jag själv vad jag skriver om, så det så. Men utan läsare skrev jag inget, så det är ju inte riktigt sant. Hmmmm. Tusan hur blev det nu? Ni har alltså all makt och jag har ingen. Det var ju inte min ursprungliga punkt 2, men det var en trevligare punkt nu när jag tänker efter. Konsumentmakt!
Vem ska den rimlige gubbjäveln vara? Filosofiskt värre och tre månader in i bloggandet är det smått fantastiskt att känna att jag kan förorsaka läsarstormar, om än tämligen små sådana. Att skriva under ett alter ego ger ofta författaren frihet att gå ifrån sina egna åsikter och skriva lite hipp som happ (och även hepp) utan att ta ansvar för innehållet. Detta gäller inte den rimlige gubbjäveln. Han är jag och det han tycker, tycker jag. Dessutom: när jag tar semester, gör även gubben det. Nu åker jag ut till mitt paradis och där finns inte internet, så det kan bli lite sporadiskt med inlägg. Ni kan väl roa er med att kommentera fritt härunder. Politiskt eller personligt väljer du själv. Tack för att ni läser min blogg.
fredag 29 juni 2012
torsdag 28 juni 2012
Den rimlige gubbjäveln lägger ner
Ja, denna blogg kan som första media i världen alltsåa meddela att den rimlige gubbjäveln lägger ner ca en halvtimme om dagen till att blogga. Den rimlige gubbjäveln lägger ner huvudet på kudden varje kväll. Irriterande, va? En rubrik ska sammanfatta, inte missleda.
Vi har sedan länge vant oss vid att löpsedlar ljuger. Speciellt skvallerpressen lockar ofta med rubriker som "Carola överger sitt barn" (=lämnar på dagis), eller "Carl-Jan sköt gäst" (med champagnekork). Egentligen borde vi inte acceptera att ens den amöbakropp som är skvallerpressen tar till dessa knep. Än mindre att kvällstidningarna - som faktiskt fortfarande utger sig för att vara objektiva och sakliga nyhetsmedier - gör det. När en seriös morgontidning gör sig skyldig till denna typ av rubriksättning är det dags att sätta ner foten och gubbjäveln sätter ner den åt er. Han sätter ner den så att det skvätter om det.
I morgonens nätupplaga av DN kan man läsa följande rubrik: "Män blir lyckliga av hushållsarbete". Ett team i Cambridge hade kommit fram till detta, enligt undertexten. Jag gnuggade händerna (eller det gjorde jag ju inte, eftersom jag tryckte på länken med ett finger, något som blir onödigt svårt att göra under idogt handgnuggande, men mentalt gnuggade jag både händer och fötter) när jag klickade på länken och tänkte att här skulle vi hitta ett felaktigt kausalitetssprång av rang. Gubben gjorde sig beredd att såga Cambridge vid dess akademiska fotknölar.
"Tyvärr" var det inte teamet i Cambridge som hade fått det hela om bakfoten (observera den snygga återknytningen till de tidigare nämnda fotknölarna), bara rubriksättaren. Cambridgeforskarna sade på intet sätt att hushållsarbete gör män lyckliga. Man hade däremot påvisat ett samband som visade att män som utförde hushållssyslor generellt är gladare och mer tillfreds med livet. Man hade inte gjort språnget att anta att det var hushållssysslorna i sig som gjorde män lyckliga, snarare antogs att en viss typ av män (moderna) är lyckligare än andra (stenåldersapor). Glädjande och rimligt att jämlika män mår bättre. Bra forskning.
Frågan är då om rubriksättaren är ett pucko som inte förstår konceptet kausalitet (orsak - verkan, rimliga slutsatser) eller om hen medvetet ville vilseleda. Inget av alternativen är särskilt rimligt.
Dagens mest rimliga nyhet: Holland har förbjudit en grupp som förespråkar tolerans för pedofili.
Vi har sedan länge vant oss vid att löpsedlar ljuger. Speciellt skvallerpressen lockar ofta med rubriker som "Carola överger sitt barn" (=lämnar på dagis), eller "Carl-Jan sköt gäst" (med champagnekork). Egentligen borde vi inte acceptera att ens den amöbakropp som är skvallerpressen tar till dessa knep. Än mindre att kvällstidningarna - som faktiskt fortfarande utger sig för att vara objektiva och sakliga nyhetsmedier - gör det. När en seriös morgontidning gör sig skyldig till denna typ av rubriksättning är det dags att sätta ner foten och gubbjäveln sätter ner den åt er. Han sätter ner den så att det skvätter om det.
I morgonens nätupplaga av DN kan man läsa följande rubrik: "Män blir lyckliga av hushållsarbete". Ett team i Cambridge hade kommit fram till detta, enligt undertexten. Jag gnuggade händerna (eller det gjorde jag ju inte, eftersom jag tryckte på länken med ett finger, något som blir onödigt svårt att göra under idogt handgnuggande, men mentalt gnuggade jag både händer och fötter) när jag klickade på länken och tänkte att här skulle vi hitta ett felaktigt kausalitetssprång av rang. Gubben gjorde sig beredd att såga Cambridge vid dess akademiska fotknölar.
"Tyvärr" var det inte teamet i Cambridge som hade fått det hela om bakfoten (observera den snygga återknytningen till de tidigare nämnda fotknölarna), bara rubriksättaren. Cambridgeforskarna sade på intet sätt att hushållsarbete gör män lyckliga. Man hade däremot påvisat ett samband som visade att män som utförde hushållssyslor generellt är gladare och mer tillfreds med livet. Man hade inte gjort språnget att anta att det var hushållssysslorna i sig som gjorde män lyckliga, snarare antogs att en viss typ av män (moderna) är lyckligare än andra (stenåldersapor). Glädjande och rimligt att jämlika män mår bättre. Bra forskning.
Frågan är då om rubriksättaren är ett pucko som inte förstår konceptet kausalitet (orsak - verkan, rimliga slutsatser) eller om hen medvetet ville vilseleda. Inget av alternativen är särskilt rimligt.
Dagens mest rimliga nyhet: Holland har förbjudit en grupp som förespråkar tolerans för pedofili.
onsdag 27 juni 2012
Muhammed Mursi Mindre Mansgris Man Misstänkt??
Det är en härlig känsla när fördomar kommer på skam, tycker jag. Att revidera en felaktig uppfattning är något som jag tycker ser som positivt. Jag har ju tidigare skrivit om detta, att jag till exempel tycker att förutsättningen för en verklig diskussion är att de som diskuterar är beredda och villiga att faktiskt lyssna, ta in ny information och inte se en åsiktsändring som en förlust, utan kanske till och med som en seger. Så jag känner mig som en vinnare idag när jag förvånad åter fick anledning att fundera över mina fördomar och fundera på en revidering av dessa.
Nu alltså till en man som tills motsatsen är bevisats kan antas vara en högst rimlig gubbe. I morgonens blad (som man sade förut. Mer korrekt i mitt fall är att säga på morgonens skärm, eller egentligen platta. Se där så modern gubben är!) kan man läsa att Egyptens President, Muhammed Mursi utser en kvinnlig vicepresident. Mursi avser till och att ha två vicepresidenter, där den andra är kristen. Oklart om den kristne även hen får vara en hon. Jag tillåter mig en förutfattad mening här och anar att den tanken inte har slagit Mursi, men det skulle vara svincoolt att ha fel.
Detta steg mot konsensusstyre ger åtminstone anledning till försiktig optimism. Egypten har bekymmer med intollerans av alla de slag och angrepp mot kristna har skett allt för ofta. Jag var av denna anledning en av de många som oroades av valet av muslimska brödraskapets Mursi till president. Jag var orolig att ett nytt Iran skulle kunna växa fram, trots all information som försäkrade att muslimska brödraskapets starkaste falang i det mesta är moderata krafter och inte muslimska fanatiker som riskerar införa Sharialagar. Förhoppningen är nu att muslimska brödraskapet visar sig vara ännu ett rimligt, religionsbaserat konservativt parti likt CDU i Tyskland, eller Erdogans parti i Turkiet.
Det återstår naturligtvis att se hur mycket autonomi och makt vicepresidenterna får, samt om de blir representanter för sina grupper eller om de vara blir galjonsfigurer, men en försiktig optimism är rimlig idag.
Nu alltså till en man som tills motsatsen är bevisats kan antas vara en högst rimlig gubbe. I morgonens blad (som man sade förut. Mer korrekt i mitt fall är att säga på morgonens skärm, eller egentligen platta. Se där så modern gubben är!) kan man läsa att Egyptens President, Muhammed Mursi utser en kvinnlig vicepresident. Mursi avser till och att ha två vicepresidenter, där den andra är kristen. Oklart om den kristne även hen får vara en hon. Jag tillåter mig en förutfattad mening här och anar att den tanken inte har slagit Mursi, men det skulle vara svincoolt att ha fel.
Detta steg mot konsensusstyre ger åtminstone anledning till försiktig optimism. Egypten har bekymmer med intollerans av alla de slag och angrepp mot kristna har skett allt för ofta. Jag var av denna anledning en av de många som oroades av valet av muslimska brödraskapets Mursi till president. Jag var orolig att ett nytt Iran skulle kunna växa fram, trots all information som försäkrade att muslimska brödraskapets starkaste falang i det mesta är moderata krafter och inte muslimska fanatiker som riskerar införa Sharialagar. Förhoppningen är nu att muslimska brödraskapet visar sig vara ännu ett rimligt, religionsbaserat konservativt parti likt CDU i Tyskland, eller Erdogans parti i Turkiet.
Det återstår naturligtvis att se hur mycket autonomi och makt vicepresidenterna får, samt om de blir representanter för sina grupper eller om de vara blir galjonsfigurer, men en försiktig optimism är rimlig idag.
tisdag 26 juni 2012
Nyhetssvep
Det blir ett par nyhetsreflektioner idag.
Det finns något überrimligt med militärer i tyranners tjänst, som hoppar av. Nu senast ett 30-tal syriska soldater som hoppade av till Turkiet. Tidigare har Jordanien beviljat soldater från Syrien asyl. Det är ett mönster från den arabiska våren som är viktig att kabla ut, så att andra soldater som beordras till att bli mördare ser att det finns ett alternativ, en väg ut.
Med ovanstående i minnet, kan man även fundera på hur man bör hantera avgående diktatorer. Är det rimligt att ignorera vårt naturliga hämndbegär och ge tyrannen amnesti för att sända signaler till andra tyranner?
Så till motsatsen av rimlig: Julian Assange, som tycks ha lika god verklighetsförankring som sin namne animerade kung (kung Julian från filmen Madagaskar. Se den). Karln tycker på fullt allvar att han är i en position att begära garantier från Sverige. Dåren har mage att prata om rättssäkerhet. Var var rättssäkerheten för alla dissidenter du exponerade med tragedier som följd kung Julian? Pallra dig nu hit och stå inför rätta. Var inte orolig. Svenska domare tenderar att vara milda mot våldtäktsmän. Det är ju inte riktigt allvarliga brott, som skattebrott du står misstänkt för.
Det finns något überrimligt med militärer i tyranners tjänst, som hoppar av. Nu senast ett 30-tal syriska soldater som hoppade av till Turkiet. Tidigare har Jordanien beviljat soldater från Syrien asyl. Det är ett mönster från den arabiska våren som är viktig att kabla ut, så att andra soldater som beordras till att bli mördare ser att det finns ett alternativ, en väg ut.
Med ovanstående i minnet, kan man även fundera på hur man bör hantera avgående diktatorer. Är det rimligt att ignorera vårt naturliga hämndbegär och ge tyrannen amnesti för att sända signaler till andra tyranner?
Så till motsatsen av rimlig: Julian Assange, som tycks ha lika god verklighetsförankring som sin namne animerade kung (kung Julian från filmen Madagaskar. Se den). Karln tycker på fullt allvar att han är i en position att begära garantier från Sverige. Dåren har mage att prata om rättssäkerhet. Var var rättssäkerheten för alla dissidenter du exponerade med tragedier som följd kung Julian? Pallra dig nu hit och stå inför rätta. Var inte orolig. Svenska domare tenderar att vara milda mot våldtäktsmän. Det är ju inte riktigt allvarliga brott, som skattebrott du står misstänkt för.
måndag 25 juni 2012
Njutning?
För några år sedan - innan jag träffade min hustru - när jag ringde min pappa hörde jag på hans röst att det var något laddat i luften. Han lät nästan lite erotiskt påverkad och ingen av oss vill gärna förknippa våra fäder med erotik, oavsett det faktum att vi är direkta resultat av våra föräldrars erotiska eskapader. Huvva!
Nu var det inte så att jag ringde och störde pappa under ett avsnitt av fräcka fredag med Malena Ivarson. Pappa hade heller inte upptäckt vad som tycks vara internets primära uppgift. Nej han var laddad för att han var gräsänkling och detta innebar att han fick avnjuta sin favoritmat utan kritisk granskning av hustru. På menyn: varmkorv, vita bönor och folköl. När pappa drömskt radade upp menyn som vore den en erotisk dikt lade jag på och backade långsamt från telefonen och singeljag hade svårt för att pappa var så glad att vara kvitt sin hustru en kväll. Var det verkligen så äktenskapet ska vara?
Som gift med en flygvärdinna har jag dock fått vänja mig vid gräsänklingskapet minst en dag i veckan och en frufri kväll har verkligen onekligen sin charm. Det har varit gött att få huset för sig själv då och då, även om korv, bönor och bärs inte ofta står på menyn. Jag brukar så klart mer ägna mig åt städning, kamma katterna, måla och generellt vara en toppenkille.
Nuförtiden bär min hustru ett barn i magen och då får man inte jobba i luften. Hon är hemma mest hela tiden. Jämt. Så vi har massor med tid tillsammans. All tid faktiskt. Jag måste erkänna att jag faktiskt håller med............. mitt jag från några år sedan, men faktiskt även pappa. Det är härligt att njuta av en kväll i frid, med bönor och utan fru. Men än bättre är det att njuta av tid med fru, utan bönor.
I morse kidnappade min hustru mina katter, bilen och sig själv och åkte till landet. Jag är gräsänkling i fyra dagar och ska göra mitt yttersta för att se positivt på tillvaron och komma på vad som är min varmkorv, bönor och folköl, dvs nyckeln till en njutningsfull frufri tillvaro. Jag kanske får slå pappa en signal.
Nu var det inte så att jag ringde och störde pappa under ett avsnitt av fräcka fredag med Malena Ivarson. Pappa hade heller inte upptäckt vad som tycks vara internets primära uppgift. Nej han var laddad för att han var gräsänkling och detta innebar att han fick avnjuta sin favoritmat utan kritisk granskning av hustru. På menyn: varmkorv, vita bönor och folköl. När pappa drömskt radade upp menyn som vore den en erotisk dikt lade jag på och backade långsamt från telefonen och singeljag hade svårt för att pappa var så glad att vara kvitt sin hustru en kväll. Var det verkligen så äktenskapet ska vara?
Som gift med en flygvärdinna har jag dock fått vänja mig vid gräsänklingskapet minst en dag i veckan och en frufri kväll har verkligen onekligen sin charm. Det har varit gött att få huset för sig själv då och då, även om korv, bönor och bärs inte ofta står på menyn. Jag brukar så klart mer ägna mig åt städning, kamma katterna, måla och generellt vara en toppenkille.
Nuförtiden bär min hustru ett barn i magen och då får man inte jobba i luften. Hon är hemma mest hela tiden. Jämt. Så vi har massor med tid tillsammans. All tid faktiskt. Jag måste erkänna att jag faktiskt håller med............. mitt jag från några år sedan, men faktiskt även pappa. Det är härligt att njuta av en kväll i frid, med bönor och utan fru. Men än bättre är det att njuta av tid med fru, utan bönor.
I morse kidnappade min hustru mina katter, bilen och sig själv och åkte till landet. Jag är gräsänkling i fyra dagar och ska göra mitt yttersta för att se positivt på tillvaron och komma på vad som är min varmkorv, bönor och folköl, dvs nyckeln till en njutningsfull frufri tillvaro. Jag kanske får slå pappa en signal.
torsdag 21 juni 2012
Revolution! Igen! Någon med? Någon?
Kamrater! Det är med visst darr på skrivarpekfingret som jag denna morgon författar min blogg. Återigen handlar det om ekonomiska orimligheter och återigen tar jag den mindre ekonomiskt bemedlades parti. Återigen ber jag er följa mig i marschen mot trams som inte bär någon rimlighet.
Sist jag uppmanade till revolution, så fick jag en hel del kritik, så det är med viss bävan jag åter ställer mig på barrikaderna. Men det är dags att ta till hårdhandskarna igen och den här gången handlar det om så kallade reserverade pengar.
Det är fullt rimligt att hotell, uthyrningsfirmor och övriga verksamheter garderar sig mot springnotor, skador och dyligt med så kallade reservationer av pengar. Detta innebär att de drar ditt kort vid till exempel incheck på hotellet för att försäkra sig om att du har de 10.000 kronor ditt rum kommer att kosta vid utcheckning. Detta är fullt rimligt.
Vad som däremot inte är rimligt och egentligen även helt inåt helsefyr oacceptabelt är att de vid utcheckningen inte alls "använder" sig av de reserverade 10.000 kronorna, utan bokför en helt ny post med 10.345 kronor (om du har tagit två öl ur minibaren det vill säga). Detta har återigen hänt mig nu efter min vistelse i Rykjavik, trots att tjejen i repan (som man kallar receptionen om man kan hotelltugget, vilket jag behärskar till fullo, språkbegåvad som jag är) försäkrade mig att så ej skulle vara fallet denna gång. Alltså dras rumskostnaden två gånger. De reserverade pengarna är borta från ditt konto i upp till tolv dagar.
Vad falls, för bövelen?! Bara för att en person har råd med en hotellnota på 10.000 kronor, innebär väl inte detta per automatik att hen har råd med det dubbla. Eller måste man vara rik för att få bo på hotell eller hyra bil? Anser hotellen att en person måste vara för dubbelt så god som vistelsen kostar? Orimligt!
Sann gubbe som jag är, ringde jag sist detta hände till min bank för att få klarhet i varför hotellen inte kan ta av de reserverade pengarna. Efter en halvtimme var jag och den trevlige bankmannen fullständigt överens om att han inte hade någon bra förklaring till detta.
Så nu får det sannerligen vara nog! Vi måste tillsammans sätta stop för detta, för den mindre bemedlade hotellgästens skull. Så nästa gång du checkar in, vägra reservera pengar. Säg att du bara har de pengarna som rummet kommer att kosta dig och inte kan undvara det dubbla. Ställ krav. Få skriftligt att de inte ens kortsiktigt debiterar dig dubbelt. Krav på hotellen leder till krav mot bankerna, som jag misstänker ligger bakom detta.
För övrigt, så testade jag Felix steviasötade ketchup idag..... Den var god..... Där fick jag för mina ansträngningar med att skapa min Sockerfritt ketchup. Kul. Verkligen. Tack Felix.
Sist jag uppmanade till revolution, så fick jag en hel del kritik, så det är med viss bävan jag åter ställer mig på barrikaderna. Men det är dags att ta till hårdhandskarna igen och den här gången handlar det om så kallade reserverade pengar.
Det är fullt rimligt att hotell, uthyrningsfirmor och övriga verksamheter garderar sig mot springnotor, skador och dyligt med så kallade reservationer av pengar. Detta innebär att de drar ditt kort vid till exempel incheck på hotellet för att försäkra sig om att du har de 10.000 kronor ditt rum kommer att kosta vid utcheckning. Detta är fullt rimligt.
Vad som däremot inte är rimligt och egentligen även helt inåt helsefyr oacceptabelt är att de vid utcheckningen inte alls "använder" sig av de reserverade 10.000 kronorna, utan bokför en helt ny post med 10.345 kronor (om du har tagit två öl ur minibaren det vill säga). Detta har återigen hänt mig nu efter min vistelse i Rykjavik, trots att tjejen i repan (som man kallar receptionen om man kan hotelltugget, vilket jag behärskar till fullo, språkbegåvad som jag är) försäkrade mig att så ej skulle vara fallet denna gång. Alltså dras rumskostnaden två gånger. De reserverade pengarna är borta från ditt konto i upp till tolv dagar.
Vad falls, för bövelen?! Bara för att en person har råd med en hotellnota på 10.000 kronor, innebär väl inte detta per automatik att hen har råd med det dubbla. Eller måste man vara rik för att få bo på hotell eller hyra bil? Anser hotellen att en person måste vara för dubbelt så god som vistelsen kostar? Orimligt!
Sann gubbe som jag är, ringde jag sist detta hände till min bank för att få klarhet i varför hotellen inte kan ta av de reserverade pengarna. Efter en halvtimme var jag och den trevlige bankmannen fullständigt överens om att han inte hade någon bra förklaring till detta.
Så nu får det sannerligen vara nog! Vi måste tillsammans sätta stop för detta, för den mindre bemedlade hotellgästens skull. Så nästa gång du checkar in, vägra reservera pengar. Säg att du bara har de pengarna som rummet kommer att kosta dig och inte kan undvara det dubbla. Ställ krav. Få skriftligt att de inte ens kortsiktigt debiterar dig dubbelt. Krav på hotellen leder till krav mot bankerna, som jag misstänker ligger bakom detta.
För övrigt, så testade jag Felix steviasötade ketchup idag..... Den var god..... Där fick jag för mina ansträngningar med att skapa min Sockerfritt ketchup. Kul. Verkligen. Tack Felix.
onsdag 20 juni 2012
Idag lyser solen
Det är så lätt att tänka negativt. Att fokusera på att Sverige inte gått vidare i fotbolls-EM, att vi har den kallaste junimånaden på 21 år, den regnigaste någonsin. Väderprognosen för midsommar ser dyster ut. Jag tror också att vi alla är mycket nedstämda av Lena Phs och Pers samt Johnnys och Vanessas uppbrott.
Det är nu det gäller att tänka positivt. Victoria och Daniel still going strong, så även Jonas och Marc.
Igår vann Sverige över Frankrike och det är stort. Det är detta vi ska bära med oss från EM, inte förlusterna. En seger mot Frankrike är fint att ha i ryggsäcken, handväskan, portföljen när kvalet till VM-slutspelet sätter igång i höst.
Det är också lätt att slå sig för pannan över att vi aldrig får hit Julian Assange att stå inför rätta. Men se det som en spännande serie, där vi tittare fick tro att det äntligen var över när Englands högsta domstol nekat honom resning. I sista sekund får vi nu se honom söka asyl på Ecuadors ambassad. Spännande ju! Jag kan dessutom finna glädje i att den människa som förstört och ändat så många liv nu uppenbarligen är rädd för att bli fälld.
Men framför allt: Idag lyser solen. Njut idag.
Det är nu det gäller att tänka positivt. Victoria och Daniel still going strong, så även Jonas och Marc.
Igår vann Sverige över Frankrike och det är stort. Det är detta vi ska bära med oss från EM, inte förlusterna. En seger mot Frankrike är fint att ha i ryggsäcken, handväskan, portföljen när kvalet till VM-slutspelet sätter igång i höst.
Det är också lätt att slå sig för pannan över att vi aldrig får hit Julian Assange att stå inför rätta. Men se det som en spännande serie, där vi tittare fick tro att det äntligen var över när Englands högsta domstol nekat honom resning. I sista sekund får vi nu se honom söka asyl på Ecuadors ambassad. Spännande ju! Jag kan dessutom finna glädje i att den människa som förstört och ändat så många liv nu uppenbarligen är rädd för att bli fälld.
Men framför allt: Idag lyser solen. Njut idag.
tisdag 19 juni 2012
Lite smått och gott. Läsarreaktion.
En läsare - tillika vän till mig (vi kan kalla henne Dagmar) - klagade igår på två saker rörande bloggen. Den ena var att hon aldrig blivit omnämnd och den andra var att hon var orolig över gubbens tystnad under några dagar och undrade om detta var symptomatiskt. Skulle hon i framtiden behöva söka nytt sällskap bland mer eller mindre jävliga gubbar i bloggdjungeln? Båda klagomålen blir härmed bemötta och jag kan meddela att jag inte hyser några som helst planer på att sluta blogga. Tystnaden berodde ju på att jag gjorde ett så gediget jobb med att utforska den isländska själen för er skull, kära läsare. För er skull. Född och uppvuxen i Sverige som jag är, söker jag naturligtvis en nations själ först och främst o botten av dess ölglas och ju mer ölen flödar, desto mindre tycks skrivarkreativiteten göra det. Så varsågoda, jag offrar min lever för att ni ska få en bra reseskildring.
Dagmar tyckte även att jag bör öka andelen personliga inlägg och inte skriva så mycket om nyheter och elände. Det kan jag dock inte ställa upp på, men som en kompromiss, Dagmar, vad sägs om bara goda nyheter idag, dagen för ytterligare ett ultraljud? Överens? Bra, då kör vi.
I debatten i Sverige heter det ofta att det offentliga är mer humant än det privata. Denna tes ställdes idag på ända på den internationella scenen. Den ryska regeringen vägrade ställa in leveransen av nyservade attackhelikoptrar till den blodtörstiga Syrianska statsmakten, internationella protester till trots. Då kliver försäkringsbolaget Standard Club fram och gör det rätta genom att dra in försäkringen på skeppet som sköter leveransen. Man gav därmed den ryska statsmakten en chans att göra det rätta utan att förlora ansikte. Skeppet vände och i nuläget är helikoptrarna inte på väg till blodbadet. Rimligt.
Regeringen och socialdemokraterna vill tillåta polisen att ta del av signalspaning från FRA. Givet att denna verksamhet granskas ordentligt och inte missbrukas, så är det bara att blåsa på, anser jag. Jag tillhör alltså inte integritetsfanatikerna, som motsätter sig all form av övervakning. Jag är hellre bevakad och trygg, än bor i ett samhälle som inte använder alla tillgängliga resurser till att bekämpa brott.
Berlusconi riskerar fängelse. Ju förr han tas bort från samhället, desto bättre. Tyvärr är brottet som riskerar att fälla honom skattebrott, inte det mer rimliga, dvs att han skulle ställas till svars för att vara en grottmänniska med värderingar så unkna, att den fermenterade haj jag åt i lördags framstår som kalas-fräsch.
Sist så: Ensamhet dödar, har nu fastslagits. Ja, det är naturligtvis inte positivt med ensamma människor som dör, men det är positivt att fastslå det motsatta: att vi mår bra av varandra, att ingen människa är en ö (i alla fall inte så länge). Vi behöver varandra och det tycker jag är ett gott budskap att sprida.
Dagmar tyckte även att jag bör öka andelen personliga inlägg och inte skriva så mycket om nyheter och elände. Det kan jag dock inte ställa upp på, men som en kompromiss, Dagmar, vad sägs om bara goda nyheter idag, dagen för ytterligare ett ultraljud? Överens? Bra, då kör vi.
I debatten i Sverige heter det ofta att det offentliga är mer humant än det privata. Denna tes ställdes idag på ända på den internationella scenen. Den ryska regeringen vägrade ställa in leveransen av nyservade attackhelikoptrar till den blodtörstiga Syrianska statsmakten, internationella protester till trots. Då kliver försäkringsbolaget Standard Club fram och gör det rätta genom att dra in försäkringen på skeppet som sköter leveransen. Man gav därmed den ryska statsmakten en chans att göra det rätta utan att förlora ansikte. Skeppet vände och i nuläget är helikoptrarna inte på väg till blodbadet. Rimligt.
Regeringen och socialdemokraterna vill tillåta polisen att ta del av signalspaning från FRA. Givet att denna verksamhet granskas ordentligt och inte missbrukas, så är det bara att blåsa på, anser jag. Jag tillhör alltså inte integritetsfanatikerna, som motsätter sig all form av övervakning. Jag är hellre bevakad och trygg, än bor i ett samhälle som inte använder alla tillgängliga resurser till att bekämpa brott.
Berlusconi riskerar fängelse. Ju förr han tas bort från samhället, desto bättre. Tyvärr är brottet som riskerar att fälla honom skattebrott, inte det mer rimliga, dvs att han skulle ställas till svars för att vara en grottmänniska med värderingar så unkna, att den fermenterade haj jag åt i lördags framstår som kalas-fräsch.
Sist så: Ensamhet dödar, har nu fastslagits. Ja, det är naturligtvis inte positivt med ensamma människor som dör, men det är positivt att fastslå det motsatta: att vi mår bra av varandra, att ingen människa är en ö (i alla fall inte så länge). Vi behöver varandra och det tycker jag är ett gott budskap att sprida.
söndag 17 juni 2012
Island del två
Nu ska jag försöka sammanfatta mina intryck av Island. Ni behöver inte oroa er för att gubben ska bli en reseblogg. Det är bara det att Island är ett så fascinerande ställe, att jag vill berätta lite för den som inte varit där.
Island är exotiskt och annorlunda. I allt. Jag kommer till naturen så småningom, men först och främst lite om människorna.
320.000 Islänningar finns det i världen. Jag vet inte om det är detta - att de är så få - som är orsaken till den extrema individualism i stilar som visas upp i Reykjavik. Kanske är det viktigt inte bara för nationen, men även för individen att sticka ut, att berätta att "se mig, jag finns här. Glöm inte bort mig." blommiga byxor och konstiga frisyrer, superstora glasögon, jeans, manchester, fluga och randigt med rutigt blandas hej vilt.
Islänningarna inte bara ser annorlunda ut, de är annorlunda. De studerar längre än de flesta och att växa upp är inte så viktigt. Väldigt många har flera uppsättningar barn: en skara från väldigt unga år och en senare i livet. Det är inget konstigt med det och oftare än inte, så är alla bekväma med exet, den nya pappan, kusinens utomäktenskapliga barn etc... Utomäktenskapligt är visserligen en bedrift i sig, då det är ännu vanligare med samboskap än i Sverige.
Partajet, då? Ja det är ingen myt att Reykjavik är en stad där det partas något sinnessjukt. Inte för att jag såg något av det, eftersom tant och farbror Gubbjävel gärna går och lägger sig före två, då infödingarna sätter igång och festar på allvar. Vi hann dock testa ett antal barer och restauranger och jag måste säga att isbjörnarna vet vad de håller på med. På restaurang Grillururerurur (eller något i den stilen) avnjöts valburgare och revbensspjäll som var gudomliga. Allt i en miljö som bara kan beskrivas som hopplöst cool. Topp fem av mina erfarenheter av indisk mat avnjöts härom dagen i Reykjavik och hamburgaren på gorillapubben var synnerligen mer njutningsfull än resultatet av matchen. Dessutom har krisen gjort att prisnivån på all konsumtion är betydligt lägre än i Sverige. Hotell och taxi är fortfarande dyrt.
Reykjavik har alltså en uppsjö av härliga barer och restauranger. Missa inte skybaren i monsterbygget till konserthus som ligger benägen i hamnen. Missa dock gärna delikatessen rutten haj, som serveras i en burk med lock och man får inte ha locket öppet längre än absolut nödvändigt av hänsyn till de övriga gästerna.
Konserthuset var för övrigt bara halvfärdigt när krisen slog till och i två år låg bygget nere. Till slut bestämdes dock att det skulle slutföras och resultatet är fantastiskt.
I går lämnade vi Reykjavik och begav oss ut på landsbygden för att se på Gullfoss, Geysir, glaciärer och världens äldsta parlament. Gullfoss är ett enormt vattenfall och man kan (om man ser förbud mer som rekommendationer än just förbud) nästan komma in bakom vattnet. Det är enormt häftigt att sträcka ut handen och känna på naturens krafter när vattenmassorna - som kan fylla 60 tankbilar på en sekund - forsar förbi.
När vi sedan närmar oss ett område med Islands enda nödvändiga kraftkälla, geijsrarana, blir det overkligt. DET RYKER UR JORDEN!!! När man spelade in serien Game of Thrones här och kom tillbaka till USA med filmmaterialet blev producenten orolig för att man hade lagt ner en massa pengar på dessa spektakulära effekter. Men det är alltså inte ett gäng nikotinslavar som hukar i jorden och ser till att det ryker, det är jorden själv som ryker. Att bevittna en geijsereruption är så mäktigt att jag inte tänker ge mig på en beskrivning.
Island är overkligt och Island är coolt. Nu är Island dessutom billigt. Åk hit. Jag vill dock tillägga att lika trevliga som alla i Reykjavik är, lika oengagerade och nonchalanta är personalen på Keflavik flygplats. Stort minus där allt annat har varit plus.
Bilderna är av Gullfoss och skybaren i konserthuset.
Island är exotiskt och annorlunda. I allt. Jag kommer till naturen så småningom, men först och främst lite om människorna.
320.000 Islänningar finns det i världen. Jag vet inte om det är detta - att de är så få - som är orsaken till den extrema individualism i stilar som visas upp i Reykjavik. Kanske är det viktigt inte bara för nationen, men även för individen att sticka ut, att berätta att "se mig, jag finns här. Glöm inte bort mig." blommiga byxor och konstiga frisyrer, superstora glasögon, jeans, manchester, fluga och randigt med rutigt blandas hej vilt.
Islänningarna inte bara ser annorlunda ut, de är annorlunda. De studerar längre än de flesta och att växa upp är inte så viktigt. Väldigt många har flera uppsättningar barn: en skara från väldigt unga år och en senare i livet. Det är inget konstigt med det och oftare än inte, så är alla bekväma med exet, den nya pappan, kusinens utomäktenskapliga barn etc... Utomäktenskapligt är visserligen en bedrift i sig, då det är ännu vanligare med samboskap än i Sverige.
Partajet, då? Ja det är ingen myt att Reykjavik är en stad där det partas något sinnessjukt. Inte för att jag såg något av det, eftersom tant och farbror Gubbjävel gärna går och lägger sig före två, då infödingarna sätter igång och festar på allvar. Vi hann dock testa ett antal barer och restauranger och jag måste säga att isbjörnarna vet vad de håller på med. På restaurang Grillururerurur (eller något i den stilen) avnjöts valburgare och revbensspjäll som var gudomliga. Allt i en miljö som bara kan beskrivas som hopplöst cool. Topp fem av mina erfarenheter av indisk mat avnjöts härom dagen i Reykjavik och hamburgaren på gorillapubben var synnerligen mer njutningsfull än resultatet av matchen. Dessutom har krisen gjort att prisnivån på all konsumtion är betydligt lägre än i Sverige. Hotell och taxi är fortfarande dyrt.
Reykjavik har alltså en uppsjö av härliga barer och restauranger. Missa inte skybaren i monsterbygget till konserthus som ligger benägen i hamnen. Missa dock gärna delikatessen rutten haj, som serveras i en burk med lock och man får inte ha locket öppet längre än absolut nödvändigt av hänsyn till de övriga gästerna.
Konserthuset var för övrigt bara halvfärdigt när krisen slog till och i två år låg bygget nere. Till slut bestämdes dock att det skulle slutföras och resultatet är fantastiskt.
I går lämnade vi Reykjavik och begav oss ut på landsbygden för att se på Gullfoss, Geysir, glaciärer och världens äldsta parlament. Gullfoss är ett enormt vattenfall och man kan (om man ser förbud mer som rekommendationer än just förbud) nästan komma in bakom vattnet. Det är enormt häftigt att sträcka ut handen och känna på naturens krafter när vattenmassorna - som kan fylla 60 tankbilar på en sekund - forsar förbi.
När vi sedan närmar oss ett område med Islands enda nödvändiga kraftkälla, geijsrarana, blir det overkligt. DET RYKER UR JORDEN!!! När man spelade in serien Game of Thrones här och kom tillbaka till USA med filmmaterialet blev producenten orolig för att man hade lagt ner en massa pengar på dessa spektakulära effekter. Men det är alltså inte ett gäng nikotinslavar som hukar i jorden och ser till att det ryker, det är jorden själv som ryker. Att bevittna en geijsereruption är så mäktigt att jag inte tänker ge mig på en beskrivning.
Island är overkligt och Island är coolt. Nu är Island dessutom billigt. Åk hit. Jag vill dock tillägga att lika trevliga som alla i Reykjavik är, lika oengagerade och nonchalanta är personalen på Keflavik flygplats. Stort minus där allt annat har varit plus.
Bilderna är av Gullfoss och skybaren i konserthuset.
torsdag 14 juni 2012
Reseberättelse Reykjavik. Ska gubben våga rejva?
Jag har länge drömt om att få resa till Island. Det känns som att vi ibland glömmer bort hur förunderligt exotisk denna ö är. Nu är jag här och helt plötsligt förvandlades gubben till en rese-reporter. Här följer min rapport.
Snö. Solen skiner. Landskapet är mycket dramatiskt och redan under inflygninge kunde jag se hur det ryker från sprickor i jorden. Hur coolt är inte det? Det är på riktigt.
Det är brunt, bränt, platt, med berg som har kastats ut på den karga slätten. Allt bryts av av det azurblåa havet. Det känns magiskt att rulla in i Reykjavik.
Huvudleden från Keflavik flygplats till huvudstaden är visserligen dubbelfilig, men det är tveksamt om detta egentligen är nödvändigt. Island känns inte trångt direkt. Jag funderar på om böterna här är skyhöga. Nästan ingen kör för fort, trots att de långa raksträckorna bjuder in till det. Vi närmar oss Reykjavik och det blir endast en fil per färdriktning.
Några timmar senare.
Nu har jag även avnjutit fantastisk mat - bland annat val - och bevistat ett antal barer och kan konstatera att Reykjavik är precis så hopplöst coolt som alla säger. Fantastiskt stilmedvetet, vänligt, snyggt och numera billigare än Sverige. Jag ser fram emot några dagar här.
Snö. Solen skiner. Landskapet är mycket dramatiskt och redan under inflygninge kunde jag se hur det ryker från sprickor i jorden. Hur coolt är inte det? Det är på riktigt.
Det är brunt, bränt, platt, med berg som har kastats ut på den karga slätten. Allt bryts av av det azurblåa havet. Det känns magiskt att rulla in i Reykjavik.
Huvudleden från Keflavik flygplats till huvudstaden är visserligen dubbelfilig, men det är tveksamt om detta egentligen är nödvändigt. Island känns inte trångt direkt. Jag funderar på om böterna här är skyhöga. Nästan ingen kör för fort, trots att de långa raksträckorna bjuder in till det. Vi närmar oss Reykjavik och det blir endast en fil per färdriktning.
Några timmar senare.
Nu har jag även avnjutit fantastisk mat - bland annat val - och bevistat ett antal barer och kan konstatera att Reykjavik är precis så hopplöst coolt som alla säger. Fantastiskt stilmedvetet, vänligt, snyggt och numera billigare än Sverige. Jag ser fram emot några dagar här.
onsdag 13 juni 2012
Flygplatskul.
Sådär, nu har jag fått i mig en dum-dyr bit mat (som på sedvanligt sätt dessutom stänkt ner min skjorta), handlat bilar och sprit, samt strippat mitt bland främlingar. Ni gissade rätt, jag är på Arlanda flygplats. Den här gången sällade jag mig i säkerhetskontrollen till dem som jag normalt sett himlar med ögonen mot.
Ni förstår, jag är nååååååååågot fixerad vid att inte vara i vägen, vara någon till last. Jag får magsår av att stå felparkrrad ens i en minut om det innebär omak för andra trafikanter. I denna ådra ligger även att jag alltid när jag är ute och reser har tagit av mig bältet, stoppat nycklar och klocka i väskan, tagit fram datorn långt innan jag kommer fram till själva kontrollen. Varje gång tittar jag även mycket osympatiskt högmodigt ner mot de övriga, sämre förberedda resenärerna och mest nöjd med mig själv är jag naturligtvis när det piper för andra. Det var därför mycket jobbigt för mitt ego när det idag pep på mig. Jag hade glömt att ta av mig klockan. Se där en nyttig lektion i ödmjukhet. Även solen har fläckar, eller som i det här fallet: även en självbelåten gubbe kan glömma.
Säkerhetspersonalen på Arlanda är generellt sett trevlig och korrekt, men de har en bit tills de når upp till nivån hos säkerhetsmannen på Gatwick, om vilken följande anekdot handlar.
Det var svensexa för min barndomsbästis (vi kan kalla honom Percival) och jag hade åkt över för att kidnappa honom, som den trogna läsaren minns. Vi var fem personer som skulle flyga till Sverige för att begå svensexa. En deltagare i gruppen upplyste vänligt säkerhetsmannen att det var Percivals svensexa dagen till ära. När sedan Percy kom fram frågade säkerhetsvakten om P hade packat väskan på egen hand. "Ja", löd lögnen och Percy blev likblek i ansiktet när säkerhetsmannen tillika det komiska geniet frågade varför Percival hade en pistol i väskan. Märk väl att det är ett stressat svensexeoffer vi talar om, så såvitt han vet kan vi ha varit dumma nog att packa ner en pistolattrapp i hans väska.
När Percivals till slut förstod att säkerhetskomikern skojade, fann Percy det för gott att förklara för säkerhetsvakten att det var hans svensexa (Percivals hade alltså inte dragit slutsatsen att säkerhetsmannen var införstådd i detta faktum). Vakten svarade då iskallt "ah, well that explains the handcuffs in that other gentleman's bag, then." Om inte det är humor, så vet jag inte vad humor är. Då har jag ingen aning faktiskt.
Idag har vi alltså fått gå från ett ultraljud med lätta steg för första gången och kan nu lugnt meddela att den lille krabaten är med penis och alla delar sitter där de ska och fungerar som det ska. Junior är redo för världen. Återstår att se om världen är redo för Junior.
Ni förstår, jag är nååååååååågot fixerad vid att inte vara i vägen, vara någon till last. Jag får magsår av att stå felparkrrad ens i en minut om det innebär omak för andra trafikanter. I denna ådra ligger även att jag alltid när jag är ute och reser har tagit av mig bältet, stoppat nycklar och klocka i väskan, tagit fram datorn långt innan jag kommer fram till själva kontrollen. Varje gång tittar jag även mycket osympatiskt högmodigt ner mot de övriga, sämre förberedda resenärerna och mest nöjd med mig själv är jag naturligtvis när det piper för andra. Det var därför mycket jobbigt för mitt ego när det idag pep på mig. Jag hade glömt att ta av mig klockan. Se där en nyttig lektion i ödmjukhet. Även solen har fläckar, eller som i det här fallet: även en självbelåten gubbe kan glömma.
Säkerhetspersonalen på Arlanda är generellt sett trevlig och korrekt, men de har en bit tills de når upp till nivån hos säkerhetsmannen på Gatwick, om vilken följande anekdot handlar.
Det var svensexa för min barndomsbästis (vi kan kalla honom Percival) och jag hade åkt över för att kidnappa honom, som den trogna läsaren minns. Vi var fem personer som skulle flyga till Sverige för att begå svensexa. En deltagare i gruppen upplyste vänligt säkerhetsmannen att det var Percivals svensexa dagen till ära. När sedan Percy kom fram frågade säkerhetsvakten om P hade packat väskan på egen hand. "Ja", löd lögnen och Percy blev likblek i ansiktet när säkerhetsmannen tillika det komiska geniet frågade varför Percival hade en pistol i väskan. Märk väl att det är ett stressat svensexeoffer vi talar om, så såvitt han vet kan vi ha varit dumma nog att packa ner en pistolattrapp i hans väska.
När Percivals till slut förstod att säkerhetskomikern skojade, fann Percy det för gott att förklara för säkerhetsvakten att det var hans svensexa (Percivals hade alltså inte dragit slutsatsen att säkerhetsmannen var införstådd i detta faktum). Vakten svarade då iskallt "ah, well that explains the handcuffs in that other gentleman's bag, then." Om inte det är humor, så vet jag inte vad humor är. Då har jag ingen aning faktiskt.
Idag har vi alltså fått gå från ett ultraljud med lätta steg för första gången och kan nu lugnt meddela att den lille krabaten är med penis och alla delar sitter där de ska och fungerar som det ska. Junior är redo för världen. Återstår att se om världen är redo för Junior.
FLASH!
Nu har vi varit hos experterna på Karolinska och allt ser toppen ut. Vätskemängden i hjärtsäcken är inom den normala. Phu!
tisdag 12 juni 2012
Hur gick det idag, då?
Ok, så idag klockan 8 på morgonen fick vi så återigen se vårt lilla foster på ultraljud. Till slut fick vi även se ett litet (mighty!) bihang också, så hen är numera en han och han sorterar under arbetsnamnet Junior. Tyvärr fick vi inte en dag av odelad glädje den här gången heller, utan åter skulle vi dräneras på allt som kan kallas kraft och styrka.
Sjuksystern som gjorde ultraljudet hittade vad hon upplevde var ett antal vattenansamlingar hos Junior och hon ville att en läkare skulle träffa oss omedelbart. Denna syster var mycket duktig och inte alls alarmistisk på samma sätt som den förra, men hon förklarade att detta kunde vara något allvarligt, men det kunde även ofarligt. Vi fick en akuttid klockan 11.30. Återigen fick vi vänta med hjärtanen i halsgroparna och det blev tre timmar av oro och tårar.
Vår läkare var jätteduktig och hon konstaterade att Junior är mycket välskapt (sa jag att han faktiskt liknar mig?), men att han har vatten i hjärtsäcken. Detta är oftast inte ett problem om det inte föreligger andra varningssignaler, men vi är inte ute ur skogen, så att säga. Vi ska träffa en barnkardiolog och göra ytterligare ett ultraljud nästa vecka.
Det känns som att vi härdas inför föräldraskapet och aldrig kommer jag att ta livet för givet. Vi hoppas och tror att allt går bra, men vi vet inte i nuläget och det är jobbigt att tänka på att det kan gå snett.
Jag ville lägga upp det här idag, för imorgon vill jag blogga om något annat än graviditet och Junior.
Ja, nu blir det följetong. Kardiologen bokade in oss redan imorgon förmiddag.
Tack för alla fina ord, tankar, böner och för att ni följer Gubben och följer oss i vår resa.
Sjuksystern som gjorde ultraljudet hittade vad hon upplevde var ett antal vattenansamlingar hos Junior och hon ville att en läkare skulle träffa oss omedelbart. Denna syster var mycket duktig och inte alls alarmistisk på samma sätt som den förra, men hon förklarade att detta kunde vara något allvarligt, men det kunde även ofarligt. Vi fick en akuttid klockan 11.30. Återigen fick vi vänta med hjärtanen i halsgroparna och det blev tre timmar av oro och tårar.
Vår läkare var jätteduktig och hon konstaterade att Junior är mycket välskapt (sa jag att han faktiskt liknar mig?), men att han har vatten i hjärtsäcken. Detta är oftast inte ett problem om det inte föreligger andra varningssignaler, men vi är inte ute ur skogen, så att säga. Vi ska träffa en barnkardiolog och göra ytterligare ett ultraljud nästa vecka.
Det känns som att vi härdas inför föräldraskapet och aldrig kommer jag att ta livet för givet. Vi hoppas och tror att allt går bra, men vi vet inte i nuläget och det är jobbigt att tänka på att det kan gå snett.
Jag ville lägga upp det här idag, för imorgon vill jag blogga om något annat än graviditet och Junior.
Ja, nu blir det följetong. Kardiologen bokade in oss redan imorgon förmiddag.
Tack för alla fina ord, tankar, böner och för att ni följer Gubben och följer oss i vår resa.
Cliff hanger
Det har varit en allt för spännande dag med misstanke om hjärtproblem. Allt verkar dock vara ok nu. Mer senare när jag orkar.
En vidrig upplevelse
Jag sitter på tåget med min hustru på väg in emot huvudstaden. Vi är på väg på vårt fjärde ultraljud och hoppas på att kunna se om hen är en han eller en hon.
Med anledning av denna spännande tilldragelse, vill jag dela en hemsk upplevelse med er läsare.
Först ett meddelande: Som en god TV-kock har jag förberett detta meddelande men postar det först nu. Jag sitter naturligtvis inte och skriver när jag är ute på tåg-äventyr med hustrun.
Vårt foster är alltså resultatet av ett antal IVF-behandlingar. Detta innebär bland mycket annat, att man gör lite fler ultraljud än andra när det väl blivit ett positivt resultat. Första gången vi såg ett litet hjärtslag var i vecka 7. Vi visste alltså att det var ett liv därinne redan innan vi fem veckor senare skulle göra KUB-test (KanUngenBreakdansa?) i vecka 12.
Vi var spända av förväntan den där onsdagen och blev minst sagt tagna på sängen när sköterskan efter att ha farit runt med ultragrunkan på gelémagen blev alldeles blek och utbrast "jag ser inget!! Har du inte haft någon blödning?"
Vad menar du? undrade vi, men hon vägrade utveckla sin initiala, hysteriska reaktion. "Jag vill att ni ska tala med doktorn", var allt hon sa. Jag frågade rakt ut om vad det var hon inte såg, fostret eller hjärtslagen, men hon vägrade svara. Hennes mantra var att vi skulle träffa doktorn. Därefter fick vi vänta en timme.
I en timme satt vi, i väntrummet med alla förväntansfulla blivande föräldrar, och höll tillbaka tårarna och bad om ett mirakel. Kunde hon ha sett fel? Menade hon något annat? När vi en timme (!!!!!) senare fick träffa läkaren stod det dock klart att vårt hopp var förgäves. Vi fick i princip ta emot kondoleanser av läkaren och hade ett samtal som tycktes vara för evigt allteftersom vi kände marken rämna under våra fötter. Läkaren frågade om det var första gången vi hade varit (imperfekt) gravida och det var tydligt att loppet var kört.
Till slut sade doktorn med huvudet sympatifullt på sned att vi väl "skulle ta en titt" med ett inre ultraljud. Vi samlade kraft för det slutgiltiga, men............ Helt snart var det min hustru som såg dem först: hjärtslagen!!! Läkaren var helt oförstående och vi bröt ihop i sådan lättnad att vi inte fann kraft att gå in och skälla ut sköterskan.
I efterhand står det helt klart att sköterskan inte bara till oss, utan även till läkaren missade att poängtera att det var inte bara hjärtslagen, utan hela fostret hon inte kunde hitta. Att de inte har vana vid lågt liggande foster är bortom min begreppsvärld. Om de nu befarade att hjärtat hade slutat slå, får de faktiskt hålla sig coola, tills de vet med säkerhet. Hur kliniken med misstanke om att vi hade ett dött barn i magen kunde låta oss vänta i en timme är helt enkelt oförklarligt och oförsvarligt.
Vi har redan innan vi faktiskt fött vårt barn alltså fått en aning om hur det kan vara att förlora ett barn. Det var en vidrig upplevelse, men det har fått mig att längta efter den ofödda om möjligt än mer än tidigare. Jag älskar henne/honom redan innan jag träffat henne/honom.
En kopia på detta inlägg kommer att skickas till kliniken på Odenplan.
Med anledning av denna spännande tilldragelse, vill jag dela en hemsk upplevelse med er läsare.
Först ett meddelande: Som en god TV-kock har jag förberett detta meddelande men postar det först nu. Jag sitter naturligtvis inte och skriver när jag är ute på tåg-äventyr med hustrun.
Vårt foster är alltså resultatet av ett antal IVF-behandlingar. Detta innebär bland mycket annat, att man gör lite fler ultraljud än andra när det väl blivit ett positivt resultat. Första gången vi såg ett litet hjärtslag var i vecka 7. Vi visste alltså att det var ett liv därinne redan innan vi fem veckor senare skulle göra KUB-test (KanUngenBreakdansa?) i vecka 12.
Vi var spända av förväntan den där onsdagen och blev minst sagt tagna på sängen när sköterskan efter att ha farit runt med ultragrunkan på gelémagen blev alldeles blek och utbrast "jag ser inget!! Har du inte haft någon blödning?"
Vad menar du? undrade vi, men hon vägrade utveckla sin initiala, hysteriska reaktion. "Jag vill att ni ska tala med doktorn", var allt hon sa. Jag frågade rakt ut om vad det var hon inte såg, fostret eller hjärtslagen, men hon vägrade svara. Hennes mantra var att vi skulle träffa doktorn. Därefter fick vi vänta en timme.
I en timme satt vi, i väntrummet med alla förväntansfulla blivande föräldrar, och höll tillbaka tårarna och bad om ett mirakel. Kunde hon ha sett fel? Menade hon något annat? När vi en timme (!!!!!) senare fick träffa läkaren stod det dock klart att vårt hopp var förgäves. Vi fick i princip ta emot kondoleanser av läkaren och hade ett samtal som tycktes vara för evigt allteftersom vi kände marken rämna under våra fötter. Läkaren frågade om det var första gången vi hade varit (imperfekt) gravida och det var tydligt att loppet var kört.
Till slut sade doktorn med huvudet sympatifullt på sned att vi väl "skulle ta en titt" med ett inre ultraljud. Vi samlade kraft för det slutgiltiga, men............ Helt snart var det min hustru som såg dem först: hjärtslagen!!! Läkaren var helt oförstående och vi bröt ihop i sådan lättnad att vi inte fann kraft att gå in och skälla ut sköterskan.
I efterhand står det helt klart att sköterskan inte bara till oss, utan även till läkaren missade att poängtera att det var inte bara hjärtslagen, utan hela fostret hon inte kunde hitta. Att de inte har vana vid lågt liggande foster är bortom min begreppsvärld. Om de nu befarade att hjärtat hade slutat slå, får de faktiskt hålla sig coola, tills de vet med säkerhet. Hur kliniken med misstanke om att vi hade ett dött barn i magen kunde låta oss vänta i en timme är helt enkelt oförklarligt och oförsvarligt.
Vi har redan innan vi faktiskt fött vårt barn alltså fått en aning om hur det kan vara att förlora ett barn. Det var en vidrig upplevelse, men det har fått mig att längta efter den ofödda om möjligt än mer än tidigare. Jag älskar henne/honom redan innan jag träffat henne/honom.
En kopia på detta inlägg kommer att skickas till kliniken på Odenplan.
måndag 11 juni 2012
Gravidhjärna FTW
Många förväntar sig kanske att jag idag skriver något dräpande om Vänstern i Södermanland, som föreslår ett ståkissarförbud i landstinget. Det ligger ju nära till hands att svinga den liberala yxan mot förbudsivrare och raljera om vad som står näst på tur att regleras. Näspetarböter och tuggumiransonering? Jag väljer dock att inte skriva något kritiskt om detta dels för att det riskerar att bli partipolitik, men även för att förslaget bär en viss rimlighet. Det finns män därute som inte ens har vett att fälla upp locket innan de spray-kissar. Dessa män borde faktiskt förbjudas att ståkissa och överträdelse borde bestraffas med att städa upp den nedkissade toaletten utan yttre hjälpmedel. Så känner jag, så detta kommer jag inte att skriva om.
Ej heller vågar jag kommentera underrubriken på Aftonbladet som lyder "Sebastian såg fram emot en mysig resa till Ullared", då risken att trampa någon på tårna är allt för stor. Jag upprepar dock " mysig resa till Ullared" och konstaterar att det är en förunderlig värld vi lever i och att det är underbart att vi kan vara så olika, vi människor.
Nej, istället vill jag dela med mig från min verklighet. Mitt liv blir bara allt mer störtskönt och jag slår härmed fast att alla borde få bli pappor. Inte för att jag vet hur det är att vara en pappa, men jag vet hur det är att leva med en kvinna med gravidhjärna och det är hysteriskt roligt.
Jag kommer framöver krydda er tillvaro med axplock ur det som snurrar ut från min hustrus hjärna. Hennes gravidhjärna gör att hon släcker lyset i rum jag fortfarande befinner mig i. Hon säger sköna saker som"Vi får se när jag kommer ner från källaren".
Mest spännande blir det när det blir riktigt märkligt, som härom dagen. Min hustru skrev till sin syster, som på Facebook skrev att hon låg och solade:
"Njut av solen idag, min app lovar regn imorgon"
Hon fick då det roliga svaret: "byt app då".
Senare sa min hustru till mig, när hon åter kikade på vädret: "men jag fattar inte vad hon menar, det visar ju fortfarande regn."
Jag frågade då om hon hade bytt app.
"Vad då? Vad menar du."
Jag gjorde då vad jag allt oftare gör: log och väntade tålmodigt. Den här gången fick jag dock till slut ge upp när jag såg den förtvivlade förvirringen i hennes ansikte och frågade henne om hon vet vad som händer runt kring henne just där och då.
"nej, jag bara pratar och vet inte vad jag säger."
I'm telling you. Hon är helfestlig.
Min hustru har godkänt att jag delar med mig av hennes tokigheter. Hon kanske inte kommer ihåg att hon har godkänt det, men älskling, det är bara förvirring. Ta en sur godis, så tar jag hand om kollektivminnet.
Ej heller vågar jag kommentera underrubriken på Aftonbladet som lyder "Sebastian såg fram emot en mysig resa till Ullared", då risken att trampa någon på tårna är allt för stor. Jag upprepar dock " mysig resa till Ullared" och konstaterar att det är en förunderlig värld vi lever i och att det är underbart att vi kan vara så olika, vi människor.
Nej, istället vill jag dela med mig från min verklighet. Mitt liv blir bara allt mer störtskönt och jag slår härmed fast att alla borde få bli pappor. Inte för att jag vet hur det är att vara en pappa, men jag vet hur det är att leva med en kvinna med gravidhjärna och det är hysteriskt roligt.
Jag kommer framöver krydda er tillvaro med axplock ur det som snurrar ut från min hustrus hjärna. Hennes gravidhjärna gör att hon släcker lyset i rum jag fortfarande befinner mig i. Hon säger sköna saker som"Vi får se när jag kommer ner från källaren".
Mest spännande blir det när det blir riktigt märkligt, som härom dagen. Min hustru skrev till sin syster, som på Facebook skrev att hon låg och solade:
"Njut av solen idag, min app lovar regn imorgon"
Hon fick då det roliga svaret: "byt app då".
Senare sa min hustru till mig, när hon åter kikade på vädret: "men jag fattar inte vad hon menar, det visar ju fortfarande regn."
Jag frågade då om hon hade bytt app.
"Vad då? Vad menar du."
Jag gjorde då vad jag allt oftare gör: log och väntade tålmodigt. Den här gången fick jag dock till slut ge upp när jag såg den förtvivlade förvirringen i hennes ansikte och frågade henne om hon vet vad som händer runt kring henne just där och då.
"nej, jag bara pratar och vet inte vad jag säger."
I'm telling you. Hon är helfestlig.
Min hustru har godkänt att jag delar med mig av hennes tokigheter. Hon kanske inte kommer ihåg att hon har godkänt det, men älskling, det är bara förvirring. Ta en sur godis, så tar jag hand om kollektivminnet.
fredag 8 juni 2012
Helgplanering
Dag två denna arbetsvecka och redan fredag! Gött! Jag tror att fyra arbetsdagar per sjudagarsvecka är dit evolutionen har nått idag. Det är hög tid för 32-timmarsveckan. (Ja, kamrat som vi kan kalla för Knut, jag vet att det faktiska antalet timmar på varje given vecka är 167....eh?.....EH?!..... Orkar du stå emot? Detta är terapi.)
Vi har helt enkelt på tok för mycket att göra på vår fritid, för att hinna med att slösa hela 40 timmar i veckan på arbete. Vi planerar upp oss så hårt för att få tiden att räcka till, att fritiden hart när känns som arbetstid. Därför har jag och min hustru infört konceptet oplanerade helger då och då. Dessa helger ska stå vidöppna när vi går in i dem. Inget ska vara planerat (vilket man nästan kan utläsa i att vi kallar dem just "oplanerade helger").
Detta koncept kan varmt rekommenderas för själsfriden och det känns härligt att denna helg är en sådan helg. Det ska förtydligas att oplanerad inte innebär att man inte får göra saker, eller ens att man inte får umgås med släkt och vänner. Vi kommer säkert i slutändan sitta (på själva slutändan) med vänner och sörpla på något smarrigt. Poängen är att vara oplanerad, så att det som väl händer sker spontant. Kul.
Annars skulle jag gärna i helgen ha fortsatt med att göra hålet jag i onsdags så manligt (eller kvinnligt) grävde upp i första ansatsen till att anlägga en boulebana. Tyvärr finns inte riktigt budget ens till ramverket nu när vi insett vad barnvagnar, trappgrindar, vaggor och valium kostar, så banbygget kommer nog skynda långsamt. Grävmaskinen jag lekte med i onsdags hade jag lånat av grannen, så den kostnaden blev rimlig. Nu har vi i alla fall en jordgrop i gräsmattan och det är ju fint. Lite skyffling av jord är också gratis, om än inte för ryggen, så det blir det nog. Eller så regnar det. Det är ju trots allt sommar i Sverige.
Trevlig Älg, kära läsare.
Vi har helt enkelt på tok för mycket att göra på vår fritid, för att hinna med att slösa hela 40 timmar i veckan på arbete. Vi planerar upp oss så hårt för att få tiden att räcka till, att fritiden hart när känns som arbetstid. Därför har jag och min hustru infört konceptet oplanerade helger då och då. Dessa helger ska stå vidöppna när vi går in i dem. Inget ska vara planerat (vilket man nästan kan utläsa i att vi kallar dem just "oplanerade helger").
Detta koncept kan varmt rekommenderas för själsfriden och det känns härligt att denna helg är en sådan helg. Det ska förtydligas att oplanerad inte innebär att man inte får göra saker, eller ens att man inte får umgås med släkt och vänner. Vi kommer säkert i slutändan sitta (på själva slutändan) med vänner och sörpla på något smarrigt. Poängen är att vara oplanerad, så att det som väl händer sker spontant. Kul.
Annars skulle jag gärna i helgen ha fortsatt med att göra hålet jag i onsdags så manligt (eller kvinnligt) grävde upp i första ansatsen till att anlägga en boulebana. Tyvärr finns inte riktigt budget ens till ramverket nu när vi insett vad barnvagnar, trappgrindar, vaggor och valium kostar, så banbygget kommer nog skynda långsamt. Grävmaskinen jag lekte med i onsdags hade jag lånat av grannen, så den kostnaden blev rimlig. Nu har vi i alla fall en jordgrop i gräsmattan och det är ju fint. Lite skyffling av jord är också gratis, om än inte för ryggen, så det blir det nog. Eller så regnar det. Det är ju trots allt sommar i Sverige.
Trevlig Älg, kära läsare.
torsdag 7 juni 2012
Om svenskheten
Det roar mig en aning att tänka på hur de främlingsfientliga krafterna i vårt land ofta missar ett viktigt resonemangsproblem när de talar om svenska värderingar, svenskt kulturarv och den svenska själen. Först och främst har vårt land till stor del byggts av influenser utifrån och det gör en exkluderande politik historiskt orimlig.
Framför allt är dock felet i resonemangen oftast att en person född på 1970-talet tror att hen har mer rätt till Sverige och dess historia bara för att dennes farfar och farfars far var med att bygga landet. Detta är ju trams och vi missar ofta att påpeka detta i debatten. Det var inte dagens Sverigedemokrater (eller sossar, moderater, folkpartister etc...) som grävde Göta Kanal, skrev nationalsången, uppfann skiftnyckeln, eller beslutade att fermenterad fisk var en rimlig maträtt.
En "etnisk" svensk född av etniskt svenska föräldrar har precis lika stor rätt att ta på sig äran för bygget av Sverige, som en Svensk född av invandrade föräldrar, dvs ingen som helst rätt. Det var inte jag, Björn Söder eller Soran Ismil som byggde Sverige. Vi har däremot lika goda möjligheter att förvalta och bevara det som är värt att bevara, oavsett etnicitet. Än viktigare är att vi har lika stor rätt, samma skyldighet och lika goda möjligheter att bestämma hur framtidens Sverige ska se ut. Tillsammans bygger vi det goda samhället.
Framför allt är dock felet i resonemangen oftast att en person född på 1970-talet tror att hen har mer rätt till Sverige och dess historia bara för att dennes farfar och farfars far var med att bygga landet. Detta är ju trams och vi missar ofta att påpeka detta i debatten. Det var inte dagens Sverigedemokrater (eller sossar, moderater, folkpartister etc...) som grävde Göta Kanal, skrev nationalsången, uppfann skiftnyckeln, eller beslutade att fermenterad fisk var en rimlig maträtt.
En "etnisk" svensk född av etniskt svenska föräldrar har precis lika stor rätt att ta på sig äran för bygget av Sverige, som en Svensk född av invandrade föräldrar, dvs ingen som helst rätt. Det var inte jag, Björn Söder eller Soran Ismil som byggde Sverige. Vi har däremot lika goda möjligheter att förvalta och bevara det som är värt att bevara, oavsett etnicitet. Än viktigare är att vi har lika stor rätt, samma skyldighet och lika goda möjligheter att bestämma hur framtidens Sverige ska se ut. Tillsammans bygger vi det goda samhället.
Nationaldag
Igår firade Sverige sin nationaldag och några stycken bland oss kan faktiskt de historiska orsakerna till att just 6 juni blev datumet för firandet. En del av dessa tror faktiskt att de är bättre för att de vet, men nu är det så att de inte på något sätt har mer rätt att fira än andra. Det räcker med att tycka att det är kul med nationaldag för att få fira. Alla får fira och ju fler som firar, desto festligare.
Jag är som väl är inte ensam om att brinna för en inkluderande invandringspolitik. Det är härligt att läsa alla tweets, bloggar och artiklar om behovet att få definiera det svenska på alternativa sätt än det som SD erbjuder. Prins Daniel talade om det, Soran Ismail twittrar om det.
När 6 juni blev helgdag (jag tror det var 2005), slog jag själv genast vakt om det svenskaste av svenska, nämligen aftonen. Vi firar i Sverige inte huvudsakligen dagarna, såsom juldagen eller midsommardagen. Således mutade jag in nationalafton som mitt stora festdatum (sedermera även min hustrus) och våra vänner har sedan dess kunnat räkna med partaj den 5 juni varje år. En god vän (vi kan kalla honom Thorbear) anser till och med den årliga festen så viktig, att han sköt på ett viktigt möte i utlandet en dag för att kunna deltaga. Det är commitment.
Själva nationaldagen firade jag med att påbörja en gubbdröm jag haft sedan unga år: att anlägga en egen boulebana. Det faktum att jag redan som femtonåring drömde om en egen boulebana visar att en gubbe inte definieras av sin ålder.
Bygget så. Jag körde grävmaskin och kände mig som en riktig byggare/hantverkare. Jag påbörjade arbetet på utsatt tid. Som en sann byggare kan jag dock inte ge någon rimlig uppskattning på när banan kommer att stå klar.
Njut av tvådagarsveckan.
Jag är som väl är inte ensam om att brinna för en inkluderande invandringspolitik. Det är härligt att läsa alla tweets, bloggar och artiklar om behovet att få definiera det svenska på alternativa sätt än det som SD erbjuder. Prins Daniel talade om det, Soran Ismail twittrar om det.
När 6 juni blev helgdag (jag tror det var 2005), slog jag själv genast vakt om det svenskaste av svenska, nämligen aftonen. Vi firar i Sverige inte huvudsakligen dagarna, såsom juldagen eller midsommardagen. Således mutade jag in nationalafton som mitt stora festdatum (sedermera även min hustrus) och våra vänner har sedan dess kunnat räkna med partaj den 5 juni varje år. En god vän (vi kan kalla honom Thorbear) anser till och med den årliga festen så viktig, att han sköt på ett viktigt möte i utlandet en dag för att kunna deltaga. Det är commitment.
Själva nationaldagen firade jag med att påbörja en gubbdröm jag haft sedan unga år: att anlägga en egen boulebana. Det faktum att jag redan som femtonåring drömde om en egen boulebana visar att en gubbe inte definieras av sin ålder.
Bygget så. Jag körde grävmaskin och kände mig som en riktig byggare/hantverkare. Jag påbörjade arbetet på utsatt tid. Som en sann byggare kan jag dock inte ge någon rimlig uppskattning på när banan kommer att stå klar.
Njut av tvådagarsveckan.
måndag 4 juni 2012
Grytrörning.
Jaha, nu är det dags att röra om lite i grytan. Långt blir det också. Suck.
Fyra svenskar blev igår dömda för förberedelse av terrordåd i Danmark. De fick 12 års fängelse för förberedelse till brott. Med anledning av denna dom rekommenderar jag varmt en genomläsning av den friande domen i ett liknande fall i Sverige från januari i år.
Mål nr B 12823-11 från Göteborgs Tingsrätt. Finns att beställa från Göteborgs Tingsrätt. Jag tog bort en länk här, då den gick till en tveksam sajt. Dock presenterade de domstolsprotokollet oförändrat. Jag vill dock naturligtvis inte bli förknippad med vad någon kallade "nynazister på avpixlat", så jag tog bort länken.
Domstolens slutsatser är en orgie i orimligheter. Dessutom är slakten av det svenska språket ganska roande, så jag rekommenderar en läsning. För er som inte orkar, så ger jag er min version nedan.
Tre män stod alltså anklagade för att ha förberett ett mord på Lars Vilks, en medioker konstnär som jag är beredd att strida för. Helt kort tycker jag hans usla "konst" var tramsigt uppmärksamhetssökande, men det gör inte att han inte ska ha rätt att göra narr av vem man vill, profet, frälsare, elefantgud, brevbärare, eller smålänning.
Nu till dådet. De tre männen stod åtalade för mordförsök mot Vilks men friades. De misstänktes för att ha planera att mörda Vilks under en konstbiennal på Röda Sten. (Jag vet inte vad en konstbiennal är, men det låter verkligen mördande trist. )
I protokollet kan man läsa att de tre varit vid Röda Sten under nattetid och att rätten inte ser någon logisk förklaring till varför de varit där. En riktigt snaskig mening är: "Sammantaget är slutsatsen i stället att det inte kan finnas någon annan rimlig förklaring till Abdi Aziz, Salar Samis och Abdi Welis agerande under de aktuella dagarna än att de ville sammanträffa med Lars Vilks av något skäl som i vart fall ligger i linje med det som åklagaren har angett." För er som inte pratar cracklawswedish, så har jag läst igenom meningen 16 gånger och kan nu erbjuda följande översättning: Rätten anser att åklagaren nog högst antagligen har rätt.
Andra utdrag: Hos Salar Sami har hittats anteckningar hämtade från Lars Vilks blogg. De frågade personal vid Röda Kvarn efter Lars Vilks och tiderna kring hans besök där.
"Mot den nyss tecknade bakgrunden är det ett anmärkningsvärt sammanträffande att Abdi Aziz, Salar Sami och Abdi Weli för första gången på lång tid besökte Röda Sten och konsthallen där två gånger på kort tid vid en tidpunkt då det på mycket goda grunder kunde antas att Lars Vilks, som i vart fall Abdi Aziz och Salar Sami hade visat ett stort intresse för, skulle komma dit. Sammanträffandet blir ännu mer anmärkningsvärt sett i ljuset av att Lars Vilks sannolikt inte besöker Röda Sten särskilt ofta."
"Vidare ska beaktas att Salar Samis berättelse om vad texten står för genomgående innehåller så osannolika inslag att texten inte rimligen kan spegla de förhållanden som Salar Sami har berättat om. Detta gäller alldeles särskilt hans förklaringar till texten 'snack vad ska sägas om åka fast'."
"Abdi Aziz, Salar Sami och Abdi Weli har lämnat felaktiga uppgifter i flera, väsentliga avseenden som har att göra med deras agerande under de aktuella dagarna. Detta kan inte förklaras på något annat sätt än att Abdi Aziz, Salar Sami och Abdi Weli har medvetet velat dölja den rätta orsaken till deras agerande."
Avlyssning av personerna ger en tydlig bild av deras avsikter att döda Vilks. De bar dessutom knivar när de greps.
Domen i sin helhet är väl värd att läsa, men sammantaget leds i alla fall jag till att tro att de ska fällas. Men i en galen tvist mot slutet gör rätten en frivolt och friar de tre. Kort sagt säger domen att man inte kan döma någon för mordförsök om denne inte har uttalat orden "jag tänker döda". Ingenstans kan man läsa att rätten har erbjudits eller antagit någon alternativ förklaring till allt märkligt, annat än den åklagaren erbjudit. Men detta räcker alltså inte enligt rätten till en fällande dom.
Resonemanget löd ungefär som att eftersom de inte hann genomföra sitt attentat, kan man inte med säkerhet fastställa att de verkligen planerade att faktiskt genomföra sitt attentat. Hyffsad Huvudlös Huvudförhandling således, anser jag. Moment 22 in absurdum och enligt min lekmannaåsikt en orimligt märklig uttolkning av den svenska brottskoden. Vi har alltså mer att lära av danskarna än ölbryggning. Läskigt.
Jag förstår att mina juristkamrater nu säkert kan både förklara och försvara domen ur ett strikt juridiskt perspektiv, men det kommer inte göra domen rimlig för mig. Om alla indicier pekar mot en fällande dom och ingen trovärdig alternativ förklaring erbjuds, borde man faktiskt kunna fälla. Vi har sett liknande fall med uppenbara intentioner till brott mot barn med friande domar eftersom inga övergrepp de facto gjordes. Om domen som friar de tre som planerade att kniva Vilks representerar en rimlig uttolkning av svensk lag, vill jag att danskarna kommer över och fixar våra lagar.
Fyra svenskar blev igår dömda för förberedelse av terrordåd i Danmark. De fick 12 års fängelse för förberedelse till brott. Med anledning av denna dom rekommenderar jag varmt en genomläsning av den friande domen i ett liknande fall i Sverige från januari i år.
Mål nr B 12823-11 från Göteborgs Tingsrätt. Finns att beställa från Göteborgs Tingsrätt. Jag tog bort en länk här, då den gick till en tveksam sajt. Dock presenterade de domstolsprotokollet oförändrat. Jag vill dock naturligtvis inte bli förknippad med vad någon kallade "nynazister på avpixlat", så jag tog bort länken.
Domstolens slutsatser är en orgie i orimligheter. Dessutom är slakten av det svenska språket ganska roande, så jag rekommenderar en läsning. För er som inte orkar, så ger jag er min version nedan.
Tre män stod alltså anklagade för att ha förberett ett mord på Lars Vilks, en medioker konstnär som jag är beredd att strida för. Helt kort tycker jag hans usla "konst" var tramsigt uppmärksamhetssökande, men det gör inte att han inte ska ha rätt att göra narr av vem man vill, profet, frälsare, elefantgud, brevbärare, eller smålänning.
Nu till dådet. De tre männen stod åtalade för mordförsök mot Vilks men friades. De misstänktes för att ha planera att mörda Vilks under en konstbiennal på Röda Sten. (Jag vet inte vad en konstbiennal är, men det låter verkligen mördande trist. )
I protokollet kan man läsa att de tre varit vid Röda Sten under nattetid och att rätten inte ser någon logisk förklaring till varför de varit där. En riktigt snaskig mening är: "Sammantaget är slutsatsen i stället att det inte kan finnas någon annan rimlig förklaring till Abdi Aziz, Salar Samis och Abdi Welis agerande under de aktuella dagarna än att de ville sammanträffa med Lars Vilks av något skäl som i vart fall ligger i linje med det som åklagaren har angett." För er som inte pratar cracklawswedish, så har jag läst igenom meningen 16 gånger och kan nu erbjuda följande översättning: Rätten anser att åklagaren nog högst antagligen har rätt.
Andra utdrag: Hos Salar Sami har hittats anteckningar hämtade från Lars Vilks blogg. De frågade personal vid Röda Kvarn efter Lars Vilks och tiderna kring hans besök där.
"Mot den nyss tecknade bakgrunden är det ett anmärkningsvärt sammanträffande att Abdi Aziz, Salar Sami och Abdi Weli för första gången på lång tid besökte Röda Sten och konsthallen där två gånger på kort tid vid en tidpunkt då det på mycket goda grunder kunde antas att Lars Vilks, som i vart fall Abdi Aziz och Salar Sami hade visat ett stort intresse för, skulle komma dit. Sammanträffandet blir ännu mer anmärkningsvärt sett i ljuset av att Lars Vilks sannolikt inte besöker Röda Sten särskilt ofta."
"Vidare ska beaktas att Salar Samis berättelse om vad texten står för genomgående innehåller så osannolika inslag att texten inte rimligen kan spegla de förhållanden som Salar Sami har berättat om. Detta gäller alldeles särskilt hans förklaringar till texten 'snack vad ska sägas om åka fast'."
"Abdi Aziz, Salar Sami och Abdi Weli har lämnat felaktiga uppgifter i flera, väsentliga avseenden som har att göra med deras agerande under de aktuella dagarna. Detta kan inte förklaras på något annat sätt än att Abdi Aziz, Salar Sami och Abdi Weli har medvetet velat dölja den rätta orsaken till deras agerande."
Avlyssning av personerna ger en tydlig bild av deras avsikter att döda Vilks. De bar dessutom knivar när de greps.
Domen i sin helhet är väl värd att läsa, men sammantaget leds i alla fall jag till att tro att de ska fällas. Men i en galen tvist mot slutet gör rätten en frivolt och friar de tre. Kort sagt säger domen att man inte kan döma någon för mordförsök om denne inte har uttalat orden "jag tänker döda". Ingenstans kan man läsa att rätten har erbjudits eller antagit någon alternativ förklaring till allt märkligt, annat än den åklagaren erbjudit. Men detta räcker alltså inte enligt rätten till en fällande dom.
Resonemanget löd ungefär som att eftersom de inte hann genomföra sitt attentat, kan man inte med säkerhet fastställa att de verkligen planerade att faktiskt genomföra sitt attentat. Hyffsad Huvudlös Huvudförhandling således, anser jag. Moment 22 in absurdum och enligt min lekmannaåsikt en orimligt märklig uttolkning av den svenska brottskoden. Vi har alltså mer att lära av danskarna än ölbryggning. Läskigt.
Jag förstår att mina juristkamrater nu säkert kan både förklara och försvara domen ur ett strikt juridiskt perspektiv, men det kommer inte göra domen rimlig för mig. Om alla indicier pekar mot en fällande dom och ingen trovärdig alternativ förklaring erbjuds, borde man faktiskt kunna fälla. Vi har sett liknande fall med uppenbara intentioner till brott mot barn med friande domar eftersom inga övergrepp de facto gjordes. Om domen som friar de tre som planerade att kniva Vilks representerar en rimlig uttolkning av svensk lag, vill jag att danskarna kommer över och fixar våra lagar.
Dummisarna får ökat stöd
Dagen börjar med en hart när tragisk nyhet. orimlig i alla fall. Enligt en undersökning är nu SD tredje största partiet i Sverige. 8,7% av väljarna är idag - 2012 - beredda att lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti. Orimligt och vad värre är: jag känner att vi motståndare helt saknar effektiv strategi för att få dessa dumheter att upphöra.
Efter att SD gång på gång faktiskt råkat visa sin rätta (raststiska) färg, men ändå ökar, måste vi nog tyvärr börja acceptera den orimliga sanningen: vårt land är fyllt av rasister. 2012. Jag tror att vi måste outa dessa människor ordentligt. Kanske kan övriga partier gå ihop med en kampanj: "EN RÖST PÅ SVERIGEDEMOKRATERNA ÄR EN FRÄMLINGSFIENTLIG RÖST". Värt att testa.
Nu till något lättsammare. Jag kan inte låta bli att dela med mig vad jag läste nu på morgonen på BBCs hemsida (troligen mest för att visa hur galet internationell jag är):
"Reported sightings of pine martens - a creature thought to be extinct in Wales - are being investigated. The animal, part of the weasel family, was once common in the UK, but persecution and a loss of habitat led to its decline."
Liksom min namne i djurvärlden, är påståendet om mitt frånfälle högst överdrivet. Vi inom vessle-familjen är seglivade och vi sightas på de mest ovanliga ställen: pine marten i Whales och Marten på Spotify. Jag kanske skulle byta artistnamn till pain marten så som jag tjatar om gladhitten The music that is you.......
Efter att SD gång på gång faktiskt råkat visa sin rätta (raststiska) färg, men ändå ökar, måste vi nog tyvärr börja acceptera den orimliga sanningen: vårt land är fyllt av rasister. 2012. Jag tror att vi måste outa dessa människor ordentligt. Kanske kan övriga partier gå ihop med en kampanj: "EN RÖST PÅ SVERIGEDEMOKRATERNA ÄR EN FRÄMLINGSFIENTLIG RÖST". Värt att testa.
Nu till något lättsammare. Jag kan inte låta bli att dela med mig vad jag läste nu på morgonen på BBCs hemsida (troligen mest för att visa hur galet internationell jag är):
"Reported sightings of pine martens - a creature thought to be extinct in Wales - are being investigated. The animal, part of the weasel family, was once common in the UK, but persecution and a loss of habitat led to its decline."
Liksom min namne i djurvärlden, är påståendet om mitt frånfälle högst överdrivet. Vi inom vessle-familjen är seglivade och vi sightas på de mest ovanliga ställen: pine marten i Whales och Marten på Spotify. Jag kanske skulle byta artistnamn till pain marten så som jag tjatar om gladhitten The music that is you.......
lördag 2 juni 2012
Diabetes och kröken - nästa bestseller?
Det var ju så ja, att det skulle vara lite diabetes i den här bloggen också, så här kommer en liten kemilektion. Om ni har en kamrat eller bekant med diabetes, som ni brukar partaja med, kan nedstående vara intressant och relevant. (Syftningsfel där ovan. Partajandet avsåg kamraten eller den bekanta. Det är svårt att partaja med diabetes, men det är ju det vi ska tala om, att parta med diabetes. Hä! Där fick jag till det, som gubben sa när han fick till det.)
När jag fick diabetes för tre år sedan, vid 35 års ålder blev jag så klart jätterädd och jätteledsen. Väldigt beskrivande för vem jag är som person, samt en bra indikation att ett nytt liv kunde vara på sin plats, var att min största farhåga var att jag inte skulle kunna dricka alkohol mer. Denna farhåga stämde inte alls, men redan här vill jag påpeka att diabetiker inte ska dricka sig redlösa. Det kan vara jättefarligt och jag återkommer till varför senare i inlägget. Nu till det roliga: hur man ansvarsfullt dricker alkohol som diabetiker och hur du kan hjälpa till.
Först några grundläggande (men förenklade) fakta:
- Diabetes innebär att kroppen inte har någon egen insulinproduktion.
- Insulinets jobb i kroppen är att bryta ner socker. Utan insulin höjs blodsockret tills det blir så högt att vi inte överlever. Än idag är globalt den vanligaste enskilda dödsorsaken av diabetes inte följdsjukdomar, som här i Sverige, utan helt enkelt insulinbrist.
- Socker som kommer in i kroppen, måste frisättas av levern för att komma ut i blodet. Om inte levern gjorde sitt sockerförädlande jobb, skulle 85-90% av sockret rinna rakt igenom kroppen och aldrig gå ut i blodet. En del av sockret går alltså ut i blodet utan att passera levern.
- kolhydrater är socker (återigen väldigt förenklat). På en skala för blodsockerhöjande effekt kommer potatismos och vetemjölsprodukter till exempel högre upp än de mest sockerrika frukterna.
Alkohol i olika former innehåller olika mycket kolhydrater. En vanlig pilsner höjer blodsockret rejält, ett glas torr champagne inte så mycket om ens något. Följaktligen kan det (i början av partajkvällen - ni förstår snart) vara smart att undvika öl. Jag lever inte alls som jag lär på den punkten, men har i alla fall börjat med lågkaloripilsner av blodsockerskäl. Detta gäller alltså i början av kvällen.
När kroppen sedan får in en rejäl dos med alkohol, så styr lilla gubben i huvudet om levern från att koncentrera sig på sockerfrisättning till att helt fokusera på alkoholnedbrytning. Har ni nu hängt med och är riktigt kluriga, så förstår ni att detta innebär........ Julafton!! Om levern inte frisätter det socker som kommer in, rinner det rakt igenom kroppen. Detta innebär att vid en viss fylla, är det fritt fram att käka allt möjligt kul. Bli därför inte förvånad om du vid en blötare middag ser en diabetiker smälla i sig en efterrätt.
Nähänä, diabetikern (sockermongot eller som det heter i USA: "the sugarly challenged") passar på att svulla?! Nja det handlar inte bara om att passa på att njuta av livets goda. Det kan även vid desserten eller senare vara så att sockerfreaket faktiskt till och med behöver sockret! Nu blev det svårt. Häng med, så ska jag förklara.
Eftersom en diabetiker skjuter sig full med artificiellt insulin, lägger detta insulin inte av när det borde (lite som killarna bakom Göta Kanal 2-23). Om kroppen gör av med ovanligt mycket socker (träning) eller om socker inte frisätts enligt ovan (fylla), så tuggar det artificiella insulinet i sig de sista sockerbitarna i kroppen, till och med när det finns så lite kvar, att det kan bli direkt farligt. Det är nu den berömde sockerkoman kan komma. Vi som är allergiska mot socker, får för lite socker. Logiskt, va?
Sockerkoma innebär att hjärnan får för lite socker och till slut upphör att fungera (nej jag lider inte av kronisk sockerkoma, ha ha ha..... Skulle du vara rolig nu, eller? Jag försöker vara seriös!). Detta är naturligtvis inte bra och det är därför viktigt för en diabetiker att fylla på med socker när hen tränar eller blir packad. Vid träning är det inte något större problem, då de flesta av oss har koll på vad vi håller på med. Fylla däremot..... Nu kommer vi till varför vi sockerallergiker ska vara lite försiktiga.
Stadierna innan sockerkoma ser ut som följer: 1. Skakningar, 2. Förändrat humör (ilska eller nedstämdhet), 3. Sluddrigt tal, 4. Avtuppning (de-cocking på engelska). Om en packad diabetiker får lågt blodsocker (vilket lätt kan hända nu när levern har fullt upp med partyt i magen), kan dessa symptom lätt misstas för vanlig fylla.
Alltså:
Om du partajar med en diabetiker och hen börjar verka konstig: be denne testa sitt sockervärde med sin lilla mojäng (en annan mojäng. En sockermätarmojäng). Om sockernivån är under 5.0, bör diabetikern ta ett lass godis, ett glas mjölk, eller juice (inte en screwdriver). Om diabetikern inte håller med om detta, är hen för full och vet inte längre sitt eget bästa. Ring dennes mamma, make, vårdare, eller präst och se till att alkoholintaget upphör. Tvinga ner ett glas mjölk i halvtimmen tills dess att blodsockervärdet är över 8.
Tack till er för framtida hjälp säger jag från oss diabetiker.
Frågor om detta eller diabetes i allmänhet? Skriv gärna.
När jag fick diabetes för tre år sedan, vid 35 års ålder blev jag så klart jätterädd och jätteledsen. Väldigt beskrivande för vem jag är som person, samt en bra indikation att ett nytt liv kunde vara på sin plats, var att min största farhåga var att jag inte skulle kunna dricka alkohol mer. Denna farhåga stämde inte alls, men redan här vill jag påpeka att diabetiker inte ska dricka sig redlösa. Det kan vara jättefarligt och jag återkommer till varför senare i inlägget. Nu till det roliga: hur man ansvarsfullt dricker alkohol som diabetiker och hur du kan hjälpa till.
Först några grundläggande (men förenklade) fakta:
- Diabetes innebär att kroppen inte har någon egen insulinproduktion.
- Insulinets jobb i kroppen är att bryta ner socker. Utan insulin höjs blodsockret tills det blir så högt att vi inte överlever. Än idag är globalt den vanligaste enskilda dödsorsaken av diabetes inte följdsjukdomar, som här i Sverige, utan helt enkelt insulinbrist.
- Socker som kommer in i kroppen, måste frisättas av levern för att komma ut i blodet. Om inte levern gjorde sitt sockerförädlande jobb, skulle 85-90% av sockret rinna rakt igenom kroppen och aldrig gå ut i blodet. En del av sockret går alltså ut i blodet utan att passera levern.
- kolhydrater är socker (återigen väldigt förenklat). På en skala för blodsockerhöjande effekt kommer potatismos och vetemjölsprodukter till exempel högre upp än de mest sockerrika frukterna.
Alkohol i olika former innehåller olika mycket kolhydrater. En vanlig pilsner höjer blodsockret rejält, ett glas torr champagne inte så mycket om ens något. Följaktligen kan det (i början av partajkvällen - ni förstår snart) vara smart att undvika öl. Jag lever inte alls som jag lär på den punkten, men har i alla fall börjat med lågkaloripilsner av blodsockerskäl. Detta gäller alltså i början av kvällen.
När kroppen sedan får in en rejäl dos med alkohol, så styr lilla gubben i huvudet om levern från att koncentrera sig på sockerfrisättning till att helt fokusera på alkoholnedbrytning. Har ni nu hängt med och är riktigt kluriga, så förstår ni att detta innebär........ Julafton!! Om levern inte frisätter det socker som kommer in, rinner det rakt igenom kroppen. Detta innebär att vid en viss fylla, är det fritt fram att käka allt möjligt kul. Bli därför inte förvånad om du vid en blötare middag ser en diabetiker smälla i sig en efterrätt.
Nähänä, diabetikern (sockermongot eller som det heter i USA: "the sugarly challenged") passar på att svulla?! Nja det handlar inte bara om att passa på att njuta av livets goda. Det kan även vid desserten eller senare vara så att sockerfreaket faktiskt till och med behöver sockret! Nu blev det svårt. Häng med, så ska jag förklara.
Eftersom en diabetiker skjuter sig full med artificiellt insulin, lägger detta insulin inte av när det borde (lite som killarna bakom Göta Kanal 2-23). Om kroppen gör av med ovanligt mycket socker (träning) eller om socker inte frisätts enligt ovan (fylla), så tuggar det artificiella insulinet i sig de sista sockerbitarna i kroppen, till och med när det finns så lite kvar, att det kan bli direkt farligt. Det är nu den berömde sockerkoman kan komma. Vi som är allergiska mot socker, får för lite socker. Logiskt, va?
Sockerkoma innebär att hjärnan får för lite socker och till slut upphör att fungera (nej jag lider inte av kronisk sockerkoma, ha ha ha..... Skulle du vara rolig nu, eller? Jag försöker vara seriös!). Detta är naturligtvis inte bra och det är därför viktigt för en diabetiker att fylla på med socker när hen tränar eller blir packad. Vid träning är det inte något större problem, då de flesta av oss har koll på vad vi håller på med. Fylla däremot..... Nu kommer vi till varför vi sockerallergiker ska vara lite försiktiga.
Stadierna innan sockerkoma ser ut som följer: 1. Skakningar, 2. Förändrat humör (ilska eller nedstämdhet), 3. Sluddrigt tal, 4. Avtuppning (de-cocking på engelska). Om en packad diabetiker får lågt blodsocker (vilket lätt kan hända nu när levern har fullt upp med partyt i magen), kan dessa symptom lätt misstas för vanlig fylla.
Alltså:
Om du partajar med en diabetiker och hen börjar verka konstig: be denne testa sitt sockervärde med sin lilla mojäng (en annan mojäng. En sockermätarmojäng). Om sockernivån är under 5.0, bör diabetikern ta ett lass godis, ett glas mjölk, eller juice (inte en screwdriver). Om diabetikern inte håller med om detta, är hen för full och vet inte längre sitt eget bästa. Ring dennes mamma, make, vårdare, eller präst och se till att alkoholintaget upphör. Tvinga ner ett glas mjölk i halvtimmen tills dess att blodsockervärdet är över 8.
Tack till er för framtida hjälp säger jag från oss diabetiker.
Frågor om detta eller diabetes i allmänhet? Skriv gärna.
fredag 1 juni 2012
Sport + politik = rimligt
Ska sporten vara helt fri från politik? Frågan är egentligen poänglös, eftersom supporterkulturen är en del av vårt samhälle och samhället per definition är politik. Om det förekommer politiskt orimliga företeelser på läktaren, så är detta ett samhällsproblem.
På de polska och ukrainska forbollsläktarna är det inte ovanligt med rasistiska tillmälen och till och med nazist-heilande har förekommit. Nu meddelar den italienske spelaren Mario Balotelli att han tänker avbryta sommarens EM om han utsätts för rasism. Hela det italienska laget tänker dessutom enligt coachen "kliva ut på planen" om Balotelli utsätts för rasistiska tillmälen. Detta skulle vara otroligt extraordinärt, men oj så rimligt.
Inte bara etniska minoriteter kan ha en svår vardag i Ukraina 2012. HBT-personer lever här i en vardag där öppen homosexualitet är på väg att bli förbjudet. 2012. Prideparaden i Kiev i år fick ställas in eftersom deltagarnas säkerhet inte kunde garanteras och bilder på blint våld mot homosexuella kablades ut. Enligt SvD anser 65% att homosexualitet är en perversion eller psykisk sjukdom. 2012.
Det blir naturligtvis fel här att hoppas på rasism, men en del av mig hoppas faktiskt på att det italienska (!) landslaget får tillfälle att visa vägen genom att göra verklighet av sitt hot. Det skulle kunna fungera som inspiration för andra att ta ett större politiskt ansvar.
Kanske måste vi offra ett och annat sportevenemang för att sprida det goda samhället. Är det inte värt ett kollapsat EM-arrangemang att visa att den mer civiliserade världen numera inte accepterar rasism och förtryck av minoriteter? Vore det inte coolt om sporten verkligen kunde förbrödra och vi kunde använda sporten i kampen för lika värde?
Så frågan är inte om sporten ska få vara politisk. Frågan är om sporten är villig att ta det politiska ansvar vi rimligen ska kunna kräva av den.
På de polska och ukrainska forbollsläktarna är det inte ovanligt med rasistiska tillmälen och till och med nazist-heilande har förekommit. Nu meddelar den italienske spelaren Mario Balotelli att han tänker avbryta sommarens EM om han utsätts för rasism. Hela det italienska laget tänker dessutom enligt coachen "kliva ut på planen" om Balotelli utsätts för rasistiska tillmälen. Detta skulle vara otroligt extraordinärt, men oj så rimligt.
Inte bara etniska minoriteter kan ha en svår vardag i Ukraina 2012. HBT-personer lever här i en vardag där öppen homosexualitet är på väg att bli förbjudet. 2012. Prideparaden i Kiev i år fick ställas in eftersom deltagarnas säkerhet inte kunde garanteras och bilder på blint våld mot homosexuella kablades ut. Enligt SvD anser 65% att homosexualitet är en perversion eller psykisk sjukdom. 2012.
Det blir naturligtvis fel här att hoppas på rasism, men en del av mig hoppas faktiskt på att det italienska (!) landslaget får tillfälle att visa vägen genom att göra verklighet av sitt hot. Det skulle kunna fungera som inspiration för andra att ta ett större politiskt ansvar.
Kanske måste vi offra ett och annat sportevenemang för att sprida det goda samhället. Är det inte värt ett kollapsat EM-arrangemang att visa att den mer civiliserade världen numera inte accepterar rasism och förtryck av minoriteter? Vore det inte coolt om sporten verkligen kunde förbrödra och vi kunde använda sporten i kampen för lika värde?
Så frågan är inte om sporten ska få vara politisk. Frågan är om sporten är villig att ta det politiska ansvar vi rimligen ska kunna kräva av den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)