Österbottniska serviceupplevelser del jag vet inte. Juldagbok, typ. Eller nåt sånt. Och ett recept på sockerfritt julgodis

21 december 

Så långt levererar Österbotten. Svärmor bad förtjänstfullt om ursäkt för att kaffet inte var färdigbryggt när jag steg upp. Dålig service kompenserades här alltså med god sjukdomsinsikt och en vilja att arbeta med problemet. Föredömligt. Vi har varit och hämtat mat igår på Korv-Bertils eller vad det är jag har kallat underverkskiosken i tidigare inlägg. Där skulle de kunna vara hur otrevliga de vill för maten levererar alltid. De är dock oftast riktigt trevliga, om än inte sprudlande av glädje. Vi avnjöt kalasmåltiden hos min svägerska, där vi blev fint uppassade med kaffe på maten. Junior blev väl omhändertagen av Finis systerbarnbarn. That's right folks, Finis är farmorssyster. Det är dock inte något vi pratar om. 

Skulle ovanstående vara något vi pratade om, kunde jag berätta att jag länge innan Finis systersondotter föddes, denna underbara lilla trollunge som vi kan kalla Basmati, länge gick och drygade mig likt en liten skolgårdsskitunge. "Du ska bli farmors syster, du ska bli farmors syster", skanderade jag. Finis bet ihop och såg ut att försöka påminna sig om att hon faktiskt älskade mig även om det inte alltid var eller är så särdeles lätt att komma på varför. Så en vacker sommardag när vi var på landet fick jag beskedet att Basmati var född. "Grattis" sa Finis. "Du är nu farmors systers gubbe. Sug på den!" Hon är ondskefull, Finis. 

Så var denna dag. Vi blev även bjudna på trevlig fika hos en kusin. Ja, servicen i stugorna i Österbotten lämnar inget att önska. Smarrigt kaffe och alltid en massa kakor och bullar. Leenden får man också på köpet. 

22 december

Vistelsen fortsätter att bjuda på bra service i stugorna. Vi har träffat ett tvillingpar på 7 månader och en filur som inte kommit ur mammas mage ännu. De förstnämnda är superfina och den sistnämnde förtjänstfullt tyst. Barnens diverse föräldrar och morföräldrar var trevliga även de.  

Jag kan för övrigt meddela att jag gjort supersmarriga julgodisar enligt följande recept:

3 dl mandelflarn

1 msk limesest (rivet skal av en lime)

3 dl kokosflingor

250 gram smält vitchoklad utan socker

Rör ihop, klicka ut i små klickar på bakplåtspapper. Låt stelna ett par timmar. Klart. Hepp!

Hur går det för mitt barn och hans språkutveckling då? Jo idag kan vi med glädje konstatera att Junior 1. Vet vad ordet bajs betyder och därför 2. således kan svara tillfredställande på frågan vad han har i blöjan och 3. vet att hans mor och far kiknar av skratt när han efter en pilimarisk paus liksom suger på bokstaven B innan han med stor entusiasm och stolthet (över ord såväl som produktion) förlöser ordet mmmMMBAAAAAJ, varvid hans föräldrar till sin stora skam och i en fullständig brist på konsekvensanalys brister ut i apgarv. Finis har länge påstått att jag vid pass 40 borde ha kommit ur bajsåldern, men har nu alltså även hon upptäckt hur otroligt roligt ordet bajs är. If you cannot beat them, join them. Välkommen, kära hustru och tack för att du valde att ansluta dig till bajssidan istället för att slå mig. 

Nu kära läsare, vill jag att ni högt och tydligt förkunnar hur en korv som tillhör Emiratet Dubai bör benämnas. Tack och förlåt. 

23 december

Idag var vi som vi brukar när vi är i Finland och hälsade på Finis farbror här i Nykors. Han suckade i många år att han inte hade några barnbarn. Det var ett sådant gnäll, att hans fyra barn till slut hade familjemöte och beslutade att sätta igång produktionen. Och som de gjorde det! Huset fylls nu i jul av 7 barn under 5 års ålder och ytterligare ett väntar i en av sällskapets magar på att födas vilken sekund som helst. Barnen talar omvartannat svenska, engelska och spanska och de gör det gärna, ofta och oftast inte medelst viskningar. Vi kände alltså att farbror med hustru hade det lite för lugnt och fyllde på med oss själva och Junior för några timmar. Omtanke. Att vistas i detta hus när det är fyllt till bredden är förvisso till viss liten del en aning ansträngande för örat, men mest är det helt underbart. Det är en sådan enorm kärlek och glädje i atmosfären där, att jag alltid blir alldeles lycklig i hela kroppen efter ett besök. Tack, kära ni för att vi alltid känner oss så välkomna trots att huset är minst sagt fullt! Som mos på laxen, tårta på toffeln och korv på aladåben fick jag dessutom tillfälle att till den gravida i skaran dela med mig av mina godisar som jag gjort (se ovan). Hon har tillfälligt sockerförbud på grund av förhöjt blodsocker under graviditeten, så jag kunde dela med mig av lite tips och godis. Dela, det är jul, det. 

24 december

God jul kära läsare!

 

Om Kärrtorpnazisterna och deras försvarare i stugorna

I söndags angreps en fredlig manifestation av ett Nazistgäng. Det var Svenska Motståndsrörelsen som i Kärrtorp attackerade med påkar och knallskott. En fredlig demonstration där barn och gamla gick med utsattes för brutalt våld. För de allra flesta av oss var detta något oerhört, något oacceptabelt, men som allt för ofta nuförtiden är det en massa "helt vanliga" som träder fram med märkliga åsikter. Istället för att prata om det vansinniga i det som skett, drar de upp att andra ju faktiskt minsann också gör dumheter. Vad är det som händer med vårt land när Nazister försvaras av Joe Average?

Jag gav mig in i en debatt på FIs sida på Facebook. Där stack en man fram sitt tryne och tjatade gång på gång om att andra grupper ju faktiskt också ställer till det. På en direkt fråga vägrade han hålla med om att andras våld inte försvarar våld. Vad tusan!? Vi har nått en punkt i vårt samhälle där vanligt folk inte rakt av spottar nazismen i dess obehagliga ansikte, utan i stället jämför den med andra avarter som till exempel avskummen i AFA och andra liknande äckelgrupper. Så här är det för mig och borde vara för alla andra "hederliga medborgare" Patrask som inte klarar av samhällets spelregler är patrask oavsett inbillad och/eller påstådd politisk färg. Så har det tidigare varit, men nu försvarar alltså så kallade helt vanliga människor extremister av den egna färgen. Inte okej!

I retoriken menar ofta nazistförsvararna att vi som hojtar högt mot högerextrema inte hojtar högt när det är vänsterfolk som står för buset, eller för all del invandrare. "Var var ni när blah blah blah....?" Jag svarar att jag är här nu och jag var här då. Den trogne läsaren kan dra sig till minnes hur jag till exempel skrev om Husbykravallerna och hur jag ville ta bort rasfrågan, invandrarfrågan och allt dylikt från bordet. Det rörde sig då som nu om snorungar som ville sabba. Jag kommer alltid hojta mot patrask som inte följer samhällskontraktet och jag kommer aldrig ursäkta en grupp av bus med att andra grupper av bus också beter sig som galna hundar. Jag frågar istället de många som under Husbykravallerna skrev på Avpixlat om hur ungdomarna där borde slås ner med medborgargarden: Var var ni i söndags?

För många julklappar

Det är onsdag och jag tänkte skriva en rad eller två om julklappar. Jag tror att min generation har lite extra svårt med det här att hantera julklapparna. Vi växte upp i en tid då många pryttlar fortfarande var rasande dyra. En radiostyrd bil kostade en halv månadslön och en stereo en hel. När jag var barn vet jag att mitt rekord för antal julklappar var tretton (ja, likt tjockisen i Harry Potter räknade jag, mycket sympatiskt, jag vet). Jag minns gången jag fick en stereo, min dyraste julklapp någonsin, men jag minns även gången jag fick en egen oboymugg av min syster, eller en Bennettonskjorta av min moster. Bennetton var ett märke vi inte hade råd med i vardagen, så just den skjortan etsade sig fast. Men jag fick ofta kläder i jul. Vi kunde helt enkelt inte köpa alla kläder jag ville ha. 

Idag är det för mig och många svenskar få saker som är för dyra för att inte köpas direkt när det upplevda behovet infinner sig. Dels för att vi lever i ett välstånd som vi inte hade kommit upp till på 80-talet, men även för att produkter som förr var dyra numera är väldigt billiga. En DVD-spelare kan man få för 299 kronor och en radiostyrd bil för 99. Det finns få saker som är så där extra dyra, att föräldrarna har vett och lust att vänta med införskaffandes till jul och födelsedag. Detta medför att vi gärna försöker kompensera med kvantitet. Vi stjälper över en hel hög med klappar på varandra (jag har gjort just detta mot/för min hustru) för att det ska kännas lyxigt nog. 

Jag har sett mina syskonbarn gråta över att de efter femtioelva julklappar fortfarande har fler att öppna. Jag har sett barn kasta sig över nästa klapp utan att registrera vad som fanns i det förra paketet. Jag gillar inte det här och vi får se om jag lyckas bättre själv. 

Junior saknar inget materiellt i sitt liv. Visst ska han få klappar, men det kommer förhoppningsvis inte bli för många. Jag hoppas på att få honom att uppfatta julen som något mer än klappar. 

Många välgörenhetsorganisationer har fått gåvor av oss i år och mina gudbarn (tre av de fyra är för unga för att läsa detta) får gosedjur från barncancerfonden. Det, kära vänner, känns för mig som gåvor som omfamnar hela julen, både den materialistiska sidan och den där med kärleksbudskapet. 

Trevlig onsdag. 

Halva pudlar är inte ursäkter

Det är onsdag. Arbetsdag för mig och det innebär att jag hunnit läsa nyheter, så nu blir det blogg. Det finns få saker som retar mig så som när folk gör halvpudlar istället för den eftersträvansvärda hela pudeln. Den senaste i raden av låtsasångrare är Oscar Wester, slopestyle-åkare (typ konståkning, gissar jag). Han skrev enligt DN följande på Twitter: ”Såg en bög på facebook med likadan tröja som jag har. Lär ju slänga den tröjan nu”.

Svårt att feltolka denna Tweet, tycker jag. I Westers värld är bög ett skällsord. Det är fel och klandervärt att vara homosexuell. Nu till halvpudeln:

Wester har gjort följande uttalande till TT: ”Jag ber om ursäkt för det, det var väldigt klantigt gjort av mig. Jag tänkte mig inte för när jag skrev tweeten helt enkelt. Jag menade absolut inte att vara nedsättande mot sexuella läggningar, men jag förstår att den tolkades så. Den var mest på skämt och än en gång så var det klumpigt och ogenomtänkt skrivet”.

Var detta en ursäkt? Nej, nein, njet! En ursäkt ska innehålla ett element av insikt i vad det är man har gjort fel. Genom att skriva "Jag menade absolut inte att vara nedsättande mot sexuella läggningar" visar Wester att han saknar all sådan insikt. Klart som tusan tweeten var avsedd att vara nedsättande mot homosexuella. Wester borde erkänna att så var fallet. Han borde inte få komma undan med att skriva att han inte menade vad han de facto menade. Han menade absolut att det är knas att vara homosexuell och att han inte vill förknippas med homosexuella. Det måste han först stå upp för för att kunna be om ursäkt på riktigt. Han borde avtvingas en riktig förklaring och därefter ta en kurs i människors lika värde. Först efter dessa steg är det aktuellt med en riktig pudel. I nuläget borde han bara ha skrivit att han beklagar att han inte är mediatränad nog för att hålla inne med sina verkliga åsikter. För Wester är troligtvis inte mindre homofobisk efter sin "ursäkt" än innan. Han vet nu dock att han måste censurera sina verkliga åsikter. 

DN har mycket riktigt satt rubriken "OS-hopp ångrar homofobisk tweet", för ångrar sig gör Wester ju. Det innebär inte att hans "ursäkt" är en ursäkt och DN uttrycker tyvärr i sin text att Wester ber om ursäkt. Jag vänder mig mot detta och tycker att tidningen borde ha en större insikt i språkliga nyanser än så. Vi ska inte tillerkänna ånger för självcensursbrist samma status som en ursäkt. 

Wester välkomnas säkerligen med öppna armar till Sotji, där historiens första öppet institutionaliserade homofobiska OS kommer att hållas 2014.

Så här undviker du julstressen

"Tindra med ögonen, ungjävel. Det är jul!" "Men vafaan, jag sa ju till dig att ta med aladdinasken." "Vad fasen gör amaryllisen i mitt vardagsrum? Mitt bland julkrubban! Det fanns väl för tusan ingen amaryllis i stallet hos lille, lille Jesusbarnet? Va?!" Julstress. Jag vill ställa en enkel fråga: Varför? Här kommer en fråga till, helt utan extra avgift: För vems skull stressar du? Håll i dig stressis, för nu blir det gubbjävlig uppläxning medelst utbildning i julefridsfinnande. 

Redan nu i november ser man på stadens gator och i köpcentrum människor med panik i blick. De tycks bära en planet av ångest på sina axlar (liknelse stulen från världens kanske uslaste ursäkt för film) när de tänker på hur de ska hinna med klappar till alla, hur de ska hinna med att sylta alla grisfötter som mest ligger och skräpar, samt hur de ska få logistiken att fungera runt julafton. De tänker på allt detta i ett enda svep, samtidigt som de oroar sig för att farmor Agda ska förstöra julstämningen ännu en gång genom att säga till barnen för sjunde året i rad; att detta troligtvis är hennes sista jul med dem. För att inte tala om hur stressigt det är att julpynta, baka pepparkakshus, glasera äpplen (som vi ju alla gör) och hur ska man nu hinna med att fylla strumporna till barnen. 

Mitt enkla tips: Lägg av! Om du inte kan slappna av och njuta av julen, då bör du skala ner den tills dess att du kan njuta och dessutom kanske - hör och häpna - hinna sända en kort tanke till lilla parveln Jesus. Du glömde kanske det i stressen, att vi firar födseln av Jesus Kristus? Du kanske glömde kärleksbudskapet när du tacklar dina medmänniskor i jakt på så många julklappar som möjligt?

Jag är ett skilsmässobarn. Jag har slussats runt jul efter jul. Det har varit mammajul, pappajul, mormorjul, nyfamiljskusinjul etc, etc. Jag har dessutom alltid siktat på att köpa en hel skvadrös klappar till diverse syskon och kusiner. Jag har kuskat runt och jag har jagat julklappar, men aldrig låtit stressen ta över på bekostnad av min kärlek till julmånaden. Idag som vuxen (om vi använder begreppet ytterst liberalt) stoltserar jag med ett till absurdum julpyntat hus (tänk Disney på speed kokain), jag har familj i Finland som ska firas med, jag tampas med all den spänning som följer med beslutet att ha ett träd inomhus med två katter och en ettåring i huset. Fortfarande inte stressad. Jag har aldrig, aldrig, aldrig känt mig så stressad över julen, att jag sett den som en börda. 

Vad är mitt trick? Jag älskar julen, jag älskar alla dess moment, inte bara tiden från 15.00 på julafton och fram tills morfar somnar efter middagen, utan hela julen, hela julmånaden. Jag ser dessutom till att fokusera på en sak i taget och undviker därmed att bli överväldigad av alla moment som faktiskt kommer med högtiden. För det är klart att det är mycket att göra, men låt det vara mysigt att pynta, tänk inte bara på resultatet. Vi kör glögg, musik och mys när vi pyntar. Tänk inte på att bli färdig med julklapparna, utan fokusera på att strosa runt. Hittar du inget? Verkligen? Så viktigt är det faktiskt inte att hitta den perfekta gåvan. Köp en flaska vin, en slips, en bok, ett lego, en Barbie, en sminkkurs, eller en penna. Det ska ändå inte handla om att få paket, det ska handla om kärlek, att vara med familjen och kanske tänka en sväng på Jesus och på omtanke om våra medmänniskor. Och naturligtvis om Kalle Anka, jag är inte hur flummig som helst. 

Låt Jesus och Karl Bertil Jonsson få inspirera er till en välsignad och fridfull jul och då inte bara den 24 december, utan låt hela julmånadens många ljus leda er in i mysets förtrollade värld. Släpp in glädjen och mota bort stressen. Det här ska vara kul, för tusan! Ditt jobb är inte att stressa och sätta dig själv i andra rummet för att skapa julstämning för alla andra kring dig. Det handlar om dig! DU måste njuta för att du ska kunna skapa stämning! Släpp din prestationsångest och gå ner på mikronivå. Sprid glädje och frid utifrån dig själv. Du kan inte fejka det, så försök inte. 

Om du inte kan slappna av och njuta både hos svärmor och hos farfar om du ska klämma in dem båda på julafton, tacka nej, gör om. Du gör varken dig själv eller dem runt omkring dig en tjänst genom att stå och kolla på klockan och tänka på det dåliga väglaget. Tro mig, du kan inte fejka frid och mys. De omkring dig märker att du är stressad och du riskerar att sabba det mys du jobbar så hårt för att skapa. 

Ett allvarsord mitt i svadan: Den som faktiskt har all rätt att känna sig stressad över julen, det är hen som inte har någon att fira med. Till dig säger jag att jag hoppas att jag någon dag blir en tillräckligt stor människa att bjuda in dig i mitt hem, men jag är inte där ännu. Förlåt. 

Tillbaka till gubbsvadan: En bra plats att börja operation "tagga ner i jul" är där vi började denna text; i köpcentrat och på stadens gator. Kläm dit ett leende, gå lite långsammare och säg "ursäkta mig" när du stöter in i någon ("oj" är inte ett acceptabelt substitut för en ursäkt), oavsett vems fel det är. Sätt dig ner med en mugg glögg, lek med ditt barn och le, le, le.

En riktigt god, fröjdeful julmånad önskar er gubbe er alla!

80% pappaledig. Ledig var ordet, sa Bull.

80% pappaledighet. Nu går jag till arbetet ytterligare en onsdag efter ytterligare sex dagars pappaledighet. Jo det ska heta ledighet, anser jag. Det är jobbigt att vara heltidsförälder (exakt hur jobbigt återkommer jag till), men i alla fall för mig, så är mina sex dagar av pappis i veckan att betrakta som just lediga. Man är fri att fara vart man känner för över dagen/dagarna, man får tupplura om barnet beslutar sig för att dagsova, man får röra på sig en hel massa i form av promenader, snabba räddalivetutfall, påklädningsbrottningsmatcher, diverse bärapåbarnetupplevelser och så vidare. Denna fysiska motion är inte att förakta. Jag har tappat ca tre kilo på tio dagar och att ha hand om Junior är så fysiskt ansträngande, att jag har fått minska mina insulindoser från 9-10 enheter per måltid till 2-4 (experimenterar fortfarande lite med doserna). Än så länge har jag inte hittat balansen riktigt, varför 1,5- timmarspromenaden igår kostade en banan, två clementiner, en kitkat, två teskedar socker och en halv påse gott och blandat. Min diabetesläkare, som jag träffade igår, var inte helt imponerad, kan man säga (så det säger vi).

Det är idag alltså andra gången under min 42 veckor långa ledighet som jag går in för en dags arbete. Förra onsdagen var superstressig, så vi får se hur dagen blir. Jag har en del projekt som ska slutföras och min ersättare har fortfarande en del kvar att lära. Jag räknar med att mina onsdagar kommer att bli lugnare och lugnare och till slut kommer jag inte att behövas alls. Jag framhåller dock att mitt system med en dags jobb i veckan har en massa fördelar i form av kontinuitet, upplärning och för mig personligen, att komma till vuxenvärlden en gång i veckan. 

Det blev inte så mycket om själva pappaskapet idag, men Junior tog fem till sju steg flera gånger igår, vilket väl måste räknas som att han nu går. Han kastar boll som ett bollgeni och vet att man inte slår på tangentbordet på pianot. Geni. 

Fler historier från bajslandet lär följa. Nu ska jag till jobbet. Hepp!

Rättvisefanatism

Jag gick omkring som man gör och funderade på det här med begreppet rättvisa och att det kan betyda så olika för olika människor. Jag förundrad över hur absolut rättvisa är eftersträvansvärt för somliga. 

Till exempel kämpar många föräldrar eller morbröder eller farföräldrar som djur för att syskon, nevöer, eller barnbarn av olika sorter ska få lika mycket jämt och ständigt. Vi tar julen som ett exempel. Om Kalle får en docka, måste även Lisa, Olle och Rajesh få varsin docka. Jag frågar: varför? För att det är rättvist, svarar en här icke namngiven bloggskrivarmoder. Jo, men om vi tänker oss att gåvogivaren har råd med endast en docka, är det då bättre att ingen får någon docka, eller kan kanske Kalle få en den här gången? Eller om de andra inte är roade av dyra dockor, utan gillar svinbilliga Pokemonkort (Pokemon är väl hopplöst ute nu och således billiga, antar jag. Om inte, låt det passera, vi pratar principer här, vi leker inte "the price is right"), ska vi då känna oss tvungna att köpa 347 pokemonkort för att Olles julklapp ska vara lika uppskattad som Kalles? Naturligtvis inte!

Just detta, att basera en gåvas värde i dess kostnad är för mig fullständigt absurt och stör mig extra mycket i rättvisefanatismen. (Jag kommer för övrigt att skriva mer om det här med dyra och för många julklappar senare i år, men nu håller vi oss till det här med vansinnesrättvisa.) Jag förstår att man som förälder och moster vill försöka ge lika, men jag tycker helt enkelt inte att det är en självklarhet eller viktigt. Springer jag på något som jag vet skulle göra mitt syskonbarn Lisa, måste jag kunna köpa det spontant och ge henne utan att behöva leta kompensationsgåvor till övriga syskonbarn. Så tycker jag. 

Sedan har vi det här oskicket att ge syskon presenter när någon fyller år. Gränslöst curlande är vad det är! Det är väl jättenyttigt att lära barn att 1. världen kretsar inte bara kring dig utan nu var det din brors dag och 2. bli glad för andras skull. Dessa punkter är båda bra byggstenar för den goda människan. 

Så till den givna kritiken: Vad begriper du, gubbe? Ja, vi har "bara" ett barn och avser inte gå igenom vad vi var tvungna att gå igenom för att välsignas med Junior ännu en gång. Jag vet alltså inte vad det innebär att vara tvåbarnsförälder och kommer med största sannolikhet aldrig veta det. Jag förbehåller mig dock rätten att ha principer. Än så länge har vi inte tullat på våra övriga  föresatser vad gäller barnuppfostran vad anbekommer Junior, så jag tror faktiskt att vi även i detta fall skulle vidhålla principen, i den händelse att vi skulle sikta på (förutsäg alltså inte att vi ens skulle vilja ha fler barn) och lyckas med att bli fler. Så det så!

Om att jobba för att leva

Det här är min sista vecka innan jag går på pappaledighet i nästan tio månader. Vilket privilegium det är att få bo i ett land där man inte bara kan göra detta, men där det faktiskt är accepterat av de allra flesta och i många läger även förväntat att man ska göra detta. 

Jag säger allra flesta, för jag hörde av en kamrat att det inte är så här i  alla svenska företagskulturer. Kamraten (som vi kan kalla Didrik) jobbar i bank och fick när hans son (högst troligen mitt blivande gudbarn, men Didrik svävar lite märkligt på målet i den frågan) föddes, från flera av sina medarbetare höra att "jaha, du tar ut alla de där tio första dagarna man får som pappa.... Jahaja..." Det var tydligt att det var lite ocoolt och lättjefullt att utnyttja denna förmån fullt ut. Hål i huvudet.  

Tydligen finns det alltså fortfarande grottmänniskotänk därute i landet. För mig kom inte ens tanken upp att man inte skulle ta ut de där tio dagarna. Förlåt bankputtar, men om man tänker så är man faktiskt helt dum i huvudet. 

Jag förundras ständigt över hur folk upplever att jobbet skulle vara viktigare än familjen när allt kommer omkring. Det går omkring en massa människor på vår jord som tror att man kan skjuta kontakten med sina barn på framtiden. Missförstå mig rätt nu. Det finns en massa jobb som kräver att man jobbar en massa om man ska lyckas och då är det så det är i nuläget. Det finns en massa länder där kulturen verkligen är "live to work snarare än work to live." Men inte i Sverige kära hjärtan. Att anstränga sig för att motverka en utveckling mot mer liv och mindre jobb eller att till och med missunna en nybliven pappa tid med sitt barn, det är på riktigt gränslöst korkat. 

Vi lever bara en gång. Säg det inte bara utan känn efter vad det innebär. Vi lever bara en gång. Fundera ordentligt på vad du vill få ut av din korta tid här. Du kan inte leva om livet. Ditt barn blir inte 1 år igen, eller 2, eller 3. Därför är jag stolt att deklarera att jag kommer att göra allt jag kan för att spendera så mycket tid som möjligt på min familj och faktiskt på mig själv, för familjetid, det är jagtid i mitt tycke. Jag kommer att VABa järnet och sträcka ut föräldrapengen till dess bristningsgräns. Och jag kommer att sörja alla puckon som tycker att jag är ocool som inte jobbar som en tok. Jag jobbar för att leva. Jag lever inte för att jobba.

Varför bloggar man?

Hur känns det då att blogga flera gånger i veckan och blotta en massa känslor och åsikter för alla och envar som vill läsa? Jo tackar som frågar,  det är oftast kul och det är ofta förlösande att få skriva loss som en vetvilling. Jag får skriva av mig, som nu när jag skriver av mig om hur det är att blogga och skriva av sig. Oftast älskar jag det. När jag får till en formulering som ligger fint i munnen/huvudet eller när jag knyter ihop ett resonemang på ett spänstigt sätt, då är det skönt att skriva. Det är  också spännande att se hur stor spridning en text får och läsa vänners glada reaktioner och fina kommentarer på min privata Facebooksida. Det är naturligtvis också läskigt att kasta ur sig åsikter till allas beskådan och inte helt sällan få dem bespottade i kommentatorsfältet.

Vad skulle du önska för bloggen om du fick, käre gubbjävel? Återingen tack för frågan. Det skulle väl vara fler kommentarer på själva bloggen, om jag nu fick önska något. Som det är nu, så är det oftast någon random person som råkat snubbla in på bloggen för första gången efter en googling på en viss fråga som kommenterar kite spydigt och det är förvisso ofta lite roligt, men ofta kan jag önska att fler skulle ge sig in i debatten. Jag känner ofta att jag egentligen vill gå vidare till nästa ämne och lämna det förra helt därhän och det skulle vara lättare om andra läsare tog en önskad debatt istället för att jag gör det. Det är vad jag önskar, nu när jag fick önska, men jag förstår att det är en ganska orimlig dröm och önskan, men frågan ställdes ju. Jag inser naturligtvis att läsare kan ha en massa frågor på något jag skrivit, men bloggen är mitt utlopp, inte mitt diskussionsforum (det får gärna vara ditt diskussionsforum dock). Samtidigt vill jag inte stänga ner kommentatorsfältet för ibland blir det ju hur härligt som helst, som till exempel efter inlägget om österbottniska serviceupplevelser. (http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se/2013/07/osterbottniska-serviceupplevelser-del-i.html?m=1)

Jag vill upprepa att mitt bloggskrivande är mitt sätt att publicera mig, inte en arena för debatt med mig (gärna mellan läsare dock som sagt). Till debatt har jag gubbens Twitter och min privata Facebook. På bloggen sätter jag agendan, jag skriver det jag känner för att skriva om och om någon vill utveckla resonemang till att gå över till angränsande områden kan det mycket väl hända att jag inte är intresserad. Så kan det naturligtvis vara på Facebook också, men då rör det sig oftast om vänner som tidigare visat uppskattning och som inte helt plötsligt ger sig på ett enskilt inlägg. Oftast, alltså. Ibland dyker det upp någon angripare  även där som aldrig indikerat att de läser och uppskattar bloggen. Det är minst lika tråkigt som när den okände snubblar in på bloggen och skäller, om inte värre, men jag kan ju alltid avfrienda. 

Så förlåt Mario, att jag inte går i mer polemik än vad jag hittills gjort i föregående inlägg. Det är jag som bestämmer vad bloggen handlar om och gårdagens handlade inte om att ställa olika skadeståndsnivåer mot varandra. Jag har sagt min grej och går vidare till att säga dagens grej. Dagens grej är som så ofta: Kom ihåg att le mot en främling idag. Vi behöver uppmuntran och mänsklig kontakt för att bygga det goda samhället. 

Göta hovrätt tycker att smygporrfilmning inte är så farligt

Jag upphör tyvärr inte att förvånas av den svenska juridiken och dess utövning. Återigen ter det sig som att tingsrätterna i vårt land har en långt mer rimlig syn på brott och straff än hovrättena och då är det något som gått snett. Den här gången är det Göta hovrätt som knyter ihop sig i ett logikhaveri av rang när de mildrade en dom mot en snubbe som smygfilmade när han hade sex med sin flickvän och sedan lade upp filmen på flertalet sajter till allmän beskådan. (http://www.dagensjuridik.se/2013/10/rejalt-sankt-skadestand-uthangd-flicka)

Här är min beef med hovrättens resonemang: Återigen fokuserar man på gärningsmannen istället för offret. Huruvida pojken förstod att han var tjaskig mot flickan eller inte har enligt Dagens Juridik varit den stora skillnaden i hovrättens och tingsrättens bedömningar. Hur många gånger ska vi behöva säga det? Det ska för tusan inte ha någon betydelse om förövaren inte kan lista ut vad som är kränkande eller inte! Fokus på offret måste vara rättesnöret, men om vi nu ska uppehålla oss lite vid det här med att pojken inte skulle ha förstått att filmen skulle ha stor spridning kan man ju fråga sig om pojken verkligen inte var ute efter just stor spridning med tanke på att han lade upp filmen på fler än en sajt. Men som sagt, jag är emot att det hela tiden tycks resoneras som att pojkar är dumma i huvudet och saknar förmåga att sätta sig in i offrets situation. Och även om det förhöll sig så; ska verkligen detta påverka hur vi ser på brottet? För mig är svaret solklart nej.

Här kommer dock det riktigt stora tramset: Hovrätten menar att eftersom det (tydligen enligt hovrätten) är som så idag i Sverige, att en massa människor numera  tycker att det är kul att lägga upp hemmaporrfilmer av sig själva på nätet, så var kränkningen mindre allvarlig än den skulle ha varit om det var mindre vanligt med upplagda hemmaporrfilmer än det tydligen är: "De uppgifter som X har lämnat har visserligen varit nedsättande för Y:s anseende. Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor. I linje med att härskande etiska och sociala värderingar ska utgöra utgångspunkten vid bedömningen av en kränkningsersättnings storlek bör detta förhållande ges ett inte obetydligt genomslag vid hovrättens prövning."

Hål i huvudet! Vad är det för trams?! Pojken spelade in en film i smyg och lade upp den på nätet utan flickans samtycke. Huruvida en massa andra människor tycker att det är ok ska väl för tusan inte ha någon bäring här. Det är som att mildra domar för heroinlangning med argumentet att heroin har blivit en så vanlig och accepterad drog. 

Jag vidhåller att det inte är lagarna som är huvudproblemet i svensk juridik, utan uttolkarna av lagarna. Det är domare i hovrätterna som gång på gång visar att de faktiskt inte förstår lagstiftarnas intentioner. Det är dessa domare som gång på gång anser att män inte har förmåga att förstå vad de gör mot sina offer och det är dessa domare som anser att denna upplevda brist på empatisk förmåga ska ses som skälig grund för att mildra domar och frikänna. Detta måste få ett slut! Punkt. 

Lurig ettiketsfråga

Vett och etikett roade mig mycket när jag växte upp. Alltså inte som barn, utan när jag växte upp på riktigt, det vill säga under mina universitetsår. Växte upp? Jo, nog fans det många tillfällen under de där åren då man gick i barndom totalt, men det var trots allt den period då jag formades till mitt vuxna jag, så jag anser att "växte upp" är en adekvat beskrivning. 

Etikett. Jag tyckte och tycker att det är roligt att kunna de gamla reglerna för hur man uppför sig i olika sociala situationer. Det är också viktigt att veta när de gamla reglerna inte riktigt passar in i ett modernt sammanhang och vilka regler som är helt hopplöst förlegade. Så småningom kanske traditioner som att dra ut stolen för sin bordsdam eller ens idén om att idealet för en dukning är varannan herre varannan dam dör ut, men än finns det många uppförandekoder som håller för hur man gör succé på den fina middagen. 

Men nya tider kräver nya etikettsregler, beteendekoder och samhällskontrakt. DNs Magdalena Ribbing gör sitt bästa att extrapolera från gamla regler och skapa trovärdiga tronföljare till dessa, men ett modernt problem som jag söker ett samhällskontrakt på är "vad göra när samtal bryts?"

I en era av mobiltelefoner som tidigt var opålitliga och nu internetbaserade gratislösningar händer det alltför ofta att ett samtal bryts. Därpå försöker båda parter ringa upp, med upptaget för båda som resultat. Alternativt avvaktar båda parter en stund, bestämmer sig för att den andre förväntar sig den nu avhängda samtalspartnern ska ta återuppringningsinitiativ med samma resultat som i första scenariot. 

Detta retar gallfeber på mig och nu kräver jag ett beslut på riksdagsnivå. Det vore rimligt om Reinfeldt och Borg kunde reda ordning i detta, såsom man rett ordning i statsfinanserna. Tills dess att så sker föreslår jag att vi börjar på gräsrotsnivå: Vid samtalsavbrott är det den part som initierade samtalet som har till skyldighet att åter ringa upp. Den andre väntar snällt och tålmodigt. Slut. Frågor?

Skohorn i etikettdebatten

Nog har vi väl alla minst en udda hang up som är lite konstigt att vi går igång på? En sådan där grej som vi vet att det är fullständigt orimligt att vi blir irriterade över, men som vi inte kan låta bli att morra över i smyg. Här är min.

Jag har många gånger reflekterat över att jag inte bara blir lite förvånad utan rent av smått irriterad när ett hem jag gästar inte erbjuder ett bra och väl tillgängligt skohorn när jag ska bege mig därifrån. Vad tusan! Vi bor inte i USA! Vi kräver av våra gäster att skor skall avtagas vid inträde i vår boning, då får vi väl ändå ha hyfsen att erbjuda adekvat verktyg för återpåsättning av sagda sko?!

Ungefär så låter det i mitt huvud när jag får ett "nej tyvärr" på frågan om skohorn finns att tillgå.  Utåt är jag lugn, men inom mig rasar jag. Jag vidhåller faktiskt att det är rimligt att man tillhandahåller skohorn i hallen, men min inre eruption av känslor är naturligtvis fullständigt oproportionerlig. 

Nu fick du dig min neuros till livs. Vad lider du av för knasig hang up? Jag vet att det är värdosvårt att kommentera på bloggen via telefon, men du som läser på en dator, skriv in ditt knas, så får vi ett helt eget Krister i P3. 

Angela Merkel mutad till miljöförstöring?

Hade det inte varit för förlusten med 3-5 i gårdagens VM-kval hade jag kanske låtit detta vara, men nu känns det helt rätt att kasta lite skit på tyskarna i allmänhet och Angela Merkel i synnerhet. 

Jag nämnde igår att Tyskland stoppat ett EU-förslag på att sänka utsläppskraven på bilar från 130 någongrej till 95 någongrej. Alla andra statsledare var i stort sett överens, men så sa Angela nej. 

Det visar sig nu att hennes parti CDU nyligen mottog 690.000 Euros från BMW i partigåva. 690.000 Euros ger man inte bort utan att förvänta sig något. Inte snyggt. Låt oss för argumentets skull säga att det inte är en helt tydlig muta. Låt oss leka med den tanken. Det kanske bara var pengar för att partiet generellt är bättre för bilgubbar än alternativen och att det var en ovillkorad gåva. Kanske sa inte bilgubbarna rakt ut att de förväntade sig att få valuta i form av ok till fortsatt miljöförstöring för sin gåva. Kan det då dock vara så Angela, att du hänger med lite fel snubbar, snubbar som påverkar dig lite för mycket för ditt eget, ditt lands, din planets bästa?

Det visar sig även att Angela har en kompis som arbetar som lobbyist för en anan stor bilkoncern. Det kan ju vara som så att dessa kamrater vid BMW och den andra (den på D) är så superskickliga i att snacka omkull Angela att hon inte märkte hur duperad och manipulerad hon var. Det är ju möjligt. 

Men när man som ensam statsledare går emot något som alla andra tycker är bra. När man lyckas kohandla med några andra statsledare så att de byter åsikt i frågan, då är det rimligt att ta ett steg tillbaka och fråga sig för vem det är man strider. För Angelas seger var inte en seger för planeten, för Angelas barn, eller för Tyskland (till skillnad från deras jädra fotbollslandslag). Det var en seger för feta bilkoncernsgubbar. För detta må du skämmas Angela. Skäms och gör om och gör rätt. 

Här är jag

Kära, öppna dagbok. Dag ett av vad som ska vara fem dagars gräsänklingsskap har passerat. Det känns klichéartat att konstatera att gårdagen ägnades åt traditionellt manliga saker som däckbyte, bilservice och besök både på Biltema och Mekonomen. Det ska dock framhållas att det oftast är Finis som tar hand om bilgrejandet i den här familjen. Sedan ägnade jag även mycket tid åt shopping, matlagning och städning, så ur ett feministiskt perspektiv kan vi pusta ut. Jag balanserade de traditionella könsrollerna och varken min feminina eller min maskulina sida känner sig kränkt eller åsidosatt. 

Resten av veckan ska ägnas åt lite mer städning, film (såg två igår), lite studiotid, träning, mer matlagning, men naturligtvis mest åt saknad. Finis tog Junior med på besök hem till Österbotten och byn vi valt att kalla Nykors. Junior behöver tid med sin släkt där också och visst ska vi dela med oss åt våra grannar i öst. Finlands sak är vår nu när det är höst. Han har hittills fått träffa hundvalpar och liksom alla djur går de under samlingsnamnet "bö". Det var som en skiva som hakat upp sig, fick jag höra: "Bö....bö..... bö..... bö......"

Jag vaknade före klockan ringde denna morgon. Jag tror jag väcktes av att kroppen inte kände igen det sättet på vilket natten hade förflutit utan avbrott. Det är en märklig känsla att nu sitta och skriva helt utvilad. Hjärnan är både på tipp och och topp och jag levererar därför denna insiktsfulla, viktiga och lite smått poetiska text. 

Jag funderade denna morgon om att skriva om allmänrelevanta saker som att Pelas mördare liksom så många andra livstidsdömda tydligen inte dömdes till livstid när domen om livstid bestämdes. Han dömdes tydligen till 24 år i fängelset. Kan vi inte döpa om livstid till tillsvidarestraff, så att beteckningen motsvarar verkligheten? Jag kunde även ha skriva om det sorgliga i att de sex tidigare våldtäktsdömda med stor sannolikhet inte kommer att prövas igen, eftersom lagen de dömdes enligt är gammal och att det därför inte finns något prejudicerande syfte för HD att ta upp domen. Eller så hade jag kunnat skriva om hur Tyskland tydligen sköt ner ett avtal om hårda avgasbestämmelser inom EU. Eller om rasistmobbar i Moskva som återigen visar på att landet raskt rör sig i en nazistisk riktning. Men nej, det kändes rimligare att skriva om mig och mitt gräsänklingsskap. Varsågoda. 

Jag bryr mig om vad andra tycker om mig

"Jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig." Detta uttalande anses av många vara ett tecken på att man har integritet, att man är stark, att man är "äkta". För mig är det något av det konstigaste man kan säga. För de allra flesta är uttalandet en ren lögn och jag återkommer till detta. Om det däremot förhåller sig så att personen som säger det verkligen på riktigt inte bryr sig om vad andra tycker om henom, då är hen i mina ögon en mycket obehaglig person. 

För att inte bry sig om vad andra tycker om en innebär att man inte har något incitament att ta hänsyn, att vara vänlig, att vara en god människa i det goda samhället. Människan är skapta till att vara flockdjur och i dagens värld är flocken enorm. Att anse att flockens omdöme om en inte betyder ett skvatt, det är vansinnigt osympatiskt. 

Nu tror jag dock att de flesta som säger så här ljuger, om än oftast omedvetet. För punkaren som "skiter i allt" är det jätteviktigt att omvärlden ska se och bry sig att den här utåtagerande visar att hen minsann inte bryr sig. Den truliga tonåringen som muttrar "skiterväljai" bryr sig om hur hen uppfattas, men vill gärna uppfattad som cool och nonchalant. 

Vissa kanske med uttalandet menar att de inte vill forma sig helt enligt samhällets regler och normer. Uttalandet är då särdeles fel, då denna person oftast vill visa andra hur man inte måste "vara som alla andra" och "följa med strömmen." Även här är uttalandet alltså felaktigt. 

Vi existerar inte i ett vakuum. Att inte bry sig om vad andra tycker är otrevligt och onaturligt. Du ska bry dig om vad andra tycker, såvida du inte avser att bli en eremit. Om du inte bryr dig om vad andra tycker om dig, kan du inte utvecklas och växa. Att inte bry sig om vad ALLA andra tycker om en, det är däremot sunt. Och rimligt naturligtvis. 

Replik till Fredrik Wersäll angående den friande domen mot de sexvåldtäktsdömda

Svea hovrätts Fredrik Wersäll och Anne Ramberg skrev häromdagen en artikel i SvD som ska antas förklara för det simpla och oförstående folket varför sex pojkar som fällts för våldtäkt av tingsrätten friades av tingsrätten. Artikeln står att finna här: http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=FDD8383D8E80FB582FE63CB7CD6481F8.aldo4?cid=25967591&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d8579824%26amp%3bnew%3dtrue

Rubriken till artikeln är "Värderingar får aldrig styra i rättssalarna" och man sätter sig ut att förklara för oss stackars obildade icke-jurister hur rättsapparaten måste fungera objektivt till skillnad från den lynchmobb vi antas förespråka. Redan rubriken är förolämpande och visar på en syn på oss andra som vore vi idioter. Den antyder att vi som kritiserar domen inte förstår principen om rättsväsendets nödvändiga objektivitet. Nedan ska jag förklara för den som vill läsa, hur många av oss som upprörs över domen faktiskt inte är grottmänniskor med spikklubbor, utan att man faktiskt kan förstå juridikens och rättsstatens principer utan att ha en juristexamen i bakfickan. Som bakgrund rekommenderar jag att först läsa min text om själva domen (http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se/2013/10/hovratten-friar-de-sex-valdtaktsdomda-i.html?m=1). I den påvisar jag hur hovrätten faller på sitt eget grepp och hur logikhoppen står som spön i backen. Min text där baseras helt på domen i sig och jag anser att hovrättens resonemang i den är helt renons på stringens, något som är sant även för artikeln i SvD. 

Wersäll och Ramberg menar att kritik som går ut på att hovrätten har bristfälliga kunskaper om mekanismerna bakom sexualbrott kan avfärdas med att "mål av detta slag alltid tilldelas domare med lång erfarenhet." Redan där har vi del av problemet. Jag och många med mig tvekar inför idén att domare med lång erfarenhet av våldtäktsmål faktiskt har tagit till sig modern syn på våldtäkter, på offer och på förövare. Den gamla föreställningen om att män inte har förmåga att uppfatta sin egen hotfullhet är helt klart något som fått hovrätten att resonera som de gjort. Pojkarna anses inte ha kunnat uppfatta att de varit hotfulla och därför kan inte hot ha förekommit eller upplevts, tycks resonemangen lyda. Trams. En sextonåring vet precis vilka signaler han sänder ut när han låser en dörr och fattar posto alltmedan hans kamrater turas om att penetrera en full tjej. Tjejen vet det också. Om en domare inte begriper detta, så är värdet av hens erfarenhet av sexualmål lika med noll.

Artikelförfattarna skriver att "Svagheterna i bevisningen måste tolkas till de åtalades förmån." Detta är förvisso sant som en princip och återigen förolämpar artikelförfattarna oss kritiker. Det är det sätt på vilket bevisningen tolkats som upprör. Spekulationer om vad som försiggått i flickans huvud åberopas som starkare bevis än de fakta som rätten själv erkänner finns, såsom låst dörr med vakt. Det kan inte råda några tvivel om de implicita hot som pojkarna sände ut, varken hos flickan eller hos pojkarna själva eller hos rätten. Om man vet något om något, det vill säga. 

"Det är också grundläggande att en domare aldrig får låta sina personliga värderingar styra dömandet." Vad annat än personliga värderingar kan förklara att man inte tror på flickan när hon säger sig upplevt situationen som hotfull, vilket enligt lagen räcker för att hon ska anses ha varit i ett hjälplöst tillstånd? Det är just detta som är kärnan i min kritik, att domen genomsyras av ett gäng unkna värderingar som ger vid handen pojkar inte förstår sitt ansvar eller sin makt, eller att flickor måste riskera liv och lem för att visa att de inte vill bli påsatta av sex snubbar. 

"Åklagaren har inte påstått att det förekommit något våld, hot eller tvång eller att hon motsatt sig de sexuella handlingarna." Detta påstående är det dummaste i hela artikeln. Åklagaren har beskrivit hela scenariot där dörren låses, vakt fattar posto och SEX KILLAR TURAS OM ATT SÄTTA PÅ EN FLICKA!!! Jo, Fredrik Wärsell och Anne Ramberg; åklagaren har förevisat hot om våld, men ni och rätten missade tydligen att se och förstå detta, just på grund av era värderingar. 

Så här skriver Fredrik och Anne vidare: "Det avgörande har i stället varit om flickan, i lagens mening, befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd och att pojkarna otillbörligt utnyttjat detta. Som exempel på hjälplöst tillstånd nämns i lagtexten medvetslöshet, sömn, berusning och psykisk störning." De lämnade ut det faktum att förlamande hot också ska anses försätta en person i hjälplöst tillstånd, även när hoten inte är uttalade. 

Domen i hovrätten är pinsam och det är pinsamt att hovrättspresidenten kommer ut med ett försök till försvar av en felaktig, enskild dom. Artikeln gör ett antal ansatser för att förklara med en massa högtravande och onödigt långa meningar för oss juridikanalfabeter hur hovrättens domare är felfria robotar oförmögna att göra felaktiga bedömningar. Försvaret misslyckas kapitalt, tycker jag och jag hoppas fortfarande att domen tas upp av HD, som vid tidigare vansinnesdomar kring sexmål slagit hovrätten på fingrarna på föredömligt sätt (http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se/2013/02/gubbvalde-och-haveri.html?m=0).

Alltför ofta beter sig jurister som att de har en unik kapacitet att förstå hur lagen fungerar och ska fungera. Lagar stiftas av de folkvalda som ofta hör och häpna inte är jurister. Ni jurister har inte gått på Hogwarts och blivit del av en annan värld än vi Mugglare. Vi kan faktiskt förstå skriven text och vi har rätt att kräva att våra främsta lagtolkare ska uttolka lagar enligt den anda de stiftades i. Det är folkets lag ni handskas med, inte juristernas. 

Varför skulle man välja att bli homosexuell.......om man nu kunde välja?

Fredag, helg och kärlek. Vad passar då bättre än en liten fundering om kärlek och allas rätt till att älska den man vill. Jag klurar på det här med att vissa tycks tro att homosexualitet är något man väljer, något man kan ”bota”. Vad är det egentligen, egentligen de här människorna säger? Den som säger att man kan välja homosexualitet, säger ju egentligen att vi alla står i ett val om vår sexualitet någon eller flera gånger i livet. Det innebär att den här homofoben som säger sådana här urbota korkade saker, homofoben som på något sätt lyckas bli upprörd över att vissa snubbar gillar snubbar och att vissa tjejer gillar tjejer, den här homofoben skulle lika gärna kunna vara homosexuell själv, om han valde det. Festlig tanke.

 

Jag är heterosexuell. Jag känner mig jätteheterosexuell i min sexualitet (hur jag är vad gäller filmsmak, dansglädje, musiksmak, känsla för matchning etc... i relation till traditionella stereotypa uppfattningar om vad som kännetecknar just en homosexuell man kan vi lämna därhän) och känner faktiskt inte att jag hade kunnat välja att vara homosexuell. Jag har helt enkelt ingen dragning till män och kan inte tänka mig att vara intim med en man. 

 

Som man känner sig själv, känner man andra. Den som anser att homosexualitet är något man kan välja och därmed välja bort, måste ju logiskt sett vara av den uppfattningen att hen själv har valt heterosexualitet, men att homosexualitet var ett alternativ. Vet du vad du är då, homofoben? Då är du bi-sexuell och inte bara är det helt ok och något som du borde vara bekväm i att berätta för folk, det ger dig dessutom ett grymt mycket större urval än vad vi andra har, vi som inte har ett val, vi som är födda in i endast en sexualitet, vare sig den sexualiteten är av hetero- eller homoart.

Tillägg: Nu förbjuder Ryssland adoptioner till Sverige eftersom vi tillåter samkönade äktenskap. Det heter att barnen ska "fara illa" i hem med samkönade föräldrar. Förlåt min tirad som kommer.....här: FÖRBANNADE JÄKLA ÄCKLIGA HOMOFOBER TILL BAKÅTSTRÄVANDE HATISKA BARNMISSHANDLARE!!! Tror ni barnen har det bättre i barnhem än i kärleksfulla familjer? Nej det tror ni inte men i 2010-talets Ryssland är det lika inne med homohat som judehat var inne i 1930-talets Tyskland. Bojkotta Ryssland nu! Ingen mer rysk kaviar här hemma och jag ställer inte upp i bobsleigh i kommande vinter-OS. Det är löften ni kan ta med till banken, varför man nu vill ta med löften dit. Det vore rimligare att ta med sig löften till politiker och visa vad det är för något. Men löften är de likafullt. 

Rasister får presstöd

Ska vi i demokratins namn sanktionera antidemokrater? Det har beslutats att de rasistiska organen Fria Tider och Nationell Idag får presstöd (1,9 millioner kronor för FT som exempel). Jag har tidigare skrivit att det är dags att villkora demokratin med att dem som skyddar sig bakom demokratins murar i yttrandefrihetens namn faktiskt borde vara tvungna att följa de demokratiska spelreglerna och stå upp för desamma. Hur faller dessa äckliga publikationer in i det resonemanget? Det är inte helt okomplicerat. 

I Fria Tiders fall är det ofta svårt att påvisa den rena rasism de (otvetydigt) står för. Det är ofta svårt att vattentätt hävda att just där och där var innehållet rasistiskt. Man skriver inte "ut med alla svarta", "judesvin", eller "alla zigenare stjäl". Publikationen fungerar snarare som så, att den är oerhört selektiv i vad de skriver om. Man tar endast upp brottsfall där gärningen är av utländsk härkomst och skriver ut att "muslimen gjorde si eller så". Man rapporterar således fakta, men väljer vilka fakta så att det framstår att invandring vara leder till problem. Man skriver inte "muslimen gjorde si eller så och därför aka vi kasta ut alla muslimer". Den stora rasismen sker snarare sedan i kommentatorfälten, där fanatiker tillåts härja fritt. Det är visserligen publikationens ansvar att moderera och censurera kommentatorsfältet, men det är svårt att "fälla" tidningen för vad kommentatorerna skriver. Det går alltid att hävda att man inte hunnit ta bort kommentaren. 

Nationell Idag är värre och mer uttalad i sin rasism, men även här balanserar man skickligt på gränsen för insinuerad och uttalad rasism. 

Att varken Fria Tider eller Nationell Idag kan eller ens bör förbjudas står nog tyvärr ganska klart, men att ge dem presstöd ur skattekistan som hederligt, humant, antirasistiskt folk har skramlat till, det känns väldigt magstarkt och om reglerna kräver att dessa hatets ivrare ska få en peng av oss, då bör reglerna för presstödet ses över till att endast omfatta rimliga publikationer. Annars är jag för ett avskaffande av stödet som helhet. Jag som hederlig svensk (kul att sno rassarnas favoritsjälvbenämning och använda ordet på rimligt sätt) känner inte för att subventionera antidemokratiska strömningar. 

Hovrätten friar de sex våldtäktsdömda i ett vansinnigt logikhaveri

Jag har i några dagar följt kritikerstormen mot den friande domen i Svea hovrätt för de sex pojkar som tidigare i tingsrätten dömdes för våldtäkt efter att ha haft gruppsamlag med en flicka. Jag beställde domen för att se om det var så att den var rimlig utifrån ett rent juridiskt perspektiv, såsom en del hävdar i olika debattforum. Jag har ju tidigare visat att just Svea hovrätt tenderar till att se kränkande sexuella handlingar med väldigt milda (läs vabsinnesgubbiga) ögon, även i jämförelse med andra hovrätter (http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se/2013/02/gubbvalde-och-haveri.html?m=0), så jag hade mina onda aningar. 

Jag kan tyvärr återigen konstatera att det att domarkåren i Svea hovrätt ännu en gång beter sig som ett under av gubbidioti med en logik långt skild ifrån allt vad sunt förnuft heter för att inte tala om folkviljan och lagens anda. Nedan följer min redogörelse av varför domen är juridiskt fel och hur hovrätten snubblar på sin egen logik. 

Först ett litet påpekande innan vi kör igång: De som tycker att pojkarna skulle dömas enligt de nya lagarna kan härmed vara så vänliga att täppa till kakhålen. Man döms enligt de lagar som gällde när brottet begicks. Allt annat vore fullständigt orimligt. Punkt. 

Nu till domen. Lagen som tillämpats i detta fall är 6 kap. 1 § andra stycket av brottsbalken, i den lydelse som var gällande fram till och med den 30 juni 2013. Där framgår att den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som är jämförlig med samlag, genom att otillbörligt utnyttja att personen ifråga på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd, ska dömas för våldtäkt.

Det är om detta begrepp, "hjälplöst tillstånd" som hovrätten skiljer i sin uppfattning från tingsrättens och faktiskt från varje normalt funtad människas uppfattning. 

Hovrätten konstaterar till och med själva i domen att förarbetet till lagen säger att: ”Som exempel på vad som omfattas av det senare uttrycket [hjälplöst tillstånd] kan enligt förarbetena nämnas NJA 1997 s. 538 där berusning i kombination med att offret befunnit sig i en hotfull situation bedömdes som hjälplöst tillstånd.” I det prejudicerande fall som man hänvisar till kan man läsa att inget hot uttalats, det har bara varit underförstått. 

  

Hovrätten skriver alltså i domen att en hotfull situation i sig ska räcka för att hjälplöst tillstånd ska gälla. Det är bara det att de på något sätt kommer fram till att flickan inte befann sig i en hotfull situation. Hur lyckas de då med detta? Det är i huvudsak fyra faktorer som anses påvisa detta. 

Svea hovrätt menar att det inte kan ha varig hotfullt, eftersom:

1. Flickan tidigare hade frivillig sex med en av pojkarna. 

2. Flickans vän hade tackat nej till sex utan att få stryk.

3. Hon inte försökt fly från lägenheten. 

Hovrätten menar heller inte att det faktum att pojkarna låste dörren och en av dem fattade posto vid densamma, kan ha uppfattats som hotfull. Inga hot hade ju verbaliserats. I ett vanvettigt moment 22-resonemang menar rätten att flickan inte kunde uppfatta situationen som hotfull eftersom hon inte testat fullt ut om hon skulle råka illa ut om hon protesterat med skrik och slag. Så resonemanget ger vid handen att om ett hot inte är fullt verbaliserat, har ett hot inte kunnat bevisas förelegat. 

Ja ni läste för övrigt rätt under punkten 1 ovan. Om man har sex med en person i en grupp så får man enligt hovrätten förstå att övriga fem i gruppen uppfattar det som ett klartecken för Gang Bang. 

Man kan även ana i domen att hovrätten återigen (liksom i fallet i mitt tidigare inlägg om oskuldstestet) fokuserar på förövarna snarare än offret. De kände sig inte hotfulla, så därför var de inte det. Att flickan uppfattade ett underförstått hot är då inte relevant. Hål i huvudet! Hovrätten skriver: ”Målsäganden har sagt att anledningen till att hon lät det hela ske var att hon befarade att hon skulle bli misshandlad eller råka illa ut om hon sa nej. Det saknas dock utifrån vad som framkommit belägg för att hon i denna situation verkligen kunde ha fått den uppfattningen.” Verkligen? 6 killar, en tjej, låst dörr med en av killarna lutad mot dörrposten. Detta är situationen som beskrivs i domen och den bestrids alltså inte av hovrätten. Så här: svinkorkat av tjejen att vara där, men det är inget som ursäktar våldtäkten. Alla förutom hovrättsjuristerna vet från att ha följt lite rapportering, sett någon film, eller lyssnat på vänner, vuxnas förmaningar etc, att hoten inte behöver vara explicita. Tjejen vet naturligtvis att situationen snabbt kan svänga från neutralt läge till fysiskt våld. Måste hon utsätta sig för det våldet för att anses vara i hjälplöst läge? Återigen: hovrätten hänvisar till att HD beslutat att en situation kan anses hotfull utan att hot uttalas, men dömer ändå som att det implicita hotet måste testas för att anses bevisat. Gubbstruttar!

Rätten pratar också om flickans möjlighet till att uppfatta vad som hände i det mörka rummet. Det är mycket oklart varför de hår in på detta, eftersom detta inte tycks ha någon som helst relevans för hovrättens slutliga bedömning, men eftersom de tar upp det, så gör även jag det: "Möjligheterna att göra helt tillförlitliga iakttagelser måste således enligt hovrätten ha varit nedsatta.” Gubbstruttar!  Jag tror inte att flickan behövde se särdeles bra för att uppfatta hur sex olika pojkar förde in sina penisar i hennes vagina. Det är något som kvinnor tenderar till att märka, speciellt om de är så nyktra som hovrätten tycks anse att hon var i detta fall (se ovan om hur dyngfylla anses vara hjälplöst tillstånd).

Jag måste bara delge er ännu ett förvirrat resonemang ur domen: ”Att dessa nu nämnda yttre svårigheter enligt hovrätten har påverkat målsägandens möjligheter att göra tillförlitliga iakttagelser är inget som förringar trovärdigheten menn dessa omständigheter manar ändå till försiktighet vid bedömningen av hennes uppgifter.” Varför det? Bestäm er! Är hennes trovärdighet inte förringad finns det väl ingen anledning till att bedöma hennes uppgifter försiktigt. Hål i huvudet igen, gubbstruttar!

Domslutet följer inte hovrättens egna resonemang och hovrätten utgår återigen felaktigt från förövarnas intentioner snarare än offrets upplevelser. Denna sorts resonemang har de fått på fingrarna för av HD i tidigare och jag hoppas verkligen att detta fall går vidare till en rimligare grupp domare. 

Slutligen kan jag inte låta bli att trots allt fundera lite kring lagstiftningen som sådan: Ska vi kräva kontrakt för sex för att säkerställa att medgivande till sex givits? Nej kanske inte, men jag vete tusan om vi inte kunde införa kontraktskrav när något så sexuellt avancerat som Gang Bang ska genomföras. För det är ett beslut som vi rimligtvis ska kunna kräva att tjejen som ställer upp på det ska ha gjort en nykter och väl begrundad övervägning av, inte något som sex smågrabbar ska kunna ta för givet att en femtonårig flicka är okej med på fyllan, bara för att hon inte skriker och slår. Så tycker jag. 

Nu är jag där och lägger mig i supporterangelägenheter igen!!

Efter att jag skrev om idioterna bland Hammarbysupportrararna fick jag ganska mycket kritik för att jag som icke-supporter inte förstår i stort sett någonting. Riktiga Hammarbyfans ska inte klumpas ihop med den lilla lilla lilla klick dom missköter sig. Fine. Jag skrev en halv ursäkt, men har sedan dess funderat på vilken roll och ansvar "vanliga" supporters har i relation till våldsverkarna och dem som skriker profaniteter. Jag har kommit fram till att det kanske finns saker att göra om viljan verkligen finns, om man är beredd att offra lite för att stå upp för det goda samhället. 

När jag i dagens DN läser om hur AIK-ledningen deltagit i en march till Tele2 arena, en march där maskerade personer gick med i, då får jag vatten på min kamel. Det är en sak att säga att man inte accepterar busputtar och knasbeteende, men en helt annan sak att faktiskt agera därefter och ta konsekvenserna. 

Naturligtvis kan man inte kräva att AIK-ledningen med risk för sina liv går och drar av terroristerna deras huvor. Det vore förvisso starkt, men kanske inte särdeles smart. Man kan dock välja att lämna tåget. Man kanske inte skulle ha hunnit till matchen, man kanske skulle kritiserats för bristande lojalitet, men det hade varit en stark markering, tvärt emot den som man nu gjorde genom att stanna kvar. 

Parallell: Om man är med i en fredlig politisk demonstration som urartar pga att AFA eller annat pack transformerar den till en ursäkt för att vandalisera, då går man raskt därifrån, annars får man skylla sig själv om man står i vägen när tårgasen flyger in. Om detta har jag skrivit tidigare och det är tillämpbart även på idrottsidiotin och hur man förhåller sig till idioterna. Vill man inte associeras med någon eller någon företeelse, då räcker det inte att verbalt ta avstånd, man måste ta avstånd på riktigt för att få avståndstagandet att framstå som rimligt och trovärdigt. 

Så vad ska en vanlig supporter göra gör att stå upp för det goda? Jag vet inte exakt. Kanske byta färger så att man inte har samma som våldsverkarna. Kanske gå ifrån en match när galenskap börjar. Kanske byta klack, vara tyst, inte ställa upp på krigsmentaliteten. Byta färg?!?! Det vore ju illojalt mot klubben!!! Kanske, men om det vore lojalt med det goda samhället, skulle du vara beredd att göra det? Det är den frågan jag vill att du ska ställa dig: är laget viktigare än offren för svinen som slåss och förstör i ditt lags namn?

Diabetesvänligt naan (naanbröd) och om hur man firar lugnt och illamående

Om personer förändras av att få barn? Tack för att du frågar! Det är en bra fråga och jag har ju tidigare hävdat att förändringen inte behöver bli så stor när man får barn, vad avser hur och vem man är. Jag är innerligt trött på att höra att man ska "passa på" innan man får barn, eller när man bara har ett barn, eller när barnen är små. Vissa beter sig som att varje nytt steg i livet är en börda. Mer om detta i ett kommande inlägg,  men jo, visst förändras en del saker, får väl erkännas. Men det jag ska redogöra för här, det hade jag aldrig kunnat förvänta mig. 

Min hustru Finis har alltid älskat att fylla år. Nej, nej, inte som du och jag, inte som normala vuxna. Vi snackar all in födelsedagsläge, 100% jagjagjagfokuspåmigjagjagjag-galenskap. Det har hetat "om fyra månader idag fyller jag år" och det har alltid firats ordentligt. Inte en sekund av Finis dag har fått vara utan en Finis-spinn. Hela dagen och då menar jag hela dagen, är hennes. Det har varit helfestligt, helt enkelt. Igår var hennes första födelsedag sedan Junior kom in i vårt liv och helt plötsligt var hela världen uppochner, bakochfram och alldeles, alldeles knasig. Finis ville inte fira! Vad falls!? Vad är det som händer? Har natt blivit dag? Vinter till sommar? Leker numera hundar och katter som vore de Kim Jong Un och Dennis Rodman? Är Roling Stones inte längre världens mest överskattade band? Ligger Dolly Parton numera faktiskt helt sonika på mage och sover? Min hustru inte  fira? Kunde detta vara sant?

Mycket misstänksam har jag under ett par månaders tid försökt luska om hon egentligen pratade i någon sorts kvinnlig obegriplig kod. Ville hon att jag skulle fixa överraskningsfest, spaveckoslut, manlig strippa, Joe Labero, eller Erik Saade? Missade jag någon vink? Men till slut verkade det som att hon faktiskt menade vad hon sa, så lugn fick bli mottot för dagen. 

Jag överraskade i alla fall med att ta några timmar ledigt på morgonen, så att vi kunde äta frukost i lugn och ro efter utdelade presenter. Finis spenderade därefter sin dag med att fika med vänner och på kvällen unnade hon oss Indisk hämtmat (ja, ja, ja, jag var den som hämtade. Vad tror ni om mig egentligen?) och sedan tillät hon sig att smälla i sig två chokladkakor. Det, mina vänner är hur man firar en lugn och fin födelsedag med lite illamående som extra krydda.

Men en liten rad om min allra bästa vän, min räddare, min hustru, det vackraste jag vet, är nog smart av mig att skriva, så att hon känner sig ordentligt uppmärksammad, så nu skrev jag just det; en rad och några till.

Naan för diabetiker

Indisk mat är inte direkt idealisk för en diabetiker och även om man (som jag igår) går till gymmet innan föda ska intagas, så är det faktiskt lite väl mycket för en renlevnadsdiabetiker att äta både en massa ris och ett naan (naan betyder bröd, så att skriva naanbröd är att skriva brödbröd och det är ju fånigt), så jag har desperat försökt hitta fram till ett recept på ett hembakat, kolhydratssnålt naan och igår lyckades det faktiskt. Resultatet är inte en perfekt kopia på ett riktigt naan ska erkännas, men som doppbröd är det faktiskt i mitt tycke ett fullgott substitut. 

Jag har testat att baka blodsockerneutralt en hel del och kan konstatera att riktigt rätt blir det inte. Bröd kräver vetemjöl eller annat blodsockerhöjande mjöl för att bli så där riktigt gott som bara ett gott bröd kan vara, men det här går faktiskt inte av för varken hackor eller spadar:

1 dl mandelmjöl

¾ dl kokosmjöl

1/2 dl pofiber

2 tsk fiberhusk

1 uppvispat ägg

25 gram smält smör

2 dl matlagningsyoughurt

½ tsk bakpulver

1 krm bikarbonat

1 krm salt

ca 2 msk smält smör till pensling

Vispa ägget och släng sedan ner yoghurten och vispa lite till. Häll därefter i resten av ingredienserna. Klicka ut fyra klumpar på bakplåtspapper, platta ut till tunna kakor och pensla med smöret. Grädda i 175° tills dom fått rejält med färg ca 10-15 min. 

Därefter stekte jag dem i smör, men jag vet inte om det är nödvändigt. Nu har jag två i frysen och det ska bli intressant att se hur de blir efter stekning nästa gång det vankas Tikka Masala här. Kanske skulle testa att laga maten på egen hand då......

Om varför registret med romer är rasistiskt

Om det nu förhåller sig så att jag har läsare som inte begriper varför ett register över romer är ett problem av rasistisk natur så ska jag här förklara det. Först ska jag dock utdela en känga till alla de experter och förståsigpåare som låtsas som att de inte begriper registrets syfte och varför barn är med i den. Igår i TV4 till exempel satt deras polisexpert och låtsades vara helt perplex inför varför det var så. Han kunde inte för sitt liv förstå syftet med att registrera barn. 

Så här: Registret uppkom för att få koll på aktörer inom en släktfejd. Alla som tror sig veta något om romsk kultur tror sig veta att den ger vi handen att de flesta som växer upp inom den får med sig släktfejder i bröstmjölken, DNA-t och uppfostran. Därför kartlade man barn och att låtsas som att man inte förstår detta när man är "polisexpert" är pinsamt. 

Det är också här själva kärnan till rasismen i förfarandet ligger. Att vara ickerasist är att ta en fördom, till och med erkänna att fördomen har viss bärighet i många fall men trots detta tillerkänna varje individ ett individuellt värde. Det är detta polisen inte har gjort, utan man har dragit varenda klanmedlem över en kam och bestämt att var och en av dem är förutbestämda att bli kriminella. Detta antagande är rasistiskt betingat och därför är registret orimligt.

Att låtsas som att man inte förstår det polisiära värdet i registret är att ge besserwisserrasisterna vatten på sin kvarn. Då kan de sitta där med förenklad brottsstatistik och låtsasinsikter i kulturer och allt vad de vill och verka smartare än oss när de raggar sympatisörer bland oförstående formbara individer. Det är bättre att erkänna att man förstår värdet av registret men ändå förklara att det är så långt ifrån okej som något kan vara. Jag förstår och inser att någon som föds in i en släktfejd KAN komma att dras in i densamma, men det rättfärdigar inte ett rasistiskt betingat register. Punkt. 

Hammarbysupportrarnas protest

Igår spelade Hammarby tydligen idrottsmatch mot Gais. Rubriken jag såg i tidningen informerade mig att fansen hade lämnat favoritståplatserna tomma som en protest. Jag tänkte i min enfald att det var någon meningsfull manifestation, att det var en protest mot upplevda nedskärningar i dyslexiundervisning, eller en protest mot det otrevliga i att vänsterfolk tar sig rätten att kalla 30-50% av befolkningen för hjärtlösa egoister, eller att det till och med var en protest mot det utbredda läktarvåldet. 

Det var det inte. Det var en protest mot att det egna laget på senare tid tydligen sugit mer än vanligt. Suck. Jag trodde man skulle stötta sitt lag, även och kanske speciellt i motgångar, men tydligen är numera melodin att ta avstånd från "sitt" lag om det går dåligt. 

Våldet då? Jodå, matchen fick brytas eftersom ett 30-tal "supportrar" ville ge gästande Gaisarna stryk. 

Jag är ingen flitig arenabesökare och lär aldrig bli det, men det känns som att det här med att ta sin son på en match eller tre vore något trevligt och bandbyggande, så det skulle jag gärna göra med Junior. Men det går ju inte med nuvarande klimat. Jag vill inte exponera honom för hatet som gång på gång manifesteras inte bara i våldet, utan även i hatramsorna som skanderas.  

Jag känner frustration över hårdheten i samhället och det öppna hatet på läktare vid den förment förbrödrande sporten. Jag vet inte vad som ska göras, men livstids avstängning från alla arenor för hatarna vore en bra och rimlig början. 

Jag får också prata om abort

Moderaten Jessica Schedvin skriver idag på SVTs debattsida om vår nya arbetsmarknadsminister och dennes abortmotstånd (http://debatt.svt.se/2013/09/17/svantesson-maste-ta-avstand-fran-abortmotstandarna/). Jag läste artikeln och inser en tråkig sak: vi kan inte prata med varandra, jag och Jessica. I hennes värld får jag nämligen inte ha en åsikt i abortfrågan. 

Jag se tidigare presenterat min syn på abort här på bloggen (http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se/2012/10/abortmotstand.html?m=1). Enkelt sammanfattat, så är det så här: Jag är för rätten till abort, men ser varje abort som något sorgligt och jag vill gärna att aborterna minskar. Jag är alltså abortmotståndare. Jag tänker mig att det skulle vara fruktsamt med en diskussion om aborter mellan sådana som jag och sådana som inte ser en abort som något olyckligt. Kanske prata om att ett ofött barns livsduglighet startar vid lägre ålder idag än när gränsen för abort sattes. Kanske prata om hur en människa kan må efter en abort. Kanske prata om alla barnlösa familjer som skulle vara villiga att älska det ofödda barnet. 

Men när jag läser Schedvins och andra abortivrares inlägg i debatten inser jag att det faktiskt inte är någon idé. Vi kan inte ens börja prata, för jag får inte vara med i diskussionen. Schedvin skriver: " Ja till Livet har en återkommande tendens att glömma bort att huruvida en kvinna själv ska göra abort eller inte är någonting som angår henne – och ingen annan."

Missförstå mig inte. Jag anser att beslutet om abort eller inte i slutänden ska ligga hos kvinnan och enbart kvinnan. Men att säga att jag som man inte har något att göra med ofödda barns rätt till liv, att en man inte ens ska få ha en åsikt om hans barn ska få leva eller ej, det är en otäck inställning. I det goda samhället är vi jämlika och kan prata nyktert om alla frågor, även om aborter. 

Om man i diskussionerna kring abort anser att den bara inbegriper en typ av människa; de potentiella mammorna, då blir det svårt att diskutera. Jag anser att papporna, det ofödda barnet och även samhället som helhet har rätt att tycka till i denna fråga (mins nu vad jag skrev ovan om det slutgiltiga beslutet). Det tycker inte Schedvin och då kan vi inte prata. Det är synd, för samtal är bra. 

Med Schedvins utgångspunkt ska ingen lägga sig i vad en mamma gör med sitt ofödda barn. Hennes logik fungerar. Om det bara är mammans kropp och liv som diskuteras har jag inget med detta att göra, men detta är för mig en orimlig hållning. Det är för att jag anser att ett foster är ett riktigt liv. Det tycker inte Schedvin och därför kan vi inte mötas. Därför kan vi inte prata. 

Reflektion: Om abort bara berör den enskilda kvinnan, får infertila kvinnor ha en åsikt, eller är de också exkluderade  från diskussionen?

Sverigedemokrat till försvar för nazism

Det känns mer och mer som att jag slår in öppna dörrar när jag gång på gång påvisar hur Sverigedemokraterna består av rasistiska pajaser som är farliga för Sverige. Men jag måste. Jag måste vara en av dem som varnar, som pekar ut partiet som ett extremistparti. Jag utmanar de av dem som anklagar sådana som mig för att bedriva vinklande häxjakt på Sverigedemokrater. Jag utmanar er att hitta galenpannor i de demokratiska partierna med samma frekvens som vi hittar dem i Sverigedemokraternas bruna led. 

Nu är det riksdagsman Stellan Bojerud som tydligt visat färg genom att uttala sitt stöd för Svenskarnas Parti (öppet nynazistiskt, inte dolt som andra) och för deras demonstration i fredags. Hans försvar till Aftonbladet? Samma gamla vanliga tjat om att vara yttrandefrihetens förkämpe. Han säger att han är uttalad antinazist, men att han anser att demokratin bör ge åsiktsfrihet för alla.

Sorry Stellan. Man kan inte å ena sidan vara emot nazism och å andra sidan uttrycka stöd för nynazister. Punkt. 

Det här med yttrandefriheten då? Ska inte den försvaras till varje pris? Nej. Vi har inte absolut yttrandefrihet. Man får inte skriva vilka lögner som helst om vem som helst. Att som Stellan säga att arrangerandet av en nazistdemostration var "bra gjort" är dessutom inte ett inlägg i yttrandefrihetsdebatten. Det är ett inlägg till nazismens stöd. 

Personligen tycker jag inte att antidemokrater ska tillåtas gömma sig bakom demokratins paroller. Jag är högst tveksam till att tillåta manifestationer till stöd för att avskaffa demokratin. Jag säger att yttrandefriheten borde inskränkas till yttrande till stöd för företeelser som håller sig inom demokratins spelregler. 

Har det nolltoleranta SD reagerat på Stellans stöd för nazism? Inte ännu. Vi får se vad de gör nu när ytterligare en medlem glömde bort att hålla de ärliga åsikterna till diskussionerna kring fikabordet.  

Slutligen tack till alla er som röstade igår och som röstade på mänskliga alternativ. Till er som röstade på SD: skämmes!

Stellan Bojerud skriver på Twitter att "vi måste kämpa för att få tillbaka vårt gamla Sverige. Landet vi föddes i. Nu sålt till utrikes folk." Nedan följer några andra klassiker.

Att väckas av insulinchock

Hon har det inte lätt, min hustru Finis. Inte nog med att hon har en 10 månader gammal son som fortfarande väcker henne ett par gånger per natt. Hon har även en make som ibland inte riktigt läser sin diabetes på rätt sätt och därför pockar på uppmärksamhet. Inatt var ett sådant tillfälle. 

Jag spelade badminton igår kväll i en otroligt varm lokal. Så här fem år in i diabetesen tycker man (jag) att jag borde komma ihåg att värme och utmattning ger ett extra stort uttag ur sockerreserverna i kroppen, men icke.....

Snabb förklaring: Som typ-1-diabetiker för man in artificiellt insulin i kroppen för att ta hand om sockret som ska brytas ner där. När en frisk människa idrottar eller hugger ner ett träd märker kroppen av detta och stänger av insulintillförseln, eftersom kroppen nu behöver sockret för att möta den ökade ansträngningen. En diabetikers insulin fortsätter att käka upp sockret trots att detta behövs för annat i kroppen. Även efter avslutat löp- gym- trädhuggar- eller badmintonpass fortsätter kroppen att tugga i sig socker för återhämtning. Detta vet jag egentligen. Jag är ju bra på det här med diabetes. Men igår gjorde jag en missbedömning av hur mycket mer socker kroppen hade för avsikt att fortsätta tugga i sig efter jag somnat. 

Jag släckte 22.00. Runt midnatt vaknade jag dyngsur av svett, flämtande och det kändes som att jordens dragningskraft hade flerfaldigats. Jag kunde helt enkelt knappt röra en fena, än mindre ta mig till något ställe där socker finns tillgängligt (från och med ikväll kommer det att ligga dextrosol i nattygsbordet). Så jag blev tvungen att be Finis om hjälp. Hon har en speciell diabetesradar, så från fullt sovande räckte det med att jag sa hennes namn, så var hon i full räddamake-mode. Banan och vindruvor administrerades och så småningom var jag ok. 

Jag ville med dagens text visa lite på min vardag som diabetiker (buhuuuu), samt hylla Finis. En klok coach sa en gång: När vanliga människor idrottar gör de en sak; de idrottar. Du som har diabetes gör två saker; du idrottar och du har diabetes. Glöm aldrig det. 

Igår glömde jag för ett ögonblick att jag har diabetes och det straffade sig. Då är det praktiskt att ha gift sig med världens mest fantastiska människa. Tack Finis, för att du hjälper mig när det blir knas och för att du tröstar mig de (förhållandevis få) gånger som jag blir ledsen av att ha sjukdomen. 

Till Arne, min badmintonpartner, tillika favoritbartender, partner in swine, svåger och vän: Nej att försätta sin motståndare i insulinchock räknas inte som ett vunnet set. Resultatet förblir 2-2. Till mig. 

Om varför fremskrittspartiets framgångar ska oroa oss

Fremskrittspartiet tar sig in i regeringen i Norge. Vad innebär det här för Sverige och för Sverigedemokraterna? Först och främst vill jag peka på en stor skillnad mellan FrP och SD. SD är sprunget ur de rasistiska rörelserna i Sverige och försöker tvätta sig rena från densamma. Fortfarande har SD naturligtvis samma mål som tidigare, att Bevara Sverige (vitt) Svenskt, men man försöker göra sin rasism rumsren. Invandringsfrågan är dock den enda viktiga frågan för partiet. I alla andra frågor är man rent populistiska, allt i akt och mening att värva så många röster som möjligt för att kunna genomföra sin etniska rensning av Sverige. 

För FrP är inte invandringsfrågan nödvändigtvis lika central. Partiets historia samstämmer inte med SD. FrP startade som ett superjätteborgerligt missnöjesparti med skattesänkningar som huvudsaklig hjärtefråga. Rasismen kom senare och den än senare putsningen av fasaden är därför lite mer trovärdig än SDs "nolltolerans mot rasism". Invandringsfrågan kommer inte att vara lika central för FrP som den är för SD. Det ska också tilläggas att Norge redan idag har en tuffare invandringspolitik än Sverige, så FrP verkar i en miljö där många av målen för sådana här partier redan är nådda.

Det är dock ofrånkomligt att det faktum att ett pajasparti i vårt grannland hamnar i regeringsställning sänder jobbiga signaler. Signaler om att korkad och uppviglande rasistretorik inte bara har blivit rumsren. Det signalerar även att personer som är så dumma att de gör skillnad på människors värde baserat på hudfärg eller religion, skulle kunna vara regeringsmaterial. Detta kommer att uppmuntra SD samt övertyga tveksamma väljare att överväga SD som ett parti som skulle kunna regera Sverige. Därför är det en svart dag för demokratin inte bara i Norge utan även i Sverige när nu FrP hamnar i regeringsställning. 

Jag önskar Höjre lycka till och hoppas att de inte faller till föga för FrP i invandringsfrågan. Jag hoppas även att Alliansen i Sverige fortsätter att placera Jimmie och Kenth i kylan vid nästa valseger. SD är inte FrP. 

En bra dag?

Så där ja! Började dagen med att bryta en nagel. Strax därefter hällde jag ut jordnötter över hela köksgolvet. Fortsätter Mr. Bean-morgonen med att tappa smörpaketslocket på golvet, lite senare åtföljt av själva smörkniven. Toppade så med att sätta i kontaktlinserna i fel ögon. Ja, jag satte dem inte i min hustrus eller sons ögon, men vänster lins kom i höger öga och då hade höger lins liksom ingen annanstans att ta vägen än just in i vänster öga. Suck och stön. Man vet att det kommer att bli en tuff dag fylld av små och större motgångar när det hela börjar så här. Dock har jag lärt mig att sådana här dagar inte ta varje liten motgång speciellt hårt. Det gäller bara att spänna fast sig och härda ut. Det blir lättare då och ibland går det till och med att bara skratta bort det hela. 

Morgonen blev dessutom lite roligare av att Junior, 10 månader, gav sin mor fingret när hon hade mage att anmärka på hans bordskick. 10 månader och redan respektlös gentemot vuxenvärlden. Han kommer att passa in fint i dagens samhälle utan att vi ens har börjat operation Curling. 

För curlade är de, ungdomarna. En kamrat till mig (vi kan kalla honom Jocken) konstaterade häromdagen på Facebook att två 90-talister som sökte samma jobb på samma dag båda lyckades komma försent till sin respektive intervju. Kamrat Arne berättade om medarbetaren som tyckte att arbetsgivaren skulle skicka honom på en utbildning som var "personligt utvecklande". Att utbildningen inte hade någon relevans för hans arbetsutövning var inte ett motargument som med/motarbetaren förstod vad det hade med saken att göra. Jag jag jag jag jag jag jag jag. Exemplen är hur många som helst. Kommentera gärna med egna erfarenheter av generation jag, curlade till att se hela världen som sin personliga service provider. 

Reflektion av det språkliga slaget: Jag skrev ovan "man vet". Många tycker att man där ska skriva "en vet" och eftersom jag är en "hen"-användare kanske ni undrar varför jag inte skriver så. Svaret är helt enkelt att jag inte använder hen för att avköna språket när könet är känt. Jag använder "hen" inte i ett jämlikhetssyfte, utan för att förenkla språkhanteringen. Jag anser inte att "man" i "man vet" anger kön på något sätt och ser därför inte något syfte i att ändra förfarandet. Att vi skriver "man vet" är inte en del i de patriarkala strukturerna idag, oavsett att bruket har rötter i patriarkatet. Vi måste fokusera på det relevanta när vi kämpar för att eliminera rådande könsmaktsordning. Så var det sagt. 

Ha en bra dag. In i dimman. Le mot varandra