Nu börjar jag smått återhämta mig efter en synnerligen trevlig svensexa i dagarna tre över landgränser och innehållande en härlig klassresa. Jag kan meddela följande:
- kläder som är sexiga på min hustru är - som tur är - inte sexiga på min kamrat.
- Att blockera thaiboxningssparkar med huvudet är bara dumt. Högst rimligt att spänna emot om man ska ta en spark mot mittar.
- sextonåringar ska inte driva gocartbana.
- man kan få sin bil målad av en annan bil med hjälp av en annan bil, ett kärr, en dåre och en rivstart.
- att umgås med pojkar kring dukat bord och god mat är svårslaget.
Jag ska vara best man i England för min barndomsvän och nu är alltså uppdrag ett avklarat. Återstår att skriva ett tal som jag vid det här laget fått höra ett antal gånger från mina brittiska vänner, ska vara hysteriskt roligt. Skönt med lite press på sig så här en bakissöndag. De säger alla i samma andetag att det inte är så viktigt, men då ljuger de värre än ett fjårtisyngel i gympabastun.
Jag återkommer så snart jag återhämtat mig till fullo.
söndag 29 april 2012
torsdag 26 april 2012
Flyghyffs
Låt mig reda ut något en gång för alla: Flygvärdinnor är säkerhetspersonal som utöver säkerheten i mån av tid servar resenärerna. De är inte huvudsakligen din personliga servitris, skräpuppsamlare, flygrädslekurator och allra minst en person som finns till för att lyfta din väska. De flesta bolag har idag till och med förbud för sin personal att lyfta passagerares väskor för att undvika skador. Det är tillräckligt illa för ryggen att dra den tunga vagnen och stänga de förvånansvärt tunga dörrarna. De behöver - inte utöver dessa moment - ytterligare förstöra ryggarna genom att lyfta din och andras allt för stora handbagage ovanpå det.
Så till er, töntigt högljudda par som sitter framför mig och tror att ni är för coola för skolan, bara för att ni reser tillsammans med en kändiskock (nej inte tönten i djungeln. Den andra): Nej flygvärdinnan var inte otrevlig när hon inte ville lyfta er väska som är för stor för att förvaras under sätet. Hon var rimlig. Om ni packar en för stor väska och inte har vett att checka in den, så är det ert ansvar att hitta plats till den.
Jag är gift med en flygvärdinna (och, ja det är lika exotiskt och sexigt som ni har drömt om), men det påverkar naturligtvis inte min objektivitet. Jag är väl professionell bloggare, för böveln? Objektivitet är mitt motto det och bearnaise. Jag har för övrigt fullt av berättelser från henne om orimliga dumhu... förlåt; passagerare, men de spar hon till en bok som hon ska börja skriva inom några månader. Annars blir jag nog tvungen att börja publicera galenskaperna här. Se där lite utpressning så här en fredag! Hepp! Rimligt.
I övrigt hoppas jag att ni högljudda "lyssna-på-oss-när-vi-kommenterar-se-och-hör-så-att-alla-förstår-att-vi-känner-fåren-i-fråga" får det ok i London. Inte mer. Själv hoppas jag att jag när jag postar detta har haft det riktigt bra och att jag nu har lyckats med att kidnappa min kamrat för hans svensexa i Sverige och att även detta plan har wifi, likt det som tog mig till London, så jag kan posta dagens blogg.
Det hade det. Leve Norwegian!
Så till er, töntigt högljudda par som sitter framför mig och tror att ni är för coola för skolan, bara för att ni reser tillsammans med en kändiskock (nej inte tönten i djungeln. Den andra): Nej flygvärdinnan var inte otrevlig när hon inte ville lyfta er väska som är för stor för att förvaras under sätet. Hon var rimlig. Om ni packar en för stor väska och inte har vett att checka in den, så är det ert ansvar att hitta plats till den.
Jag är gift med en flygvärdinna (och, ja det är lika exotiskt och sexigt som ni har drömt om), men det påverkar naturligtvis inte min objektivitet. Jag är väl professionell bloggare, för böveln? Objektivitet är mitt motto det och bearnaise. Jag har för övrigt fullt av berättelser från henne om orimliga dumhu... förlåt; passagerare, men de spar hon till en bok som hon ska börja skriva inom några månader. Annars blir jag nog tvungen att börja publicera galenskaperna här. Se där lite utpressning så här en fredag! Hepp! Rimligt.
I övrigt hoppas jag att ni högljudda "lyssna-på-oss-när-vi-kommenterar-se-och-hör-så-att-alla-förstår-att-vi-känner-fåren-i-fråga" får det ok i London. Inte mer. Själv hoppas jag att jag när jag postar detta har haft det riktigt bra och att jag nu har lyckats med att kidnappa min kamrat för hans svensexa i Sverige och att även detta plan har wifi, likt det som tog mig till London, så jag kan posta dagens blogg.
Det hade det. Leve Norwegian!
Det manliga samtalet
[RING!]
- Hallå.
- Hej det är Arne.
- Tjena kompis.
- Behöver ni en vedklyv?
- Nej tack. Vi har redan en.
- Ok.
- Ok. Tack för att du frågade.
- No worries. Hej då.
- Hej då.
Det typiskt manliga samtalet - ja, jag hävdar att det är typiskt manligt, men avhåller mig från spekulationer om det är genetiskt eller miljöstyrt - har länge fascinerat min hustru. Med fascinerat menar jag naturligtvis irriterat. Samtalet ovan följdes av en lång tystnad, under vilken jag gradvis kände att min bättre hälft stirrade nära nog aggressivt på mig. Vaddå? frågade jag, trots att jag redan visste vad som störde henne. Blir du inte nyfiken på varför? Nej, blir mitt enkla svar. Jag är helt enkelt inte nyfiken på varför han har en klyv till övers. Det är helt enkelt inte relevant för mig.
Jag tror inte min hustru är ensam. Världen är full av fruar som hart när skriker till sina män: "Men frågade du inte hur de hade haft det Karibien?!" "varför satt han i rullstol?" "Var det där en blindhund han hade med sig?" "VARFÖR?"
En kamrats hustru (ja hustrun i fråga är i allra högsta grad kamrat också, men hennes make var kamrat först) har lärt sin make (ursprungskamraten) att "tell it like a girl." För singelhanen ska jag förklara: att berätta som en kvinna innebär att inte på något sätt väga huruvida en detalj i en historia är viktig för dig, din publik, eller för sammanhanget. Likt socialdemokraternas mantra, så ska alla, eller allt med. Utelämna inget! Ingen detalj är för liten för att tas med.
Vägbeskrivning enligt denna teknik: Sväng vänster. Sedan kommer du till en avtagsväg vid ett litet rött hus med en klädställning formad som en bom på en segelbåt. Ibland hänger det jättestora trosor på tork där, men ibland är det tomt. Ta inte den avtagsvägen, utan kör bara vidare, tills du kommer till en rondell.
Det är en konst att berätta som en kvinna, men det blir även lite av en sport att hålla fast vid traditionell manlig berättarteknik. Du kan öva med en kamrat. Inför era respektive, spela upp följande konversation:
Du har varit i Prag, va?
Jepp.
Vet du om det finns björnbärssylt där?
Nej.
Ok.
Humor på rimlig nivå.
PS. Arne är ett fingerat namn DS.
PPS. Namnet Arne finns på riktigt, men han som ringde heter inte Arne. DDS
- Hallå.
- Hej det är Arne.
- Tjena kompis.
- Behöver ni en vedklyv?
- Nej tack. Vi har redan en.
- Ok.
- Ok. Tack för att du frågade.
- No worries. Hej då.
- Hej då.
Det typiskt manliga samtalet - ja, jag hävdar att det är typiskt manligt, men avhåller mig från spekulationer om det är genetiskt eller miljöstyrt - har länge fascinerat min hustru. Med fascinerat menar jag naturligtvis irriterat. Samtalet ovan följdes av en lång tystnad, under vilken jag gradvis kände att min bättre hälft stirrade nära nog aggressivt på mig. Vaddå? frågade jag, trots att jag redan visste vad som störde henne. Blir du inte nyfiken på varför? Nej, blir mitt enkla svar. Jag är helt enkelt inte nyfiken på varför han har en klyv till övers. Det är helt enkelt inte relevant för mig.
Jag tror inte min hustru är ensam. Världen är full av fruar som hart när skriker till sina män: "Men frågade du inte hur de hade haft det Karibien?!" "varför satt han i rullstol?" "Var det där en blindhund han hade med sig?" "VARFÖR?"
En kamrats hustru (ja hustrun i fråga är i allra högsta grad kamrat också, men hennes make var kamrat först) har lärt sin make (ursprungskamraten) att "tell it like a girl." För singelhanen ska jag förklara: att berätta som en kvinna innebär att inte på något sätt väga huruvida en detalj i en historia är viktig för dig, din publik, eller för sammanhanget. Likt socialdemokraternas mantra, så ska alla, eller allt med. Utelämna inget! Ingen detalj är för liten för att tas med.
Vägbeskrivning enligt denna teknik: Sväng vänster. Sedan kommer du till en avtagsväg vid ett litet rött hus med en klädställning formad som en bom på en segelbåt. Ibland hänger det jättestora trosor på tork där, men ibland är det tomt. Ta inte den avtagsvägen, utan kör bara vidare, tills du kommer till en rondell.
Det är en konst att berätta som en kvinna, men det blir även lite av en sport att hålla fast vid traditionell manlig berättarteknik. Du kan öva med en kamrat. Inför era respektive, spela upp följande konversation:
Du har varit i Prag, va?
Jepp.
Vet du om det finns björnbärssylt där?
Nej.
Ok.
Humor på rimlig nivå.
PS. Arne är ett fingerat namn DS.
PPS. Namnet Arne finns på riktigt, men han som ringde heter inte Arne. DDS
onsdag 25 april 2012
Energitjuvar och livskvalité. Del 3
Jag har ju tidigare skrivit en del under rubriken energitjuvar och livskvalitet, men det har ju mest varit av tämligen negativ karaktär och jag har ju med en dåres envishet hävdat att den rimlige gubben inte är en surgubbe. Nu tänkte jag därför skriva lite om den andra halvan av rubriken, dvs livskvalité och min syn på densamma. Av de tidigare två inläggen, så kan man utan att vara smart som en telefon utröna att jag mår bra i goda vänners lag i en tämligen konfliktfri miljö. Jag ser hellre möjligheter än problem vare sig det är professionellt eller privat och jag tycker att man ska försöka vara läcker mot varandra och lösa sina tvistemål fredligt.
Mycket tycker jag handlar om att maximera sin korta tid här i livet. Ingen kommer tacka dig för att du jobbar ihjäl dig, allra minst dina barn om du har några. Om du tycker att du har för lite tid med dina barn för att vilja "slösa bort" den på att uppfostra dem, så är det risk för att du felprioriterar i livet.
Fundera på vad du vill och vilka du vill göra det med och minimera tid lagd på saker du egentligen inte vill göra, men känner att du måste. Work to live, don't live to work.
Ät gott, men oftast nyttigt. Njut av god dryck, men lagom. Ta dig tid att leva.
Motionera mycket, inte för att bli snygg eller för att du måste, utan för att du efter några månader faktiskt mår bättre. Härom kvällen fick jag släpa mig till gymmet trots högljudda protester från alla små latoxar i mitt huvud. Väl där var det.......... sugtråkigt, MEN: På kvällen inföll sig ett fysiskt välbehag. Inte präktiga känslan av att ha gott samvete och vara liiiiiiite bättre än alla andra, utan en rent fysisk känsla av att vara en lite småstörd själ i en frisk kropp.
Det har funnits tider i mitt liv då jag inte varit den genompositiva hejdundrande glättiga person jag är idag. Under min senaste och jag vågar säga sista period av generell nedstämdhet då jag bara kände mig eländig, ensam och misslyckad fann jag en väg ur min ledsamhet genom att varje kväll tvinga mig till att tänka på tre bra saker som hänt under dagen. Det kunde vara allt från att ha hjälpt en gammal dam över gatan ("jag ska ju till seven-eleven"), till att tänka tillbaks på ett trevligt lunchsamtal eller en extra fin espresso. Detta fick mig att klättra upp ur botten och finna glädje i tillvaron och jag är kvar där än idag. Folk omkring mig kan nog ibland bli lite trötta på hur jag mitt i trevligheter, diskussioner, pokerspel, middagar, boulepartier och matlagning känner ett tvång att påpeka hur förskräckligt trevligt vi faktiskt har det. Jag vill helt enkelt stanna upp och njuta av nuet och gärna få alla runt ikring mig inse hur fantastiskt just detta ögonblick är. Detta kan ta sig absurda proportioner, som när jag i Italien grät en tår över en tallrik Tagliatelle Ragu, men det kan vara ett annat inlägg, då detta börjar bli orimligt långt.
Mycket tycker jag handlar om att maximera sin korta tid här i livet. Ingen kommer tacka dig för att du jobbar ihjäl dig, allra minst dina barn om du har några. Om du tycker att du har för lite tid med dina barn för att vilja "slösa bort" den på att uppfostra dem, så är det risk för att du felprioriterar i livet.
Fundera på vad du vill och vilka du vill göra det med och minimera tid lagd på saker du egentligen inte vill göra, men känner att du måste. Work to live, don't live to work.
Ät gott, men oftast nyttigt. Njut av god dryck, men lagom. Ta dig tid att leva.
Motionera mycket, inte för att bli snygg eller för att du måste, utan för att du efter några månader faktiskt mår bättre. Härom kvällen fick jag släpa mig till gymmet trots högljudda protester från alla små latoxar i mitt huvud. Väl där var det.......... sugtråkigt, MEN: På kvällen inföll sig ett fysiskt välbehag. Inte präktiga känslan av att ha gott samvete och vara liiiiiiite bättre än alla andra, utan en rent fysisk känsla av att vara en lite småstörd själ i en frisk kropp.
Det har funnits tider i mitt liv då jag inte varit den genompositiva hejdundrande glättiga person jag är idag. Under min senaste och jag vågar säga sista period av generell nedstämdhet då jag bara kände mig eländig, ensam och misslyckad fann jag en väg ur min ledsamhet genom att varje kväll tvinga mig till att tänka på tre bra saker som hänt under dagen. Det kunde vara allt från att ha hjälpt en gammal dam över gatan ("jag ska ju till seven-eleven"), till att tänka tillbaks på ett trevligt lunchsamtal eller en extra fin espresso. Detta fick mig att klättra upp ur botten och finna glädje i tillvaron och jag är kvar där än idag. Folk omkring mig kan nog ibland bli lite trötta på hur jag mitt i trevligheter, diskussioner, pokerspel, middagar, boulepartier och matlagning känner ett tvång att påpeka hur förskräckligt trevligt vi faktiskt har det. Jag vill helt enkelt stanna upp och njuta av nuet och gärna få alla runt ikring mig inse hur fantastiskt just detta ögonblick är. Detta kan ta sig absurda proportioner, som när jag i Italien grät en tår över en tallrik Tagliatelle Ragu, men det kan vara ett annat inlägg, då detta börjar bli orimligt långt.
måndag 23 april 2012
Tjatar vidare om hänsyn
Hänsyn är viktigt i stort och smått nu blir det gubbjävligt på en mästan snuttifierad nivå, men jag tycker att det här är viktigt. Dessutom har det just hänt igen, så jag skriver av mig lite. Tack för terapin, kära läsare.
Jag pendlar dagligen med ett tåg som har nästan enbart trånga bås om fyra säten och väldigt få traditionella tvåsittslösningar. Hela detta koncept med mittemotsäten är över huvud taget svårbegripligt för mig. Det leder till konstigt tittapåenfläckpåväggen-beteende för att undvika den för svensken ack så läskiga ögonkontakten. Mittemotsäten uppmuntrar också slynglar av alla kön och åldrar att sätta sina fotsulor på sätet framför dem. Mina vita linnebyxor får ta ohemult med skräp pga detta. Ja jag är emot att stöta knän med mina medresenärer. Däremot är det viktigt att inte tappa mantrat "var läcker mot andra" ens under de usla förutsättningar som mittemotsätet utgör. Nu kör vi, som orangea mannen sa.
Med allt tilltagande frekvens har jag till min förvåning varit tvungen att säga till - oftast kvinnor i varierande ålder, som sitter med benen i kors - att dennes vilande ben faktiskt tar upp en hel del av den yta som objektiv torde tillhöra mitt sätes sfär. Yta som jag faktiskt behöver för att kunna sitta så bekvämt som möjligt. Med "säga till" menar jag förstås inte att jag talar med personen, utan jag tittar uppfordrande tills deras jag nått önskar resultat. Man är väl svensk!
Min poäng här är inte att visa att jag balanserar på surgubbens brant och rör mig i grumliga vatten mot gnällspikens territorialvatten. Nej, jag vill med detta inlägg fortsätta att åskådliggöra en för mig märklig empatibrist, manifesterad i hänsynsavsaknad, såväl i det stora, som i det lilla.
Om bussen till exempel börjar bli full, så flyttar den hänsynsfulle (den rimliga, hävdar jag) sin väska eller falukorv till knäet eller golvet utan uppmaning och detta innan medresenären tillika medmänniskan har irrat runt med flackande blick under det att hen funderar på om det är värt intrånget i din personliga sfär. Kanske har väskan en platsbiljett? Jag vill inte behöva be om tillträde till ett säte som besitts av en väska. Tänk också på din nästes linnebyxa när du sätter foten på ett säte. Känn in om du kan göra din medmänniskas resa angenämare genom att sitta lite rakare och med benen i din sfär istället för utslängda huller om buller.
Sann hänsyn bottnar i empati och utan empati når vi aldrig det goda samhället. Och det är väl rimligt att anta att de flesta av oss vill nå det goda samhället. Eller?
Jag pendlar dagligen med ett tåg som har nästan enbart trånga bås om fyra säten och väldigt få traditionella tvåsittslösningar. Hela detta koncept med mittemotsäten är över huvud taget svårbegripligt för mig. Det leder till konstigt tittapåenfläckpåväggen-beteende för att undvika den för svensken ack så läskiga ögonkontakten. Mittemotsäten uppmuntrar också slynglar av alla kön och åldrar att sätta sina fotsulor på sätet framför dem. Mina vita linnebyxor får ta ohemult med skräp pga detta. Ja jag är emot att stöta knän med mina medresenärer. Däremot är det viktigt att inte tappa mantrat "var läcker mot andra" ens under de usla förutsättningar som mittemotsätet utgör. Nu kör vi, som orangea mannen sa.
Med allt tilltagande frekvens har jag till min förvåning varit tvungen att säga till - oftast kvinnor i varierande ålder, som sitter med benen i kors - att dennes vilande ben faktiskt tar upp en hel del av den yta som objektiv torde tillhöra mitt sätes sfär. Yta som jag faktiskt behöver för att kunna sitta så bekvämt som möjligt. Med "säga till" menar jag förstås inte att jag talar med personen, utan jag tittar uppfordrande tills deras jag nått önskar resultat. Man är väl svensk!
Min poäng här är inte att visa att jag balanserar på surgubbens brant och rör mig i grumliga vatten mot gnällspikens territorialvatten. Nej, jag vill med detta inlägg fortsätta att åskådliggöra en för mig märklig empatibrist, manifesterad i hänsynsavsaknad, såväl i det stora, som i det lilla.
Om bussen till exempel börjar bli full, så flyttar den hänsynsfulle (den rimliga, hävdar jag) sin väska eller falukorv till knäet eller golvet utan uppmaning och detta innan medresenären tillika medmänniskan har irrat runt med flackande blick under det att hen funderar på om det är värt intrånget i din personliga sfär. Kanske har väskan en platsbiljett? Jag vill inte behöva be om tillträde till ett säte som besitts av en väska. Tänk också på din nästes linnebyxa när du sätter foten på ett säte. Känn in om du kan göra din medmänniskas resa angenämare genom att sitta lite rakare och med benen i din sfär istället för utslängda huller om buller.
Sann hänsyn bottnar i empati och utan empati når vi aldrig det goda samhället. Och det är väl rimligt att anta att de flesta av oss vill nå det goda samhället. Eller?
söndag 22 april 2012
Tramsiga Fakta
Om ni ännu inte har sett tv4s Kalla Fakta från 18nde april, rekommenderar jag er att göra detta. Programmet är en orgie i orimlighet och programledaren Lennart Ekdal borde skämmas för att han säljer sig själv till vilket program som helst, bara han får se så där kritiskt fundersam ut som bara han kan få till och vi tittare förstår att nu är det knasigt som tusan.
Först en liten parentes om Lennart Ekdal och hans trovärdighet, eller snarare brist på densamma. Jag såg fuskbyggarna häromdagen och det är helt tydligt att det är Timells program. Martin Timell gör ett bra jobb att påvisa orimligheter och hjälpa offren. Ekdal sänds ut för att konfrontera fuskbyggaren och i det program jag såg var han pinsamt oinformerad om vad som var de egentliga byggfelen. Resultatet blev en kort rad frågor som han inte kunde följa upp när byggaren trängde in sig själv i ett hörn. Ekdal saknar engagemang i de frågor han tar upp och mister för mig all trovärdighet om han någonsin haft någon.
Programmet Kalla Fakta nu då. Avsnitt 5, där man "granskar polisens jakt på MC-föraren Christopher Andersson, en jakt som slutade med att han kraschade in i en vägbom." Christopher saknade körkort och körde i trehundrade kilometer i timmen bland andra trafikanter. Hans flickvän satt bakpå.
Ekdal varnar tittarna för att det är mycket skakande bilder. Efter att ha sett programmet är jag skakad över dumheten hos den avlidna, hans flickvän, hans mamma och inte minst hos Lennart Ekdal.
Programmet granskar alltså polisens agerande. Man låter flickvännen, mamman och en trafiksäkerhetsprofessor komma till tals. Man har tillgång till polisens film från jakten och den polis man hör på bandet får komma till tals. Vi tittare förväntas att:
1. Tycka att poliserna var dumma som inte avbröt jakten, för det gick ju så fort och var så farligt.
2. Känna sympati med flickvännen, som inte har vett att avböja medverkan. Hon säger bland annat att hon tyckte att de borde stanna i en tunnel. Underförstått att de därmed skulle komma undan den efterföljande polishelikoptern.
3. Uppröras av att poliserna i bilen säger konstiga saker under biljakten. De säger bland annat till en bilförare som inte flyttar sig, att denne är ett mähä. De skojar även om att preja upp bågen i vägkanten.
Rimliga åsikter om ovanstående:
1. Christopher körde inte fortare för att han blev jagad. Han blev inte farligare för att han jagades. Han körde in i bomben först efter han hade skakat av sig alla bilar.
2. Kalla fakta har tillåtit en osympatisk typisk brud fullständigt göra bort sig. Följderna för tjejen är ganska ohämmad nätmobbning mot henne.
3. När polisen kallar invandrare för apor, då är det ett upprörande beteende värt anmälan och avsked. Att polisen hetsar upp sig lite under en biljakt, det är rimligt. Inget av det som sades på bandet var orimligt i mina öron.
Lite utdrag ur inslaget: Kalla Fakta använder språkbruket "Förföljd av polisen." man utmålar medvetet en lagbrytare av stora mått som offer. Professor Jörgen Lundälv hejar på och säger att vi pratar ju inte om en bankrånare. Mamman till Christopher påpekar att det ju begås hundratals trafikbrott varje dag. Varför ska hennes son jagas? Hmm.... Svår fråga. Nej vänta, det är det inte alls! Han ska jagas (inte förföljas, utan legitimt jagas) FÖR ATT HAN BRYTER MOT LAGEN! Det är inte svårare än så.
Några andra tragiska axplock från inslaget:
Flickvännen säger att det var "fler och fler poliser" och att man ju i dessa situationer inte vet vad man ska göra. Lilla vän. Man ska stanna. Punkt. Flickvännen tänkte att de kanske borde stanna i en tunnel. Hon borde inte ha varit med i Kalla Fakta. Hon borde vara med i mitt kommande program "Följ lagen, dumhuvud." Ekdal och flickvännen anser att polisen hetsade och stressade Christopher. Så här är det, enligt den rimlige gubbjäveln: Polisen jagar lagbrytare. Om lagbrytaren blir stressad eller inte är egalt (egalt betyder att jag skiter i det).
Mamman och även Lelle Ekdal (jag får säga Lelle, då det känns som att jag känner honom nu) pratar om den fina stackars Christopher om vore han en genommysig liten pöjk. Att köra motorcykel var hans hobby. Ok, men att köra motorcykel som hobby lagligt tarvar att man besitter ett körkort och förmågan att hålla sig till trafiklagarna, något som Christopher inte besatt.
Programminslaget borde varit så här kort: En brottsling körde ihjäl sig och det är djupt tragiskt men han har sig själv att skylla. Hans mamma visste att han var ute och buskörde motorcykel och gjorde inget åt det. Hon klandrar sig själv. Polisen försökte stoppa honom.
Jag är kritisk mot mamman och flickvännen, men mest mot Ekdal och Kalla Fakta, för att de gjorde och sände reportaget, med enda påtagliga följd att de inblandade får skräp från mig och andra bloggare och inte minst nätmobbare. De förtjänar inte detta. De förtjänar att få sörja Christopher i fred. De förtjänar inte att uppmuntras i vanföreställningen att Christophers död var någon annans fel än just Christophers.
Först en liten parentes om Lennart Ekdal och hans trovärdighet, eller snarare brist på densamma. Jag såg fuskbyggarna häromdagen och det är helt tydligt att det är Timells program. Martin Timell gör ett bra jobb att påvisa orimligheter och hjälpa offren. Ekdal sänds ut för att konfrontera fuskbyggaren och i det program jag såg var han pinsamt oinformerad om vad som var de egentliga byggfelen. Resultatet blev en kort rad frågor som han inte kunde följa upp när byggaren trängde in sig själv i ett hörn. Ekdal saknar engagemang i de frågor han tar upp och mister för mig all trovärdighet om han någonsin haft någon.
Programmet Kalla Fakta nu då. Avsnitt 5, där man "granskar polisens jakt på MC-föraren Christopher Andersson, en jakt som slutade med att han kraschade in i en vägbom." Christopher saknade körkort och körde i trehundrade kilometer i timmen bland andra trafikanter. Hans flickvän satt bakpå.
Ekdal varnar tittarna för att det är mycket skakande bilder. Efter att ha sett programmet är jag skakad över dumheten hos den avlidna, hans flickvän, hans mamma och inte minst hos Lennart Ekdal.
Programmet granskar alltså polisens agerande. Man låter flickvännen, mamman och en trafiksäkerhetsprofessor komma till tals. Man har tillgång till polisens film från jakten och den polis man hör på bandet får komma till tals. Vi tittare förväntas att:
1. Tycka att poliserna var dumma som inte avbröt jakten, för det gick ju så fort och var så farligt.
2. Känna sympati med flickvännen, som inte har vett att avböja medverkan. Hon säger bland annat att hon tyckte att de borde stanna i en tunnel. Underförstått att de därmed skulle komma undan den efterföljande polishelikoptern.
3. Uppröras av att poliserna i bilen säger konstiga saker under biljakten. De säger bland annat till en bilförare som inte flyttar sig, att denne är ett mähä. De skojar även om att preja upp bågen i vägkanten.
Rimliga åsikter om ovanstående:
1. Christopher körde inte fortare för att han blev jagad. Han blev inte farligare för att han jagades. Han körde in i bomben först efter han hade skakat av sig alla bilar.
2. Kalla fakta har tillåtit en osympatisk typisk brud fullständigt göra bort sig. Följderna för tjejen är ganska ohämmad nätmobbning mot henne.
3. När polisen kallar invandrare för apor, då är det ett upprörande beteende värt anmälan och avsked. Att polisen hetsar upp sig lite under en biljakt, det är rimligt. Inget av det som sades på bandet var orimligt i mina öron.
Lite utdrag ur inslaget: Kalla Fakta använder språkbruket "Förföljd av polisen." man utmålar medvetet en lagbrytare av stora mått som offer. Professor Jörgen Lundälv hejar på och säger att vi pratar ju inte om en bankrånare. Mamman till Christopher påpekar att det ju begås hundratals trafikbrott varje dag. Varför ska hennes son jagas? Hmm.... Svår fråga. Nej vänta, det är det inte alls! Han ska jagas (inte förföljas, utan legitimt jagas) FÖR ATT HAN BRYTER MOT LAGEN! Det är inte svårare än så.
Några andra tragiska axplock från inslaget:
Flickvännen säger att det var "fler och fler poliser" och att man ju i dessa situationer inte vet vad man ska göra. Lilla vän. Man ska stanna. Punkt. Flickvännen tänkte att de kanske borde stanna i en tunnel. Hon borde inte ha varit med i Kalla Fakta. Hon borde vara med i mitt kommande program "Följ lagen, dumhuvud." Ekdal och flickvännen anser att polisen hetsade och stressade Christopher. Så här är det, enligt den rimlige gubbjäveln: Polisen jagar lagbrytare. Om lagbrytaren blir stressad eller inte är egalt (egalt betyder att jag skiter i det).
Mamman och även Lelle Ekdal (jag får säga Lelle, då det känns som att jag känner honom nu) pratar om den fina stackars Christopher om vore han en genommysig liten pöjk. Att köra motorcykel var hans hobby. Ok, men att köra motorcykel som hobby lagligt tarvar att man besitter ett körkort och förmågan att hålla sig till trafiklagarna, något som Christopher inte besatt.
Programminslaget borde varit så här kort: En brottsling körde ihjäl sig och det är djupt tragiskt men han har sig själv att skylla. Hans mamma visste att han var ute och buskörde motorcykel och gjorde inget åt det. Hon klandrar sig själv. Polisen försökte stoppa honom.
Jag är kritisk mot mamman och flickvännen, men mest mot Ekdal och Kalla Fakta, för att de gjorde och sände reportaget, med enda påtagliga följd att de inblandade får skräp från mig och andra bloggare och inte minst nätmobbare. De förtjänar inte detta. De förtjänar att få sörja Christopher i fred. De förtjänar inte att uppmuntras i vanföreställningen att Christophers död var någon annans fel än just Christophers.
fredag 20 april 2012
Rasistisk manifestation II
Skriverierna om blackfacetårtan fortsätter och jag hänger på. Man är väl populist!
Jag skrev i ett tidigare inlägg att det faktum att konstnären Makode Linde själv är färgad inte var relevant för min diskurs. Det som jag vände mig mot var att det kallades för en rasistisk manifestation och i den diskussionen jag förde då, så var det inte relevant om konstnären var vit eller svart, eller grön för den delen, men i det sistnämnda hade det i sanning varit konst(igt).
Men diskussionen är intressant. Är en färgad person friad från rasistanklagelser per automatik, bara för att hen är just färgad. Då pratar jag inte om så kallad omvänd rasism, dvs rasism riktad mot vita. Jag har blivit utsatt för det i Kina och det var intressant men sannerligen inte skoj. Det är dock en annan historia.
Kan en människa göra sig skyldig till rasism mot sin egen etnicitet? Utan tvekan kan vi alla underbygga och underhålla rasistiska fördomar. Incidenten på moderna museet är ett exempel på detta. Konstnären Makode Lindes avsikt var att problematisera kvinnlig omskärelse. Varför en skulptur enligt solklart rasistisk förlaga var ett bra sätt att göra detta på är för mig höljt i dunkel. Dock tänkte jag instinktivt att han ju inte kunde vara rasist, eftersom han själv är färgad. Nu efter lite eftertanke, så måste jag nog erkänna att den slutsatsen är lite för automatisk och inte nödvändigtvis rimlig.
Vi skiljer alltså på att vara rasism och på att göra dumma saker som riskerar att underbygga rasistiska strömningar, stereotyper och tankemönster. Makode Linde är en typisk superkonstig konstnär och jag tycker inte att man ska tillskriva honom allt för mycket och läsa in allt för mycket i det han gör. Han är en typisk provokatör och den trogna läsaren vet vad jag tycker om sådana. Det känns som att idén om tårtan kom först och motiveringen sen. För att riktigt svamla ut: Hade inte tårtan bättre än omskärelse, illustrerat den vite mannens uppstyckning av den afrikanska kontinenten, dess folk och kultur? Bara en tanke.
But I digress. Makode Linde: inte rasist. Lite knasig, men inte rasist. Hur är det med de judar som blev nazisternas lägervakter för att rädda sitt skinn? Kan de betraktas som nazister? Eller det faktum att nästan alla hudkrämer i Indien är whitening, gör det användarna till rasister mot sin egen hudfärg? Nej, men däremot kanhända det faktum att de besuttna i Indien ser ner lite på dem av sitt eget folk som inte behärskar engelska; anar vi rasism där? När jag lite skämtsamt, lite på allvar säger att en vit rappare inte är trovärdig, gör det mig till rasist mot min egen etnicitet?
Jag vill inte försöka svara på den här svåra frågan, men tror att jag i alla fall kan konkludera att vi alla har en skyldighet att inte underblåsa unkna föreställningar om inneboende attribut hos en ras, ett kön, en ålder etc.
Jag skrev i ett tidigare inlägg att det faktum att konstnären Makode Linde själv är färgad inte var relevant för min diskurs. Det som jag vände mig mot var att det kallades för en rasistisk manifestation och i den diskussionen jag förde då, så var det inte relevant om konstnären var vit eller svart, eller grön för den delen, men i det sistnämnda hade det i sanning varit konst(igt).
Men diskussionen är intressant. Är en färgad person friad från rasistanklagelser per automatik, bara för att hen är just färgad. Då pratar jag inte om så kallad omvänd rasism, dvs rasism riktad mot vita. Jag har blivit utsatt för det i Kina och det var intressant men sannerligen inte skoj. Det är dock en annan historia.
Kan en människa göra sig skyldig till rasism mot sin egen etnicitet? Utan tvekan kan vi alla underbygga och underhålla rasistiska fördomar. Incidenten på moderna museet är ett exempel på detta. Konstnären Makode Lindes avsikt var att problematisera kvinnlig omskärelse. Varför en skulptur enligt solklart rasistisk förlaga var ett bra sätt att göra detta på är för mig höljt i dunkel. Dock tänkte jag instinktivt att han ju inte kunde vara rasist, eftersom han själv är färgad. Nu efter lite eftertanke, så måste jag nog erkänna att den slutsatsen är lite för automatisk och inte nödvändigtvis rimlig.
Vi skiljer alltså på att vara rasism och på att göra dumma saker som riskerar att underbygga rasistiska strömningar, stereotyper och tankemönster. Makode Linde är en typisk superkonstig konstnär och jag tycker inte att man ska tillskriva honom allt för mycket och läsa in allt för mycket i det han gör. Han är en typisk provokatör och den trogna läsaren vet vad jag tycker om sådana. Det känns som att idén om tårtan kom först och motiveringen sen. För att riktigt svamla ut: Hade inte tårtan bättre än omskärelse, illustrerat den vite mannens uppstyckning av den afrikanska kontinenten, dess folk och kultur? Bara en tanke.
But I digress. Makode Linde: inte rasist. Lite knasig, men inte rasist. Hur är det med de judar som blev nazisternas lägervakter för att rädda sitt skinn? Kan de betraktas som nazister? Eller det faktum att nästan alla hudkrämer i Indien är whitening, gör det användarna till rasister mot sin egen hudfärg? Nej, men däremot kanhända det faktum att de besuttna i Indien ser ner lite på dem av sitt eget folk som inte behärskar engelska; anar vi rasism där? När jag lite skämtsamt, lite på allvar säger att en vit rappare inte är trovärdig, gör det mig till rasist mot min egen etnicitet?
Jag vill inte försöka svara på den här svåra frågan, men tror att jag i alla fall kan konkludera att vi alla har en skyldighet att inte underblåsa unkna föreställningar om inneboende attribut hos en ras, ett kön, en ålder etc.
onsdag 18 april 2012
Extrema antal
Ju större enhet, desto större i absoluta tal blir de små andelarna. Låter som en matematisk formel och är rätt självklar, men viktig för dagens blogg. Är denna formel den enkla förklaringen till att orimliga extremister tycks finnas i så mycket större utsträckning i till exempel USA, jämfört med Sverige? Har vi inga tokiga grupper i Sverige? Joråsurru, det har vi och antagligen i lika stor utsträckning som på andra håll. Vi har till exempel folk i Sverige som gärna skulle se ett absolut förbud mot aborter, men de är så få i absoluta nummer, att de inte får något egentligt utrymme här i Sverige. Låt oss leka med tanken att det i varje givet land finns 0,001% av befolkningen som vill förbjuda aborter helt. I Sverige skulle det motsvara 90 personer. I USA blir det 3000. I vilket sammanhang som helst kommer en enskilt samlad grupp på 3000 personer känna sig stor. De kommer på ett helt annat sätt en den på 90 anse sig ha en objektivt legitim agenda. Såvida inte motståndarna skulle kunna få alla sina anhängare att ställa sig runt extremistgruppen och visa hur många fler de är. Häng med på gubbjävligt resonemang nedan, så får vi se var vi hamnar.
Problemet med kampen mellan extremister och vanligt sunt bondförnuftsfolk (rimliga människor), är att extremisterna är så uppfyllda av sin sak, att de gör allt för den. De har bara sin lilla tokpryl de brinner för, vare sig det är extrema abortlagar, nazism, rätt till jordbuksstöd, plankning, etc, etc. De är beredda på att lägga hur mycket krut på sin sak som helst. Vi rimliga kan rimligtvis inte förväntas lägga lika mycket energi på var och varenda tokighet vi är emot. Det vore orimligt tidskrävande. Tyvärr. För det skulle gå ganska fort att stävja galenskap som till exempel Salem-marschen om varenda en av oss som ogillar företeelsen gick ut och samlades runt nazisterna. Jag menar inte att vi skulle skrika eller puckla på dem (oavsett hur lockande det än kan vara), utan bara stå där runt dem och på så sätt tydligt visa att vi som inte tycker att en viss färg, religion, supporterklubb, eller sexuell preferens avgör en människas värde, vi är 94,7 procentenheter fler än er andra sopor. Ni har fel. Det är nog bra om ni bara kryper tillbaka till varhelst ni nu kom ifrån.
Internet är härligt. Det innebär att en rimlig gubbjävel som jag får skriva av mig mina tankar och funderingar. Baksidan är att puckon lätt får en uppfattning om att det är många som delar deras puckolistiska idéer. De lurar sig själva till att tro att deras antal är relevant i absoluta nummer. Om de tänkte i procent, som Helge, skulle de se verkligheten: vi är långt fler rimliga än orimliga på det här stället (jorden). Vi kan bara inte bemöta var och varannan jubelidiot bara för att hen skriker högljutt. Vi har roligare och viktigare saker att ägna oss åt. Som att vara glada och läckra mot varandra. Men kanske måste vi då och då orka stå upp för rimligheten och gå ut och säga stop.
Skickat från min iPad
Problemet med kampen mellan extremister och vanligt sunt bondförnuftsfolk (rimliga människor), är att extremisterna är så uppfyllda av sin sak, att de gör allt för den. De har bara sin lilla tokpryl de brinner för, vare sig det är extrema abortlagar, nazism, rätt till jordbuksstöd, plankning, etc, etc. De är beredda på att lägga hur mycket krut på sin sak som helst. Vi rimliga kan rimligtvis inte förväntas lägga lika mycket energi på var och varenda tokighet vi är emot. Det vore orimligt tidskrävande. Tyvärr. För det skulle gå ganska fort att stävja galenskap som till exempel Salem-marschen om varenda en av oss som ogillar företeelsen gick ut och samlades runt nazisterna. Jag menar inte att vi skulle skrika eller puckla på dem (oavsett hur lockande det än kan vara), utan bara stå där runt dem och på så sätt tydligt visa att vi som inte tycker att en viss färg, religion, supporterklubb, eller sexuell preferens avgör en människas värde, vi är 94,7 procentenheter fler än er andra sopor. Ni har fel. Det är nog bra om ni bara kryper tillbaka till varhelst ni nu kom ifrån.
Internet är härligt. Det innebär att en rimlig gubbjävel som jag får skriva av mig mina tankar och funderingar. Baksidan är att puckon lätt får en uppfattning om att det är många som delar deras puckolistiska idéer. De lurar sig själva till att tro att deras antal är relevant i absoluta nummer. Om de tänkte i procent, som Helge, skulle de se verkligheten: vi är långt fler rimliga än orimliga på det här stället (jorden). Vi kan bara inte bemöta var och varannan jubelidiot bara för att hen skriker högljutt. Vi har roligare och viktigare saker att ägna oss åt. Som att vara glada och läckra mot varandra. Men kanske måste vi då och då orka stå upp för rimligheten och gå ut och säga stop.
Skickat från min iPad
tisdag 17 april 2012
Rasistisk manifestation
Jag har sökt med ljus och lykta sedan jag startade blogga, efter orimligheter att kommentera. Det visade sig nu att ljus och lykta var fel metod och att tidningsläsande faktiskt gav bättre utdelning än att springa runt med ett ljus och en lykta och leta. Nu har jag hittat en orimlig företeelse precis av den sort som jag går igång på. I gårdagens press kunde man nämligen läsa om hur kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth har uppretat Afrosvenskarnas riksförbund när hon "deltog i en konstinstallation med en tårta föreställande en stereotypiskt rasistiskt framställd svart kvinna. Kulturministerns roll var att hon skrattandes skar upp tårtan med början från klitoris. Afrosvenskarnas riksförbund kräver Adehlsson Liljeroths avgång för hennes deltagande i detta synnerligen smaklösa rasistiska spektakel." (http://www.afrosvenskarna.se/)
Ministern har alltså deltagit i en rasistisk manifestation. Denna typ av uttalanden är precis vad jag vänder mig emot. Först en ordentlig genomgång, så att det inte blir några missförstånd: Jag hatar rasism. Jag har sett bilden av tårtan och bilden av hur den skärs upp. Det ser hemskt ut. Tårtan är skulpterad och målad på ett helt oacceptabelt sätt enligt gamla Tintin-förlagor och Afrosvenska förbundet ska absolut få skrika högljut mot det som skett. Vi ska kanske alla skrika högljutt. Vi ska markera att detta inte är ok att under kulturflagg bete sig hur som helst. Vi ska inte måla upp färgade på detta sätt. Ministern måste ha styrka att säga ifrån när hon ställs inför galna situationer, etc, etc..... Alla på moderna museet kanske är skyldiga till otroligt bristande omdöme och ska kanske ha all skit de kan få. Så. Har ni nu förstått att jag är emot spektaklet, tårtan, skärandet och allt? Bra.
Det faktum att konstnären Makode Linde är färgad gör inget till eller från min diskussion nedan, men kan vara bra att skriva att jag är medveten om detta faktum, men att det alltså varken gör från eller till. Det är inte poängen.
Allt jag skrev ovan räcker för att påpeka ett solklart "INTE OK!!". Vi behöver inte mer. Vi behöver inte bli orimliga. Det är orimligt att kalla detta för en rasistisk manifestation. Jag tror inte ens att Afrosvenskarna på allvar tror att moderna museet är en organisation som ställer sig bakom rasism (kan finnas idioter där som är det, men organisationen är med största sannolikhet som inte rasistisk som helhet). Tilltaget med tårtan var uttalat mot kvinlig omskärelse och ingenting annat och oavsett hur mycket vi kan kasta skräp på hela spektaklet, så var det inte en rasistisk manifestation. Det kan ha varit fel, osmakligt, okänsligt och oerhört korkat. Men det var inte en rasistisk manifestation. Spara begreppet rasistisk manifestation till sverigedemokraternas möten och Salemmarcher. Genom att använda begrepp på ett orimligt sätt, så riskerar man att ta udden av dem. Det som hände på Moderna Museet var månne massidioti och fullständigt oacceptabelt. Men det var inte en rasistisk manifestation. I min värld gör det faktum att det inte var en rasistisk manifestation aktiviteterna mindre klandervärda. Att kalla det för något det inte är, riskerar dock att väcka löje kring dem som riktar kritiken istället för att ta tag i problemet i fråga.
Det är sådana här onödiga överdrifter som stör mig. Det räcker med att säga att detta var in åt helsefyr fel, för att begära ministerns avgång. Att kalla henne och eventet för rasister gör inget för att stärka upp anklagelserna. Det gör bara anklagelserna orimliga.
Ministern har alltså deltagit i en rasistisk manifestation. Denna typ av uttalanden är precis vad jag vänder mig emot. Först en ordentlig genomgång, så att det inte blir några missförstånd: Jag hatar rasism. Jag har sett bilden av tårtan och bilden av hur den skärs upp. Det ser hemskt ut. Tårtan är skulpterad och målad på ett helt oacceptabelt sätt enligt gamla Tintin-förlagor och Afrosvenska förbundet ska absolut få skrika högljut mot det som skett. Vi ska kanske alla skrika högljutt. Vi ska markera att detta inte är ok att under kulturflagg bete sig hur som helst. Vi ska inte måla upp färgade på detta sätt. Ministern måste ha styrka att säga ifrån när hon ställs inför galna situationer, etc, etc..... Alla på moderna museet kanske är skyldiga till otroligt bristande omdöme och ska kanske ha all skit de kan få. Så. Har ni nu förstått att jag är emot spektaklet, tårtan, skärandet och allt? Bra.
Det faktum att konstnären Makode Linde är färgad gör inget till eller från min diskussion nedan, men kan vara bra att skriva att jag är medveten om detta faktum, men att det alltså varken gör från eller till. Det är inte poängen.
Allt jag skrev ovan räcker för att påpeka ett solklart "INTE OK!!". Vi behöver inte mer. Vi behöver inte bli orimliga. Det är orimligt att kalla detta för en rasistisk manifestation. Jag tror inte ens att Afrosvenskarna på allvar tror att moderna museet är en organisation som ställer sig bakom rasism (kan finnas idioter där som är det, men organisationen är med största sannolikhet som inte rasistisk som helhet). Tilltaget med tårtan var uttalat mot kvinlig omskärelse och ingenting annat och oavsett hur mycket vi kan kasta skräp på hela spektaklet, så var det inte en rasistisk manifestation. Det kan ha varit fel, osmakligt, okänsligt och oerhört korkat. Men det var inte en rasistisk manifestation. Spara begreppet rasistisk manifestation till sverigedemokraternas möten och Salemmarcher. Genom att använda begrepp på ett orimligt sätt, så riskerar man att ta udden av dem. Det som hände på Moderna Museet var månne massidioti och fullständigt oacceptabelt. Men det var inte en rasistisk manifestation. I min värld gör det faktum att det inte var en rasistisk manifestation aktiviteterna mindre klandervärda. Att kalla det för något det inte är, riskerar dock att väcka löje kring dem som riktar kritiken istället för att ta tag i problemet i fråga.
Det är sådana här onödiga överdrifter som stör mig. Det räcker med att säga att detta var in åt helsefyr fel, för att begära ministerns avgång. Att kalla henne och eventet för rasister gör inget för att stärka upp anklagelserna. Det gör bara anklagelserna orimliga.
Våren
Idag förväntas man väl skriva om Breivik och rättegången mot honom, men jag ids inte riktigt. Inte för att jag tar ställning mot att ge honom uppmärksamhet eller för att jag inte följer det. Nej jag kände bara att jag ville skriva i positiv anda och det är svårt med det ämnet. Karln är besatt av något så ont att det inte går att fatta.
Positivt nu då. Det får bli lite om våren och hur alla ligger i startgroparna och bara väntar på att den ska behaga infinna sig. Vi i vår familj har köpt kol, grillen är redo. Frysburgarna är till och med inköpta! Här skulle jag kunna gnälla om att våren vägrar komma ut ur garderoben. Våren är ju senare än familjen Frey till ett slagfält, men jag ska ju hålla mig positiv, så....
Jag tycker i alla fall det är kul att se hur vi alla väntar och längtar likt en hund som snart ska få mat. Vi har liksom hört hur skålen tagits fram (solen och värmen har anats), vi viftar på svansen och har tungan ute och tittar vädjande på husse eller matte (vårhimlen som varslar om sol) för vi vet att vi ska få vår (mat). Husse tycks dock bli distraherad av ett telefonsamtal, men vi blir inte nedslagna. Vi börjar hoppa av iver på stället när han kommer tillbaka och fortsätter med matförberedelserna. Ja bara varslet om våren får oss att lysa upp och bli glada och när vi väl till slut får vår vår, så är det alldeles underbart. Håll oss dock inte i väntan allt för länge. Då kan vi bitas, dvs åka till Mallis. Jag vill nu bli nominerad till en Guldbagge eller vad bloggare nu får, i kategorin mest krystade liknelse.
Solen får oss att le. Vi må bra av att. Le. Vi tycks inte få någon sol idag heller. Gör så här: Le ändå. Leenden smittar nämligen, så le omotiverat ett par gånger i det offentliga rummet idag, så hjälper vi våren på traven. Eller i alla fall känslan som kommer med våren.
Positivt nu då. Det får bli lite om våren och hur alla ligger i startgroparna och bara väntar på att den ska behaga infinna sig. Vi i vår familj har köpt kol, grillen är redo. Frysburgarna är till och med inköpta! Här skulle jag kunna gnälla om att våren vägrar komma ut ur garderoben. Våren är ju senare än familjen Frey till ett slagfält, men jag ska ju hålla mig positiv, så....
Jag tycker i alla fall det är kul att se hur vi alla väntar och längtar likt en hund som snart ska få mat. Vi har liksom hört hur skålen tagits fram (solen och värmen har anats), vi viftar på svansen och har tungan ute och tittar vädjande på husse eller matte (vårhimlen som varslar om sol) för vi vet att vi ska få vår (mat). Husse tycks dock bli distraherad av ett telefonsamtal, men vi blir inte nedslagna. Vi börjar hoppa av iver på stället när han kommer tillbaka och fortsätter med matförberedelserna. Ja bara varslet om våren får oss att lysa upp och bli glada och när vi väl till slut får vår vår, så är det alldeles underbart. Håll oss dock inte i väntan allt för länge. Då kan vi bitas, dvs åka till Mallis. Jag vill nu bli nominerad till en Guldbagge eller vad bloggare nu får, i kategorin mest krystade liknelse.
Solen får oss att le. Vi må bra av att. Le. Vi tycks inte få någon sol idag heller. Gör så här: Le ändå. Leenden smittar nämligen, så le omotiverat ett par gånger i det offentliga rummet idag, så hjälper vi våren på traven. Eller i alla fall känslan som kommer med våren.
söndag 15 april 2012
Naivt bistånd
Ibland är det roligt att hänge sig åt naivt tänkande i en värld som ofta ter sig plågsamt cyniskt. En av mina (objektivt sett) otroligt smarta idéer är den om hur bistånd skulle kunna fungera bättre och här tänkte jag dela med mig av lite gubbjävligt "tänk om"....
Tänk om alla i-länder skulle vara villiga att bedriva bistånd helt utan egenintressen som styrda motköp och politiskt inflytande. Tänk om det enda som gällde var effektivitet, mest pang för pengen. Jag undrar vad som skulle hända om varje givarland skulle kunna koncentrera sitt bistånd istället för att sprida ut det på en massa småprojekt. Tänk om vi givarländer kunde arbeta med kamratländer och fokusera biståndet till ett enda land (kanske ett par för rikeländerna) som vi lade allt krut på ("i Nobels anda", "vapenfabrik" och andra olämpliga skämt). Vi skulle hålla vårt land i handen tills dess det kunde stå på egna ben och därefter rikta in oss på nästa kamratland. Jag tror att våra biståndspengar skulle kunna maximeras och det skulle till och med antagligen bli en sund sorts tävlan mellan givarländerna i hur bra "sitt" land utvecklas. Skolor skulle ha vänklasser, städer vänstäder..... "Malis sak är vår", ungefär. Ja, nu har ju Mali typ sommar hela tiden, men jag menade inte årstiden vår. Fasen att ni ska missuppfatta mig hela tiden.
Länderna skulle tilldelas med lottens hjälp av FN och de som inte fick något fadderland skulle bli supersura och antagligen starta krig eller åtminstone hänga läpp och titta under lugg, men det struntar vi i nu. Vi naivdrömmer ju, minns ni? Ok, jag slänger in en rimlig tanke om att en rejäl katastroffond, administrerad av FN, skulle vara bra att ha ovanpå min modell. Då har vi ett skyddsnät åt de supersurisar som står i väntrummet.
Som sagt, detta är en naiv dröm, där jag praktiskt tänker bort risk för imperiebygge och annat realpolitiskt skoj. Basera er kritik mot mig enligt den givna naiva ramen.
När jag ändå skriver om bistånd vill jag även flika in att jag är för en rejäl bisåndspeng. Vi har råd. Biståndsmotståndarna brukar prata om att vi borde lägga all kraft på att hjälpa svenskar först och till dem brukar jag ställa en stilla fråga: Varför det?Ska en för mig okänd svensk vara mer värd än en för mig okänd afrikan? Orimligt.
Tänk om alla i-länder skulle vara villiga att bedriva bistånd helt utan egenintressen som styrda motköp och politiskt inflytande. Tänk om det enda som gällde var effektivitet, mest pang för pengen. Jag undrar vad som skulle hända om varje givarland skulle kunna koncentrera sitt bistånd istället för att sprida ut det på en massa småprojekt. Tänk om vi givarländer kunde arbeta med kamratländer och fokusera biståndet till ett enda land (kanske ett par för rikeländerna) som vi lade allt krut på ("i Nobels anda", "vapenfabrik" och andra olämpliga skämt). Vi skulle hålla vårt land i handen tills dess det kunde stå på egna ben och därefter rikta in oss på nästa kamratland. Jag tror att våra biståndspengar skulle kunna maximeras och det skulle till och med antagligen bli en sund sorts tävlan mellan givarländerna i hur bra "sitt" land utvecklas. Skolor skulle ha vänklasser, städer vänstäder..... "Malis sak är vår", ungefär. Ja, nu har ju Mali typ sommar hela tiden, men jag menade inte årstiden vår. Fasen att ni ska missuppfatta mig hela tiden.
Länderna skulle tilldelas med lottens hjälp av FN och de som inte fick något fadderland skulle bli supersura och antagligen starta krig eller åtminstone hänga läpp och titta under lugg, men det struntar vi i nu. Vi naivdrömmer ju, minns ni? Ok, jag slänger in en rimlig tanke om att en rejäl katastroffond, administrerad av FN, skulle vara bra att ha ovanpå min modell. Då har vi ett skyddsnät åt de supersurisar som står i väntrummet.
Som sagt, detta är en naiv dröm, där jag praktiskt tänker bort risk för imperiebygge och annat realpolitiskt skoj. Basera er kritik mot mig enligt den givna naiva ramen.
När jag ändå skriver om bistånd vill jag även flika in att jag är för en rejäl bisåndspeng. Vi har råd. Biståndsmotståndarna brukar prata om att vi borde lägga all kraft på att hjälpa svenskar först och till dem brukar jag ställa en stilla fråga: Varför det?Ska en för mig okänd svensk vara mer värd än en för mig okänd afrikan? Orimligt.
fredag 13 april 2012
Könsroller
Den rimlige gubbjäveln avser att inte vara partipolitisk, men därmed inte sagt att det kan komma upp politiska ämnen här. Nu ska vi prata könsroller, så håll i er.
Den trogna läsaren har sett att jag använder ordet hen och att detta har retat upp somliga. Jag använder ordet hen när jag inte vet vilket kön personen jag pratar om har, istället för denne eller han/hon. Jag har anklagats för att uppmuntra tokarna som vill använda ordet för att avköna individer, dvs att benämna personer som vi vet könet på vid hen. Jag är helt emot detta användande av ordet och vill passa på att påpeka att ordet hen faktiskt skapades 1966 med avsikt att användas på just det sätt jag gör. För den som vill läsa mer så finns en artikel här
http://blog.svd.se/kultur/2012/03/08/”hen”-foreslogs-av-sprakforskare-redan-1994-–-i-Svd/
Könsneutral uppfostran, nej tack. Något har gått galet snett när jämlikhetssträvan ersätts av likhetssträvan. Det är orimligt att hävda att män och kvinnor inte besitter inneboende skillnader (jag avstår att försöka lista dem, men vi har biologiska skillnader. Till exempel kan inte kvinnor bli färgblinda och jag har fortfarande inte träffat en man som har svårt för höger och vänster. Rätta mig om jag har fel.) Målet för ett jämlikhetssträvande måste i min mening vara lika möjligheter, lika lön, lika respekt, lika värde oavsett kön, tro, sexuell läggning, ålder etc....
Skyddar vi våra barn om vi ger alla pojkar bara dockor och alla flickor bara bilar? Svaret är nej, lika lite som att vi når jämlikhet genom att se till att kvinnor helt plötsligt tjänar mer än män och lika lite som vi ska ersätta ett patriarkat med ett matriarkat för de närmsta 5000 åren, lika lite ska vi överdriva kompensationen för könsrollerna i samhället. En pendeleffekt är i min mening inte eftersträvansvärd.
Ge barnen både docka och bil. Uppmuntra den kvinnlige mekanikern och den manliga sjuksköterskan, men pracka inte på barnen reverserade könsroller i en okontrollerad exprimentlusta. Så småningom kanske vissa företeelser som vi idag kallar typiskt flickiga och pojkiga blir könsneutrala, men låt oss skapa förutsättningarna och låta tiden göra sitt.
Jag har länge sagt att ordet feminism bär en del inneboende problem. Ordet bär en genusladdning som för vissa betraktare kan indikera att det inte är ett sant jämlikt samhälle som eftersträvas och en revanchism kan utan större ansträngning anas i ordet. Vi ska inte underskatta värdet i ett ord (tänk bara på hur mitt användande av hen har retat upp folk) och vår värld är full av mansgrisar som kan skrämmas av ordet. För några år sedan försökte jag lansera ordet eqvilitism som ett alternativ till feminism. Det känns som en tydligare markering att vi strävar efter ett sant jämlikt samhälle och att kampen borde vara angelägen för alla, män som kvinnor. Ett jämlikt samhälle är bättre än ett som särskilt gynnar ett av könen. Det är jag övertygad om.
Så till sist en liten reflektion över en reklam fylld av könsfördomar som går för fullt på TV just nu. Reklamen är för TV on demand och visar en pappa som ska lägga sitt barn. Han önskar att sänggåendet ska gå fort, så han kan se matchen på TV. Jag har inte hört några högljudda protester mot denna reklam trots att den målar upp en könstypisk bild av mannen som någon som helst skulle slippa nanna sitt barn och hellre kollar på sport. Själv slipper jag gärna sporten och skulle gärna ha ett barn att nanna.
Om feministerna vill bli sedda som sanna jämställdhetskämpar, så måste de faktiskt inte bara hacka på könsstereotypa reklamer som cementerar könsroller hos kvinnor, utan även på de som förenklar män. Det vore rimligt.
Den trogna läsaren har sett att jag använder ordet hen och att detta har retat upp somliga. Jag använder ordet hen när jag inte vet vilket kön personen jag pratar om har, istället för denne eller han/hon. Jag har anklagats för att uppmuntra tokarna som vill använda ordet för att avköna individer, dvs att benämna personer som vi vet könet på vid hen. Jag är helt emot detta användande av ordet och vill passa på att påpeka att ordet hen faktiskt skapades 1966 med avsikt att användas på just det sätt jag gör. För den som vill läsa mer så finns en artikel här
http://blog.svd.se/kultur/2012/03/08/”hen”-foreslogs-av-sprakforskare-redan-1994-–-i-Svd/
Könsneutral uppfostran, nej tack. Något har gått galet snett när jämlikhetssträvan ersätts av likhetssträvan. Det är orimligt att hävda att män och kvinnor inte besitter inneboende skillnader (jag avstår att försöka lista dem, men vi har biologiska skillnader. Till exempel kan inte kvinnor bli färgblinda och jag har fortfarande inte träffat en man som har svårt för höger och vänster. Rätta mig om jag har fel.) Målet för ett jämlikhetssträvande måste i min mening vara lika möjligheter, lika lön, lika respekt, lika värde oavsett kön, tro, sexuell läggning, ålder etc....
Skyddar vi våra barn om vi ger alla pojkar bara dockor och alla flickor bara bilar? Svaret är nej, lika lite som att vi når jämlikhet genom att se till att kvinnor helt plötsligt tjänar mer än män och lika lite som vi ska ersätta ett patriarkat med ett matriarkat för de närmsta 5000 åren, lika lite ska vi överdriva kompensationen för könsrollerna i samhället. En pendeleffekt är i min mening inte eftersträvansvärd.
Ge barnen både docka och bil. Uppmuntra den kvinnlige mekanikern och den manliga sjuksköterskan, men pracka inte på barnen reverserade könsroller i en okontrollerad exprimentlusta. Så småningom kanske vissa företeelser som vi idag kallar typiskt flickiga och pojkiga blir könsneutrala, men låt oss skapa förutsättningarna och låta tiden göra sitt.
Jag har länge sagt att ordet feminism bär en del inneboende problem. Ordet bär en genusladdning som för vissa betraktare kan indikera att det inte är ett sant jämlikt samhälle som eftersträvas och en revanchism kan utan större ansträngning anas i ordet. Vi ska inte underskatta värdet i ett ord (tänk bara på hur mitt användande av hen har retat upp folk) och vår värld är full av mansgrisar som kan skrämmas av ordet. För några år sedan försökte jag lansera ordet eqvilitism som ett alternativ till feminism. Det känns som en tydligare markering att vi strävar efter ett sant jämlikt samhälle och att kampen borde vara angelägen för alla, män som kvinnor. Ett jämlikt samhälle är bättre än ett som särskilt gynnar ett av könen. Det är jag övertygad om.
Så till sist en liten reflektion över en reklam fylld av könsfördomar som går för fullt på TV just nu. Reklamen är för TV on demand och visar en pappa som ska lägga sitt barn. Han önskar att sänggåendet ska gå fort, så han kan se matchen på TV. Jag har inte hört några högljudda protester mot denna reklam trots att den målar upp en könstypisk bild av mannen som någon som helst skulle slippa nanna sitt barn och hellre kollar på sport. Själv slipper jag gärna sporten och skulle gärna ha ett barn att nanna.
Om feministerna vill bli sedda som sanna jämställdhetskämpar, så måste de faktiskt inte bara hacka på könsstereotypa reklamer som cementerar könsroller hos kvinnor, utan även på de som förenklar män. Det vore rimligt.
torsdag 12 april 2012
Om man cold och naturligtvis pizza
Jag är sjuk. Som tur är har jag förberett några inlägg som jag kan använda om jag inte orkar skriva men ändå vill hålla bloggen vid liv, så här kommer ett litet recept. Men lite orkar jag allt skriva. Jag har ju trots allt inte en man cold.
Det har gått inflation i begreppet man cold. Bara för att man är förkyld och är en man, är din förkylning inte med automatik en man cold. Nej en man cold beskriver den hemskaste nivån av förkylning, som endast män kan förfalla till. Kvinnor och män kan ha allvarliga förkylningar, men endast män man cold kan ha. Vi är helt enkelt det svagare stönet och kan bli så sjuka, att vi går i barndom och blir oförmögna att göra något överhuvud taget. Vi kan endast kommunicera medelst enklare, men för oss synnerligen tydliga läten, såsom "ooaaahhyyyysshhööööö" (ge mig avslagen cola), "mmmiiiiooooooooohhhsshh" (byt kanal. Jag är för sjuk för Desperate House Wives) och "äääääuuuuuipprööööööhhh" (ge mig odefinierbar uppmärksamhet). Men jag har alltså inte en man cold. Ännu. Men det är synd om mig ändå.
Pizza
Med rätt topping, som hemmagjord tomatsås, mozzarellaost, ruccola, champinjoner etc, så är det egentligen bara botten på pizzan som är riktigt onyttig. Nedan får ni ett recept som vi använder för att kunna njuta av pizza utan att ta en fyrdubbel dos insulin. Funkar riktigt bra faktiskt. Botten blir god, men inte krispig. Fiberhusk är ert frömjöl som idag finns i de flesta affärer i Sverige och vi använder det i mycket matlagning.
Jag hörde av en vän om botten gjord av ost och blomkål!!! Googlade och hittade, men har inte hunnit testa. Återkommer.
Det har gått inflation i begreppet man cold. Bara för att man är förkyld och är en man, är din förkylning inte med automatik en man cold. Nej en man cold beskriver den hemskaste nivån av förkylning, som endast män kan förfalla till. Kvinnor och män kan ha allvarliga förkylningar, men endast män man cold kan ha. Vi är helt enkelt det svagare stönet och kan bli så sjuka, att vi går i barndom och blir oförmögna att göra något överhuvud taget. Vi kan endast kommunicera medelst enklare, men för oss synnerligen tydliga läten, såsom "ooaaahhyyyysshhööööö" (ge mig avslagen cola), "mmmiiiiooooooooohhhsshh" (byt kanal. Jag är för sjuk för Desperate House Wives) och "äääääuuuuuipprööööööhhh" (ge mig odefinierbar uppmärksamhet). Men jag har alltså inte en man cold. Ännu. Men det är synd om mig ändå.
Pizza
Med rätt topping, som hemmagjord tomatsås, mozzarellaost, ruccola, champinjoner etc, så är det egentligen bara botten på pizzan som är riktigt onyttig. Nedan får ni ett recept som vi använder för att kunna njuta av pizza utan att ta en fyrdubbel dos insulin. Funkar riktigt bra faktiskt. Botten blir god, men inte krispig. Fiberhusk är ert frömjöl som idag finns i de flesta affärer i Sverige och vi använder det i mycket matlagning.
Jag hörde av en vän om botten gjord av ost och blomkål!!! Googlade och hittade, men har inte hunnit testa. Återkommer.
Heja och Hata
"Vi ska våldta era horor….” tror jag bestämt är en festlig supporterslagdänga som brukar höras när ett visst lag möter….. ja, vilket annat lag som helst faktiskt. Låt mig bena ut allt som är åt fanders fel med den ramsan. Och ja, vi slänger väl in att den är orimlig.
1. Vi ska våldta era horor.
2. Vi ska våldta era horor.
3. Vi ska våldta era horor……
Ja, så skulle jag kunna fortsätta i all evighet för..... vad tusan det borde räcka med att säga orden för att få vem som helst att förstå att de inte bör yttras i något som helst sammanhang, men vi kör lite mer tydliga argument, för den händelse att någon som brukar sjunga detta skulle läsa min blogg. På sätt och vis hoppas jag det, men på sätt och vis inte. Ni förstår säkert hur jag menar. Om inte, tänk lite till. Nåväl, vi vänder oss ju till dessa självutlämnande våldtäktsmän och kanske når texten fram till någon av dem.
4. Ni använder hot om våldtäkt som vad då?Skrämseltaktik får man anta. Våldtäkt används idag som ett mycket smutsigt vapen i en mängd konflikthärdar i världen med ofantligt lidande som följd. Fräscht att haka på den trenden.
5. Har ni några belägg för att ett flertal personer i den andra klacken är hallickar? Står det ett gäng på norra stå i sammetsrockar,hatt och käpp? Är en fotbollsmatch verkligen en bra marknad?
6. Är ni på riktigt inte medvetna om att föräldrar tar med sig sina barn på matcher. Jag läste på en supportersida, att texten skall tas med en nypa salt (”Så grotesk att bara dumma bönder kan tro den bokstavligt”), men barn kan nog inte helt fullt och klart förstå att det är någon sorts överdrivenhet som skall uppfattas som skämt eller hur nu grisen som sjunger ramsan hade tänkt sig.
7. Vi ska våldta era horor……
Den 9 april kom rapporter om en kvinna som blev våldtagen under en match på det aktuella lagets hemmaarena. Undrar hur det skulle kännas att under den förnedrande våldtäkten höra den fina sången skandera. Vi ska våldta era horor…..
Jag har över huvud taget väldigt svårt att förstå varför glädjen i att heja på sitt lag, att brinna för seger, automatiskt måste leda till hat mot det andra laget. Hat. Skärp er! Njut av sporten, bli till er i trasorna, ryt till när domaren dömer fel, men blanda inte in hat. Det är sport! Sport är allvarlig underhållning, det tycker jag också, men hat? Jag kan bli bedrövad en stund när det inte går bra för Sverige i EM och VM, men där får det ju räcka. Straxt går jag vidare till viktigare saker, som att dricka öl och njuta av tillvaron. Hat! Hat är till för allvarliga saker, som bönor och dill.
När jag var liten mellanstadiegrabb, för en sisådär eleventy billion år sedan, så var jag om möjligt än mer ointresserad av sport. Detta, kombinerat med att jag var en lite skitunge som alltid bar mina smarty pants stolt, ledde ofta till en del problem. Jag kommer ihåg när en annan unge gick och skanderade att Brynäs var bäst. Vad kul, sa jag. Vann de elitserien (fördet visste jag att det hette)? Nej, sa han. Men då är de ju inte bäst, sa jag och fortsatte med en utläggning att han kunde hävda att det var hans favoritlag, men att objektivt var de ju långt ifrån bäst. Det tyckte jag var rimligt. Det tyckte inte han och jag fick en smocka. Det ska tilläggas att jag antagligen inte sa objektivt, men andemeningen var sådan och en gubbjävel måste väl ha rätt att skarva historieskrivningen om än så lite?
onsdag 11 april 2012
Tror jag det!
Jag läste nu i morse en artikel i svenskan om den blåögda muslimen Anna och hur hon ofta fick frågor som ”Varför har du inte huckle?”, ”Är det inte jobbigt att aldrig gå med bara ben?” Det fick mig att tänka på huruvida det oftast när vi pratar om fördomar mot muslimer, egentligen pratar om fördomar mot religiösa personer över lag.
Hur ofta får till exempel inte en troende kristen idag försvara sig idag? Antingen är hen konstig som tror på en snubbe som gick på vattnet, tråkig för att hen inte dricker alkohol, eller pinsam när hen vill be bordsbön. Många moderata troende blir å andra sidan ofta kritiserade för att de inte lever upp till folks fördomar. Denna kritik kommer gärna av icketroende! "Mäh, du är ju inte troende! Du går ju inte i kyrkan varje dag. Du dricker ju vin. Du är ju inte ett freak!"
Många troende muslimer i Sverige röstar på Kristdemokraterna för att de i mångt och mycket delar värdegrund. Det finns mycket insikt att hämta ur den statistiken.
Till sist vill jag säga att vi måste sluta envisas med att anta att fundamentalism är något unikt för islam. Kristna fundamentalister finns och verkar i världen än idag. Terrorister i Indonesien och Pro Life extremister i USA är två av många exempel. Fundamentalism är ytterligheten av orimlighet. Det är oförmågan att tillåta andra människor leva ut sitt liv som de vill. Fundamentalisten nöjer sig inte med att blogga och diskutera utan vill tvinga folk till sitt synsätt, med våld om så krävs. Vi rimliga måste hålla emot och skrika högre. Vi måste dessutom sluta med våra egna fördomar och att automatiskt förknippa troende med galningaroch extremister. För en väldans massa människor är det rimligt att tro. Låt dem tro.
Skickat från min iPad
Hur ofta får till exempel inte en troende kristen idag försvara sig idag? Antingen är hen konstig som tror på en snubbe som gick på vattnet, tråkig för att hen inte dricker alkohol, eller pinsam när hen vill be bordsbön. Många moderata troende blir å andra sidan ofta kritiserade för att de inte lever upp till folks fördomar. Denna kritik kommer gärna av icketroende! "Mäh, du är ju inte troende! Du går ju inte i kyrkan varje dag. Du dricker ju vin. Du är ju inte ett freak!"
Många troende muslimer i Sverige röstar på Kristdemokraterna för att de i mångt och mycket delar värdegrund. Det finns mycket insikt att hämta ur den statistiken.
Till sist vill jag säga att vi måste sluta envisas med att anta att fundamentalism är något unikt för islam. Kristna fundamentalister finns och verkar i världen än idag. Terrorister i Indonesien och Pro Life extremister i USA är två av många exempel. Fundamentalism är ytterligheten av orimlighet. Det är oförmågan att tillåta andra människor leva ut sitt liv som de vill. Fundamentalisten nöjer sig inte med att blogga och diskutera utan vill tvinga folk till sitt synsätt, med våld om så krävs. Vi rimliga måste hålla emot och skrika högre. Vi måste dessutom sluta med våra egna fördomar och att automatiskt förknippa troende med galningaroch extremister. För en väldans massa människor är det rimligt att tro. Låt dem tro.
Skickat från min iPad
tisdag 10 april 2012
Om knark med mera
Jag har aldrig testat knark. Detta beror på ett antal orsaker. Det är olagligt och i industrins fotspår följer kriminalitet, död och förtryck. Det är farligt med knark och jag har aldrig vågat testa i rädslan att fastna. Jag gillar alkohol och tycker att ruset man kan få av detta räcker alldeles utmärkt. Ja det finns ett antal orsaker att inte knarka och nu kan vi lägga ytterligare en: rädslan att på krogen råka bjuda en polis på knark (bjudsnutpåkoksfobi?).
I helgen åkte en person dit för att han erbjudit en polisman som inte var i tjänst att få en lina kokain på toa. Han hade tyckt att polisen var en skön snubbe och ville väl fördjupa den fina kamratskap dr hade byggt upp vid bardisken på krogen, som ligger på Södermalm i Stockholm.
Nu blir det gubbjävligt. När tusan blev det så accepterat med kola, att man erbjuder nyvunna vänner en lina till höger och vänster? När blev det en trevlig umgängesform att avbryta barhäng och utbyta det mot pissoarsniffning?
Jag står upp mot knarket för att det är farligt, osocialt, saknar den goda smaken som öl, vin och sprit besitter, men även för att det faktiskt är olagligt och vi har ju tidigare konstaterat att det i en demokrati är rimligt att följa lagen.
Det om knark. Med mera då? Tja, för jobbigt att ändra rubriken till att endast lyda Om knark, så jag passar på att önska en härlig fyradagarsvecka, med mera.
I helgen åkte en person dit för att han erbjudit en polisman som inte var i tjänst att få en lina kokain på toa. Han hade tyckt att polisen var en skön snubbe och ville väl fördjupa den fina kamratskap dr hade byggt upp vid bardisken på krogen, som ligger på Södermalm i Stockholm.
Nu blir det gubbjävligt. När tusan blev det så accepterat med kola, att man erbjuder nyvunna vänner en lina till höger och vänster? När blev det en trevlig umgängesform att avbryta barhäng och utbyta det mot pissoarsniffning?
Jag står upp mot knarket för att det är farligt, osocialt, saknar den goda smaken som öl, vin och sprit besitter, men även för att det faktiskt är olagligt och vi har ju tidigare konstaterat att det i en demokrati är rimligt att följa lagen.
Det om knark. Med mera då? Tja, för jobbigt att ändra rubriken till att endast lyda Om knark, så jag passar på att önska en härlig fyradagarsvecka, med mera.
söndag 8 april 2012
Energitjuvar och livskvalité. Del 2
"Jag gillar att provocera" hör jag titt som tätt
från diverse människor. Varför då? undrar jag då. Jag förstår helt enkelt inte
idén med att skapa debatt för debattens skull. Dessutom debatterar eller diskuterar
inte dessa personer oftast enligt min definition av orden. De informerar, mästrar och inte allt för
sällan hånar de. En diskussion
strävar i min mening i slutändan till samförstånd. Om man märker att man har
för låsta positioner och inte kommer att kunna förstå varandra, så är vidare diskussion
meningslös och duktiga och seriösa debattörer bör kunna identifiera sådana
dödlägen och förklara diskussionen över. Provokatören, å andra sidan, kan
ibland till och med ta en ståndpunkt hen inte ens står för och driva den in
absurdum, bara för att få provocera och vinna. Kanske är det en sorts maktrush för dem, en
vilja att dominera.
När jag var yngre, hände det titt som tätt att andra pojkar ville slåss med mig, som helt saknade intresse för sagda aktivitet. Jag förstod aldrig varför dessa pojkar inte kunde slåss med varandra, istället för med mig, som inte ville slåss. Lite så känner jag för provokatören. Provocera varandra och njut av er diskussion men låt mig diskutera med personer som faktiskt vill lyssna, bearbeta, anpassa och avsluta. En provokatör ändrar inte åsikt för att möta dig, det går emot hela idén med att provocera. Jag tycker om att ändra åsikt om jag presenteras med kunskap som jag inte besatt tidigare. Jag tycker om att ändra åsikt för att jag blir äldre och klokare. Jag tycker om när man efter en diskussion har nått någonstans.
För mig är provokatören ytterligare en variant av energitjuv. Jag kan tyvärr sällan låta bli att ödsla energi på att försökte få dem att ta in en annan synvinkel under loppet av en diskussion. Detta är helt slöseri med resurser, eftersom provokatören är ute efter diskussionen, eller pajkastningen, som jag mer ser det som. Likt slagsmålspojkarna, söker provokatörer ofta upp mig och det blir ju inte mindre av den varan nu när jag bloggar.
Jag har tagit ett beslut att inte bemöta kommentarer här på bloggen, oavsett hur urbota huvudlösa de är. Min blogg är helt enkelt inte ett debattforum för mig (dock är det kul om mina läsare går i debatt här), utan min krönikesida. Diskutera gör jag gärna med mina vänner på sociala media eller irl. Jag har tillräckligt med provokatörer i mitt liv som det är. Det vore orimligt att uppmuntra ytterligare här på bloggen.
När jag var yngre, hände det titt som tätt att andra pojkar ville slåss med mig, som helt saknade intresse för sagda aktivitet. Jag förstod aldrig varför dessa pojkar inte kunde slåss med varandra, istället för med mig, som inte ville slåss. Lite så känner jag för provokatören. Provocera varandra och njut av er diskussion men låt mig diskutera med personer som faktiskt vill lyssna, bearbeta, anpassa och avsluta. En provokatör ändrar inte åsikt för att möta dig, det går emot hela idén med att provocera. Jag tycker om att ändra åsikt om jag presenteras med kunskap som jag inte besatt tidigare. Jag tycker om att ändra åsikt för att jag blir äldre och klokare. Jag tycker om när man efter en diskussion har nått någonstans.
För mig är provokatören ytterligare en variant av energitjuv. Jag kan tyvärr sällan låta bli att ödsla energi på att försökte få dem att ta in en annan synvinkel under loppet av en diskussion. Detta är helt slöseri med resurser, eftersom provokatören är ute efter diskussionen, eller pajkastningen, som jag mer ser det som. Likt slagsmålspojkarna, söker provokatörer ofta upp mig och det blir ju inte mindre av den varan nu när jag bloggar.
Jag har tagit ett beslut att inte bemöta kommentarer här på bloggen, oavsett hur urbota huvudlösa de är. Min blogg är helt enkelt inte ett debattforum för mig (dock är det kul om mina läsare går i debatt här), utan min krönikesida. Diskutera gör jag gärna med mina vänner på sociala media eller irl. Jag har tillräckligt med provokatörer i mitt liv som det är. Det vore orimligt att uppmuntra ytterligare här på bloggen.
lördag 7 april 2012
Väder
Många pratar väder i dessa dagar och jag vill inte vara sämre. Därför handlar dagens blogg om...... Ja just det: Sockerfritt godis.
Jag läste en gång i diabetesföreningens egen tidning ett inlägg av en dietist, som mitt i en massa dravel, dravlade till det något alldeles extra när hon skrev "då och då unnar jag mig lite smågodis". Om jag har några diabetiker i läsekretsen så vill jag nu en gång för alla markera: Vi kan inte "unna oss lite smågodis" Vi har diabetes! Smågodis är att betrakta som medicin de gånger (ytterst få för mig, skrev han blygsamt) vi klantar oss och får lågt blodsocker. Ja, ni ickediabetiker, ni läser rätt: socker är ibland "medicin" för oss som är allergiska mot just socker. Eller egentligen medicin mot överdosering, kan man beskriva det som. Jag skriver gärna mer om kemin och diabetes om ni så önskar. Maila mig eller skriv på kommentarerna.
Väder skulle det ju handla om. Ja jag kommer till det.
Mäh! Får då vi diabetiker aldrig äta godis? Jo, för tänk att vi får det. Det finns massor med sockerfritt godis. Tyvärr är utbudet i Sverige väldigt dåligt, men Cloetta har en bra, om än med lite väl hög sockerprocent (12% en bra ligger på 7-9%). Cavallier gör hyfsat bra och bäst i Sverige får väl deBrons sägas vara. Utanför våra gränser finns det ett bättre utbud. Största utbudet i Europa brukar man hitta i Spanien, men i Frankrike hittade vi en gång en sockerfri kräm som smakade som nutella. Mums. Faktiskt finns det ett riktigt bra Jordanskt märke också. Bäst är naturligtvis USA. Där kan man hitta jelly beans och framför allt Russell Stover choklad i alla dess former. Russell Stover spelar i en egen liga. Men då är det väl inget synd om diabetikerna, vad gäller godis i alla fall? Nja, problemet (eller fördelen ur ett viktperspektiv) med alla sockerfria sötningsmedel som finns ute (möjligt undantaget det senaste, stevia) är att mer än 1-2 rader choklad ger en viss bieffekt. Man blir gasig. Man släpper väder.
Jag läste en gång i diabetesföreningens egen tidning ett inlägg av en dietist, som mitt i en massa dravel, dravlade till det något alldeles extra när hon skrev "då och då unnar jag mig lite smågodis". Om jag har några diabetiker i läsekretsen så vill jag nu en gång för alla markera: Vi kan inte "unna oss lite smågodis" Vi har diabetes! Smågodis är att betrakta som medicin de gånger (ytterst få för mig, skrev han blygsamt) vi klantar oss och får lågt blodsocker. Ja, ni ickediabetiker, ni läser rätt: socker är ibland "medicin" för oss som är allergiska mot just socker. Eller egentligen medicin mot överdosering, kan man beskriva det som. Jag skriver gärna mer om kemin och diabetes om ni så önskar. Maila mig eller skriv på kommentarerna.
Väder skulle det ju handla om. Ja jag kommer till det.
Mäh! Får då vi diabetiker aldrig äta godis? Jo, för tänk att vi får det. Det finns massor med sockerfritt godis. Tyvärr är utbudet i Sverige väldigt dåligt, men Cloetta har en bra, om än med lite väl hög sockerprocent (12% en bra ligger på 7-9%). Cavallier gör hyfsat bra och bäst i Sverige får väl deBrons sägas vara. Utanför våra gränser finns det ett bättre utbud. Största utbudet i Europa brukar man hitta i Spanien, men i Frankrike hittade vi en gång en sockerfri kräm som smakade som nutella. Mums. Faktiskt finns det ett riktigt bra Jordanskt märke också. Bäst är naturligtvis USA. Där kan man hitta jelly beans och framför allt Russell Stover choklad i alla dess former. Russell Stover spelar i en egen liga. Men då är det väl inget synd om diabetikerna, vad gäller godis i alla fall? Nja, problemet (eller fördelen ur ett viktperspektiv) med alla sockerfria sötningsmedel som finns ute (möjligt undantaget det senaste, stevia) är att mer än 1-2 rader choklad ger en viss bieffekt. Man blir gasig. Man släpper väder.
fredag 6 april 2012
Vilsna Påskkärringar
En gubbjävel får aldrig tveka att vara oförutsägbar. Bli
därför inte allt för förvånade av att dagens inlägg inte enbart behandlar
påsken, utan även behandlar halloween. Igår var det skärtorsdag och vi hade
bunkrat upp med godis att dela ut till alla söta små påskkärringar som skulle
komma och plinga på vår dörr. Massor med godis och då pratar jag inte om
gubbstrutsgodis, som skorpor, russin och mandariner. Jag pratar inte ens om
eländigt pensionärssyrliga karameller, utan riktigt smarrigt, modernt godis. Choklad,
gumminappar och hela konkarongen.
Påsken blev riktigt viktig för mig i och med halloweens kusliga intåg i vårt land. Med ens blev jag en blåkullesupporter, en kvastbesuttnas förkämpe. Fram med fräknar och bort med spidermanmasker! Upp på barrikaderna och vifta med tekannorna! Sopa gatan med spöken och monster! Witch Power!!!
Missförstå mig rätt. Få älskar maskerader som jag och med halloween fick vi en utmärkt förevändning att leva ut våra fantasier, vare sig det är att vara en astronaut eller en slampig pumpa. Det är "bus eller godis" jag vänder mig mot. I dessa tider av barnfetma, behövde vi verkligen ytterligare en svullardag (leve lördagsgodiset!)? I dessa tider av verklig fattigdom och dragspelare, behövde vi verkligen låta barnen leka tiggare? För tiggeri är vad det är! En påskkärring ska ju åtminstone idka byteshandel och erbjuda påskkort eller pyssel i utbyte mot russinen. Förlåt, godiset. Halloweenslyngeln tigger ju bara. Nej vänta! Där finns ju även det charmiga elementet av hot också! Vi utbildar vår unga generation i den ädla konsten av beskyddarverksamhet!
Nej i vårt hus firar vi skärtorsdagen. Döm då om vår besvikelse, när ingen liten fräkenfröken dök upp idag. Vad kan ha gått fel? Har flygledartornet i blåkulla lagt om rutten? Tycker barn inte om russin längre? Har vi kvastbrist? För inte kan väl vår lapp på dörren från i november ha skrämt bort dem? Det vore ju orimligt.
Påsken blev riktigt viktig för mig i och med halloweens kusliga intåg i vårt land. Med ens blev jag en blåkullesupporter, en kvastbesuttnas förkämpe. Fram med fräknar och bort med spidermanmasker! Upp på barrikaderna och vifta med tekannorna! Sopa gatan med spöken och monster! Witch Power!!!
Missförstå mig rätt. Få älskar maskerader som jag och med halloween fick vi en utmärkt förevändning att leva ut våra fantasier, vare sig det är att vara en astronaut eller en slampig pumpa. Det är "bus eller godis" jag vänder mig mot. I dessa tider av barnfetma, behövde vi verkligen ytterligare en svullardag (leve lördagsgodiset!)? I dessa tider av verklig fattigdom och dragspelare, behövde vi verkligen låta barnen leka tiggare? För tiggeri är vad det är! En påskkärring ska ju åtminstone idka byteshandel och erbjuda påskkort eller pyssel i utbyte mot russinen. Förlåt, godiset. Halloweenslyngeln tigger ju bara. Nej vänta! Där finns ju även det charmiga elementet av hot också! Vi utbildar vår unga generation i den ädla konsten av beskyddarverksamhet!
Nej i vårt hus firar vi skärtorsdagen. Döm då om vår besvikelse, när ingen liten fräkenfröken dök upp idag. Vad kan ha gått fel? Har flygledartornet i blåkulla lagt om rutten? Tycker barn inte om russin längre? Har vi kvastbrist? För inte kan väl vår lapp på dörren från i november ha skrämt bort dem? Det vore ju orimligt.
onsdag 4 april 2012
Om cykling med mera
Nu blir det lite spännande att se om en viss person följer min blogg eller inte. Denna person skrev häromdan på sin Facebook-sida att hon hade fått böter för att hon cyklade mot rött och indikerade att hon tyckte att polisen ägnade sig åt petimetrar. En hel mängd kommentarer följde som instämde i att polisen ska ägna sig åt andra saker och att det var löjligt att hon fick böter. För att inte stöta mig med min kamrat eller någon av de andra kommentatorerna avstod jag från att kommentera, eftersom min reaktion var ganska långt ifrån deras. Nu kanske det var helt onödigt, som sagt, om det nu visar sig att de alla följer min blogg och jag riskerar härmed att tappa ett hundratal läsare. Men som min svåger brukar säga: Ingen tackar en fegis, så här kommer det: Min reaktion på kamratens uppdatering om boten för rödljuskörning var......BRA.
Naturligtvis var jag inte glad att hon fick böter, för jag vill inte att mina vänner ska behöva förlora pengar i något sammanhang (förutom om jag spelar poker med dem), men en del av mig blir tillfredställd av att polisen då och då markerar för cyklister att de/vi faktiskt är fordon och skall framföra vår cykel på ett sätt som motsvarar denna klassificering. Du är som cyklist inte en fotgängare, så vill du att jag stannar för dig vid ett övergångsställe får du (med nuvarande lagstiftning) gå av cykeln. Cyklar du mot rött, så har du framfört ett fordon mot rött och därmed gjort dig skyldig till en lagöverträdelse.
Har polisen viktigare brott att lösa? Förvisso, men med ett resonemang som gör gällande att endast grövre brott ska bekämpas, följer logiskt (även om det tänjer resonemanget till dess yttersta spets), att vi bör definiera vilket brott som är det mest allvarliga (sexuella övergrepp på barn om ni frågar mig) och sedan be polismakten strunta i alla andra, mindre allvarliga brott såsom rån, inbrott, nedskräpning, skattebrott och trafikbrott. Jag vidhåller att för ett fungerande samhälle måste polisen tillse att det finns en respekt för alla lagar, inte bara de ”allvarligaste” och då måste polisen då och då bestraffa lagöverträdelser, under vilket cykla mot rött faktiskt sorterar.
När jag för ett antal år sedan bodde i USA beklagade sig en kamrat över att hon hade fått fortkörningsböter. Jaha, sa jag. Körde du inte för fort då? Jo men, menade hon, det var ju andra som körde ännu fortare. Det spelade ingen roll hur många gånger jag försökte påpeka att hon hade överträtt lagen och därför får vara beredd på att ta ett straff. Hon ihärdade och tyckte eftersom polisen inte tog någon av dem som körde fortare än henne, borde de inte ha tagit henne. Huvudlöst resonemang.
Jag kör ibland för fort, men jag är då beredd att sammanbitet ta en eventuell bot. Jag vill inte bli påkommen och jag vill inte få böter, men som man säger over there: if you can't do the time, don't do the crime. Bryter man lagen ska man vara beredd att ta konsekvenserna. Det kan vara surt, men det är inte fel. Det är rimligt.
Naturligtvis var jag inte glad att hon fick böter, för jag vill inte att mina vänner ska behöva förlora pengar i något sammanhang (förutom om jag spelar poker med dem), men en del av mig blir tillfredställd av att polisen då och då markerar för cyklister att de/vi faktiskt är fordon och skall framföra vår cykel på ett sätt som motsvarar denna klassificering. Du är som cyklist inte en fotgängare, så vill du att jag stannar för dig vid ett övergångsställe får du (med nuvarande lagstiftning) gå av cykeln. Cyklar du mot rött, så har du framfört ett fordon mot rött och därmed gjort dig skyldig till en lagöverträdelse.
Har polisen viktigare brott att lösa? Förvisso, men med ett resonemang som gör gällande att endast grövre brott ska bekämpas, följer logiskt (även om det tänjer resonemanget till dess yttersta spets), att vi bör definiera vilket brott som är det mest allvarliga (sexuella övergrepp på barn om ni frågar mig) och sedan be polismakten strunta i alla andra, mindre allvarliga brott såsom rån, inbrott, nedskräpning, skattebrott och trafikbrott. Jag vidhåller att för ett fungerande samhälle måste polisen tillse att det finns en respekt för alla lagar, inte bara de ”allvarligaste” och då måste polisen då och då bestraffa lagöverträdelser, under vilket cykla mot rött faktiskt sorterar.
När jag för ett antal år sedan bodde i USA beklagade sig en kamrat över att hon hade fått fortkörningsböter. Jaha, sa jag. Körde du inte för fort då? Jo men, menade hon, det var ju andra som körde ännu fortare. Det spelade ingen roll hur många gånger jag försökte påpeka att hon hade överträtt lagen och därför får vara beredd på att ta ett straff. Hon ihärdade och tyckte eftersom polisen inte tog någon av dem som körde fortare än henne, borde de inte ha tagit henne. Huvudlöst resonemang.
Jag kör ibland för fort, men jag är då beredd att sammanbitet ta en eventuell bot. Jag vill inte bli påkommen och jag vill inte få böter, men som man säger over there: if you can't do the time, don't do the crime. Bryter man lagen ska man vara beredd att ta konsekvenserna. Det kan vara surt, men det är inte fel. Det är rimligt.
Ketchup
Jag hittade ett recept på ketchup i Buffé som jag har modifierat lite och delar nu med mig av det. Om ni inte har tillgång till de sötningsingredienser jag använder finns de ofta att hitta i hälsokostaffärer. Kom ihåg att inte alla sötningsmedel tål upphettning. Bi kan också ersätta sötningen i receptet med 1 dl socker, men då är det inte LCLF längre. Mina små steviapåsar jag har hemma är köpta i USA och sötningsmedlen är 10 gånger den i vanligt socker. ICA har stevia strö, men den innehåller bara 10% stevia så jag skulle vara lite försiktig med den. Ketchupen har gjort succé bland de flesta som testat den, men kan vara lite för speciell i smaken för somliga. 
tisdag 3 april 2012
Gnäll, men inte bara
En rimlig gubbjävel säger ifrån. Jag läste i tidningen om ett barn som fått hjärnskakning när en buss tvärnitat. Jag har flera gånger sagt till busschaufförer att köra lite lugnare sedan jag sett stående medresenärer fladdra runt och krampaktigt hållit i stänger för glatta livet. Oftast möts jag av förvåning men färden blir alltid mer angenäm. Tänk om någon hade sagt till busschauffören i fallet med barnet som fick hjärnskakning. Säg till och kanske blir du dagens hjälte utan att veta det. Vid bagageband på flygplatser tappar jag ofta tålamodet och informerar mina medresenärer om det förtjänstfulla i att ta ett steg bakåt tills dess att man identifierar sin väska. Min hustru är i dessa stunder inte nödvändigtvis jättebekväm och stolt. Dock är det alltid någon som viskar till mig att det där, det var bra gjort. Hjälte i det tysta, alltså. Slutligen: om man bara påpekar fel, är man bara en surgubbe. För att vara rimlig måste man även påpeka bra saker i min omgivning. Således brukar jag även berömma duktiga busschaufförer när de har framfört sitt fordon på ett för passagerarnas välbefinnande förtjänstfullt sätt. Det är rimligt och skapar leende och glädje. Då mår jag bra.
måndag 2 april 2012
sockersnäll paj
Många som inte vet så mycket om diabetes tror nog att man bara behöver tänka på att undvika socker. Tyvärr är det inte så enkelt, utan läran om blodsockerpåverkan kräver sin lille kemist. En av de största bovarna för blodsockerpåverkan är vetemjöl. En diabetiker ska hålla sig borta från vetemjöl och det är inte så svårt när man kan trixen. Mandelmjöl är väldigt snällt mot blodsockret och nedan har ni ett recept på diabetesvänlig paj.
LCHF paj
100 g kallt smör
2 ½ dl mandelmjöl
1 dl riven ost
En nypa salt
2-3 msk vatten
Blanda ihop allt utom vattnet. Tillsätt vattnet lite åt gången.
Kladda ut smeten i en pajform och förgrädda 8-10 minuter
I 200 gradig ugn.
Fyll med skinka, broccolli, purjo, eller vad ni vill ha i.
Äggstanning 1 ägg per 1 dl grädde. Riv ost över.
Grädda i 200 grader i ca 20 minuter.
söndag 1 april 2012
Lite religiöst och lite annat
Nu närmar vi oss påsk och jag tycker att det så här års är intressant att fundera på varför Jesus lät sig korsfästas, alternativt för den som inte tror, hur kristendomen tolkat korsfästelsen. Min tanke är att det var ett högeffektivt PR-trick, menat att skapa intresse kring Jesus person och hans tankar och idéer. Han lyckades rätt bra och hans köttsliga sida fick lida rätt hårt för ett budskap som kan sammanfattas på det sätt som Bill och Ted uttryckte sig i sina episka äventyr: "be excellent to each other", eller min egen version "var läckra mot varandra". Jag gör verkligen mitt bästa för att leva enligt den devisen och misslyckas som de flesta allt för ofta. Men jag försöker. Även om du inte har en altruistiskt motiverad vilja att behandla din nästa - vare sig det är din servitör, din chef, din far, din taxichaufför eller din maka - såsom du själv vill bli behandlad, så kan det ligga i ditt intresse. För tänk på att cafebiträdet du just snäste åt är den som häller upp ditt kaffe. Rimligt att vara hövlig om du inte gillar spottkaffe. Det förbluffar mig varje gång jag hör någon kräva att få extra bra service. Den som tillhandahåller service kommer ge surpellar precis så lite service som är absolut nödvändigt. Är du däremot ödmjuk, hövlig och möter din värld med ett leende kommer du ofta få erfara personal som ger dig mer av sig själva än vad situationen kräver. Du får helt enkelt den service du förtjänar. Sug på den, släng på ett leende och gå ut och smitta av dig. Var läcker mot dina medmänniskor.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)