Replik mot Tobias Swahn angående varför man blir brun

Flera av mina vänner har i dagarna länkat till den här artikeln och jag förvånas, för i mina ögon är det som skrivs i den fullständigt nonsens. 

http://nyheter24.se/debatt/777756-avhoppad-hogerextremist-ni-skapar-hatet

Tobias Swahn, avhoppad högerextremist försöker på Nyheter24 förklara för mig och andra ur den så kallade PK-maffian varför folk röstat brunt i så stor utsträckning som man gjort i valet i år. Jag är antagligen enligt Swahn en av de där totalt oförstående människorna som han pekar ut, men jag ska försöka visa att jag förstår de här mekanismerna mycket väl, till och med bättre än Tobias själv. Läser han det här kommer han antagligen upprepa vad han skriver i artikeln, nämligen att jag kan skita ner mig, eftersom jag tycker att han går i försvar mot ett oförsvarligt beteende. 

Detta är hans tes: Genom förtryck av den vita arbetaren har vi (vilka "vi" är exakt närmar sig skribenten aldrig) tvingat sagde vite arbetare till att bli rasist.

Tobias Swahn beskriver den vita arbetarklassen som bespottad (åter inte helt klart av vem, men vi får anta att han menar av alla som inte är vita arbetare). Han skriver: "Vi får varje dag höra att vi är privilegierade, otacksamma och står för allt ont i världen.""Vi är alla våldtäktsmän, eller åtminstone skyldiga till brottet för gruppen vi tillhör." Vi som spottar på detta kollektiv driver enligt Swahn denna grupp (vit, fattig arbetarklass) till extremism. Han menar att utsattheten skapar ett behov av en gemenskap, en grupptillhörighet. "Rasism riktad mot mig för att jag var vit fick mig att bli högerextrem."

Han upplever att arbetarklassen hatas och diskrimineras och exkluderas och jag vet inte vad. Hur menar han att jag ska acceptera att detta leder till en röst på de bruna? Vilken analys görs i hjärnan då? "Jag är exkluderad, så jag röstar på rasister." Vem är det som exkluderar? Det får han aldrig fram. Det är någon sorts grå massa. Om du inte ens kan definiera vem som förtrycker, då säljer du inte in idén om kollektivt ansvarsutkrävande av den vita arbetarklassen för alla våldtäkter och allt han hojtar på om speciellt övertygande. 

Nej du Tobias. Det här är kvalificerat skitsnack och dina egna ursäkter för att i efterhand rättfärdiga varför du anslöt dig till ondskan. Lägg inte det på någon annan. Även om det till äventyrs skulle finnas ett gäng dårar som faktiskt ansåg att majoriteten av fattiga vita arbetare är privilegierade våldtäktsmän som är roten till allt ont, varför skulle detta förklara att du blev rasist? Varför skulle ni (vita arbetare) bry er om dylikt nonsens? Jag blir inte kvinnohatare bara för att det finns några extremfeminister som på riktigt skuldbelägger mig bara för att jag är man. Om du väljer att ta på dig offerkofta för dem som är privilegierad utan att du själv är privilegierad, då är det din hjärna som ställer till det. Om du känner dig utpekad som våldtäktsman bara för att man pekar på att våldtäktsmän ofta är vita, då är det ditt problem. Ingen (nästan) anklagar din grupp Tobias. Du tog åt dig av något som inte fanns. 

Men här kommer min riktiga beef: Hur kan det kännas ok att bemöta att man upplever att man kallas för svin, med att rösta på svin? Nej det håller inte. Alla ursäkter och förklaringar till varför man röstar brunt är just bara ursäkter och dåliga sådana. Ingen missar idag att SD är ett rasistiskt parti och då finns det inga ursäkter som håller. SD må ha förmåga att ställa prinsesstårtor på varje pensionärs bord, rädda vargen och samtidigt fixa helt nya avsnitt av How I Met Your Mother (eller Hylands Hörna om du är en av de många pensionärer som valde SD i år). Det spelar ingen roll! Jag struntar i om du känner dig utsatt och utanför! Jag struntar i om du inte känner att någon annan för din talan!  Det ursäktar inte en röst på rasister. Om du röstar brunt, får du fasiken stå upp och skandera "ut med invandrarna"! För detta är den enda acceptabla anledningen till att rösta på SD: att du är rasist. Röstar du brunt av någon annan anledning ska du skämmas, för då är du på riktigt en korkad och historielös egoist som är beredd att ge bort vårt land till fascisterna i utbyte mot någon inbillad egen vinning. Då har du tyvärr bevisat att du är just dum i huvudet. Inte för att du är fattig arbetarklass, utan för att du röstat på fascister. 

Pappa gråter

Stackars Junior. 

Jag såg på Idoluttagningarna igår kväll (vi spelar in och tittar när vi får tid, vilket med vår nuvarande tv-tittarfrekvens innebär att det igår var dags för avsnittet från 27 augusti) och där fanns en far till en son (som faktiskt snart skulle bli 17, faktiskt) (FAKTISKT!). Fadern väntade utanför auditionrummet och sken upp som en sol när sonen kom ut med guldbiljett i hand. Just att skina som en sol var ett passande sätt att skina, eftersom uttagningen för dagen skedde i Karlstad. Fadern var så stolt. Det syntes. Hade fadern varit en gråtare, då hade han minsann gråtit när han förklarade hur stolt han var. Men han grät inte. Han är ingen gråtare. Han bor i Värmland där snus är snus och woaggarbil är raggarbil och bryllcreme är bryllkräm och dansband är.... tja, ganska plågsamma, men förvisso är de även dansband. I Värmland tänker jag mig att män är män och den typiska Värmlandsmannen gråter inte. Jag borde väl veta, då jag faktiskt varit i Värmland en gång. (Vänligen ana här att jag inte är seriös i min generalisering av Värmlandsmannen, men tillåt för sagda generalisering för ett mått av humor). Så en pappa i Värmland som just bevittnat hur sin son fått en guldbiljett i Idol grät alltså inte. Bra för honom då. Hurra för den stoiske pappan. I rullstol satt han också och kunde ha dragit någon tung grej mellan tårarna om hur han alltid hoppats på en chans för sin son. Helsefyr vad bra gråt-TV det hade blivit. Men inte. Inga tårar, ingen extreme makeover-storry. Han satt som en man, komplett ogråten och såg sin son få en guldbiljett. En far till en helt annan son såg samma sak. På TV. Denna pappa bevittnade alltså någon annans son få en guldbiljett och hur dennes far ler starkt och pålitligt. Pappan framför TVn grät som en Bagge som tappat den nyinköpta semlan. 

Förlåt Junior, men du kommer att få skämmas för mig många gånger under ditt framtida liv. Många. Det kommer att bero på en mängd olika saker, ofta baserat på min fullständiga oförmåga att hålla tyst och låta människor leva i ovetskap om mitt personliga livsöde, min story, min syn på pokeymons betydelse för idrottsrörelsens utveckling. Men ofta kommer det bero på mina tårar. "Jaha då gråter pappa igen, då", kommer du tänka mer än en gång i ditt liv.

Redan innan du fanns hade jag tämligen lätt till tårar och kunde framför allt om jag var bakfull fälla en försvarlig mängd tårar framför en fin filmsekvens. Eller i ett fint samtal med en vän en sen kväll. Eller om jag jag blev ledsen över diabetesen. Eller om det var tisdag. 

Det var före du fanns. Det var på den stoiska tiden. Innan jag blev det under av outsinlig källa till saltvatten som jag är idag. Efter din födelse finns det liksom inga stop. Det gråts till allt det gamla vanliga, men en ny kategori har tillkommit. Den tyngsta. Alla gråtsituationers moder: kategorin "barn vs. förälder". Barn dör från förälder, förälder dör ifrån barn, barn kramar förälder, förälder stolt över barn, barn säger till förälder att det älskar sagda förälder, barn fiskar med förälder, förälder tänker på barn etc, etc....

Vi är förälder och barn, du och jag. Det kommer att vara fotbollsmatcher där du gör det avgörande målet, musikuppvisningen där du "spelar" klarinett så att glasrutor riskerar att gå sönder, din första julklapp till din mamma, ditt brutna ben, din sovstund med katten Kurt. Jag kommer att vara där och så kommer även tårarna. Alltså, för att få dig att förstå hur illa det är ställt: Jag har redan suttit och tittat på dig när du "äter" gröt och börjat tjura för att du är så fin, för att jag älskar dig så. Det här har faktiskt hänt. 

Pappa gråter lätt, Junior. Kanske är pappa lite för empatisk och inkännande, kanske har pappa i ett tidigare liv varit ett regnmoln, kanske har pappa någon sjukdom (ögoninkontinens). Vad det än är, så säger jag dig här och nu att oftast är det ditt fel. Jag lägger det här på dig, min son. Du gjorde det här, i alla fall eskaleringen till den varelse som får varenda katolsk proffsgråterska att framstå som samlad och rationell. Pappa älskar dig så otroligt mycket och sätter in dig i alla de där situationerna. Det är du som dör i filmen, det är du som blir lämnad kvar, det är du som säger att du älskar pappa (visserligen uttrycker du det som "labjou", men ändå) och det är du som har den där guldbiljetten i din hand. Snälla skäms inte alltför mycket för mig, utan minns att jag gråter för att jag känner och du har fått mig att känna med en absurd intensitet. När du om några år får din guldbiljett kommer jag att hulkgråta med snorbubblor i nationell TV. Stackars Junior.  

Fasen. Lyckades nästan skriva allt ovanstående utan att böla, men bara nästan. Skämmigt. 

Mobiler i klassrummen. Trams!

Jag vet inte mycket om allt, det fick jag erfara häromdagen. Skolan vet jag tydligen inte tillräckligt om. Junior är inte ens två år, så jag får väl förlåtas min okunnighet, för okunnigheten är i detta fall fullt rimlig. Jag blev chockerad av att höra om förslaget om förbud mot mobiltelefoner i skolan. Jag häpnar, men inte för att jag ogillar förslaget, per se, utan för att jag ogillar behovet av lagen. Det är för mig fullständigt orimligt att ett sådant förbuds ska behövas!!

Eleverna är i klassrummet för att lära sig av läraren och ska inte distraheras av sina telefoner. Jag tog för givet att det var telefonfritt. Det ska inte behövas någon lag för detta utan lärarna måste ju självklart ges mandat att ta bort telefonerna. En korg i entrén, kanske ett bord med laddare? Varför är det inte så? Har eleverna verkligen sådan makt att de kan åberopa lagen när de blir tillsagda av en vuxen, sv en lärare att fokus ska ligga på läraren? Naturligtvis inte. Det är idioter till övercurlande föräldrar som ligger bakom. Ledsen medföräldrar, men ni är sopor som sabbar era barn. När Junior börjar skolan kommer jag att kräva att mobiltelefoner inte förekommer i skolbänken. Jag kommer att ha detta som min första fråga när jag väljer skola åt honom, givet att vänstern inte har lyckats med fas ett i återgången till DDR-Sverige och fråntagit mig rätten att välja skola åt mitt barn. 

Vad är det för trams som försiggår i vår skola? Elever ska naturligtvis ha rättigheter och visst inflytande, men jag anser att eleven till syvende och sist är gäst i ett rum där läraren är chef. Kontroversiellt sagt, tycker många, men rimligt som tusan, tycker jag. 

Detta meddelande skrevs på min mobiltelefon, men inte i skolbänken. Hepp!

Dagislämning

Morgonen jag fasat över är här; morgonen då logistiken krävde att jag lämnar Junior på dagis i svinottan innan jag far till arbetet. Det kommer att bli så alltsom ofta, men det dröjde alltså några veckor innan det skedde. Finis har kunnat lämna vid 9 hittills. Nu blir det första långdagen för Junior. Hans arbetsdag börjar 7 med frukost och slutar halvsex när jag hämtar igen. Finis latar sig på lyxhotell (antar jag) i Luleå. 

Hur skulle det gå? Jag är rutinmänniska till absurdum på morgonen. Det lilla underverket skulle sabba mina rutinen. Nervositeten var minst sagt stor. Hur skulle jag hinna i tid till jobbet? Hur skulle jag hinna blogga?

Jag ställde klockan på 06.20 och vaknade lite avslappnat 05.13. Jag hann således med både frukost och linsisättning och tandborstning och annat innan jag var tvungen att väcka Junior 06.30. Vi får se hur morgondagen blir. Kanske kan jag sova tills alarmet går, kanske väcker Junior mig. Kanske blir det jordbävning. En sak är säkert och det är att inget är sig likt längre. 

Hejjå Kurt, hejjå TVn, säger Junior och vi beger oss till Dagis. Hejjå kära läsare.