Varför självmord?

Jag och världen sörjer Robbin Williams. Återigen har depressionens mörka skugga skördat ett liv och vi står återigen och häpnar över att en människa kan ha så psykiskt ont, att livet inte längre är värt att leva. 

De som har fallit offer för självmördare, det vill säga dem som lämnas kvar här på jorden, har ofta en mängd obesvarade frågor. En vanligt återkommande är hur den som tagit livet av sig kunde vara så självisk. Tänkte hen inte på oss som finns kvar, vi som älskade den bortgångne, vi som ville fortsätta ha henom i vår närhet?

Svaret på frågan "tänkte du inte på oss" är ofta "det var just precis det jag gjorde". Den deprimerade har helt enkelt blivit så övertygad om sin egen uselhet, att hen är helt övertygad om att hen endast är en börda för dem omkring henom. Därför är det i den deprimerades huvud rentutav hänsynsfullt av vederbörande att ta bort sig själv ur ekvationen. 

Så galet ställer den till i huvudet, depressionen. Depressionen kan orsakas av personliga misslyckanden, ofta av ekonomisk art. Men den kan också framkallas av mobbing och utfrysning, av att ständigt få höra att man är ful och värdelös, av att en massa människor häller skit över en dagligen, kanske för att man har ett utsatt jobb. Så tänk på det; var vänliga och trevliga mot varandra, även mot surputtar. Kanske är surputten en surputte för att hen fått några skopor ovett för många just den dagen. 

Ta hand om varandra. Vi är alla ensamma här, men vi kan hjälpas åt att lyssna och göra ensamheten lite mer delad. 

Därför bloggar jag

Jag har ikväll varit ute på stan med min bror och min far för öldrickande, filosoferande och intagande av en fantastisk hamburgare på oljebaren i Stockholm. Kvällen har varit supertrevlig med både ytliga och djupare funderingar. När vi slutligen avslutade hemma hos mig kom jag och min far än en gång in på diskussionen om mitt bloggande i synnerhet och mitt generella skapande i allmänhet. Jag är ju inte bara bloggare. Jag har för all del en inkomstbringande sida av mitt liv utöver allt det kreativa, men jag driver ju likafullt en blogg, jag bråkar med troll på Twitter och har till och med vissa musikaliska ambitioner (ett par låtar på Spotify under artistnamnet "Marten" som jag önskar att Darin vilken dag som helst nu insåg vore toppen för honom). Så frågan infinner sig: Varför håller jag på?

Pappa frågade ikväll just denna obehagligt raka frågan: "Men....... Varför skriver du?" Lätt men svårt. Far läser, till skillnad från många andra i min familj inte bloggen, så det blir svårt att bara hänvisa till ett gäng texter rent generellt. Men hans fråga ska tas på allvar. Varför skriver jag?..... Vad ska jag säga? För att jag jag tycker att jag har något att säga? För att jag tror mig ha en unik förmåga att se igenom skenargument? För att jag gillar att skriva? För att jag är rädd för att inte synas? För att få bekräftelse? När min egen pappa inte intuitivt ser vitsen med mitt skrivande, har jag då något existensberättigande alls på nätet? Min pappa, som jag högaktar så, som jag anser vara så klok och så generellt bra; borde inte han vara med? Vara med och heja på?

Jo, det borde han. Jag är ledsen pappa, men nu blir det kärvt. En pappa är en pappa. Om det så vore rent trams det jag skrev, så borde min pappa åtminstone säga "fasiken, det där har ingen annan skrivit", eller "oj vad starkt du for fram i försvar för de samiska minkarna!". För så funkar det: Vi i familjen stöttar varandra. En förälder till en bloggare säger "bra skrivet" förutsatt att texten inte är helt åt helsike galen, i vilket fall föräldern säger "vad coolt att du satsar på det skrivna ordet." Man kan tänka sig att hen säger "fasen vad du måste ha jobbat med detta" om en musikproduktion, även om låten som avses framkallar rent fysiskt obehag. Det finns alltid något uppmuntrande att säga. Vi står ut med bristfälliga sång- och dansuppvisningar av våra ungar. Vi äter den oätliga kakan, för den bakades av moster Kerstin och vi lyssnar på kusin Torstens klarinettsolo och hejar på, för ingen annan tog upp klarinetten, dansade, eller producerade en låt.

Pappas fråga: Varför skriver jag? Det är en inte helt lätt fråga och det är omöjligt för mig att svara utan att brista en aning i blygsamhet. Jag skriver för att jag tror att mina tankar är intressanta för många, för att jag anses rimlig av många. Jag anses som sansad och modererande av människor som jag i min tur betraktar som intellektuella giganter. Jag räknar mina läsare i hundratal och tusental, men det är erkännandet från de vissa som väger tyngst. Kanske är det dessa smarthuvudens erkännanden som förmår mig att kämpa på. Kanske. 

En bra dag

Om någon skulle bett mig beskriva en härlig dag, den perfekta dagen, drömdagen, så tror jag inte att den som nu snart övergår i kväll hade kvalat in. Men jag är så fantastiskt tillfreds, att jag bara måste skriva av mig om den här dagen. Den här texten är alltså för mig, men om du får ut lite myskänsla av att läsa den, allt så mycket bättre. Häng gärna med i en gubbes reflektioner där han sitter och myser med en kopp kaffe. 

Klockan 05.50 väcktes jag av Junior och det kanske inte låter som en idealstart på dagen, men efter blöjbyte får man krypa ner i hans gästsäng och mysa tillsammans under vällingen. Den här morgonen somnade han dessutom om, varvid jag inte ville vara sämre. Så sov vi gubbe och son tillsammans tills klockan blev 07.20, när det var dags för morgonbestyr. 

Före frukost monterade jag grind i dörrhålet till altanen eftersom jag såg att det skulle bli en dag värd att hålla dörren öppen för. Solen stod som spön i både backar och slätmark och återigen irriterades jag av att solskenet än en gång exponerade hur absurt smutsiga fönster vi har. Eftersom solen inte såg ut att ha en tanke på att ge sig, fortsatte jag att chockera mig själv med handlingskraft och gick sta och rengjorde fönstren, något jag faktiskt aldrig gjort förut. Var ju lätt, ju. 

Junior saknar all form av självbevarelsedrift. Somliga säger att det är normalt för en 16-månaderspojke, men jag är skeptisk. Kan det verkligen vara normalt att totalt spotta gravitationen i ansiktet och utmana henne (känner att gravitationen är en kvinnlig kraft) gång på gång? Inte mycket av det han företar sig ter sig normalt i mina ögon. Galning, snarare än normal. Nåväl, han har bland annat för vana att kuta rakt ut på gatan om man lämnar honom utan uppsikt om så endast bara för femton minuter, en kvart (mamma, jag SKOJAR). Detta ställer till bekymmer för fadern (eder gubbjävel) och modern (Finis formerly Flodis) när de vill sitta och ta en pilsner eller påta i landet (ni får göra era egna spekulationer på vad som avser vem). Därför har det beslutats att staket ska byggas. Just med tanke på att Junior inte vill hålla sig från gatan (själva orsaken till staketbehovet, ju) hyste jag inga stora förhoppningar om att få något gjort när vi gick ut på tomten efter frukost, men just idag var han perfekt. Han höll sig inom synhåll och borta från gatan. Staketbyggande blev av och inget gick snett (alltså en och annan stolpe blev väl lite sned, men det är så jag jobbar. Ingen skar av sig någon tumme eller stortå, det är det jag menar med "inget gick snett").

Efter Juniors förmiddagstupplur och en stadig lunch för honom och en banan för mig blev det löpning medelst löpvagn. Påhejad av en superglad Junior och med vädret som extra draghjälp blev det den bästa rundan på länge, efter några veckors motighet i löpningen. 

Därefter fortsatte vi med staketbygge fram tills dess att grannen kom över på en spontanöl i solen. Junior fortsatte att vara extra perfekt och hoppade upp i grannens knä. 

Eftersom jag inte åt någon lunch att tala om kunde jag äta middag samtidigt som Junior, bara det mysigt med fin konversation och diverse matspillande i ungefär lika kvantiteter från oss båda. Därefter badade det strålande barnet innan nattning som enligt vanlig ordning skedde utan knussel. 

Så där "enkelt" kan receptet på en perfekt dag vara: sol, energi som inte tycks kunna ta slut, pyssel med projekt, samt en son som är på sitt allra mest fantastiska humör. Pris ske Gud, eller Janne Loffe Karlsson om ni hellre vill tro på honom. Just det, jag vann 90 kronor på en Trisslott som låg i mitt påskägg igår också. Hepp!

Men Finis då? Var fanns hon i allt det här perfekta? Jo hon åkte till Kanarieöarna igår morse och en dag ifrån varandra ibland är ganska härligt, så man får längta lite. En dag räcker bra, inte längre. Just en dag blev det den här gången, så som grädde på moset (eller ketchup på bearnaisen, som jag föredrar) kommer hon hem om ett par timmar och fulländar min dag. Imorgon är vi båda lediga, så vi har tid att mysa. Proseccon är på kylning, huset är rent och jag ska gå och tvätta bort dagens alla bestyr, så det ska nog bli en perfekt avslutning på en perfekt dag också. Tack för att ni läste, kära  vänner. 

Österbottniska serviceupplevelser del jag vet inte. Juldagbok, typ. Eller nåt sånt. Och ett recept på sockerfritt julgodis

21 december 

Så långt levererar Österbotten. Svärmor bad förtjänstfullt om ursäkt för att kaffet inte var färdigbryggt när jag steg upp. Dålig service kompenserades här alltså med god sjukdomsinsikt och en vilja att arbeta med problemet. Föredömligt. Vi har varit och hämtat mat igår på Korv-Bertils eller vad det är jag har kallat underverkskiosken i tidigare inlägg. Där skulle de kunna vara hur otrevliga de vill för maten levererar alltid. De är dock oftast riktigt trevliga, om än inte sprudlande av glädje. Vi avnjöt kalasmåltiden hos min svägerska, där vi blev fint uppassade med kaffe på maten. Junior blev väl omhändertagen av Finis systerbarnbarn. That's right folks, Finis är farmorssyster. Det är dock inte något vi pratar om. 

Skulle ovanstående vara något vi pratade om, kunde jag berätta att jag länge innan Finis systersondotter föddes, denna underbara lilla trollunge som vi kan kalla Basmati, länge gick och drygade mig likt en liten skolgårdsskitunge. "Du ska bli farmors syster, du ska bli farmors syster", skanderade jag. Finis bet ihop och såg ut att försöka påminna sig om att hon faktiskt älskade mig även om det inte alltid var eller är så särdeles lätt att komma på varför. Så en vacker sommardag när vi var på landet fick jag beskedet att Basmati var född. "Grattis" sa Finis. "Du är nu farmors systers gubbe. Sug på den!" Hon är ondskefull, Finis. 

Så var denna dag. Vi blev även bjudna på trevlig fika hos en kusin. Ja, servicen i stugorna i Österbotten lämnar inget att önska. Smarrigt kaffe och alltid en massa kakor och bullar. Leenden får man också på köpet. 

22 december

Vistelsen fortsätter att bjuda på bra service i stugorna. Vi har träffat ett tvillingpar på 7 månader och en filur som inte kommit ur mammas mage ännu. De förstnämnda är superfina och den sistnämnde förtjänstfullt tyst. Barnens diverse föräldrar och morföräldrar var trevliga även de.  

Jag kan för övrigt meddela att jag gjort supersmarriga julgodisar enligt följande recept:

3 dl mandelflarn

1 msk limesest (rivet skal av en lime)

3 dl kokosflingor

250 gram smält vitchoklad utan socker

Rör ihop, klicka ut i små klickar på bakplåtspapper. Låt stelna ett par timmar. Klart. Hepp!

Hur går det för mitt barn och hans språkutveckling då? Jo idag kan vi med glädje konstatera att Junior 1. Vet vad ordet bajs betyder och därför 2. således kan svara tillfredställande på frågan vad han har i blöjan och 3. vet att hans mor och far kiknar av skratt när han efter en pilimarisk paus liksom suger på bokstaven B innan han med stor entusiasm och stolthet (över ord såväl som produktion) förlöser ordet mmmMMBAAAAAJ, varvid hans föräldrar till sin stora skam och i en fullständig brist på konsekvensanalys brister ut i apgarv. Finis har länge påstått att jag vid pass 40 borde ha kommit ur bajsåldern, men har nu alltså även hon upptäckt hur otroligt roligt ordet bajs är. If you cannot beat them, join them. Välkommen, kära hustru och tack för att du valde att ansluta dig till bajssidan istället för att slå mig. 

Nu kära läsare, vill jag att ni högt och tydligt förkunnar hur en korv som tillhör Emiratet Dubai bör benämnas. Tack och förlåt. 

23 december

Idag var vi som vi brukar när vi är i Finland och hälsade på Finis farbror här i Nykors. Han suckade i många år att han inte hade några barnbarn. Det var ett sådant gnäll, att hans fyra barn till slut hade familjemöte och beslutade att sätta igång produktionen. Och som de gjorde det! Huset fylls nu i jul av 7 barn under 5 års ålder och ytterligare ett väntar i en av sällskapets magar på att födas vilken sekund som helst. Barnen talar omvartannat svenska, engelska och spanska och de gör det gärna, ofta och oftast inte medelst viskningar. Vi kände alltså att farbror med hustru hade det lite för lugnt och fyllde på med oss själva och Junior för några timmar. Omtanke. Att vistas i detta hus när det är fyllt till bredden är förvisso till viss liten del en aning ansträngande för örat, men mest är det helt underbart. Det är en sådan enorm kärlek och glädje i atmosfären där, att jag alltid blir alldeles lycklig i hela kroppen efter ett besök. Tack, kära ni för att vi alltid känner oss så välkomna trots att huset är minst sagt fullt! Som mos på laxen, tårta på toffeln och korv på aladåben fick jag dessutom tillfälle att till den gravida i skaran dela med mig av mina godisar som jag gjort (se ovan). Hon har tillfälligt sockerförbud på grund av förhöjt blodsocker under graviditeten, så jag kunde dela med mig av lite tips och godis. Dela, det är jul, det. 

24 december

God jul kära läsare!

 

För många julklappar

Det är onsdag och jag tänkte skriva en rad eller två om julklappar. Jag tror att min generation har lite extra svårt med det här att hantera julklapparna. Vi växte upp i en tid då många pryttlar fortfarande var rasande dyra. En radiostyrd bil kostade en halv månadslön och en stereo en hel. När jag var barn vet jag att mitt rekord för antal julklappar var tretton (ja, likt tjockisen i Harry Potter räknade jag, mycket sympatiskt, jag vet). Jag minns gången jag fick en stereo, min dyraste julklapp någonsin, men jag minns även gången jag fick en egen oboymugg av min syster, eller en Bennettonskjorta av min moster. Bennetton var ett märke vi inte hade råd med i vardagen, så just den skjortan etsade sig fast. Men jag fick ofta kläder i jul. Vi kunde helt enkelt inte köpa alla kläder jag ville ha. 

Idag är det för mig och många svenskar få saker som är för dyra för att inte köpas direkt när det upplevda behovet infinner sig. Dels för att vi lever i ett välstånd som vi inte hade kommit upp till på 80-talet, men även för att produkter som förr var dyra numera är väldigt billiga. En DVD-spelare kan man få för 299 kronor och en radiostyrd bil för 99. Det finns få saker som är så där extra dyra, att föräldrarna har vett och lust att vänta med införskaffandes till jul och födelsedag. Detta medför att vi gärna försöker kompensera med kvantitet. Vi stjälper över en hel hög med klappar på varandra (jag har gjort just detta mot/för min hustru) för att det ska kännas lyxigt nog. 

Jag har sett mina syskonbarn gråta över att de efter femtioelva julklappar fortfarande har fler att öppna. Jag har sett barn kasta sig över nästa klapp utan att registrera vad som fanns i det förra paketet. Jag gillar inte det här och vi får se om jag lyckas bättre själv. 

Junior saknar inget materiellt i sitt liv. Visst ska han få klappar, men det kommer förhoppningsvis inte bli för många. Jag hoppas på att få honom att uppfatta julen som något mer än klappar. 

Många välgörenhetsorganisationer har fått gåvor av oss i år och mina gudbarn (tre av de fyra är för unga för att läsa detta) får gosedjur från barncancerfonden. Det, kära vänner, känns för mig som gåvor som omfamnar hela julen, både den materialistiska sidan och den där med kärleksbudskapet. 

Trevlig onsdag. 

Så här undviker du julstressen

"Tindra med ögonen, ungjävel. Det är jul!" "Men vafaan, jag sa ju till dig att ta med aladdinasken." "Vad fasen gör amaryllisen i mitt vardagsrum? Mitt bland julkrubban! Det fanns väl för tusan ingen amaryllis i stallet hos lille, lille Jesusbarnet? Va?!" Julstress. Jag vill ställa en enkel fråga: Varför? Här kommer en fråga till, helt utan extra avgift: För vems skull stressar du? Håll i dig stressis, för nu blir det gubbjävlig uppläxning medelst utbildning i julefridsfinnande. 

Redan nu i november ser man på stadens gator och i köpcentrum människor med panik i blick. De tycks bära en planet av ångest på sina axlar (liknelse stulen från världens kanske uslaste ursäkt för film) när de tänker på hur de ska hinna med klappar till alla, hur de ska hinna med att sylta alla grisfötter som mest ligger och skräpar, samt hur de ska få logistiken att fungera runt julafton. De tänker på allt detta i ett enda svep, samtidigt som de oroar sig för att farmor Agda ska förstöra julstämningen ännu en gång genom att säga till barnen för sjunde året i rad; att detta troligtvis är hennes sista jul med dem. För att inte tala om hur stressigt det är att julpynta, baka pepparkakshus, glasera äpplen (som vi ju alla gör) och hur ska man nu hinna med att fylla strumporna till barnen. 

Mitt enkla tips: Lägg av! Om du inte kan slappna av och njuta av julen, då bör du skala ner den tills dess att du kan njuta och dessutom kanske - hör och häpna - hinna sända en kort tanke till lilla parveln Jesus. Du glömde kanske det i stressen, att vi firar födseln av Jesus Kristus? Du kanske glömde kärleksbudskapet när du tacklar dina medmänniskor i jakt på så många julklappar som möjligt?

Jag är ett skilsmässobarn. Jag har slussats runt jul efter jul. Det har varit mammajul, pappajul, mormorjul, nyfamiljskusinjul etc, etc. Jag har dessutom alltid siktat på att köpa en hel skvadrös klappar till diverse syskon och kusiner. Jag har kuskat runt och jag har jagat julklappar, men aldrig låtit stressen ta över på bekostnad av min kärlek till julmånaden. Idag som vuxen (om vi använder begreppet ytterst liberalt) stoltserar jag med ett till absurdum julpyntat hus (tänk Disney på speed kokain), jag har familj i Finland som ska firas med, jag tampas med all den spänning som följer med beslutet att ha ett träd inomhus med två katter och en ettåring i huset. Fortfarande inte stressad. Jag har aldrig, aldrig, aldrig känt mig så stressad över julen, att jag sett den som en börda. 

Vad är mitt trick? Jag älskar julen, jag älskar alla dess moment, inte bara tiden från 15.00 på julafton och fram tills morfar somnar efter middagen, utan hela julen, hela julmånaden. Jag ser dessutom till att fokusera på en sak i taget och undviker därmed att bli överväldigad av alla moment som faktiskt kommer med högtiden. För det är klart att det är mycket att göra, men låt det vara mysigt att pynta, tänk inte bara på resultatet. Vi kör glögg, musik och mys när vi pyntar. Tänk inte på att bli färdig med julklapparna, utan fokusera på att strosa runt. Hittar du inget? Verkligen? Så viktigt är det faktiskt inte att hitta den perfekta gåvan. Köp en flaska vin, en slips, en bok, ett lego, en Barbie, en sminkkurs, eller en penna. Det ska ändå inte handla om att få paket, det ska handla om kärlek, att vara med familjen och kanske tänka en sväng på Jesus och på omtanke om våra medmänniskor. Och naturligtvis om Kalle Anka, jag är inte hur flummig som helst. 

Låt Jesus och Karl Bertil Jonsson få inspirera er till en välsignad och fridfull jul och då inte bara den 24 december, utan låt hela julmånadens många ljus leda er in i mysets förtrollade värld. Släpp in glädjen och mota bort stressen. Det här ska vara kul, för tusan! Ditt jobb är inte att stressa och sätta dig själv i andra rummet för att skapa julstämning för alla andra kring dig. Det handlar om dig! DU måste njuta för att du ska kunna skapa stämning! Släpp din prestationsångest och gå ner på mikronivå. Sprid glädje och frid utifrån dig själv. Du kan inte fejka det, så försök inte. 

Om du inte kan slappna av och njuta både hos svärmor och hos farfar om du ska klämma in dem båda på julafton, tacka nej, gör om. Du gör varken dig själv eller dem runt omkring dig en tjänst genom att stå och kolla på klockan och tänka på det dåliga väglaget. Tro mig, du kan inte fejka frid och mys. De omkring dig märker att du är stressad och du riskerar att sabba det mys du jobbar så hårt för att skapa. 

Ett allvarsord mitt i svadan: Den som faktiskt har all rätt att känna sig stressad över julen, det är hen som inte har någon att fira med. Till dig säger jag att jag hoppas att jag någon dag blir en tillräckligt stor människa att bjuda in dig i mitt hem, men jag är inte där ännu. Förlåt. 

Tillbaka till gubbsvadan: En bra plats att börja operation "tagga ner i jul" är där vi började denna text; i köpcentrat och på stadens gator. Kläm dit ett leende, gå lite långsammare och säg "ursäkta mig" när du stöter in i någon ("oj" är inte ett acceptabelt substitut för en ursäkt), oavsett vems fel det är. Sätt dig ner med en mugg glögg, lek med ditt barn och le, le, le.

En riktigt god, fröjdeful julmånad önskar er gubbe er alla!

80% pappaledig. Ledig var ordet, sa Bull.

80% pappaledighet. Nu går jag till arbetet ytterligare en onsdag efter ytterligare sex dagars pappaledighet. Jo det ska heta ledighet, anser jag. Det är jobbigt att vara heltidsförälder (exakt hur jobbigt återkommer jag till), men i alla fall för mig, så är mina sex dagar av pappis i veckan att betrakta som just lediga. Man är fri att fara vart man känner för över dagen/dagarna, man får tupplura om barnet beslutar sig för att dagsova, man får röra på sig en hel massa i form av promenader, snabba räddalivetutfall, påklädningsbrottningsmatcher, diverse bärapåbarnetupplevelser och så vidare. Denna fysiska motion är inte att förakta. Jag har tappat ca tre kilo på tio dagar och att ha hand om Junior är så fysiskt ansträngande, att jag har fått minska mina insulindoser från 9-10 enheter per måltid till 2-4 (experimenterar fortfarande lite med doserna). Än så länge har jag inte hittat balansen riktigt, varför 1,5- timmarspromenaden igår kostade en banan, två clementiner, en kitkat, två teskedar socker och en halv påse gott och blandat. Min diabetesläkare, som jag träffade igår, var inte helt imponerad, kan man säga (så det säger vi).

Det är idag alltså andra gången under min 42 veckor långa ledighet som jag går in för en dags arbete. Förra onsdagen var superstressig, så vi får se hur dagen blir. Jag har en del projekt som ska slutföras och min ersättare har fortfarande en del kvar att lära. Jag räknar med att mina onsdagar kommer att bli lugnare och lugnare och till slut kommer jag inte att behövas alls. Jag framhåller dock att mitt system med en dags jobb i veckan har en massa fördelar i form av kontinuitet, upplärning och för mig personligen, att komma till vuxenvärlden en gång i veckan. 

Det blev inte så mycket om själva pappaskapet idag, men Junior tog fem till sju steg flera gånger igår, vilket väl måste räknas som att han nu går. Han kastar boll som ett bollgeni och vet att man inte slår på tangentbordet på pianot. Geni. 

Fler historier från bajslandet lär följa. Nu ska jag till jobbet. Hepp!

Rättvisefanatism

Jag gick omkring som man gör och funderade på det här med begreppet rättvisa och att det kan betyda så olika för olika människor. Jag förundrad över hur absolut rättvisa är eftersträvansvärt för somliga. 

Till exempel kämpar många föräldrar eller morbröder eller farföräldrar som djur för att syskon, nevöer, eller barnbarn av olika sorter ska få lika mycket jämt och ständigt. Vi tar julen som ett exempel. Om Kalle får en docka, måste även Lisa, Olle och Rajesh få varsin docka. Jag frågar: varför? För att det är rättvist, svarar en här icke namngiven bloggskrivarmoder. Jo, men om vi tänker oss att gåvogivaren har råd med endast en docka, är det då bättre att ingen får någon docka, eller kan kanske Kalle få en den här gången? Eller om de andra inte är roade av dyra dockor, utan gillar svinbilliga Pokemonkort (Pokemon är väl hopplöst ute nu och således billiga, antar jag. Om inte, låt det passera, vi pratar principer här, vi leker inte "the price is right"), ska vi då känna oss tvungna att köpa 347 pokemonkort för att Olles julklapp ska vara lika uppskattad som Kalles? Naturligtvis inte!

Just detta, att basera en gåvas värde i dess kostnad är för mig fullständigt absurt och stör mig extra mycket i rättvisefanatismen. (Jag kommer för övrigt att skriva mer om det här med dyra och för många julklappar senare i år, men nu håller vi oss till det här med vansinnesrättvisa.) Jag förstår att man som förälder och moster vill försöka ge lika, men jag tycker helt enkelt inte att det är en självklarhet eller viktigt. Springer jag på något som jag vet skulle göra mitt syskonbarn Lisa, måste jag kunna köpa det spontant och ge henne utan att behöva leta kompensationsgåvor till övriga syskonbarn. Så tycker jag. 

Sedan har vi det här oskicket att ge syskon presenter när någon fyller år. Gränslöst curlande är vad det är! Det är väl jättenyttigt att lära barn att 1. världen kretsar inte bara kring dig utan nu var det din brors dag och 2. bli glad för andras skull. Dessa punkter är båda bra byggstenar för den goda människan. 

Så till den givna kritiken: Vad begriper du, gubbe? Ja, vi har "bara" ett barn och avser inte gå igenom vad vi var tvungna att gå igenom för att välsignas med Junior ännu en gång. Jag vet alltså inte vad det innebär att vara tvåbarnsförälder och kommer med största sannolikhet aldrig veta det. Jag förbehåller mig dock rätten att ha principer. Än så länge har vi inte tullat på våra övriga  föresatser vad gäller barnuppfostran vad anbekommer Junior, så jag tror faktiskt att vi även i detta fall skulle vidhålla principen, i den händelse att vi skulle sikta på (förutsäg alltså inte att vi ens skulle vilja ha fler barn) och lyckas med att bli fler. Så det så!

Varför bloggar man?

Hur känns det då att blogga flera gånger i veckan och blotta en massa känslor och åsikter för alla och envar som vill läsa? Jo tackar som frågar,  det är oftast kul och det är ofta förlösande att få skriva loss som en vetvilling. Jag får skriva av mig, som nu när jag skriver av mig om hur det är att blogga och skriva av sig. Oftast älskar jag det. När jag får till en formulering som ligger fint i munnen/huvudet eller när jag knyter ihop ett resonemang på ett spänstigt sätt, då är det skönt att skriva. Det är  också spännande att se hur stor spridning en text får och läsa vänners glada reaktioner och fina kommentarer på min privata Facebooksida. Det är naturligtvis också läskigt att kasta ur sig åsikter till allas beskådan och inte helt sällan få dem bespottade i kommentatorsfältet.

Vad skulle du önska för bloggen om du fick, käre gubbjävel? Återingen tack för frågan. Det skulle väl vara fler kommentarer på själva bloggen, om jag nu fick önska något. Som det är nu, så är det oftast någon random person som råkat snubbla in på bloggen för första gången efter en googling på en viss fråga som kommenterar kite spydigt och det är förvisso ofta lite roligt, men ofta kan jag önska att fler skulle ge sig in i debatten. Jag känner ofta att jag egentligen vill gå vidare till nästa ämne och lämna det förra helt därhän och det skulle vara lättare om andra läsare tog en önskad debatt istället för att jag gör det. Det är vad jag önskar, nu när jag fick önska, men jag förstår att det är en ganska orimlig dröm och önskan, men frågan ställdes ju. Jag inser naturligtvis att läsare kan ha en massa frågor på något jag skrivit, men bloggen är mitt utlopp, inte mitt diskussionsforum (det får gärna vara ditt diskussionsforum dock). Samtidigt vill jag inte stänga ner kommentatorsfältet för ibland blir det ju hur härligt som helst, som till exempel efter inlägget om österbottniska serviceupplevelser. (http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se/2013/07/osterbottniska-serviceupplevelser-del-i.html?m=1)

Jag vill upprepa att mitt bloggskrivande är mitt sätt att publicera mig, inte en arena för debatt med mig (gärna mellan läsare dock som sagt). Till debatt har jag gubbens Twitter och min privata Facebook. På bloggen sätter jag agendan, jag skriver det jag känner för att skriva om och om någon vill utveckla resonemang till att gå över till angränsande områden kan det mycket väl hända att jag inte är intresserad. Så kan det naturligtvis vara på Facebook också, men då rör det sig oftast om vänner som tidigare visat uppskattning och som inte helt plötsligt ger sig på ett enskilt inlägg. Oftast, alltså. Ibland dyker det upp någon angripare  även där som aldrig indikerat att de läser och uppskattar bloggen. Det är minst lika tråkigt som när den okände snubblar in på bloggen och skäller, om inte värre, men jag kan ju alltid avfrienda. 

Så förlåt Mario, att jag inte går i mer polemik än vad jag hittills gjort i föregående inlägg. Det är jag som bestämmer vad bloggen handlar om och gårdagens handlade inte om att ställa olika skadeståndsnivåer mot varandra. Jag har sagt min grej och går vidare till att säga dagens grej. Dagens grej är som så ofta: Kom ihåg att le mot en främling idag. Vi behöver uppmuntran och mänsklig kontakt för att bygga det goda samhället. 

Lurig ettiketsfråga

Vett och etikett roade mig mycket när jag växte upp. Alltså inte som barn, utan när jag växte upp på riktigt, det vill säga under mina universitetsår. Växte upp? Jo, nog fans det många tillfällen under de där åren då man gick i barndom totalt, men det var trots allt den period då jag formades till mitt vuxna jag, så jag anser att "växte upp" är en adekvat beskrivning. 

Etikett. Jag tyckte och tycker att det är roligt att kunna de gamla reglerna för hur man uppför sig i olika sociala situationer. Det är också viktigt att veta när de gamla reglerna inte riktigt passar in i ett modernt sammanhang och vilka regler som är helt hopplöst förlegade. Så småningom kanske traditioner som att dra ut stolen för sin bordsdam eller ens idén om att idealet för en dukning är varannan herre varannan dam dör ut, men än finns det många uppförandekoder som håller för hur man gör succé på den fina middagen. 

Men nya tider kräver nya etikettsregler, beteendekoder och samhällskontrakt. DNs Magdalena Ribbing gör sitt bästa att extrapolera från gamla regler och skapa trovärdiga tronföljare till dessa, men ett modernt problem som jag söker ett samhällskontrakt på är "vad göra när samtal bryts?"

I en era av mobiltelefoner som tidigt var opålitliga och nu internetbaserade gratislösningar händer det alltför ofta att ett samtal bryts. Därpå försöker båda parter ringa upp, med upptaget för båda som resultat. Alternativt avvaktar båda parter en stund, bestämmer sig för att den andre förväntar sig den nu avhängda samtalspartnern ska ta återuppringningsinitiativ med samma resultat som i första scenariot. 

Detta retar gallfeber på mig och nu kräver jag ett beslut på riksdagsnivå. Det vore rimligt om Reinfeldt och Borg kunde reda ordning i detta, såsom man rett ordning i statsfinanserna. Tills dess att så sker föreslår jag att vi börjar på gräsrotsnivå: Vid samtalsavbrott är det den part som initierade samtalet som har till skyldighet att åter ringa upp. Den andre väntar snällt och tålmodigt. Slut. Frågor?

Skohorn i etikettdebatten

Nog har vi väl alla minst en udda hang up som är lite konstigt att vi går igång på? En sådan där grej som vi vet att det är fullständigt orimligt att vi blir irriterade över, men som vi inte kan låta bli att morra över i smyg. Här är min.

Jag har många gånger reflekterat över att jag inte bara blir lite förvånad utan rent av smått irriterad när ett hem jag gästar inte erbjuder ett bra och väl tillgängligt skohorn när jag ska bege mig därifrån. Vad tusan! Vi bor inte i USA! Vi kräver av våra gäster att skor skall avtagas vid inträde i vår boning, då får vi väl ändå ha hyfsen att erbjuda adekvat verktyg för återpåsättning av sagda sko?!

Ungefär så låter det i mitt huvud när jag får ett "nej tyvärr" på frågan om skohorn finns att tillgå.  Utåt är jag lugn, men inom mig rasar jag. Jag vidhåller faktiskt att det är rimligt att man tillhandahåller skohorn i hallen, men min inre eruption av känslor är naturligtvis fullständigt oproportionerlig. 

Nu fick du dig min neuros till livs. Vad lider du av för knasig hang up? Jag vet att det är värdosvårt att kommentera på bloggen via telefon, men du som läser på en dator, skriv in ditt knas, så får vi ett helt eget Krister i P3. 

Här är jag

Kära, öppna dagbok. Dag ett av vad som ska vara fem dagars gräsänklingsskap har passerat. Det känns klichéartat att konstatera att gårdagen ägnades åt traditionellt manliga saker som däckbyte, bilservice och besök både på Biltema och Mekonomen. Det ska dock framhållas att det oftast är Finis som tar hand om bilgrejandet i den här familjen. Sedan ägnade jag även mycket tid åt shopping, matlagning och städning, så ur ett feministiskt perspektiv kan vi pusta ut. Jag balanserade de traditionella könsrollerna och varken min feminina eller min maskulina sida känner sig kränkt eller åsidosatt. 

Resten av veckan ska ägnas åt lite mer städning, film (såg två igår), lite studiotid, träning, mer matlagning, men naturligtvis mest åt saknad. Finis tog Junior med på besök hem till Österbotten och byn vi valt att kalla Nykors. Junior behöver tid med sin släkt där också och visst ska vi dela med oss åt våra grannar i öst. Finlands sak är vår nu när det är höst. Han har hittills fått träffa hundvalpar och liksom alla djur går de under samlingsnamnet "bö". Det var som en skiva som hakat upp sig, fick jag höra: "Bö....bö..... bö..... bö......"

Jag vaknade före klockan ringde denna morgon. Jag tror jag väcktes av att kroppen inte kände igen det sättet på vilket natten hade förflutit utan avbrott. Det är en märklig känsla att nu sitta och skriva helt utvilad. Hjärnan är både på tipp och och topp och jag levererar därför denna insiktsfulla, viktiga och lite smått poetiska text. 

Jag funderade denna morgon om att skriva om allmänrelevanta saker som att Pelas mördare liksom så många andra livstidsdömda tydligen inte dömdes till livstid när domen om livstid bestämdes. Han dömdes tydligen till 24 år i fängelset. Kan vi inte döpa om livstid till tillsvidarestraff, så att beteckningen motsvarar verkligheten? Jag kunde även ha skriva om det sorgliga i att de sex tidigare våldtäktsdömda med stor sannolikhet inte kommer att prövas igen, eftersom lagen de dömdes enligt är gammal och att det därför inte finns något prejudicerande syfte för HD att ta upp domen. Eller så hade jag kunnat skriva om hur Tyskland tydligen sköt ner ett avtal om hårda avgasbestämmelser inom EU. Eller om rasistmobbar i Moskva som återigen visar på att landet raskt rör sig i en nazistisk riktning. Men nej, det kändes rimligare att skriva om mig och mitt gräsänklingsskap. Varsågoda. 

Jag bryr mig om vad andra tycker om mig

"Jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig." Detta uttalande anses av många vara ett tecken på att man har integritet, att man är stark, att man är "äkta". För mig är det något av det konstigaste man kan säga. För de allra flesta är uttalandet en ren lögn och jag återkommer till detta. Om det däremot förhåller sig så att personen som säger det verkligen på riktigt inte bryr sig om vad andra tycker om henom, då är hen i mina ögon en mycket obehaglig person. 

För att inte bry sig om vad andra tycker om en innebär att man inte har något incitament att ta hänsyn, att vara vänlig, att vara en god människa i det goda samhället. Människan är skapta till att vara flockdjur och i dagens värld är flocken enorm. Att anse att flockens omdöme om en inte betyder ett skvatt, det är vansinnigt osympatiskt. 

Nu tror jag dock att de flesta som säger så här ljuger, om än oftast omedvetet. För punkaren som "skiter i allt" är det jätteviktigt att omvärlden ska se och bry sig att den här utåtagerande visar att hen minsann inte bryr sig. Den truliga tonåringen som muttrar "skiterväljai" bryr sig om hur hen uppfattas, men vill gärna uppfattad som cool och nonchalant. 

Vissa kanske med uttalandet menar att de inte vill forma sig helt enligt samhällets regler och normer. Uttalandet är då särdeles fel, då denna person oftast vill visa andra hur man inte måste "vara som alla andra" och "följa med strömmen." Även här är uttalandet alltså felaktigt. 

Vi existerar inte i ett vakuum. Att inte bry sig om vad andra tycker är otrevligt och onaturligt. Du ska bry dig om vad andra tycker, såvida du inte avser att bli en eremit. Om du inte bryr dig om vad andra tycker om dig, kan du inte utvecklas och växa. Att inte bry sig om vad ALLA andra tycker om en, det är däremot sunt. Och rimligt naturligtvis. 

Diabetesvänligt naan (naanbröd) och om hur man firar lugnt och illamående

Om personer förändras av att få barn? Tack för att du frågar! Det är en bra fråga och jag har ju tidigare hävdat att förändringen inte behöver bli så stor när man får barn, vad avser hur och vem man är. Jag är innerligt trött på att höra att man ska "passa på" innan man får barn, eller när man bara har ett barn, eller när barnen är små. Vissa beter sig som att varje nytt steg i livet är en börda. Mer om detta i ett kommande inlägg,  men jo, visst förändras en del saker, får väl erkännas. Men det jag ska redogöra för här, det hade jag aldrig kunnat förvänta mig. 

Min hustru Finis har alltid älskat att fylla år. Nej, nej, inte som du och jag, inte som normala vuxna. Vi snackar all in födelsedagsläge, 100% jagjagjagfokuspåmigjagjagjag-galenskap. Det har hetat "om fyra månader idag fyller jag år" och det har alltid firats ordentligt. Inte en sekund av Finis dag har fått vara utan en Finis-spinn. Hela dagen och då menar jag hela dagen, är hennes. Det har varit helfestligt, helt enkelt. Igår var hennes första födelsedag sedan Junior kom in i vårt liv och helt plötsligt var hela världen uppochner, bakochfram och alldeles, alldeles knasig. Finis ville inte fira! Vad falls!? Vad är det som händer? Har natt blivit dag? Vinter till sommar? Leker numera hundar och katter som vore de Kim Jong Un och Dennis Rodman? Är Roling Stones inte längre världens mest överskattade band? Ligger Dolly Parton numera faktiskt helt sonika på mage och sover? Min hustru inte  fira? Kunde detta vara sant?

Mycket misstänksam har jag under ett par månaders tid försökt luska om hon egentligen pratade i någon sorts kvinnlig obegriplig kod. Ville hon att jag skulle fixa överraskningsfest, spaveckoslut, manlig strippa, Joe Labero, eller Erik Saade? Missade jag någon vink? Men till slut verkade det som att hon faktiskt menade vad hon sa, så lugn fick bli mottot för dagen. 

Jag överraskade i alla fall med att ta några timmar ledigt på morgonen, så att vi kunde äta frukost i lugn och ro efter utdelade presenter. Finis spenderade därefter sin dag med att fika med vänner och på kvällen unnade hon oss Indisk hämtmat (ja, ja, ja, jag var den som hämtade. Vad tror ni om mig egentligen?) och sedan tillät hon sig att smälla i sig två chokladkakor. Det, mina vänner är hur man firar en lugn och fin födelsedag med lite illamående som extra krydda.

Men en liten rad om min allra bästa vän, min räddare, min hustru, det vackraste jag vet, är nog smart av mig att skriva, så att hon känner sig ordentligt uppmärksammad, så nu skrev jag just det; en rad och några till.

Naan för diabetiker

Indisk mat är inte direkt idealisk för en diabetiker och även om man (som jag igår) går till gymmet innan föda ska intagas, så är det faktiskt lite väl mycket för en renlevnadsdiabetiker att äta både en massa ris och ett naan (naan betyder bröd, så att skriva naanbröd är att skriva brödbröd och det är ju fånigt), så jag har desperat försökt hitta fram till ett recept på ett hembakat, kolhydratssnålt naan och igår lyckades det faktiskt. Resultatet är inte en perfekt kopia på ett riktigt naan ska erkännas, men som doppbröd är det faktiskt i mitt tycke ett fullgott substitut. 

Jag har testat att baka blodsockerneutralt en hel del och kan konstatera att riktigt rätt blir det inte. Bröd kräver vetemjöl eller annat blodsockerhöjande mjöl för att bli så där riktigt gott som bara ett gott bröd kan vara, men det här går faktiskt inte av för varken hackor eller spadar:

1 dl mandelmjöl

¾ dl kokosmjöl

1/2 dl pofiber

2 tsk fiberhusk

1 uppvispat ägg

25 gram smält smör

2 dl matlagningsyoughurt

½ tsk bakpulver

1 krm bikarbonat

1 krm salt

ca 2 msk smält smör till pensling

Vispa ägget och släng sedan ner yoghurten och vispa lite till. Häll därefter i resten av ingredienserna. Klicka ut fyra klumpar på bakplåtspapper, platta ut till tunna kakor och pensla med smöret. Grädda i 175° tills dom fått rejält med färg ca 10-15 min. 

Därefter stekte jag dem i smör, men jag vet inte om det är nödvändigt. Nu har jag två i frysen och det ska bli intressant att se hur de blir efter stekning nästa gång det vankas Tikka Masala här. Kanske skulle testa att laga maten på egen hand då......

En bra dag?

Så där ja! Började dagen med att bryta en nagel. Strax därefter hällde jag ut jordnötter över hela köksgolvet. Fortsätter Mr. Bean-morgonen med att tappa smörpaketslocket på golvet, lite senare åtföljt av själva smörkniven. Toppade så med att sätta i kontaktlinserna i fel ögon. Ja, jag satte dem inte i min hustrus eller sons ögon, men vänster lins kom i höger öga och då hade höger lins liksom ingen annanstans att ta vägen än just in i vänster öga. Suck och stön. Man vet att det kommer att bli en tuff dag fylld av små och större motgångar när det hela börjar så här. Dock har jag lärt mig att sådana här dagar inte ta varje liten motgång speciellt hårt. Det gäller bara att spänna fast sig och härda ut. Det blir lättare då och ibland går det till och med att bara skratta bort det hela. 

Morgonen blev dessutom lite roligare av att Junior, 10 månader, gav sin mor fingret när hon hade mage att anmärka på hans bordskick. 10 månader och redan respektlös gentemot vuxenvärlden. Han kommer att passa in fint i dagens samhälle utan att vi ens har börjat operation Curling. 

För curlade är de, ungdomarna. En kamrat till mig (vi kan kalla honom Jocken) konstaterade häromdagen på Facebook att två 90-talister som sökte samma jobb på samma dag båda lyckades komma försent till sin respektive intervju. Kamrat Arne berättade om medarbetaren som tyckte att arbetsgivaren skulle skicka honom på en utbildning som var "personligt utvecklande". Att utbildningen inte hade någon relevans för hans arbetsutövning var inte ett motargument som med/motarbetaren förstod vad det hade med saken att göra. Jag jag jag jag jag jag jag jag. Exemplen är hur många som helst. Kommentera gärna med egna erfarenheter av generation jag, curlade till att se hela världen som sin personliga service provider. 

Reflektion av det språkliga slaget: Jag skrev ovan "man vet". Många tycker att man där ska skriva "en vet" och eftersom jag är en "hen"-användare kanske ni undrar varför jag inte skriver så. Svaret är helt enkelt att jag inte använder hen för att avköna språket när könet är känt. Jag använder "hen" inte i ett jämlikhetssyfte, utan för att förenkla språkhanteringen. Jag anser inte att "man" i "man vet" anger kön på något sätt och ser därför inte något syfte i att ändra förfarandet. Att vi skriver "man vet" är inte en del i de patriarkala strukturerna idag, oavsett att bruket har rötter i patriarkatet. Vi måste fokusera på det relevanta när vi kämpar för att eliminera rådande könsmaktsordning. Så var det sagt. 

Ha en bra dag. In i dimman. Le mot varandra 

Ensam i strömavbrottet

Strömavbrott. Ja nu kan den finurlige lista ut var jag bor, men det är ok. Jag kommer inom kort avslöja delar av min identitet i vilket fall som helst. Strömavbrott alltså. Manuell passning på Junior, då jag inte har batterier till babymonitor. 

Här kommer några reflektioner ur mörkret: Svårt som tusan att laga mat utan el, visar det sig, så en gör bäst att ordna det lite spartanskt för sig. Jag valde paneang curry. Och hur duschar man egentligen i kolmörker? Hur ska man veta att det är ens egen kropp man tvålar in och inte någon annans? Man kan ju bli åtalad för generellt kladderi om det vill sig riktigt illa. 

Funderar på hur maten ska klara sig i kylen och dricker upp coca colan för säkerhets skull. Tror att delikatobollarna (sockermoggisanpassade) inte mår så bra utan kyla heller. Inte tillräckligt med konserveringsmedel i dem. 

Så här sitter jag då och skriver till er på min lilla telefon och vet inte bättre. Smutsig och svältfödd (på den mat som vi hade tänkt att laga, inte på ett generellt plan) känner jag mig till råga på allt lite nervös för att jag är den minst lämpade för att hantera mörkret. Mördardjuren Kurt och Rio (tack för musen vi fick för 20 minuter sedan) har ju inbyggda najt gåggels, Finis påstår att hon har finfin mörkersyn, i alla fall när hon kör bil alldeles för fort mitt i natten. Slutligen Junior. Han verkar inte bry sig när han tjongar huvudet i diverse hörn och golv, han kan inte gå och han får inte se på TV, så vad ska han egentligen med el till? Nej det är bara jag som lider.....

Nu ska jag lida med lite TV på min telefon, så nu får ni inte mer skrivet till er. Undrar om ölen klarar sig där inne i det allt varmare kylskåpet.....

Ditt leende alstrar energi

Ni vet hur jag mest hela tiden tjatar om att ni ska le mot varandra? Jag tänkte fortsätta att tjata om det. Le. Le. Le. Le. Le. Le. Le..... Nej, kanske är ni värda lite mer substans än så. Då kör vi igång. Inledningsvis vill jag vända mig mot det så vanliga antagandet att det skulle gå åt mer energi att se sur ut än att le. Detta tror jag är rena snicksnacket, för att inte säga struntprat, om man nu vill slänga sig med dylika kraftuttryck. Det krävs i alla fall för mig en ansträngning för att komma ihåg att le när man går i sina egna morgontankar. Men jag gör det, jag försöker komma ihåg att le, eftersom ett leende enligt mig kanske drar mer energi än en vanlig, hederlig svensk surpendlarmin, men leendet genererar så mycket mer energi än det kostar att skapa det. Ett mottaget leende alstrar energi, ett leende kan göra att en annan människas dag går från trist till kul, såvida det inte misstänks att personen som ler mot en är en full, galen pervogubbe. Då blir det bara otrevligt och nervöst. Lite kladdigt. 

Min 9 månader gamla son, som vi här i bloggen har valt att kalla Junior riskerar dock inte att bli tagen för pervogubbe och förhoppningsvis inte heller galen eller full. Detta trots att han ler, strålar och skrattar mot precis alla han möter. Faktum är att en enig kår vuxna som har haft nöjet att få möta honom intygar att han är det gladaste barn de mött och jag och min hustru Finis (tidigare Flodis) kan bara hålla med och njuter av vår härlige charmör med stor tacksamhet.

Ovan nämnda Finis (det var ju helt nyss. Du kan väl inte ha glömt att det är min hustru jag pratar om?) skrev igår på sin Facebook-sida:

"Junior och jag är ute och åker buss och som vanligt så söker Junior upp första bästa person och fyrar av sitt charmigaste leende. Då säger farbrorn (föremålet för avfyrat leende Gubs. anmärkning) 'här åker ni omkring och sprider glädje'. Underbart!"

Underbart var ordet, sa Bill. Underbyxa, sa Bull (oklart varför). Det här tyckte jag var så fantastiskt mysigt, fint och underbyxa, att jag kände mig manad att dela med mig till er, kära läsare. Juniors leende spred glädje. Farbrorn (som jag tycker att vi kan kalla Nelson) blev glad av Junior och Nelson delade å sin sida med sig av sin glädje till Finis och nu blir ni glada av att ni känner att jag sitter och storler när jag skriver detta. Smaka på ordet sprida i denna kontext. Det är enkelt att just sprida glädje. Glädje smittar nämligen och det finns få sätt att vaccinera sig mot den smittan. 

I somras uppdagades denna sanning för en till mig närstående 9-åring, som under de sju år jag känt honom inte har gjort sig känd för att slösa med leenden, i alla fall inte mot mig eller Finis. Jag och Finis har kännt att relationen till 9-åringen snarare har präglats av trulighet än sprallighet. Så i sommar när vi alla var hos min svärmor, tillika 9-åringens mormor, kom han springandes till mig och sa: "Jag log mot Junior och han skrattade tillbaka." 9-åringen själv storlog när han berättade detta för mig och jag passade på att berätta att detta fenomen gäller de flesta människor man är glad mot. Le och du får ett leende tillbaka (gott om undantag finns, jag vet). 9-åringen fortsatte att söka Juniors leende och fick det varje gång. Efter en dag av ömsesidiga leenden vågar jag (modig som jag är) påstå att 9-åringen numera är betydligt gladare och tillmötesgående än tidigare och det är riktigt kul att vara i hans närhet rent ut sagt hela tiden. 

Glädje är en billig gåva att sprida. Det kostar ingenting att le och ju fler gånger vi ger av vår glädje och ju fler som ger, desto mer har vi tillbaka. Leendet, det trevliga bemötandet, är den viktigaste ingrediensen och den bästa start vi har för att skapa det goda samhället. Ut nu och sprid glädje. Någon kommer kanske att tro att du är full eller galen, men de flesta du möter kommer medvetet eller undermedvetet må lite bättre av din enkla insats, en insats som är gratis. Testa.

Välkomna tillbaka

Irans nye president Hassan Rohani svors i helgen in och han svor att skydda landet och dess religion Islam. 

Rohani gick på val med löfte om att förbättra ekonomin och relationerna med omvärlden. Detta  med relationerna kan bli lite svårt den närmaste tiden, med tanke på att han i sitt tal vid ceremonin lade emfas på Irans goda relationer med Syriens ledning. Iran kommer nog att förbli en paria i västvärldens ögon och vi får nog tyvärr även fortsatt se ett land med ambitioner att bli kärnvapenbärande. 

Är ni tillbaka nu? Är ni nu åter redo för att få gubbens perspektiv på tillvaron? Får jag vara med i era hjärnor? Välkomna tillbaka. Det är fascinerande att se hur många av mina läsare som tar semester i juli, inte bara från jobbet, utan även från bloggläsande och från sociala medier. Vad gäller det senare, så tycks vi nöja oss med att lägga upp en instaweatherbild med ett par fötter eller en drink i förgrunden. Det är allt vi orkar göra för att upplysa våra vänner om att livet just nu är lite för extraläckert för att lägga mer tid än så på sociala medier. Men vi ser naturligtvis till att vännerna förstår att de har anledning att vara avundsjuka. Någon ordning får det ju vara. 

Är ni tillbaka nu? Går ni då tillbaka och läser den senaste tidens texter om påven, Pride och paprikor (en av texterna finns inte, men jag berättar inte vilken... Taktiktease...).

Är ni tillbaka nu? Det är jag sedan tre veckor, men jag lägger in en mental instaweatherbild och berättar att jag tar semester igen om tre dagar. Kanske kommer det en reseberättelse....

Välkomna tillbaka. Kom nu ihåg att älska mer än ni hatar och le mot fem främlingar idag. 

Äntligen en påve som fattar - hoppas hans följare hänger med

Den tämligen nya påven (han har valt att vi kan kalla honom Franciskus) har härom dagen sagt något om homosexuella som är inget annat än oerhört och doktrinsomvälvande, men som för mig varit väldigt självklart väldigt länge. Nej, han har inte godkänt användandet av kondomer, kvinnliga (förlåt "av kvinnligt kön" kanske man ska skiva i detta sammanhang för att vara tydlig) präster, eller tagit bort den vansinniga uppfattningen att homosexualitet är en synd. han har dock i ett enda uttalande markerat vad synd innebär för vårt eget agerande här i jordelivet; för hur vi människor ska hantera andra människors synd. Påven med stort P har helt enkelt markerat att vi människor inte har ett jota med att döma folk, ens om de begår vad vi tror är en synd.

Påven sade nämligen igår under en presskonferens att det inte är människans eller kyrkans roll att döma. "Om någon är homosexuell och söker Herren med god vilja, vem är jag att döma..." Han tillade att homosexuella inte bör diskrimineras och bör integreras i samhället. (http://www.dn.se/nyheter/varlden/paven-forsvarade-homosexuella)

Som jag skriver ovan (hehehe 'ovan där'); än är den katolska kyrkan långt ifrån ok ur ett modernt (även kristet) perspektiv. Homosexualitet är en synd i dess ögon och jag förstår att man som homosexuell lätt kan tycka att påvens uttalande inte går långt nog och att han därför inte förtjänar våra glada tillrop. Jag kan helt visst inte sätta mig in hur det är att tillhöra en så exkluderad grupp som homosexuella och kvinnor (kvinnor får fortfarande inte bli präster i den katolska kyrkan) utgör, men jag ber er ändå att se hans uttalande ur ett katolskt perspektiv. Syndstämpeln kan komma att tas bort så småningom, men redan i detta nuet har påven slagit ett oerhört viktigt slag för att låta det sanna kristna budskapet gå fram, det som Jesus pratade om, nämligen att se till att vara läckra mot varandra, mot alla, oavsett om de har lepra, är fattiga, gillar tjejer fast de är tjejer, är av annan hudfärg, tror på annat sätt etc....

I min läsning av Kristus budskap (budskapet om en Gud som tänkt till lite sedan Gamla Testamentet) är det så här enkelt: Det finns kanske en rätt tro, det finns kanske ett rätt sätt att vara, det finns kanske fel mat att äta, eller fel instrument att spela (dragspel, det måste vara dragspel), men om man tror "fel" eller är "fel", så tar Gud hand om dömandet. Hen behöver inte din hjälp. Hen är Gud. Det är inget fel att gå runt och förkunna vad du upplever som den sanna tron. Kanske tycker Gud till och med att det är toppenbra att du gör det, men jag är ganska säker på att alla pluspoäng du skrapar ihop på att missionera, de försvinner i ett bums i samma sekund som du skriker hora till en flicka som vill ha rätt till abort för att hon blivit våldtagen. Du hamnar lika säkert på minus om du ens tänker att en homosexuell medmänniska är mindre värd än du. För även om det nu skulle visa sig att det nu av någon outgrundlig anledning faktiskt skulle vara en synd att älska en annan människa bara för att både den som älskar och älskas har varsin snopp, så är synden att inte älska din nästa, synden att hata, att döma så mycket större. Så tror jag och det tror jag stark på.

Det vore naturligtvis än mer relevant och banbrytande om uttalandet hade kommit från påvens motsvarighet i den Rysk-Ortodoxa kyrkan, patriarken. Detta är nog tyvärr inte att vänta, dock och det är djupt olyckligt. Genom att inte ta en modern och kristen syn på homosexualitet, gör sig den inflytelserika Rysk-Ortodoxa kyrkan skyldig till att passivt och aktivt underblåsa de ytterligt obehagliga homofientliga strömningarna i landet. Kanske om kyrkan protesterade skulle inte Duman ha röstat igenom den lag som förbjuder "homosexuell propaganda", en lag som ger nazister och andra personer som väljer hat framför kärlek carte blanche för att begå de mest vidriga handlingar mot homosexuella, något jag skrev om härom dagen.

Det är inte minst med tanke på utvecklingen i Ryssland, samt med tanke på hur flera Pride-event i Europa har blivit attackerade, påvens uttalande är så viktigt, så stort, så häftigt. Påven Franciskus den Läckre (som han nu bör benämnas) har i ett modigt uttalande försökt förmå sina följare att överlåta dömandet till Gud. Han kommer inte att lyckas med att få med dem alla, eller kanske inte ens majoriteten, men han har sått ett frö till att leda den katolska kyrkan bort från hatet och mot att bli ett samfund som faktiskt följer Jesu budskap, till att bli en kyrka där kärleken är det största. För detta får påven min helhjärtade beundran och kärlek och jag hoppas att detta är starten på något sant stort. Amen.

Om hat mot Pride

Igår hölls Montenegros första prideparad och tyvärr som man dessvärre kunde ha väntat möttes de som ville markera allas rätt till sin kärlek av "våldsamma protester"(http://mobil.dn.se/nyheter/varlden/valdsamma-protester-vid-gayparad/)

Av artikeln verkar det dock glädjande nog  som att polisen inte stod på de räddas (anti-gay-mupparna) sida. Åtminstone hjälpte de inte de intoleranta i sitt våld.

Detta att polisen skyddar de oskyldiga känns ju självklart, men tyvärr är det inte så överallt. Allt för ofta rapporteras det från det stora landet Ryssland om hur polisen står passiva när HBT-personer blir attackerade. Med den nya lagstiftningen som förbjuder "homosexuell propaganda" blir polisen till och med allt mer aktiva i förtrycket. Just nu florerar en sida med 36 hemska bilder på angrepp på olikälskande (http://www.buzzfeed.com/mjs538/photos-from-russia-everyone-needs-to-see?s=mobile), men de är tyvärr bara ett axplock. Situationen för homosexuella i Ryssland och andra länder är fullständigt orimlig. 

Det känns som att jag skriver på det här temat ganska ofta, men detta måste uppmärksammas och påminnas om ständigt. 2013 springer det runt en massa folk som har tillgång till all önskvärd information men som fortfarande av någon anledning tycker att medmänniskor på detta klot kan ha ett mindre värde än dem själva har för att de älskar på ett annat sätt än dem, för att de tror på annat sätt, ser ut på annat sätt, inte har en snopp..... Det är ta mig tusan fullständigt obegripligt. En människa är en människa är en människa och förtjänar respekt vare sig hen är homo, hetero, bi, muslim, kvinna, tjock......

Intolerans finns överallt, men i Ryssland, liksom i Iran och flera andra länder är intoleransen statssanktionerad. Vi är i Sverige Gud ske pris ännu 94% ifrån statssanktionerad intolerans och jag hoppas vi kan vända hatets våg i Sverige. Än så länge är vi ett Good Guy-land. Vad kan vi göra mot hatet i andra länder?

Det vi kan göra från ett land som ligger lite längre fram (fortfarande röstar vi fram ett rasistiskt mansgrisparti till riksdagen, fortfarande absurda löneskillnader, fortfarande patriarkalt, fortfarande fyllt av hatbrott, men bättre än många andra) är att agera som enad nation mot apartheid av olika slag. Vi kan till exempel fundera på om vi inte borde bojkotta vinter-OS i Ryssland nästa år. Det är dags att stå upp för rätten till kärleken till den nästa och mot hatet. Vi kan kanske inte påverka så mycket, men vi kan visa vårt missnöje. Vi kan visa att vi inte vill leka med översittaren och därför inte kommer till dennes Olympiske Leker (fjäskar för mina norska läsare med den beteckningen). Så tycker jag. Vad tycker du?