Om att jobba för att leva

Det här är min sista vecka innan jag går på pappaledighet i nästan tio månader. Vilket privilegium det är att få bo i ett land där man inte bara kan göra detta, men där det faktiskt är accepterat av de allra flesta och i många läger även förväntat att man ska göra detta. 

Jag säger allra flesta, för jag hörde av en kamrat att det inte är så här i  alla svenska företagskulturer. Kamraten (som vi kan kalla Didrik) jobbar i bank och fick när hans son (högst troligen mitt blivande gudbarn, men Didrik svävar lite märkligt på målet i den frågan) föddes, från flera av sina medarbetare höra att "jaha, du tar ut alla de där tio första dagarna man får som pappa.... Jahaja..." Det var tydligt att det var lite ocoolt och lättjefullt att utnyttja denna förmån fullt ut. Hål i huvudet.  

Tydligen finns det alltså fortfarande grottmänniskotänk därute i landet. För mig kom inte ens tanken upp att man inte skulle ta ut de där tio dagarna. Förlåt bankputtar, men om man tänker så är man faktiskt helt dum i huvudet. 

Jag förundras ständigt över hur folk upplever att jobbet skulle vara viktigare än familjen när allt kommer omkring. Det går omkring en massa människor på vår jord som tror att man kan skjuta kontakten med sina barn på framtiden. Missförstå mig rätt nu. Det finns en massa jobb som kräver att man jobbar en massa om man ska lyckas och då är det så det är i nuläget. Det finns en massa länder där kulturen verkligen är "live to work snarare än work to live." Men inte i Sverige kära hjärtan. Att anstränga sig för att motverka en utveckling mot mer liv och mindre jobb eller att till och med missunna en nybliven pappa tid med sitt barn, det är på riktigt gränslöst korkat. 

Vi lever bara en gång. Säg det inte bara utan känn efter vad det innebär. Vi lever bara en gång. Fundera ordentligt på vad du vill få ut av din korta tid här. Du kan inte leva om livet. Ditt barn blir inte 1 år igen, eller 2, eller 3. Därför är jag stolt att deklarera att jag kommer att göra allt jag kan för att spendera så mycket tid som möjligt på min familj och faktiskt på mig själv, för familjetid, det är jagtid i mitt tycke. Jag kommer att VABa järnet och sträcka ut föräldrapengen till dess bristningsgräns. Och jag kommer att sörja alla puckon som tycker att jag är ocool som inte jobbar som en tok. Jag jobbar för att leva. Jag lever inte för att jobba.

Varför bloggar man?

Hur känns det då att blogga flera gånger i veckan och blotta en massa känslor och åsikter för alla och envar som vill läsa? Jo tackar som frågar,  det är oftast kul och det är ofta förlösande att få skriva loss som en vetvilling. Jag får skriva av mig, som nu när jag skriver av mig om hur det är att blogga och skriva av sig. Oftast älskar jag det. När jag får till en formulering som ligger fint i munnen/huvudet eller när jag knyter ihop ett resonemang på ett spänstigt sätt, då är det skönt att skriva. Det är  också spännande att se hur stor spridning en text får och läsa vänners glada reaktioner och fina kommentarer på min privata Facebooksida. Det är naturligtvis också läskigt att kasta ur sig åsikter till allas beskådan och inte helt sällan få dem bespottade i kommentatorsfältet.

Vad skulle du önska för bloggen om du fick, käre gubbjävel? Återingen tack för frågan. Det skulle väl vara fler kommentarer på själva bloggen, om jag nu fick önska något. Som det är nu, så är det oftast någon random person som råkat snubbla in på bloggen för första gången efter en googling på en viss fråga som kommenterar kite spydigt och det är förvisso ofta lite roligt, men ofta kan jag önska att fler skulle ge sig in i debatten. Jag känner ofta att jag egentligen vill gå vidare till nästa ämne och lämna det förra helt därhän och det skulle vara lättare om andra läsare tog en önskad debatt istället för att jag gör det. Det är vad jag önskar, nu när jag fick önska, men jag förstår att det är en ganska orimlig dröm och önskan, men frågan ställdes ju. Jag inser naturligtvis att läsare kan ha en massa frågor på något jag skrivit, men bloggen är mitt utlopp, inte mitt diskussionsforum (det får gärna vara ditt diskussionsforum dock). Samtidigt vill jag inte stänga ner kommentatorsfältet för ibland blir det ju hur härligt som helst, som till exempel efter inlägget om österbottniska serviceupplevelser. (http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se/2013/07/osterbottniska-serviceupplevelser-del-i.html?m=1)

Jag vill upprepa att mitt bloggskrivande är mitt sätt att publicera mig, inte en arena för debatt med mig (gärna mellan läsare dock som sagt). Till debatt har jag gubbens Twitter och min privata Facebook. På bloggen sätter jag agendan, jag skriver det jag känner för att skriva om och om någon vill utveckla resonemang till att gå över till angränsande områden kan det mycket väl hända att jag inte är intresserad. Så kan det naturligtvis vara på Facebook också, men då rör det sig oftast om vänner som tidigare visat uppskattning och som inte helt plötsligt ger sig på ett enskilt inlägg. Oftast, alltså. Ibland dyker det upp någon angripare  även där som aldrig indikerat att de läser och uppskattar bloggen. Det är minst lika tråkigt som när den okände snubblar in på bloggen och skäller, om inte värre, men jag kan ju alltid avfrienda. 

Så förlåt Mario, att jag inte går i mer polemik än vad jag hittills gjort i föregående inlägg. Det är jag som bestämmer vad bloggen handlar om och gårdagens handlade inte om att ställa olika skadeståndsnivåer mot varandra. Jag har sagt min grej och går vidare till att säga dagens grej. Dagens grej är som så ofta: Kom ihåg att le mot en främling idag. Vi behöver uppmuntran och mänsklig kontakt för att bygga det goda samhället. 

Göta hovrätt tycker att smygporrfilmning inte är så farligt

Jag upphör tyvärr inte att förvånas av den svenska juridiken och dess utövning. Återigen ter det sig som att tingsrätterna i vårt land har en långt mer rimlig syn på brott och straff än hovrättena och då är det något som gått snett. Den här gången är det Göta hovrätt som knyter ihop sig i ett logikhaveri av rang när de mildrade en dom mot en snubbe som smygfilmade när han hade sex med sin flickvän och sedan lade upp filmen på flertalet sajter till allmän beskådan. (http://www.dagensjuridik.se/2013/10/rejalt-sankt-skadestand-uthangd-flicka)

Här är min beef med hovrättens resonemang: Återigen fokuserar man på gärningsmannen istället för offret. Huruvida pojken förstod att han var tjaskig mot flickan eller inte har enligt Dagens Juridik varit den stora skillnaden i hovrättens och tingsrättens bedömningar. Hur många gånger ska vi behöva säga det? Det ska för tusan inte ha någon betydelse om förövaren inte kan lista ut vad som är kränkande eller inte! Fokus på offret måste vara rättesnöret, men om vi nu ska uppehålla oss lite vid det här med att pojken inte skulle ha förstått att filmen skulle ha stor spridning kan man ju fråga sig om pojken verkligen inte var ute efter just stor spridning med tanke på att han lade upp filmen på fler än en sajt. Men som sagt, jag är emot att det hela tiden tycks resoneras som att pojkar är dumma i huvudet och saknar förmåga att sätta sig in i offrets situation. Och även om det förhöll sig så; ska verkligen detta påverka hur vi ser på brottet? För mig är svaret solklart nej.

Här kommer dock det riktigt stora tramset: Hovrätten menar att eftersom det (tydligen enligt hovrätten) är som så idag i Sverige, att en massa människor numera  tycker att det är kul att lägga upp hemmaporrfilmer av sig själva på nätet, så var kränkningen mindre allvarlig än den skulle ha varit om det var mindre vanligt med upplagda hemmaporrfilmer än det tydligen är: "De uppgifter som X har lämnat har visserligen varit nedsättande för Y:s anseende. Det går dock inte att bortse från det förhållandet att det inom inte alltför snäva kretsar av befolkningen med tiden har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor. I linje med att härskande etiska och sociala värderingar ska utgöra utgångspunkten vid bedömningen av en kränkningsersättnings storlek bör detta förhållande ges ett inte obetydligt genomslag vid hovrättens prövning."

Hål i huvudet! Vad är det för trams?! Pojken spelade in en film i smyg och lade upp den på nätet utan flickans samtycke. Huruvida en massa andra människor tycker att det är ok ska väl för tusan inte ha någon bäring här. Det är som att mildra domar för heroinlangning med argumentet att heroin har blivit en så vanlig och accepterad drog. 

Jag vidhåller att det inte är lagarna som är huvudproblemet i svensk juridik, utan uttolkarna av lagarna. Det är domare i hovrätterna som gång på gång visar att de faktiskt inte förstår lagstiftarnas intentioner. Det är dessa domare som gång på gång anser att män inte har förmåga att förstå vad de gör mot sina offer och det är dessa domare som anser att denna upplevda brist på empatisk förmåga ska ses som skälig grund för att mildra domar och frikänna. Detta måste få ett slut! Punkt. 

Lurig ettiketsfråga

Vett och etikett roade mig mycket när jag växte upp. Alltså inte som barn, utan när jag växte upp på riktigt, det vill säga under mina universitetsår. Växte upp? Jo, nog fans det många tillfällen under de där åren då man gick i barndom totalt, men det var trots allt den period då jag formades till mitt vuxna jag, så jag anser att "växte upp" är en adekvat beskrivning. 

Etikett. Jag tyckte och tycker att det är roligt att kunna de gamla reglerna för hur man uppför sig i olika sociala situationer. Det är också viktigt att veta när de gamla reglerna inte riktigt passar in i ett modernt sammanhang och vilka regler som är helt hopplöst förlegade. Så småningom kanske traditioner som att dra ut stolen för sin bordsdam eller ens idén om att idealet för en dukning är varannan herre varannan dam dör ut, men än finns det många uppförandekoder som håller för hur man gör succé på den fina middagen. 

Men nya tider kräver nya etikettsregler, beteendekoder och samhällskontrakt. DNs Magdalena Ribbing gör sitt bästa att extrapolera från gamla regler och skapa trovärdiga tronföljare till dessa, men ett modernt problem som jag söker ett samhällskontrakt på är "vad göra när samtal bryts?"

I en era av mobiltelefoner som tidigt var opålitliga och nu internetbaserade gratislösningar händer det alltför ofta att ett samtal bryts. Därpå försöker båda parter ringa upp, med upptaget för båda som resultat. Alternativt avvaktar båda parter en stund, bestämmer sig för att den andre förväntar sig den nu avhängda samtalspartnern ska ta återuppringningsinitiativ med samma resultat som i första scenariot. 

Detta retar gallfeber på mig och nu kräver jag ett beslut på riksdagsnivå. Det vore rimligt om Reinfeldt och Borg kunde reda ordning i detta, såsom man rett ordning i statsfinanserna. Tills dess att så sker föreslår jag att vi börjar på gräsrotsnivå: Vid samtalsavbrott är det den part som initierade samtalet som har till skyldighet att åter ringa upp. Den andre väntar snällt och tålmodigt. Slut. Frågor?

Skohorn i etikettdebatten

Nog har vi väl alla minst en udda hang up som är lite konstigt att vi går igång på? En sådan där grej som vi vet att det är fullständigt orimligt att vi blir irriterade över, men som vi inte kan låta bli att morra över i smyg. Här är min.

Jag har många gånger reflekterat över att jag inte bara blir lite förvånad utan rent av smått irriterad när ett hem jag gästar inte erbjuder ett bra och väl tillgängligt skohorn när jag ska bege mig därifrån. Vad tusan! Vi bor inte i USA! Vi kräver av våra gäster att skor skall avtagas vid inträde i vår boning, då får vi väl ändå ha hyfsen att erbjuda adekvat verktyg för återpåsättning av sagda sko?!

Ungefär så låter det i mitt huvud när jag får ett "nej tyvärr" på frågan om skohorn finns att tillgå.  Utåt är jag lugn, men inom mig rasar jag. Jag vidhåller faktiskt att det är rimligt att man tillhandahåller skohorn i hallen, men min inre eruption av känslor är naturligtvis fullständigt oproportionerlig. 

Nu fick du dig min neuros till livs. Vad lider du av för knasig hang up? Jag vet att det är värdosvårt att kommentera på bloggen via telefon, men du som läser på en dator, skriv in ditt knas, så får vi ett helt eget Krister i P3. 

Angela Merkel mutad till miljöförstöring?

Hade det inte varit för förlusten med 3-5 i gårdagens VM-kval hade jag kanske låtit detta vara, men nu känns det helt rätt att kasta lite skit på tyskarna i allmänhet och Angela Merkel i synnerhet. 

Jag nämnde igår att Tyskland stoppat ett EU-förslag på att sänka utsläppskraven på bilar från 130 någongrej till 95 någongrej. Alla andra statsledare var i stort sett överens, men så sa Angela nej. 

Det visar sig nu att hennes parti CDU nyligen mottog 690.000 Euros från BMW i partigåva. 690.000 Euros ger man inte bort utan att förvänta sig något. Inte snyggt. Låt oss för argumentets skull säga att det inte är en helt tydlig muta. Låt oss leka med den tanken. Det kanske bara var pengar för att partiet generellt är bättre för bilgubbar än alternativen och att det var en ovillkorad gåva. Kanske sa inte bilgubbarna rakt ut att de förväntade sig att få valuta i form av ok till fortsatt miljöförstöring för sin gåva. Kan det då dock vara så Angela, att du hänger med lite fel snubbar, snubbar som påverkar dig lite för mycket för ditt eget, ditt lands, din planets bästa?

Det visar sig även att Angela har en kompis som arbetar som lobbyist för en anan stor bilkoncern. Det kan ju vara som så att dessa kamrater vid BMW och den andra (den på D) är så superskickliga i att snacka omkull Angela att hon inte märkte hur duperad och manipulerad hon var. Det är ju möjligt. 

Men när man som ensam statsledare går emot något som alla andra tycker är bra. När man lyckas kohandla med några andra statsledare så att de byter åsikt i frågan, då är det rimligt att ta ett steg tillbaka och fråga sig för vem det är man strider. För Angelas seger var inte en seger för planeten, för Angelas barn, eller för Tyskland (till skillnad från deras jädra fotbollslandslag). Det var en seger för feta bilkoncernsgubbar. För detta må du skämmas Angela. Skäms och gör om och gör rätt. 

Här är jag

Kära, öppna dagbok. Dag ett av vad som ska vara fem dagars gräsänklingsskap har passerat. Det känns klichéartat att konstatera att gårdagen ägnades åt traditionellt manliga saker som däckbyte, bilservice och besök både på Biltema och Mekonomen. Det ska dock framhållas att det oftast är Finis som tar hand om bilgrejandet i den här familjen. Sedan ägnade jag även mycket tid åt shopping, matlagning och städning, så ur ett feministiskt perspektiv kan vi pusta ut. Jag balanserade de traditionella könsrollerna och varken min feminina eller min maskulina sida känner sig kränkt eller åsidosatt. 

Resten av veckan ska ägnas åt lite mer städning, film (såg två igår), lite studiotid, träning, mer matlagning, men naturligtvis mest åt saknad. Finis tog Junior med på besök hem till Österbotten och byn vi valt att kalla Nykors. Junior behöver tid med sin släkt där också och visst ska vi dela med oss åt våra grannar i öst. Finlands sak är vår nu när det är höst. Han har hittills fått träffa hundvalpar och liksom alla djur går de under samlingsnamnet "bö". Det var som en skiva som hakat upp sig, fick jag höra: "Bö....bö..... bö..... bö......"

Jag vaknade före klockan ringde denna morgon. Jag tror jag väcktes av att kroppen inte kände igen det sättet på vilket natten hade förflutit utan avbrott. Det är en märklig känsla att nu sitta och skriva helt utvilad. Hjärnan är både på tipp och och topp och jag levererar därför denna insiktsfulla, viktiga och lite smått poetiska text. 

Jag funderade denna morgon om att skriva om allmänrelevanta saker som att Pelas mördare liksom så många andra livstidsdömda tydligen inte dömdes till livstid när domen om livstid bestämdes. Han dömdes tydligen till 24 år i fängelset. Kan vi inte döpa om livstid till tillsvidarestraff, så att beteckningen motsvarar verkligheten? Jag kunde även ha skriva om det sorgliga i att de sex tidigare våldtäktsdömda med stor sannolikhet inte kommer att prövas igen, eftersom lagen de dömdes enligt är gammal och att det därför inte finns något prejudicerande syfte för HD att ta upp domen. Eller så hade jag kunnat skriva om hur Tyskland tydligen sköt ner ett avtal om hårda avgasbestämmelser inom EU. Eller om rasistmobbar i Moskva som återigen visar på att landet raskt rör sig i en nazistisk riktning. Men nej, det kändes rimligare att skriva om mig och mitt gräsänklingsskap. Varsågoda. 

Jag bryr mig om vad andra tycker om mig

"Jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig." Detta uttalande anses av många vara ett tecken på att man har integritet, att man är stark, att man är "äkta". För mig är det något av det konstigaste man kan säga. För de allra flesta är uttalandet en ren lögn och jag återkommer till detta. Om det däremot förhåller sig så att personen som säger det verkligen på riktigt inte bryr sig om vad andra tycker om henom, då är hen i mina ögon en mycket obehaglig person. 

För att inte bry sig om vad andra tycker om en innebär att man inte har något incitament att ta hänsyn, att vara vänlig, att vara en god människa i det goda samhället. Människan är skapta till att vara flockdjur och i dagens värld är flocken enorm. Att anse att flockens omdöme om en inte betyder ett skvatt, det är vansinnigt osympatiskt. 

Nu tror jag dock att de flesta som säger så här ljuger, om än oftast omedvetet. För punkaren som "skiter i allt" är det jätteviktigt att omvärlden ska se och bry sig att den här utåtagerande visar att hen minsann inte bryr sig. Den truliga tonåringen som muttrar "skiterväljai" bryr sig om hur hen uppfattas, men vill gärna uppfattad som cool och nonchalant. 

Vissa kanske med uttalandet menar att de inte vill forma sig helt enligt samhällets regler och normer. Uttalandet är då särdeles fel, då denna person oftast vill visa andra hur man inte måste "vara som alla andra" och "följa med strömmen." Även här är uttalandet alltså felaktigt. 

Vi existerar inte i ett vakuum. Att inte bry sig om vad andra tycker är otrevligt och onaturligt. Du ska bry dig om vad andra tycker, såvida du inte avser att bli en eremit. Om du inte bryr dig om vad andra tycker om dig, kan du inte utvecklas och växa. Att inte bry sig om vad ALLA andra tycker om en, det är däremot sunt. Och rimligt naturligtvis. 

Replik till Fredrik Wersäll angående den friande domen mot de sexvåldtäktsdömda

Svea hovrätts Fredrik Wersäll och Anne Ramberg skrev häromdagen en artikel i SvD som ska antas förklara för det simpla och oförstående folket varför sex pojkar som fällts för våldtäkt av tingsrätten friades av tingsrätten. Artikeln står att finna här: http://mobil.svd.se/c.jsp;jsessionid=FDD8383D8E80FB582FE63CB7CD6481F8.aldo4?cid=25967591&rssId=&item=http%3a%2f%2fwww.svd.se%2f%3fservice%3dmobile%26amp%3barticleId%3d8579824%26amp%3bnew%3dtrue

Rubriken till artikeln är "Värderingar får aldrig styra i rättssalarna" och man sätter sig ut att förklara för oss stackars obildade icke-jurister hur rättsapparaten måste fungera objektivt till skillnad från den lynchmobb vi antas förespråka. Redan rubriken är förolämpande och visar på en syn på oss andra som vore vi idioter. Den antyder att vi som kritiserar domen inte förstår principen om rättsväsendets nödvändiga objektivitet. Nedan ska jag förklara för den som vill läsa, hur många av oss som upprörs över domen faktiskt inte är grottmänniskor med spikklubbor, utan att man faktiskt kan förstå juridikens och rättsstatens principer utan att ha en juristexamen i bakfickan. Som bakgrund rekommenderar jag att först läsa min text om själva domen (http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se/2013/10/hovratten-friar-de-sex-valdtaktsdomda-i.html?m=1). I den påvisar jag hur hovrätten faller på sitt eget grepp och hur logikhoppen står som spön i backen. Min text där baseras helt på domen i sig och jag anser att hovrättens resonemang i den är helt renons på stringens, något som är sant även för artikeln i SvD. 

Wersäll och Ramberg menar att kritik som går ut på att hovrätten har bristfälliga kunskaper om mekanismerna bakom sexualbrott kan avfärdas med att "mål av detta slag alltid tilldelas domare med lång erfarenhet." Redan där har vi del av problemet. Jag och många med mig tvekar inför idén att domare med lång erfarenhet av våldtäktsmål faktiskt har tagit till sig modern syn på våldtäkter, på offer och på förövare. Den gamla föreställningen om att män inte har förmåga att uppfatta sin egen hotfullhet är helt klart något som fått hovrätten att resonera som de gjort. Pojkarna anses inte ha kunnat uppfatta att de varit hotfulla och därför kan inte hot ha förekommit eller upplevts, tycks resonemangen lyda. Trams. En sextonåring vet precis vilka signaler han sänder ut när han låser en dörr och fattar posto alltmedan hans kamrater turas om att penetrera en full tjej. Tjejen vet det också. Om en domare inte begriper detta, så är värdet av hens erfarenhet av sexualmål lika med noll.

Artikelförfattarna skriver att "Svagheterna i bevisningen måste tolkas till de åtalades förmån." Detta är förvisso sant som en princip och återigen förolämpar artikelförfattarna oss kritiker. Det är det sätt på vilket bevisningen tolkats som upprör. Spekulationer om vad som försiggått i flickans huvud åberopas som starkare bevis än de fakta som rätten själv erkänner finns, såsom låst dörr med vakt. Det kan inte råda några tvivel om de implicita hot som pojkarna sände ut, varken hos flickan eller hos pojkarna själva eller hos rätten. Om man vet något om något, det vill säga. 

"Det är också grundläggande att en domare aldrig får låta sina personliga värderingar styra dömandet." Vad annat än personliga värderingar kan förklara att man inte tror på flickan när hon säger sig upplevt situationen som hotfull, vilket enligt lagen räcker för att hon ska anses ha varit i ett hjälplöst tillstånd? Det är just detta som är kärnan i min kritik, att domen genomsyras av ett gäng unkna värderingar som ger vid handen pojkar inte förstår sitt ansvar eller sin makt, eller att flickor måste riskera liv och lem för att visa att de inte vill bli påsatta av sex snubbar. 

"Åklagaren har inte påstått att det förekommit något våld, hot eller tvång eller att hon motsatt sig de sexuella handlingarna." Detta påstående är det dummaste i hela artikeln. Åklagaren har beskrivit hela scenariot där dörren låses, vakt fattar posto och SEX KILLAR TURAS OM ATT SÄTTA PÅ EN FLICKA!!! Jo, Fredrik Wärsell och Anne Ramberg; åklagaren har förevisat hot om våld, men ni och rätten missade tydligen att se och förstå detta, just på grund av era värderingar. 

Så här skriver Fredrik och Anne vidare: "Det avgörande har i stället varit om flickan, i lagens mening, befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd och att pojkarna otillbörligt utnyttjat detta. Som exempel på hjälplöst tillstånd nämns i lagtexten medvetslöshet, sömn, berusning och psykisk störning." De lämnade ut det faktum att förlamande hot också ska anses försätta en person i hjälplöst tillstånd, även när hoten inte är uttalade. 

Domen i hovrätten är pinsam och det är pinsamt att hovrättspresidenten kommer ut med ett försök till försvar av en felaktig, enskild dom. Artikeln gör ett antal ansatser för att förklara med en massa högtravande och onödigt långa meningar för oss juridikanalfabeter hur hovrättens domare är felfria robotar oförmögna att göra felaktiga bedömningar. Försvaret misslyckas kapitalt, tycker jag och jag hoppas fortfarande att domen tas upp av HD, som vid tidigare vansinnesdomar kring sexmål slagit hovrätten på fingrarna på föredömligt sätt (http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se/2013/02/gubbvalde-och-haveri.html?m=0).

Alltför ofta beter sig jurister som att de har en unik kapacitet att förstå hur lagen fungerar och ska fungera. Lagar stiftas av de folkvalda som ofta hör och häpna inte är jurister. Ni jurister har inte gått på Hogwarts och blivit del av en annan värld än vi Mugglare. Vi kan faktiskt förstå skriven text och vi har rätt att kräva att våra främsta lagtolkare ska uttolka lagar enligt den anda de stiftades i. Det är folkets lag ni handskas med, inte juristernas. 

Varför skulle man välja att bli homosexuell.......om man nu kunde välja?

Fredag, helg och kärlek. Vad passar då bättre än en liten fundering om kärlek och allas rätt till att älska den man vill. Jag klurar på det här med att vissa tycks tro att homosexualitet är något man väljer, något man kan ”bota”. Vad är det egentligen, egentligen de här människorna säger? Den som säger att man kan välja homosexualitet, säger ju egentligen att vi alla står i ett val om vår sexualitet någon eller flera gånger i livet. Det innebär att den här homofoben som säger sådana här urbota korkade saker, homofoben som på något sätt lyckas bli upprörd över att vissa snubbar gillar snubbar och att vissa tjejer gillar tjejer, den här homofoben skulle lika gärna kunna vara homosexuell själv, om han valde det. Festlig tanke.

 

Jag är heterosexuell. Jag känner mig jätteheterosexuell i min sexualitet (hur jag är vad gäller filmsmak, dansglädje, musiksmak, känsla för matchning etc... i relation till traditionella stereotypa uppfattningar om vad som kännetecknar just en homosexuell man kan vi lämna därhän) och känner faktiskt inte att jag hade kunnat välja att vara homosexuell. Jag har helt enkelt ingen dragning till män och kan inte tänka mig att vara intim med en man. 

 

Som man känner sig själv, känner man andra. Den som anser att homosexualitet är något man kan välja och därmed välja bort, måste ju logiskt sett vara av den uppfattningen att hen själv har valt heterosexualitet, men att homosexualitet var ett alternativ. Vet du vad du är då, homofoben? Då är du bi-sexuell och inte bara är det helt ok och något som du borde vara bekväm i att berätta för folk, det ger dig dessutom ett grymt mycket större urval än vad vi andra har, vi som inte har ett val, vi som är födda in i endast en sexualitet, vare sig den sexualiteten är av hetero- eller homoart.

Tillägg: Nu förbjuder Ryssland adoptioner till Sverige eftersom vi tillåter samkönade äktenskap. Det heter att barnen ska "fara illa" i hem med samkönade föräldrar. Förlåt min tirad som kommer.....här: FÖRBANNADE JÄKLA ÄCKLIGA HOMOFOBER TILL BAKÅTSTRÄVANDE HATISKA BARNMISSHANDLARE!!! Tror ni barnen har det bättre i barnhem än i kärleksfulla familjer? Nej det tror ni inte men i 2010-talets Ryssland är det lika inne med homohat som judehat var inne i 1930-talets Tyskland. Bojkotta Ryssland nu! Ingen mer rysk kaviar här hemma och jag ställer inte upp i bobsleigh i kommande vinter-OS. Det är löften ni kan ta med till banken, varför man nu vill ta med löften dit. Det vore rimligare att ta med sig löften till politiker och visa vad det är för något. Men löften är de likafullt. 

Rasister får presstöd

Ska vi i demokratins namn sanktionera antidemokrater? Det har beslutats att de rasistiska organen Fria Tider och Nationell Idag får presstöd (1,9 millioner kronor för FT som exempel). Jag har tidigare skrivit att det är dags att villkora demokratin med att dem som skyddar sig bakom demokratins murar i yttrandefrihetens namn faktiskt borde vara tvungna att följa de demokratiska spelreglerna och stå upp för desamma. Hur faller dessa äckliga publikationer in i det resonemanget? Det är inte helt okomplicerat. 

I Fria Tiders fall är det ofta svårt att påvisa den rena rasism de (otvetydigt) står för. Det är ofta svårt att vattentätt hävda att just där och där var innehållet rasistiskt. Man skriver inte "ut med alla svarta", "judesvin", eller "alla zigenare stjäl". Publikationen fungerar snarare som så, att den är oerhört selektiv i vad de skriver om. Man tar endast upp brottsfall där gärningen är av utländsk härkomst och skriver ut att "muslimen gjorde si eller så". Man rapporterar således fakta, men väljer vilka fakta så att det framstår att invandring vara leder till problem. Man skriver inte "muslimen gjorde si eller så och därför aka vi kasta ut alla muslimer". Den stora rasismen sker snarare sedan i kommentatorfälten, där fanatiker tillåts härja fritt. Det är visserligen publikationens ansvar att moderera och censurera kommentatorsfältet, men det är svårt att "fälla" tidningen för vad kommentatorerna skriver. Det går alltid att hävda att man inte hunnit ta bort kommentaren. 

Nationell Idag är värre och mer uttalad i sin rasism, men även här balanserar man skickligt på gränsen för insinuerad och uttalad rasism. 

Att varken Fria Tider eller Nationell Idag kan eller ens bör förbjudas står nog tyvärr ganska klart, men att ge dem presstöd ur skattekistan som hederligt, humant, antirasistiskt folk har skramlat till, det känns väldigt magstarkt och om reglerna kräver att dessa hatets ivrare ska få en peng av oss, då bör reglerna för presstödet ses över till att endast omfatta rimliga publikationer. Annars är jag för ett avskaffande av stödet som helhet. Jag som hederlig svensk (kul att sno rassarnas favoritsjälvbenämning och använda ordet på rimligt sätt) känner inte för att subventionera antidemokratiska strömningar. 

Hovrätten friar de sex våldtäktsdömda i ett vansinnigt logikhaveri

Jag har i några dagar följt kritikerstormen mot den friande domen i Svea hovrätt för de sex pojkar som tidigare i tingsrätten dömdes för våldtäkt efter att ha haft gruppsamlag med en flicka. Jag beställde domen för att se om det var så att den var rimlig utifrån ett rent juridiskt perspektiv, såsom en del hävdar i olika debattforum. Jag har ju tidigare visat att just Svea hovrätt tenderar till att se kränkande sexuella handlingar med väldigt milda (läs vabsinnesgubbiga) ögon, även i jämförelse med andra hovrätter (http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se/2013/02/gubbvalde-och-haveri.html?m=0), så jag hade mina onda aningar. 

Jag kan tyvärr återigen konstatera att det att domarkåren i Svea hovrätt ännu en gång beter sig som ett under av gubbidioti med en logik långt skild ifrån allt vad sunt förnuft heter för att inte tala om folkviljan och lagens anda. Nedan följer min redogörelse av varför domen är juridiskt fel och hur hovrätten snubblar på sin egen logik. 

Först ett litet påpekande innan vi kör igång: De som tycker att pojkarna skulle dömas enligt de nya lagarna kan härmed vara så vänliga att täppa till kakhålen. Man döms enligt de lagar som gällde när brottet begicks. Allt annat vore fullständigt orimligt. Punkt. 

Nu till domen. Lagen som tillämpats i detta fall är 6 kap. 1 § andra stycket av brottsbalken, i den lydelse som var gällande fram till och med den 30 juni 2013. Där framgår att den som med en person genomför ett samlag eller en sexuell handling som är jämförlig med samlag, genom att otillbörligt utnyttja att personen ifråga på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i ett hjälplöst tillstånd, ska dömas för våldtäkt.

Det är om detta begrepp, "hjälplöst tillstånd" som hovrätten skiljer i sin uppfattning från tingsrättens och faktiskt från varje normalt funtad människas uppfattning. 

Hovrätten konstaterar till och med själva i domen att förarbetet till lagen säger att: ”Som exempel på vad som omfattas av det senare uttrycket [hjälplöst tillstånd] kan enligt förarbetena nämnas NJA 1997 s. 538 där berusning i kombination med att offret befunnit sig i en hotfull situation bedömdes som hjälplöst tillstånd.” I det prejudicerande fall som man hänvisar till kan man läsa att inget hot uttalats, det har bara varit underförstått. 

  

Hovrätten skriver alltså i domen att en hotfull situation i sig ska räcka för att hjälplöst tillstånd ska gälla. Det är bara det att de på något sätt kommer fram till att flickan inte befann sig i en hotfull situation. Hur lyckas de då med detta? Det är i huvudsak fyra faktorer som anses påvisa detta. 

Svea hovrätt menar att det inte kan ha varig hotfullt, eftersom:

1. Flickan tidigare hade frivillig sex med en av pojkarna. 

2. Flickans vän hade tackat nej till sex utan att få stryk.

3. Hon inte försökt fly från lägenheten. 

Hovrätten menar heller inte att det faktum att pojkarna låste dörren och en av dem fattade posto vid densamma, kan ha uppfattats som hotfull. Inga hot hade ju verbaliserats. I ett vanvettigt moment 22-resonemang menar rätten att flickan inte kunde uppfatta situationen som hotfull eftersom hon inte testat fullt ut om hon skulle råka illa ut om hon protesterat med skrik och slag. Så resonemanget ger vid handen att om ett hot inte är fullt verbaliserat, har ett hot inte kunnat bevisas förelegat. 

Ja ni läste för övrigt rätt under punkten 1 ovan. Om man har sex med en person i en grupp så får man enligt hovrätten förstå att övriga fem i gruppen uppfattar det som ett klartecken för Gang Bang. 

Man kan även ana i domen att hovrätten återigen (liksom i fallet i mitt tidigare inlägg om oskuldstestet) fokuserar på förövarna snarare än offret. De kände sig inte hotfulla, så därför var de inte det. Att flickan uppfattade ett underförstått hot är då inte relevant. Hål i huvudet! Hovrätten skriver: ”Målsäganden har sagt att anledningen till att hon lät det hela ske var att hon befarade att hon skulle bli misshandlad eller råka illa ut om hon sa nej. Det saknas dock utifrån vad som framkommit belägg för att hon i denna situation verkligen kunde ha fått den uppfattningen.” Verkligen? 6 killar, en tjej, låst dörr med en av killarna lutad mot dörrposten. Detta är situationen som beskrivs i domen och den bestrids alltså inte av hovrätten. Så här: svinkorkat av tjejen att vara där, men det är inget som ursäktar våldtäkten. Alla förutom hovrättsjuristerna vet från att ha följt lite rapportering, sett någon film, eller lyssnat på vänner, vuxnas förmaningar etc, att hoten inte behöver vara explicita. Tjejen vet naturligtvis att situationen snabbt kan svänga från neutralt läge till fysiskt våld. Måste hon utsätta sig för det våldet för att anses vara i hjälplöst läge? Återigen: hovrätten hänvisar till att HD beslutat att en situation kan anses hotfull utan att hot uttalas, men dömer ändå som att det implicita hotet måste testas för att anses bevisat. Gubbstruttar!

Rätten pratar också om flickans möjlighet till att uppfatta vad som hände i det mörka rummet. Det är mycket oklart varför de hår in på detta, eftersom detta inte tycks ha någon som helst relevans för hovrättens slutliga bedömning, men eftersom de tar upp det, så gör även jag det: "Möjligheterna att göra helt tillförlitliga iakttagelser måste således enligt hovrätten ha varit nedsatta.” Gubbstruttar!  Jag tror inte att flickan behövde se särdeles bra för att uppfatta hur sex olika pojkar förde in sina penisar i hennes vagina. Det är något som kvinnor tenderar till att märka, speciellt om de är så nyktra som hovrätten tycks anse att hon var i detta fall (se ovan om hur dyngfylla anses vara hjälplöst tillstånd).

Jag måste bara delge er ännu ett förvirrat resonemang ur domen: ”Att dessa nu nämnda yttre svårigheter enligt hovrätten har påverkat målsägandens möjligheter att göra tillförlitliga iakttagelser är inget som förringar trovärdigheten menn dessa omständigheter manar ändå till försiktighet vid bedömningen av hennes uppgifter.” Varför det? Bestäm er! Är hennes trovärdighet inte förringad finns det väl ingen anledning till att bedöma hennes uppgifter försiktigt. Hål i huvudet igen, gubbstruttar!

Domslutet följer inte hovrättens egna resonemang och hovrätten utgår återigen felaktigt från förövarnas intentioner snarare än offrets upplevelser. Denna sorts resonemang har de fått på fingrarna för av HD i tidigare och jag hoppas verkligen att detta fall går vidare till en rimligare grupp domare. 

Slutligen kan jag inte låta bli att trots allt fundera lite kring lagstiftningen som sådan: Ska vi kräva kontrakt för sex för att säkerställa att medgivande till sex givits? Nej kanske inte, men jag vete tusan om vi inte kunde införa kontraktskrav när något så sexuellt avancerat som Gang Bang ska genomföras. För det är ett beslut som vi rimligtvis ska kunna kräva att tjejen som ställer upp på det ska ha gjort en nykter och väl begrundad övervägning av, inte något som sex smågrabbar ska kunna ta för givet att en femtonårig flicka är okej med på fyllan, bara för att hon inte skriker och slår. Så tycker jag.