Jag bryr mig om vad andra tycker om mig

"Jag bryr mig inte om vad andra tycker om mig." Detta uttalande anses av många vara ett tecken på att man har integritet, att man är stark, att man är "äkta". För mig är det något av det konstigaste man kan säga. För de allra flesta är uttalandet en ren lögn och jag återkommer till detta. Om det däremot förhåller sig så att personen som säger det verkligen på riktigt inte bryr sig om vad andra tycker om henom, då är hen i mina ögon en mycket obehaglig person. 

För att inte bry sig om vad andra tycker om en innebär att man inte har något incitament att ta hänsyn, att vara vänlig, att vara en god människa i det goda samhället. Människan är skapta till att vara flockdjur och i dagens värld är flocken enorm. Att anse att flockens omdöme om en inte betyder ett skvatt, det är vansinnigt osympatiskt. 

Nu tror jag dock att de flesta som säger så här ljuger, om än oftast omedvetet. För punkaren som "skiter i allt" är det jätteviktigt att omvärlden ska se och bry sig att den här utåtagerande visar att hen minsann inte bryr sig. Den truliga tonåringen som muttrar "skiterväljai" bryr sig om hur hen uppfattas, men vill gärna uppfattad som cool och nonchalant. 

Vissa kanske med uttalandet menar att de inte vill forma sig helt enligt samhällets regler och normer. Uttalandet är då särdeles fel, då denna person oftast vill visa andra hur man inte måste "vara som alla andra" och "följa med strömmen." Även här är uttalandet alltså felaktigt. 

Vi existerar inte i ett vakuum. Att inte bry sig om vad andra tycker är otrevligt och onaturligt. Du ska bry dig om vad andra tycker, såvida du inte avser att bli en eremit. Om du inte bryr dig om vad andra tycker om dig, kan du inte utvecklas och växa. Att inte bry sig om vad ALLA andra tycker om en, det är däremot sunt. Och rimligt naturligtvis. 

Till mina medmänniskor

Nytt år, nya möjligheter. Jag avger inga löften, men hoppas en hel del för 2013.

Jag hoppas att jag ska finna tid och inspiration att fortsätta blogga och göra musik.
Jag hoppas att jag kommer att bli än mer aktiv på Twitter, där vi är många som bekämpar dumhet under parollen #aldrigensam.
Jag hoppas att jag kommer att vara en god make och far.
Jag hoppas att jag fortsätter att ge till bättre behövande.
Jag hoppas på tid och inspiration till mycket träning och att jag ska äta rätt.
Jag hoppas att jag fortsätter med de goda vanor jag har och lägger till en hel del nya.
Jag hoppas att få mycket tid med familj och vänner.

Jag hoppas på en allt bättre förmåga att älska och förlåta; inte bara mina närmaste, utan mina medmänniskor i stort. Så här tänker jag om medmänniskorna:

När min hustru och jag dagen före nyårsafton betraktade biltrafiken på ett handelsområde, undrade Finis om jag trodde att människan var ond i grund och botten. Hon baserade frågan på att väldig många var synnerligen ogenerösa i sitt körbeteende och att det var egoism som präglade mångas (inte allas) körning. Det var jagjagjagjag som gällde och den starkes överlevnad tycktes vara parollen snarare än generositet. Är därmed människan ond? Efter att ha funderat lite, så tror jag så här: Människan är god. Se till era vänner och familj. Väldigt få av dem kan beskrivas som onda, väl? Lite knasiga, obetänksamma, ibland inskränkta etc, etc, men sällan onda.

Nej, vi är generellt sätt goda gentemot vår flock. Vi har bara svårt att överföra den godheten till den enorma flock vi numera tillhör, dvs det moderna samhället. Vi måste lära oss att främlingen är del av vår flock och detta är svårt. Men om vi ser alla medmänniskor som kamrater under vår gemensamma resa mot graven, kommer resan bli mycket roligare, jag lovar. Leendet från en främling när ni möts i samförstånd efter en upphållen dörr, hjälpande hand, eller stöttande kommentar är härlig. Tro mig.

Jag ska försöka att möta människor i verkligheten och på nätet med en inställning att denne är en av mina nära och att jag ska vara civiliserad, omtänksam och hänsynsfull mot dem. Detta är inte mitt löfte, men det är min förhoppning.

Fotgängarvett

Jag brukar ofta skriva om hänsyn och trafikvett. Det brukar vara uppskattat, så vi gör det igen.

Vi börjar som så ofta med en stilla fråga: Vad är det för fel på folk? Är det verkligen så svårt att som fotgängare korsa gator på ett korrekt sätt? Jag ser dagligen personer gå mot rött, trots att det står bilar och väntar på omslaget. Erkänner: Jag går faktiskt då och då mot rött, men då är det bokstavligt talat (skrivet) inte en bil i sikte.

Sedan det här med att springa över gatan där det inte finns övergångsställe. Låt mig klargöra, käre fotgängare: Du kan inte på ett korrekt sätt avgöra hur snabbt bilen där borta kommer att ha nått din punkt. Nej! Du kan inte det. Punkt. Framför allt kan du inte mäta och avgöra hur obehaglig situationen är för bilisten. Det som känns helt ofarligt för dig som fotgängare, känns ofta riskfyllt för den som framför fordonet. Det är helt enkelt jätteläskigt att se dig att springa över gatan även om du är "långt borta". Om du är 100 meter bort och jag kör i 50 km/h och du ramlar, ja då är det bara....vänta....då är du....ja, du är då faktiskt inte särdeles långt borta. Som bilist hajar man till och hajar, det är farliga djur. Det är inte hänsynsfullt att utsätta någon för oro.

Om du gör dig skyldig till något av det ovanstående så ber jag dig att tänka till. Om du gör ovanstående med barn i hand ber jag härmed att få förklara dig ansvarslös och dum. Vad är det du lär ditt barn? Om du som vuxen är illa skaffad att riskbedöma, så är ditt barn fullständigt inkompetent i samma situationer. Det är då inte väldigt begåvat att visa ditt barn att hen som fotgängare kan strunta i trafikvett.

Slutligen en släng av sleven till dig, bilistpucko: du ska stanna vid obevakade övergångsställen om någon vill över. Punkt.

fulest.se

Jag är ledsen för att det är lite tyst på gubbloggen för tillfället. Jag har lite andra grejer att fokusera på just nu.

Jag kan dock inte låta vansinne passera obemärkt förbi och skriver därför en rad. Jag pratar om vansinnet som cirklar kring bloggerskan och proffsidioten Katrin Zytomierska. På sin blogg förfasas hon över att en träningskedja (här plats för sponsring) använder en tjej som väger 70 kilo som talesperson. Detta efter en kamp på träningskedjan där tjejen har gått ner 30 kilo.

Katrin skriver att 70 kilo inte borde vara ett ideal, utan att tjejer borde sträva efter att väga 55 kilo. Hon antar vidare att tjejen bara äter hamburgare och pizza.

Hon ifrågasätter LÄMPLIGHETEN i "att stå helt osminkad med stripigt hår och övertydligt svettiga kläder på en reklamaffisch". Vi kan där med (Katrins egen särskrivning) än en gång dra slutsatsen att Katrin är en vidrig typ oavsett om hon menar allvar eller om hon provocerar. Det är dock ingen kontroversiell slutsats att Katrin är komplett slut i huvudet så detta inlägg fokuserar inte på henne.

Jag vill istället lyfta fram de annonsörer som nu (bättre galet sent än aldrig) gjort det enda rimliga och dragit in sitt stöd till häxan. Rimligt och bra gjort.

Katrin är stygg i huvudet och kan inte förväntas censurera sig själv. Det kan däremot bloggportalen finest, men de väljer att fortsätta låta Katrin fortsätta sina diverse häxjakter och fortsätta framföra sina sjuka ideal.

Finest borde döpa om sig till fulest. Den människosyn som de tillåter framföras på sin plattform är fullständigt orimlig. Punkt.

Störande typ

Ibland infaller långa perioder där jag inte tycks hitta något i nyheterna som får mig engagerad nog att skriva om det. Kanske innebär det att det är en period av en värld av rimlighet, men mer troligt är att det ligger på ett personligt plan, såtillvida att jag inte har gubbkepsen på, så att säga.

För att bryta stiltjen satte jag beslutsamt denna morgon storsegel för att surfa ut i nyhetshavet och hitta något. Jag skulle skriva om en nyhet oavsett om jag kände verkligt engagemang eller inte. Jag skulle helt enkelt välja en nyhet och skriva på.

Jag hittade inget. Inget berörde mig jättemycket. Till slut valde jag det som jag tyckte åtminstone borde engagera mig och det var en artikel om arbetsro i skolan. Kanske är det symptomatiskt att jag nu när jag ska bli pappa, tycker att skolfrågan är viktigast? Till mitt försvar, så har jag ju faktiskt tidigare skrivit om skolan.

Det fascinerande är att nu när jag börjar fundera på vad jag ska skriva om artikeln, står det helt klar att detta är ett klassiskt gubbjävelämne. Under en annan vecka hade jag hoppat på den som en tiger på en skadad gnu. Det är alltså inte dig det är fel på, det är mig. Avsaknaden av nyheter var avsaknad av förmåga att identifiera desamma.

Då kör vi. Håll i er för nu blir det gubbjävligt. Varannan elev anser alltså att de inte får arbetsro i klassrummen. De störs av andra elever som tjattrar, som lägger ner arbetet innan läraren har avslutat lektionen, som inte har med sig material och därför måste få låna, som pratar rakt ut etc, etc. Detta är orimligt! Om jag var förälder till ett av de barnen som stördes, skulle jag känna stor frustration över att mitt barns skolgång sabbas av andra, omotiverade barn. Vi måste ge lärare medel att styra över sitt klassrum (ja jag tycker att det är lärarens rum mer än elevernas), men vi måste även ta oss rätten att blanda in busets föräldrar där det är möjligt. Jag bävar inför juniors skolgång. Hur kan jag ge honom bästa möjliga förutsättningar att lyckas? En strikt regelstyrd skola känns för Flodis och mig som en självklarhet i nuläget, men vem vet vad vi tycker är rimligt om sex år? Kanske blir det jag som är föräldern som ombeds sitta med på en skoldag för att se till att junior inte stör andra elever. Det var ju trots allt alltför ofta juniors pappa som var det störande elementet i klassrummen när det begav sig. Hoppla!

Social media conduct

Härom dagen var jag med i ett meningsutbyte på en kamrats (vi kan kalla henne Berit) Facebook-vägg. Det handlade om ordet "hen":s vara eller icke vara. Dagens inlägg handlar inte om detta ords existensberättigande, utan om hur vi beter oss mot medmänniskor i (den virtuella) världen.

Berit frågade på sin vägg vad folk tyckte om införandet av ordet"hen" i svenska språket. Jag och andra med mig skrev att vi tycker att ordet känns förenklande och logiskt som ett substitut till att skriva "han/hon" i situationer där könet på personen inte är känt för den som skriver. Andra höll inte med utan ansåg att ordet inte hör hemma i svenska språket.

Så långt inget fel. Vi kan ha olika åsikter. Vi SKA ha olika åsikter (utom i omdömet av årets sommarväder, som vi alla ska avsky och förakta). MEN, det finns ingen anledning att vara otrevlig. Allra minst när vi debatterar på tredje persons vägg. Jag ska utveckla.

Berits kompis (vi kan kalla henne Tuttan) skrev att hon inte förstod hur man kunde vara så lat att man inte orkade skriva han och hon (Tuttan hade alltså inte riktigt förstått i vilka sammanhang vi tyckte "hen" ska användas, men det är inte superrelevant här, om än lite talande) och att de som använde ordet var tramsiga. Jag och andra vänner till Berit var således lata och tramsiga.

Reflektioner:
Skriven text är som gjord att missförstås, så läs gärna både en och två gånger innan du sätter dig till tolks för någon annans text. Speciellt viktigt i detta sammanhang. Jag och Tuttan har en gemensam vän. Tuttan ser det för oproblematiskt att förolämpa mig genom att kalla mig lat och tramsig på Berits vägg. Tänk på att vägginnehavaren hamnar i kläm om retoriken blir för hård. Det hände på min vägg vid ett tillfälle.:Två personer som inte känner varandra hamnade i ett meningsutbyte som blev lite för hätskt. Resultatet blev att jag höll mig borta från debatten på min vägg, då jag inte ville såra någon av dem. Det hade varit roligare att vara med, men det kändes olustigt.

Det är rimligt att anta att den du battlar med är lika god vän med vägginnehavaren som du är. Därför: 1. utgå inte från att vederbörande är en idiot. Det skrivna språket är designat så att det lätt kan missuppfattas. Genom att beskriva någon som en idiot, säger du samtidigt att vägginnehavaren är någon som är kamrat med en idiot. Ibland kan vi visserligen inte riktigt välja bort folk på Facebook, men oftast är vännerna självvalda av vägginnehavaren.
2. Tänk på att vägginnehavaren troligtvis vill bibehålla en god relation med er båda. Tvinga inte henom (HA!) att välja sida.
3. Det finns ytterligare en mängd anledningar till att stanna upp och fundera på om du kanske missförstår den du battlar med: De flesta människor är snälla och vill väl. Du bygger det goda samhället med vänlighet. Sänk dig inte till andras låga nivåer. Etc....

Som sagt, ibland är inte vänner på Facebook valda, men då kan man kolla med vägginnehavaren innan man smädar dem, som den gången jag började ana att den jag battlade ned på min kusins vägg var en fullblodsrasist. Jag skickade då ett privat meddelande till kusinen (vi kan kalla honom Chang) och frågade försiktigt vem personen var. Jag fick svaret att det var familjens svarta får, som inte kunde  unfriendas pga familjeband, men att ja han är ett vit makt-äckel och det var ok att krossa honom. Sagt och gjort.

Men generellt: Var snälla mot främlingar, om än inte för någon annan orsak än att det kan vara din väns vän. Men framför allt för att det är en medmänniska (tills dess hen bevisat sig vara en motmänniska).