Att hata och mörda i Guds namn är orimligt

Ur DN idag: Ett kristet par i Pakistan har dömts till döden anklagade för att ha skickat ett hädiskt sms som förolämpade den muslimske profeten Muhammed.

Det är så obegränsat orimligt korkat, att hålet i huvudet aldrig tar slut, att samtidigt säga sig tro på en allsmäktig Gud och ändå tro att Hen inte klarar av att straffa någon utan vår hjälp. Jag lägger dessutom till, medveten om att jag gör mig till ovän med vissa som kallar sig Muslimer, att Gud nog har annat att förfasa sig över än att lacka på att man målar av profeten Muhammad, eller ger honom öknamn, retas med honom, ja faktiskt SKOJAR om honom. Pakistan och andra låtastroende; chill the fuck down! Försök att vara goda människor istället för att hata, döma och pådyvla era uppfattningar på andra. 

Om jag har fel får jag brinna i evigheten, det borde väl räcka som straff? Om jag har rätt, så kommer ni som hatar, diskriminerar och avrättar i Guds namn skämmas järnet i efterlivet. 

Ville Jesus verkligen att vi skulle fortsätta med Gamla Testamentet?

Jag borde antagligen ta lite längre tid på mig än den vanliga morgonresan in till jobbet för att skriva det här ganska kontroversiella inlägget, men som synes blev det inte så. Min tid till bloggande är för närvarande begränsad och detta ämne har legat och gnagt ett tag. Det handlar om kristendomen och hur jag känner att samtliga större varianter av min religion har fått en grej om bakfoten, en ganska superviktig grej. Resultatet av detta är ganska allvarligt också, för bakfotsfåendet ligger till grund för en massa hat i kristendomens namn som jag inte tror Jesus uppskattar särdeles mycket. 

Gamla testamentet. När Jesus för tvåtusen år sedan kom till oss för att förmedla sin farsgubbes senaste tankar sade han (i min tolkning) följande: Ok, boys and girls. Det har gått 3000 år sedan sist och pappa har klurat och mognat lite sedan senast. Allt det där svavelosande öga för öga, ät inte ditten och datten, var beredd att offra ditt barn och sånt grejs, känns inte helt fräscht längre. Därför är jag här hos er för att berätta att pappa har tänkt om. Så här enkelt blir det nu: Om ni bara är läckra mot varandra (mot ALLA) och behandlar andra med den respekt som ni själva vill bli behandlas med, så är ni toppen i pappas ögon. Alltså: kärlek, inte hat. Ni behöver inte döma någon annan människa, pappa tar hand om sådant. 

Jag menar alltså att nya testamentet borde vara den enda boken för kristna. Gamla testamentet är intressant för oss som en historiebok, men inte som del i hur en kristen ska bete sig, eftersom KRISTendomen naturligtvis endast bör basera sig på KRISTUS lära. 

Nu riskerar jag och hoppas på att få en skvadrös teologer över mig som hökar för att förklara varför GT har en roll i kristendomen, annat än som historiebeskrivning, men det ska till mycket starka argument för att jag ska tycka att det är lämpligt att vi har en GT (inte drinken) som del i vårt rättesnöre. Om Guds nuvarande vilja stod att utläsa där, vad hade Jesus här på jorden att göra? 

Här kommer det beskäftigt gubbjävliga med inslag av storhetsvansinne, så håll i er. Gamla testamentet bör avlägsnas från Bibeln. Uppenbarligen har en massa människor som kallar sig kristna svårt att se nya testamentet som boken som trumfar det gamla, så vore det inte bättre att separera dem och kalla en bok Bibeln och den andra gamla testamentet?

Jag vill avsluta med lite tjat och hojta att kristendomen inte är dömande, kristendom är inte att döma, kristendom är inte att döma, kristendomen är kärlek. Den som i Jesus namn förbannar en annan människa är i mina ögon inte en sann följare av Jesus. 

Äntligen en påve som fattar - hoppas hans följare hänger med

Den tämligen nya påven (han har valt att vi kan kalla honom Franciskus) har härom dagen sagt något om homosexuella som är inget annat än oerhört och doktrinsomvälvande, men som för mig varit väldigt självklart väldigt länge. Nej, han har inte godkänt användandet av kondomer, kvinnliga (förlåt "av kvinnligt kön" kanske man ska skiva i detta sammanhang för att vara tydlig) präster, eller tagit bort den vansinniga uppfattningen att homosexualitet är en synd. han har dock i ett enda uttalande markerat vad synd innebär för vårt eget agerande här i jordelivet; för hur vi människor ska hantera andra människors synd. Påven med stort P har helt enkelt markerat att vi människor inte har ett jota med att döma folk, ens om de begår vad vi tror är en synd.

Påven sade nämligen igår under en presskonferens att det inte är människans eller kyrkans roll att döma. "Om någon är homosexuell och söker Herren med god vilja, vem är jag att döma..." Han tillade att homosexuella inte bör diskrimineras och bör integreras i samhället. (http://www.dn.se/nyheter/varlden/paven-forsvarade-homosexuella)

Som jag skriver ovan (hehehe 'ovan där'); än är den katolska kyrkan långt ifrån ok ur ett modernt (även kristet) perspektiv. Homosexualitet är en synd i dess ögon och jag förstår att man som homosexuell lätt kan tycka att påvens uttalande inte går långt nog och att han därför inte förtjänar våra glada tillrop. Jag kan helt visst inte sätta mig in hur det är att tillhöra en så exkluderad grupp som homosexuella och kvinnor (kvinnor får fortfarande inte bli präster i den katolska kyrkan) utgör, men jag ber er ändå att se hans uttalande ur ett katolskt perspektiv. Syndstämpeln kan komma att tas bort så småningom, men redan i detta nuet har påven slagit ett oerhört viktigt slag för att låta det sanna kristna budskapet gå fram, det som Jesus pratade om, nämligen att se till att vara läckra mot varandra, mot alla, oavsett om de har lepra, är fattiga, gillar tjejer fast de är tjejer, är av annan hudfärg, tror på annat sätt etc....

I min läsning av Kristus budskap (budskapet om en Gud som tänkt till lite sedan Gamla Testamentet) är det så här enkelt: Det finns kanske en rätt tro, det finns kanske ett rätt sätt att vara, det finns kanske fel mat att äta, eller fel instrument att spela (dragspel, det måste vara dragspel), men om man tror "fel" eller är "fel", så tar Gud hand om dömandet. Hen behöver inte din hjälp. Hen är Gud. Det är inget fel att gå runt och förkunna vad du upplever som den sanna tron. Kanske tycker Gud till och med att det är toppenbra att du gör det, men jag är ganska säker på att alla pluspoäng du skrapar ihop på att missionera, de försvinner i ett bums i samma sekund som du skriker hora till en flicka som vill ha rätt till abort för att hon blivit våldtagen. Du hamnar lika säkert på minus om du ens tänker att en homosexuell medmänniska är mindre värd än du. För även om det nu skulle visa sig att det nu av någon outgrundlig anledning faktiskt skulle vara en synd att älska en annan människa bara för att både den som älskar och älskas har varsin snopp, så är synden att inte älska din nästa, synden att hata, att döma så mycket större. Så tror jag och det tror jag stark på.

Det vore naturligtvis än mer relevant och banbrytande om uttalandet hade kommit från påvens motsvarighet i den Rysk-Ortodoxa kyrkan, patriarken. Detta är nog tyvärr inte att vänta, dock och det är djupt olyckligt. Genom att inte ta en modern och kristen syn på homosexualitet, gör sig den inflytelserika Rysk-Ortodoxa kyrkan skyldig till att passivt och aktivt underblåsa de ytterligt obehagliga homofientliga strömningarna i landet. Kanske om kyrkan protesterade skulle inte Duman ha röstat igenom den lag som förbjuder "homosexuell propaganda", en lag som ger nazister och andra personer som väljer hat framför kärlek carte blanche för att begå de mest vidriga handlingar mot homosexuella, något jag skrev om härom dagen.

Det är inte minst med tanke på utvecklingen i Ryssland, samt med tanke på hur flera Pride-event i Europa har blivit attackerade, påvens uttalande är så viktigt, så stort, så häftigt. Påven Franciskus den Läckre (som han nu bör benämnas) har i ett modigt uttalande försökt förmå sina följare att överlåta dömandet till Gud. Han kommer inte att lyckas med att få med dem alla, eller kanske inte ens majoriteten, men han har sått ett frö till att leda den katolska kyrkan bort från hatet och mot att bli ett samfund som faktiskt följer Jesu budskap, till att bli en kyrka där kärleken är det största. För detta får påven min helhjärtade beundran och kärlek och jag hoppas att detta är starten på något sant stort. Amen.

I kyrkan måste vi få tro

Snart är det advent och många skolor förbereder ett adventsfirande i den lokala kyrkan. Nu har Skolverket generöst slagit fast att skolor absolut är tillåtna att fira advent i kyrkor, men att inget konfessionellt får förekomma. Med konfessionellt avses bön, välsignelse, trosbekännelse, predikan eller annan form av förkunnelse. Här blir jag tvungen att ryta till och sätta ner foten, inte bara mot Skolverket och skollagen, utan mot en stor del av svenska folket, som tycks vara så förskräckta av tanken på lite andlig spis i livet.

När vi firar en religiös högtid, så får vi faktiskt acceptera att man uppmärksammar just religionen i fråga. Det går inte an att uppröras över att någon nämner Jesu födelse när vi firar jul. Det är inte okej att sura ur på att vi nämner samma snubbes lidanden när vi fått ledigt på långfredagen. Om ni gifter er i kyrkan, så får ni banne mig tacka och ta emot att prästen vill slänga en och annan välsignelse över er. Jag menar inte att de som inte tror på hedniska naturgudar ska vara tvungna att arbeta på midsommarafton, men vi kan ju inte sura ur på om någon vill offra en öl till solgudarna, eller om någon vill uppmärksamma hur kristendomen gjorde firande till sitt. Ska vi förbjuda demonstrationståg första maj, för att förskona borgarbarn från detta traditionella uttryck för arbetarklassens resning ur förtrycket? Jag tycker att vi ska fira mer saker inte färre, men vi får baske mig respektera dem som vill fira högtiden för vad den egentligen är! Blir vi hembjudna till våra vänner från Mexico för att fira Cinco de Mayo så gör vi gott i att låta dem fira på sitt sätt, på rätt sätt. Vi kan inte rynka på näsan när Tequilan kommer fram (ujujuj vad jag kommer få däng för den stereotypen).

Så nej Anna Ekström och Claes-Göran Aggebo, generaldirektör och undervisningsråd för Skolverket, ert debattinlägg i Dagens Nyheter 25 november är inte okej i mina ögon. Med den hållning ni tar så borde inlägget ha varit så här kort: "nej, ni får inte fira advent i kyrkan. Punkt." För om ni anser att man inte får samlas i skolans regi och ta del av religiösa inslag, så kan ni stanna där. Då ska ni inte skriva ett långt inlägg om hur man kan fira i kyrkan utan religiösa förtecken. Ni ska bara skriva att ni inte tillåter samlingar kring religiösa högtider i religiösa hus. Kyrkan ska inte ens föreslås att censurera sin religion i sin egen lokal. Jajajajaja, nu kan man ta mitt uttalande och säga något i stil med: "Är det då okej att proklamera nazism, folkmord och pedofili, bara man är i sin egen lokal?" Glöm då inte att detta är en blogg i rimlighetens namn och att dylika extrapoleringar är larviga och överdrivna och helt enkelt orimliga.

Anna och Claes-Göran har slagit fast att ett arrangemang som anordnas av skolan skall betraktas som "att vara i skolan". Därav anser de att det blir problem att fira ett religiöst advent i kyrkan eftersom Skollagen slår fast att det inte får förekomma konfessionella inslag i skolan. Jag kan tycka att uttydningen är väl strikt, det vill säga att vara i kyrkan i skolans regi inte skulle behöva utläsas som "att vara i skolan". Jag tror dessutom att skolbarnen nog förstår att Jesus, eviga livet, ja till och med han den där Gud är en del av paketet om man besöker en kyrka. Det innebär inte att man måste tro på vad som sägs. En konfessionell ceremoni skulle till och med kunna tillhöra religionsundervisningen. Det vore då dock på sin plats med några besök i synagogor kring Hanukkah och moskéer vid Ramadan. Det skulle nog öka förståelsen för olika religioner och förståelse är kunskap och broar och en hel massa annat rimligt bra.

Den här debatten visar på två problem i Sverige idag: en självpåtvingad överhänsyn till troende av annan övertygelse än den kristna samt en utökad häxjakt av ateister mot tro och andlighet. Det tycks som att folk tror att barn skulle bli troende superkristna av några besök i kyrkan. Jag tror två ord får stå som avslutning till dagens inlägg och samtidigt fungera som en rimlig uppmaning till alla som är förstoppade av rädsla för indoktrinering: Slappna av.

Iran och Bomben

EU trappar upp handelssanktionerna mot Iran som protest mot att IAEA inte får tillträde. Det råder numera ingen tvekan om att både EU och USA är övertygade om att Iran är i full färd med att utveckla kärnvapen. Frågan är om de på fullaste allvar tror att ekonomiska sanktioner verkligen kommer att få ledningen för landet att upphöra med den förmodade tillverkningen.

Mitt tips är att sanktionerna knappast kommer att få Iran att känna sig säkrare. Snarare ger det ledarna möjlighet att hävda landets utsatthet och behov av skydd, skydd som kärnvapen. Landets ledning bryr sig inte om dess folk eller dess företagare. De bryr sig vara om makt och makt kommer med kärnvapen.

Som det ser ut nu tvingar man Israel mot ett förebyggande angrepp och när Israel agerar militärt, då blir det kalabalik. USA kommer inte komma undan stämpeln som passiv krigshetsare i retoriken. Hela regionen kommer att se USA som en förlängning av Israel. Frågan är hur EU kommer att betraktas.

Att förespråka militär aktion är tungt, men jag hävdar följande:
- Ekonomiska sanktioner kommer inte att hindra Iran från att slutföra sitt kärnvapenprogram.
- Vill man säkert få programmet att upphöra är det i nuläget bara det militära alternativet som har chans att lyckas.
- En stor militär koalition mot Iran är att föredra för regional stabilitet, framför ett ensidigt Israeliskt angrepp.

Helst fred och samförstånd, förstås.

Tintin och Haddile

Jaha det vore väl konstigt om gubben inte kommenterade veckans två stora snackisar: Tintin och Haddile (inte en felskrivning av Haddoc). Gårdagen var ju vikt för annat viktigt, så det fick anstå. Nu är jag dock tillbaka i min roll som blygsam opinionsbildare, moderator och allmän Messerschmidt.

Tintin. Jag tycker nog egentligen att en liten grupp i gruppen, som det rör sig om i detta fall med ungdomsbiblioteket tiotretton, faktiskt kan besparas påfrestande och provocerande bilder i sammanhang där gruppen förväntas trivas, så det är därför inte jättekonstigt att man tar bort stereotypa och nedsättande bilder av afrikaner i ett sammanhang där många kan ta anstöt. Men å andra sidan ska man akta sig riktigt noga från censur. Att börja bestämma vad som är lämplig och olämplig läsning och kultur är något som sällan slutar väl. Att Behrang Miri på bilden i DN dessutom är klädd som att han direktplockats från kulturrevolutionen minskar inte rysningarna i kroppen som nyheten om censuren gav upphov till. Som så många andra har skrivit, så blir det svårt att hejda sig när man väl börjar censurera och styra och ställa med andras liv och leverne. En kamrat till mig (vi kan kalla honom Silvio) uttryckte problematiken på ett lysande sätt när han skrev följande: "Alfons pappa röker inomhus, Emils pappa idkar barnaga, bröderna Lejonhjärta glorifierar självmord, Bamses farmor städar bara en gång om året, Bamse själv dopar sig och Kalle Anka visar underlivet."

Nu är Tintin återlagd och Behrang tycks ha insett det orimliga i sitt agerande. Jag tror inte att det är skadligt att behålla gammalt skräp, hur dumt det än må vara så länge vi är medvetna att det är just gamla och skräpiga bilder och föreställningar som skildras. Få blir arga över 100-åringar som inte vet vad som är politiskt inkorrekt att säga idag. Vi måste bara se till att ungdomarna förstår att det är dinosauriers syn i relation till samtiden vi pratar om och att dåtid är dåtid och nutid är nutid. Det är i mitt tycke till och med viktigt att faktiskt visa våra barn och ungdomar hur världen såg ut för inte så många år sedan. Hergés bild av Afrikaner var norm när han skrev och verkade. Det var en orimlig bild och vi måste upplysa ungdomen om att världen inte ser ut så längre, att vi är mer upplysta idag och inte tolererar grottmänniskotänk. Att gömma historia är att glömma historia och därmed möjliggör man en smygande återkomst av unkna värderingar och nidbilder, något som sker just nu i Sverige. Låt ungdomarna se nazisternas karikatyrer av judar och för därefter ett samtal om dagens fascistvindar i Europa. Låt dem jämföra med SDs reklamfilm där den elaka muslimen skor sig på samhället på hederliga svenska pensionärers bekostnad.

När det gäller Tintingate, så vänder jag mig snarare mest mot DNs rapportering. "DN kan berätta att den älskade seriefiguren har rensats ut från bibliotekets hyllor." Ovärdigt subjektivt att skriva "älskade" seriefigur och orimligt att inte upplysa om att det rörde sig om ett specifikt bibliotek med en specifik inriktning.

Haddile.
1. Vet alla som skäller att ett utvisningsbeslut inte är att likställas med verkställighet?
2. Vet alla som skäller att Migrationsverket inte kan förklara eller försvara, eftersom man får sparken om man uttalar sig i enskilda fall?
3. Vet alla som skäller att Sverige i alla situationer i det längsta strävar efter att barn ska vara med sina biologiska föräldrar?
4. Vet alla som skäller att flickan är EU-medborgare och att asyl därmed är omöjligt?

Om man vet ovanstående, så kan man få skälla, men då på lagstiftningen och praxisen som säger att barn ska antas må bäst med sina biologiska föräldrar. Det enskilda fallet Haddile följer helt enkelt de normer och regler som vi har i vårt samhälle. Haddile är inte ett enskilt, isolerat fall. Om ni inte gillar det som sker, se till lagstiftning, skäll inte på enskilda handläggare som ni inte vet ett jota om vilka de är, vad de gör och vilket regelverk de har att hålla sig till.

Religion och tro inte alltid hand i hand

För er som fortfarande blandar ihop tro och religion med det som skändligen görs i religions namn kommer här en uppmaning att rikta uppmärksamhet till det faktum att Irans högsta ledare nu uppmanar sina följare till upptrappad terror mot väst. Varför? För att USA stödjer oppositionen i Syrien.

Om man är troende får man alltför ofta förklara att man inte står bakom korstågen, inkvisitionen, eller 11 september-dåden. Som muslim antas man av många idag automatiskt stå bakom regimer som för maktens skull låtsas vara bärare av den sanna tron. Irans ledare kallar sig religiösa, men de är bara ytterligare en junta bland alla andra antidemokratiska juntor.

Irans befolkning är huvudsakligen Shia och Syrien Sunni. Dessa två grupper är inte direkt superstöttande i varandras trosuppfattning. Al-Assads styre är dessutom inte grundat i Sharia, utan är snarast sekulär. Ayatollan mobiliserar alltså traditionellt "religiösa" våldsmakare att straffa väst för att USA stödjer opositionen. Opositionen i Syrien är en brokig skara människor och det finns grupper inom den som vill ha bort Al-Assad just för att han är sekulariserad.

Irans ledare spelar ett traditionellt spel av realpolitik och gömmer sig bakom en religiös front. Förolämpa inte fridfulla troende med att blanda ihop dem med blodtörstiga dårar. Nej låt den som är troende på riktigt, den som bär på sin Guds ljus, slippa en automatisk koppling till sådana som kidnappar och perverterar religiösa rörelser.