Inte bara sossar får en släng av sleven. Om Abdirisak Wabberi

I en intervju från 2006 uttrycker sig dåvarande rektor Abdirisak Waberi, numera moderat riksdagsman, på ett sätt som får mig att höja på ögonbrynen en aning. Intervjun finns att läsa i sin helhet på
http://www.rfsu.se/sv/Sex-och-politik/Ottar/Ottar-arkivet/Ottar-2006/Ottar-nr-2-2006/Med-koranen-i-klassrummet/

Axplock:

"gud vet vad som är bäst för människan. Mannen klarar av att ge kärlek till fyra kvinnor, men jag tror inte att kvinnan har den kärlek som krävs för att vara med fyra män."

" Min åsikt är att mannen är den starka personen i relationen. Han styr relationen och kvinnan står som bas. Mannen styr också för det mesta barnens religiösa liv."


"Enligt muslimsk tradition ska både mannen och kvinnan klä sig anständigt och dölja sin kropp. Kvinnan är den som ska dölja mest. Hon får bara visa ansiktet och händerna. Varför?Abdirisak Waberi böjer sig fram över konferensbordet och säger samlat:
– Enligt min åsikt är mannens sexlust mycket större än kvinnans. Jag tror att Gud vill skydda kvinnan.."


För några veckor sedan skrev jag följande till Waberi:

Hej,
Jag skriver en blogg som är kritisk mot främlingsfientlighet, men som även kritiskt granskar Islam i Sverige. Efter ett inlägg om Omar Mustafa, undrar mina läsare hur jag förhåller mig till dig. För att kunna svara dem, ber jag dig kommentera en intervju jag fann. Den är gammal, så jag antar och hoppas att du ändrat åsikt, men jag måste be om några förtydliganden. Om du först vill se lite hur jag skriver, finns jag på http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se
Tack för att du tar dig tid och besvarar mina tre frågor nedan.

1. Anser du att vi män inte kan förväntas tygla våra sexuella lustar bara för att en kvinna klär sig på ett visst sätt?

2. Ska en man styra en relation mellan en man och kvinna? Vänligen utveckla, för här hävdar artikeln att du sagt att det är din åsikt, inte Islams.

3. Slutligen: står homosexualitet i direkt konflikt med islam mer än den står i konflikt med kristendomen? Kan Islam mogna till att inkludera homosexuella och fortfarande kallas Islam?

Mina två första frågor grundade sig i intervjun och den tredje ställde jag för att utröna om Waberi till skillnad mot Omar Mustafa skulle kunna säga rakt ut att homosexualitet visst är förenligt med islam.
Waberi har inte svarat och det innebär per automatik inte något speciellt. En riksdagsman kan absolut ha viktigare saker för sig än att svara på mina mail. Jag tycker att det är synd, för det är obestridligen anmärkningsvärt att han i intervjun säger: "Enligt min åsikt är mannens sexlust mycket större än kvinnans. Jag tror att Gud vill skydda kvinnan."

Han säger också: "Min åsikt är att mannen är den starka personen i relationen. Han styr relationen och kvinnan står som bas."

Det finns parraleller mellan Mustafa och Waberi, men även skillnader. Mustafa har varit med och bjudit in antisemiter till föreläsningar. Waberi å sin sida visar upp en otroligt unken syn på könsroller och jag anser inte honom representativ för den moderna mannen, men det finns betydligt fler som honom både i svensk riksdag och i andra parlament. Han är en mansgris med grottmänniskosyn på sexualitet och jämställdhet, men man kan ana att det finns mången sådan även i andra partier (någon skulle kanske till exempel föreslå KD, men det skulle aldrig jag göra).

Jag tycker inte att Waberi är fullt så slingrande som Omar Mustafa, enkom genom att underlåta att besvara mina frågor, men i konsekvensens namn måste jag ifrågasätta om han verkligen är en god representant för Moderaterna. Om han fortfarande tycker att den överkåte mannen automatiskt ska ses som den starke i ett förhållande passar han inte riktigt in. Kanske i KD, kanske i SD, vad vet jag? Men knappast i Moderaterna.

Det finns nog en hel del personer i de politiska toppskikten som vid en granskning skulle visa sig vara allt annat än riktigt representativa för sin väljarbas. Omar Mustafa och Abdirisak Waberi är två av dem som har haft oturen att blottläggas, men bara för att det finns fler knasputtar uppe i toppen, kan vi inte låta de knasputtar vi exponerat gå fria från kritik och idealiskt sett, avsättning.

Jag har försökt få Waberi att svara genom att söka honom både per mail och Twitter utan resultat. Därför kan jag ju lägga till att jag tycker att han är nonchalant när han ignorerar en opinionsbildare av rang som Gubben ju är. Skämt å sido, så ska väl de folkvalda vara tillgängliga? Nu blir det ju knas om det förhåller sig så att han har mognat och kommit in i 2000-talet och jag smutskastar honom i onödan. 

Om plånbok, holländare och Juniors språkbegåvning

En vän till mig som bor i Holland (vi kan kalla henne Gretchen), satt igår morse fast i ett långsamgående tåg. Som om det inte var nog svårt med att vara invandrare i ett land fullt av träskor och sen till jobbet därtill, hade hon ingen gubbkrönika att läsa. Oacceptabelt, men det har på sistone varit lite brist på nyhetsrapportering av det slag som tarvar en gubbuppsträckning. Jag har haft samma abstinens som ni har, kära läsare. Ni är inte ensamma. 

För att Gretchen inte ännu en morgon ska behöva sitta och vältra sig i sin tulpankryddade misär helt utan gubbsällskap, skriver jag några rader av det som rinner ur min förvirrade hjärna så här på studs. 

Jag läser med stor stolthet i dagens blad att Thailand numera inte ens kvalar in på topp tio som resmål för svenskarna. I sant gubbig senfärdighet avser jag därför att bli resereporter i sagda land i början på nästa år. En riktig gubbe läser inte in modesvängningar och annat trams, utan agerar på det sätt som han anser rätt, riktigt och lite lätt irriterande. Därför: Jag, Finis och Junior kommer att spendera en månad i just Thailand. Biljetter är köpta och hotell är bokat. Ska ta en Hermods i Ryska för säkerhets skull och sedan är vi redo för Koh Chang. Nu behöver ni inte resa dit, ni övriga 5-8 personer som även ni inte besökt landet. Jag kommer att berätta hur det är på ett så målande sätt, att ni kommer att uppleva att ni är där, att det är ni personligen som gnyr över för stark mat och gnäller över bristen på sockerfritt godis och värmen, fukten och annat okänt. 

Helgen som gick var turbulent i det att jg förlorade min plånbok. Efter att ha vänt upp och ner på hela huset (förutom en öppen låda just där jag tog av mig byxorna som innehöll plånboken) ansåg jag mig nödd och tvungen att förlustanmäla allt innehåll, inklusive körkort. Igår vände vi så uppochner på den där sista lådan, där vi redan initialt borde ha anat att plånboken fanns och hör och häpna, där var den! Lätt irritation och vi får se nu om jag lyckas annullera min förlustanmälan av körkortet. 

Sedan Junior föddes har jag försökt att i så lång och bred utsträckning som möjligt prata engelska med honom. Det var därför härligt att i helgen se honom dregla på engelska på Finis kusin från Kanada. Vi umgås väldigt mycket på engelska och detta är den stora orsaken till att vi vill bjussa Junior på tvåspråkighet. Det, samt att jag vill slippa se dubbade animerade filmer, ska erkännas. Junior kommer att börja på internationellt dagis om ca ett år och då slipper jag stå för språkundervisningen. Då får det bli Junior som upplyser folk om att det inte heter "me and my cousin", utan "my cousin and I."

Ha en härlig onsdag. Gör den lite finare genom att le mot en främling. 

Ömklig gräsänkling

Kära dagbok. 

Dag fyra som gräsänkling och nu får det faktiskt räcka.

Det började ju så bra, kära dagbok. Jag behövde sova ikapp lite och det passade bra att Finis och Junior reste hem till Finland för några dagars kvalitetstid med juniors mormor (vi kan kalla henne för Svärmor). Första kvällen hemma unnade jag mig lite tid för att titta på serien Lost, som jag nu tack vare Netflix äntligen kan se klart den sista säsongen av. Lite tid i studion för mixning min kommande singel stod också på schemat. Skönt och effektivt. 

Tisdagen var härlig. Utvilad med nya krafter hade jag tid att experimentera lite i köket med ett nytt recept på kolhydratsfattig paj. Fyllning blev broccoli, kål och skinka. Bottnen av mandelmjöl, fiberhusk och smör funkade riktigt bra. Gott. Bra jobb i studion, lite städning, något avsnitt Lost (han är ju för söt den där lille bebisen Aaron). La mig i sängen och kände ett sting av saknad av de mina. 

Onsdag. Mat mer av förväntad karaktär för en gräsänkling: Hamburgare. Kämpar på i studion och avbryts välkommet av Skypesamtal med Finis och Junior. Junior har börjat dra sig framåt. Det var ju inte något man hade velat uppleva live (OBS ironi). Svärmor skojar om att behålla Junior när Finis åker hem imorgon. Min humor når inte ända fram och jag känner att jag till och med blir lite arg/ledsen. Så fjantig har jag blivit som förälder, att inte ens skämt om barnarov roar. Vart är jag på väg? Hinner långt i studion, men inte så långt som jag hade önskat. Avslutar kvällen med ett avsnitt Lost i sängen. Den där förbannade ungen Aaron påminner för mycket om Junior. De är inte lika på något sätt, men tydligen drar min pappahjärna alla blöjungar över en kam. De är alla Junior. Känner hur jag somnar i självömkansvältrande. 

Ikväll ska huset iordningställas för återkomsten av JoF imorgon. Katterna har fått på tok för lite uppmärksamhet och jag börjar fundera på att bryta mot mitt tvättförbud. Stämningen är således desperat. Kurt har legat i mitt knä i studion i patetiska försök att få en klapp här och där mellan varven. Jag ska försöka hinna mixa lite till men ikväll blir det även lite riktig matlagning och här kommer ett mattips: paprikastekt köttfärs i fullkornstortilla med humus, sallad och krasse. Fin kombo. 

Nej du Finis. Inget har ändrats. Två dagar utan dig räcker gott. Nu får ni komma hem. 

Alla ungdomar vill vandalisera. Husby är inget undantag

Jag känner att jag behöver få ur mig lite mer om det här med Husby. Det som av samtliga människor borde beskrivas som vandalism och (extrema) pojkstreck ges någon sorts politisk betydelse, vilket är helt uppåt väggarna. Vandalernas framfart legitimeras istället för att de kollektivt tas i örat och läxas upp. Polisen hindras i sitt arbete istället för att välkomnas. Detta är helt enkelt inte okej.

Jag bor i ett tämligen välbärgat icke-segregerat område. Jag bor nära en tågstation. Rikemansungar här sparkar sönder busskurar och sätter saker i brand, bland annat vår soptunna. Vandalism och våld sker regelbundet här. Ungdomarna här är inte annorlunda från ungdomarna i Husby. Ungdomarna här är inte ute och luftar sin frustration för att en farbror blivit skjuten av polisen, lika lite som dödsskjutningen är orsaken till förorts-kravallerna. De är ute och vandaliserar för att de är busungar. Jag skäms för att erkänna att jag vet. Jag har varit en busunge. Det är inte svårare än så. När polisen så kommer och läxar upp ungdomarna här i mitt område välkomnar jag dem och ser gärna att de tar i lite extra, jag gapar inte om övervåld och jag står sannerligen inte i vägen när de ska göra sitt jobb.

Att från vuxenvärlden uttrycka någon som helst förståelse för att ungdomarna i Husby och andra förorter lever rövare är att göra dem och samhället en enorm björntjänst. De är som alla andra finniga busungar som tycker att det är festligt att sabba. De är lika lite politiska aktivister som maskerade reclaim the street-fjantar som gömmer sig bakom odefinierade och diffusa politiska budskap.

Salar Rashid skriver på dagens DN debatt att "något moraliskt fundamentalt gått sönder hos dessa ungdomar som tar till sådana radikala och våldsamma metoder." Han skriver om "budskapet för dessa aktioner" och frågar sig varför ungdomarna är "villiga att gå så långt i sitt handlande att de är beredda att sätta eld på sitt eget område". Här kommer svaret: FÖR ATT DE ÄR BUSUNGAR!  Det finns inget budskap. Det är inte "metoder". Det är snorungar som vilka snorungar som helst, bara i en långt större skala än vad vi normalt ser.

Situationen i vårt lands segregerade förorter är högst antagligen långt ifrån bra. Jag vet högst antagligen alldeles för lite om detta. Men jag vet detta: Vandalism är inte politiska budskap. Vandalism är vandalism. Ungar ska veta hut och vuxna ska hjälpas åt att göra dem till goda medborgare genom samtal och exempel.

Jag ger i det här sammanhanget blanka tusan i vad folk har för olika anledningar till att misstro polisen. Jag har skrivit om korrumperade poliser, vilket visar att vi har system och funktioner för att exponera missförhållanden inom polisen. Vi behöver inte kasta sten på polisen för att slå oss fria från några bojor. Vi bor i ett land där lag och ordning råder, där vi som generell regel måste lita på polisen.

En stenkastande ungdom i Syrien är en frihetskämpe. I Sverige är hen ingenting annat än en vandal. Vi måste tillsammans säkra demokratin i Sverige och för att göra det måste vi förklara för våra unga om samhällets spelregler, inte hålla dem bakom ryggen när de bryter mot dem.

Det är faktiskt inte svårare än så. Integrationen, segregationen, orättvisorna och mycket mer är betydligt svårare än så, men vandalism är vandalism, inte kamp. Punkt.

Husbykravallerna

Några ord om Husby. Bränna bilar: dumt. Kasta sten mot polis och tunnelbanetåg: dumt. Poliser som säger dumma saker i stridens hetta: jättedumt. För att komma till rätta med de två första dumheterna har vi polisen och för den senare har vi internutredningen och Justitiedepartementet. I slutändan alltså vi, folket.
Jag har läst en del om händelserna där folk insinuerar att upploppen är nödvändiga och bra för att Svenssons som jag ska "få upp ögonen för att det finns en annan verklighet där ute." Att vi ska få upp ögonen må vara sant, men det ursäktar inte busliv. 

Jag vet och håller med om att vi ska lära oss att se saker som är snett i vårt land av incidenterna i Husby, men min take är mer omedelbar: Om det hettar till för mycket i ditt område, som till exempel i Solna vid vissa derbyn eller när AFA går ur och tramsar med att återta någon gata som de tydligen anse sig ha blivit av med, flytta på dig. När polis måste tillkallas: stå åt sidan, gå därifrån, gå hem. Punkt.
Organisationen Megafon vill att polisen ska hålla sig undan och att Megafon själva ska ta hand om busungarna. (http://www.dn.se/sthlm/polisen-maste-erkanna-att-de-gjort-fel) Organisationen kanske har rätt. Det kanske hade varit effektivare om Megafon fick agera polis och stävja buset, men det är inte Megafons jobb. Polisen ska inte behöva fundera på om de ska bemöta olagligheter eller inte och Megafon ska flytta på sig om polisen går in. 

Detta är en demokrati, på intet sätt fulländad, men likväl en rackarns bra rättsstat. Detta är inte en polisstat. I en polisstat går man aktivt ut (och ska aktivt gå ut) för att hindra polisen. Inte i en fungerande demokrati. Om det kastas gatsten på polis och tunnelbana, så håller man sig borta och låter polisen med våld trycka tillbaka dem som inte finner sig i de demokratiska processerna. Vi har gett polisen ett våldsmonopol. När det monopolet utmanas, ska vi stå undan för polisen. 

För att nu inte bli allt för citerad av Sverigedemokrater som hojtar om invandrare som beter sig, så påminner jag om diverse kravaller i Göteborg, fotbollshuliganer och annan våldsutövning som utförs av så kallade etniska svenskar (ny-ord för arier) med eller utan järnrör dagligen. 

Jag ville bara helt kort redogöra för min åsikt i frågan. Bus ska stoppas och de ska stoppas bestämt av den instans som är satta att stoppa bus. Till den som skriver "det är inte ok med våld och skadegörelse, men...." vill jag bara säga: Nej. Inga men. Punkt. Det är inte ok med våld och skadegörelse. Punkt. Ingen upplevd eller verklig orättvisa ursäktar. Vi har val, vi har tidningar, vi har mötesfrihet. 

Vi kan diskutera millionprogrammens offer, den hårda uppväxten som skapade skinnhuvudet, de galna ideal som styr våldsverkare oavsett om de är tokvänster eller djurrättsdårar. Om detta kan vi diskutera och om detta ska vi diskutera. Men parallellt med detta måste vi solidariskt markera att vi inte tolererar bus och vi ska låta polisen ta hand om buset. 

Jag är faktiskt så här glad, Mia Skäringer. Det är ingen fasad, det är äkta.

Mia Skäringer skriver i en krönika i Expressen (http://www.expressen.se/kronikorer/mia-skaringer-lyckofasaden-tar-dod-pa-oss/) om pressen att ständigt vara glad fastän man inte är det. Hennes huvudtes har jag inget att anmärka på. Det måste vara jättejobbigt att känna att man måste sätta upp en fasad för att passa in. Det borde ingen behöva göra. Om man är ledsen, nedstämd, eller deprimerad måste det få synas. Däremot får hennes krönika mig att skriva om något jag tänkt på länge och det är att en massa människor tycks tro att det inte existerar sant och genuint lyckliga personer. I en självgod och förvirrad etnocentrism tror dessa människor att bara för att de personligen inte känner sig lyckliga och tillfreds i dagens samhälle, måste de som tycks lyckliga och tillfreds egentligen bara låtsas. Mia och andra tycks tro att alla människor är långt mörkare än de ger sken av att vara. Jag ska nu berätta att det faktiskt inte förhåller sig så.

Utdrag ur texten: “ibland känns det som om hela livet är ett hetsigt avsnitt av Parlamentet. Komiker som tävlar om vem som är roligast och på tid, fast vi är riktiga människor som försöker bräcka varandra i lycka." Jag förstår verkligen att det kan vara provocerande och jobbigt, men det känns angeläget att få fram att det faktiskt finns människor som inte spelar lyckliga, utan som faktiskt är lyckliga. Jag är en glad skit. Jag försöker inte bräcka någon i min lycklighet. Jag är bara helt enkelt lycklig. Inget fusk.

Mia fortsätter: ” Och titta vad lyckliga vi är när vi bygger ytterligare en altan fast vi redan har tre, för att vi aldrig orkar ligga med varandra längre, för att vi inte kan kommunicera. Bygg in, bygg ut, bygg bort, täck över och bit ihop tills amalgamet gräver sig ner i hjärtat, för nu är det VM i vem som kan hålla upp fasaden bäst och längst.”

Jag börjar förstå att det springer runt en massa människor som tror att sådana som jag är bedrägliga. Jag är ledsen att spräcka bubblan, Mia med andra, men jag och Finis är precis så där lyckliga. Vi bygger en massa, men inte på bekostnad av vår utmärkta kommunikation. Vi håller inte upp en fasad och jag är ledsen om vi visar upp vår lycka så mycket att det provocerar.

Jag har fått nog av att läsa om hur olyckliga eller habila människor tror att alla andra människor egentligen är lika olyckliga eller habila som dem själva, men gömmer sig bakom en fasad. Låt mig vara lycklig. Du behöver inte vara lycklig, men anklaga inte mig för att vara en hycklare. Jag provoceras av att du provoceras - inte av min lycka - utan av vad du upplever som min förljugna lycka.

Mia var glad (på riktigt får man anta) när hon ” blev fullkomligt överöst av brev från kvinnor, för att de plötsligt insåg att de inte var ensamma om sina degmagar." Hon skriver: ”Jag är alltså inte ensam om att tycka att sårbarheten är fan så mycket sexigare än stora vulgära tillgjorda flabb. Så, ska vi sluta och jämföra oss så mycket med varandra och vara oss själva en stund innan vi dör?”

Absolut är du inte ensam Mia, men vi är massor som skrattar stort och vulgärt utan att det är tillgjort. Du ska naturligtvis inte jämföra dig med oss, men missta inte det faktum att du fick en massa positiv respons på din degmage med att alla känner så. Massor med människor har stenhårda magar (absolut inte jag) och har det för att de vill ha det, inte för att samhället kräver det av dem. Människor som kommer ut som lite halvtrasiga blir ofta beskrivna som "äkta". Jag vill härmed deklarera högt och ljudligt att JAG ÄR OCKSÅ ÄKTA! Sorry att du är ledsen Mia, men du måste sluta ta för givet att alla glättiga människor egentligen är trasiga bakom fasaden.

Summa kardemumma: Livet är svårt för många, men vi finns också; vi som bara tycker att det mesta är kul. Vi bygger altaner för att vi tycker att det är kul med altaner och det går att renovera utan att tappa kommunikationen. Låt mig vara glad för tusan!

Gubbar i Rikspolisstyrelsen saknar vett och kurage

Vad ända in i mörkaste helsefyr?! Jag ber om ursäkt för mitt kraftuttryck kära läsare, men nu är jag förbaskad. Sitter det samma typ av förstoppade gamla fossiler till  goa gubbar i Rikspolisstyrelsen som tycks genomsyra vår domarkår, som jag gång på gång känner mig tvungen att kritisera för att den tycks bestå av just en massa förstoppade gamla fossiler till goa gubbar? Båda dessa gäng tycks helt sakna förankring i verkligheten och folket och detta är ett demokratiproblem av rang. Om vi inte kan ha förtroende för RPS så är detta minst sagt oroande.

Polismyndigheten i Södermanland har anmält en "av sina egna" och visar därmed att den gamla kårandan à la "hålla kollegan bakom ryggen" inte gäller åtminstone i Södermanlands polisdistrikt.

Polismannen anmäldes för en rad knaserier, som att åberopa sin polistitel på fyllan på krogen, för att skicka en 17-årig flicka sms med grovt sexuellt innehåll och för att ha gjort otillåtna sökningar i databaser efter en 16-årig flicka som han sedan plockat upp vid hennes skola. Polisen arbetar vid  ungdomsroteln i Södermanland, men myndigheten här ville nu sparka honom. Känns rimligt.

(Min information är hämtad från en artikel i DN som i sin helhet står att finna här: http://www.dn.se/nyheter/sverige/polis-far-behalla-jobbet-efter-sexuella-kontakter)

Polismyndigheten i Södermanland tyckte alltså inte att det var läge att mörka, bagatellisera, eller att hålla kollegan bakom ryggen. Polismyndigheten i Södermanland tyckte inte att det är förenligt med modernt polisiärt arbete att bete sig som en jädrans slemtölp. Polismyndigheten i Södermanland ville sparka polismannen. Rikspolisstyrelsen håller inte med. De tycker att en varning räcker gott för utnyttjande av position för att ragga minderåriga flickor.

Först och främst: Heder till Södermanlandspolisen. Vad avser gubbarna på RPS: Är ni från vettet?! Vad lever ni i för tid och värld? Förstår ni inte vad sådana här saker gör för att späda på människors och inte minst ungdomars syn på polisen? Den trogne läsaren vet att jag är en vän till polisen. Jag står längst fram i fanclubben och försvarar rimligt agerande när andra skriker buuuhuuu om biljakter och överreaktioner. Men likt alla organisationer finns det naturligtvis även hos polisen rötägg som är olämpliga sin yrkesutövning. Skillnaden mot de flesta yrken är att dessa rötägg bär vapen och har rätt till våldsutövning. Måttstocken vid överträdelser ska därför inte vara generösare än för andra yrkesutövare, den ska vara strängare. Det är vi och därmed våra främsta polisföreträdare (gubbstruttarna på RPS) skyldiga alla de samvetsgranna och duktiga poliser som dagligen gör det rätta i sin viktiga yrkesutövning. Smutsa inte ner deras rykte genom att låta sådana här orimligheter passera ostraffat. Agera på det sätt som vi som samhälle ska kunna kräva av er. Agera hederligt.

Per Garthon och PKK

Det pågår sedan mycket länge en konflikt i Turkiet. Enkelt sagt så bottnar konflikten i att Turkiet inte gett sin kurdiska minoritet de rättigheter och skydd vi förknippar med en fullt ut fungerande demokrati. Konflikten består alltså i en minoritet som blir illa behandlad av stadsmakten. Massor av Kurder och även andra kämpar med legitima medel för ett legitimt mål, nämligen allas likhet inför lagen och normala minoritetsrättigheter.

Den väpnade sidan av konflikten har däremot huvudsakligen utkämpats av den Marxistiska rörelsen PKK som i många decennier utfört terrordåd i Turkiet. PKK uppskattas ha stöd av ca 20% av Turkiets kurder.

Miljöpartisterna Per Garthon och Jabar Amin visar prov på rent fantastisk klumpighet och okänslighet för regionen i en debattartikel i dagens DN. De vill att Sverige ska skicka ner en delegation för att främja dialog mellan PKK och den turkiska statsmakten. Det kan mycket väl vara ett bra förslag, men inläggets författare gör det mycket svårt, eftersom deras text visar på en fullständigt orimligt ensidig syn på konflikten och en total okunnighet om Turkiets syn på densamma.

De inleder lite käckt med att benämna ett område i Turkiet som Kurdistan. Denna benämning ses av Turkiet som något fiktivt och genom att använda det retar man verkligen upp statsmakten. Är det en legitim benämning? Kanske, men de flesta av oss svenskar skulle inte se med blida ögon på att någon döpte om delar av Norrland till Samestan, skulle jag tro. Viktigast i detta sammanhang är dock att det inte är en bra start på en dialog med de styrande i Ankara.

Garthon och Amin har pratat med PKK och kan därför gå i god för att de kommer att fortsätta sin vapenvila och kan man inte lita på ett från PKK utlovat eld upphör, ja då vet jag inte vad man kan lita på. Det sista var ironi. Någon som vet något om PKKs historia skulle kanske ta detta löfte med en nypa salt.

Genom hela artikeln framgår det att författarna inte har någon som helst förståelse för Turkiets hållning, vilken bottnar i många decennier av terror. "PKK nöjer sig med att Turkiets kurdiskbefolkade områden får någon form av självstyre. Detta borde utgöra ett lugnande budskap för den turkiska regeringen i Ankara." Jaha? Den turkiska nationsbyggnaden vilar på en idé om en enhetlig stat, så nej, tanken på självstyre är inte lugnande för Ankara.

"PKK framförde att de även vill att alla politiska fångar friges..." "Alla dessa anspråk är både legitima och rimliga."

Njaaaaaa. Legitima kanske, men rimliga från ett turkiskt perspektiv? Knappast.

Nu min brasklapp: Jag skriver idag inte om den orimliga situationen för Turkiets många Kurder. Jag skriver om denna debattartikel och hur författarnas arrogans är fullständigt orimlig. De har ingen som helst kunskap om PKKs historia, dess brist på stöd, eller om hur man pratar om frågan med Turkiet utan att trampa på alla möjliga tår. För säkerhets skull markerar jag här tydligt att Turkiet har långt kvar i form av grundläggande friheter innan vi kan beskriva landet som en mogen demokrati. Kurdernas situation är ohållbar, men PKK är inte synonymt med Turkiets Kurder.

Garthon och Amin misstar PKK för att vara en legitim representant för hela den kurdiska minoriteten i Turkiet och legitimerar därmed delvis statsmaktens syn på att alla rättigheter för kurder är synonymt med eftergifter till PKK, något som är otänkbart för landet. Om artikeln påverkar kurdernas situation på något sätt överhuvudtaget, så är det inte åt det positiva hållet.

Jag har tänkt det här väldigt ofta och skriver det nu rakt ut: Håll snattran Garthon. Du hjälper inte, du stjälper.

Om att semestra i konfliktens Israel

Regimen i Syrien anser att Israel har förklarat dem krig och med allt som pågår därnere kan man tänka sig att både en och annan läsare och kanske till och med fler undrar hur det är att semestra i en sådan orolig region. Gubben levererar.

Regionen i fråga är alltid mer eller mindre osäker, så det är faktiskt något som ständigt finns i bakhuvudet. Både jag och Finis uppmärksammar en ensam väska på det sätt som vi faktiskt borde uppmärksamma ensamma väskor överallt i världen, inte minst i Sverige. Mer än att det är lite fler säkerhetspersoner mest överallt, så märker man dock inte av konflikten när man befinner sig i Tel Aviv. Som saker och ting utvecklades, så ska jag erkänna att vi trots allt var ganska nöjda med att vi fick komma med vårt flyg hem. Vi reser ju nästan alltid Stand By, så det är alltid lite extra spännande. Lägg därtill en synnerligen otrevlig och omständig flyplatspersonal, så blir resan än ovissare. Men hem kom vi.

Israel kan vara farligt. Just nu är en utflykt till Golanhöjderna inte att rekommendera. Å andra sidan var vi där och körde omkring för ca ett år sedan. Hur farligt det är i närheten av Syrien och Gaza varierar helt enkelt. Dock är Tel Avivs och Jerusalems säkerhetslägen tämligen statiska. I slutändan resonerar jag så här: terroraktioner är något som du kan dö av, liksom bilolyckor (myyyyycket mer trolig dödsorsak i Israel än terrorism. Min Gud, de kan inte köra över huvud taget), kvävning, rabieskaniner och mycket mycket mer. I allt ovan gäller att vara vaksam och förberedd. Allt ovan utgör reella risker (ok, stryk rabieskaninen) i Israel, men i allra högsta grad även i Sverige. Jag kan inte begränsa mitt liv av rädsla, så jag besöker mitt älskade Israel så ofta jag har möjlighet till. Det är klart att jag skulle avhålla mig från att resa dit om det blev fullskaligt krig, men om man skulle skrämmas bort varje gång en nation eller organisation hotade med knas mot Israel, finge man aldrig åka dit.

Sedan kan man ju ha politiska skäl att inte åka till Israel, men det har inte jag. Tänkte jag skulle flika in att ovanstående är en reflektion över säkerhetsläget, inte en reflektion över huruvida Israel är ett knasputteland. Många tycker det och det är för all del en nog så god anledning till att inte åka dit. Mer humus för mig.

Njut av solen jag tog med mig hem åt er och säg god morgon till din busschaufför.

Reseberättelse från Tel Aviv och om varför jag skriver

Lycka! Jag hade glömt bort att Israel inte begränsar sina kulinariska gåvor till hummus och flaflaffel (vet att det heter falafel, men smaka på mitt ord flaflaffel några gånger och säg mig därefter att det inte är ett underbart skönt ord. Jag vågar dig. I dare you). De gör dessutom en himmelsk espresso. Ja, antalet begränsas förstås inte bara till en, utan varenda espresso jag druckit här har varit himmelsk. På en vanlig bensinmack hittar man en kopp av det egentliga svarta guldet som överträffar allt jag fått i den vägen i Sverige.

Vår morgon inledde vi på vårt stamhak (dvs det enda stället vi frekventerade även sist vi var här) Mona Beach. En "enkel" Israeli Breakfast bestående av bröd och ägg i vanlig ordning, men även avokadoröra, tahini, tomat- och gurksllad, feta, oliver, kattmat (tonfisksallad), yoghurt, etc.... Allt overkligt färskt och fräscht.

Jag ligger nu på den wifi-försedda stranden och skriver under det att Finis är ute och rullar med Junior, som har lite svårt att hitta dagssömnen med alla nya intryck. Stranden är ren, tempot lojt och det finns just inget att klaga på.

Vänner (som jag betraktar er alla som). Jag har hittat glädjen i att skriva. Jag har kommit till insikt att jag inte ska anstränga mig så hårt för att hitta ämnen som jag tror ska engagera er. Jag tar ändå så ofta fel. Jag har blivit överraskad av ris ofta och lika överraskad av ros. Jag känner er helt enkelt inte tillräckligt bra för att veta när ni ska hålla med Gubben och när ni kommer att tycka att jag är aningens dum i huvudet. Därför har jag beslutat att skriva endast av den anledningen att jag faktiskt älskar att skriva. Jag njuter av att formulera meningar (ofta med långa parentesinstick, ibland med längre) som ligger rätt i kanelbullen och som ni förhoppningsvis finner njutningsfulla att läsa. Om det sedan är ett angeläget ämne; så mycket bättre, men jag vill inte låta bli att skriva när jag är skrivsugen bara för att det just den dagen inte kom något rasistiskt uttalande från någon ledande eller förlorande Sverigedemokrat. Som idag, då jag skriver om just inget annat än om en espresso och om varför jag skriver.

Tack för att ni läser och än större tack när ni delar med er och sprider bloggen. Gubben vill fortsätta växa och jag behöver er hjälp att nå ut. Njut av vadhelst för väder ni må ha och kom ihåg att älska mer än du hatar.

Bloggar från luften om Israel och första maj

En liten hälsning till alla morgonfirare av första maj så här tiotusen meter över jordens yta. Vi testar att flyga med Junior för första gången och målet är Tel Aviv. Israel är ett favoritresmål med all sin historia och vackra natur, goda mat och trevliga människor. Den här gången är det dock bara Tel Avivs härliga stränder som hägrar. Tre hela dagar i trettio graders värme, något glas vin och hummus tills jag kiknar (Tack för den, Arne Hägerfors).

Än så länge har Junior skött sig exemplariskt. Han såg till att vi vaknade i god tid innan alarmet ringde (säger man ringde om iPhone-alarm?) 03.45. Därefter inget gnäll och väl ombord somnade han innan avgång, kikade till läget när vi lyfte och somnade sedan om igen.

Israel. Tel Aviv. Det är ett kontroversiellt land för många, men det går inte att bortse från att Tel Aviv är regionens liberalaste stad, gayvänlig och öppen för alla. Det religiösa och ibland extremistiska Israel existerar inte här. Det är chill, mysigt och nämnde jag att världens godaste hummus står att finna i Israel?

Faktum är att mina favoritresmål ofta börjar på i. Indien, Island, Italien och så Israel. Om ni inte besökt landet, så kan jag varmt rekommendera ett besök. Norwegian flyger dit två gånger i veckan, så en långhelg funkar bra. Bakom varje hörn finns en helig sten där än den ena än den andra helige personen gjort det ena eller det andra.

Idag är det första maj och även om du inte röstar rött, kan man gott skänka en tanke till dem som kämpade för att Sverige kunde bli det öppna och fria land det är idag. Socialdemokraterna byggde landet, därom finns ingen tvekan i min värld. Det innebär inte att de är det rimliga regeringsalternativet idag, men ära den rörelse som äras bör. Så leve arbetarrörelsen och tack för det jobb den gjort. Le mot varandra idag oavsett politisk färg och fira och gläds över att vi får tycka olika.