Min släkt från öst

Min hustru kommer från landet. Riktiga landet, från en by som har 300 invånare, fördelade på ca fem efternamn och där bristen på banjospelare länge har förvånat mig. Jag vill redan här i inledningen påpeka att jag älskar min adopterade nybyggarby (vi kan kalla den Nykors), dess innevånare, dess handelsbod och dess helt unika uppfattning om hur det svenska språket bör trakteras. För att illustrera min förtjusning: Jag säger alltid "hem till" Nykors, för det är här jag funnit sann frid och lugn och ro. Massor med lugn och ro. Lugn och ro som är så överväldigande, att man måste hem till storstaden efter tre veckor för att inte börja tugga bark, odla hockeyfrilla och inleda en karriär som träskulptör. Men i tre veckor är det paradiset på jorden.

Det är så lugnt, att när en ambulans (eller okänd bil över huvud taget nästan) rullar in i byn, sätter svärmor, som bor först i byn, igång telegrafen för att snabbt få reda på vad som har hänt. Första gången jag iakttog detta fenomen, log jag överseende och gjorde mitt bästa för att markera hur oberörd jag var av det hela. Andra gången slutade jag tramsa och kastade mig hej vilt in i spekulationerna om vem som kunde ha skadats. Jag brände väl av några namn på måfå och var sjövild i mina teorier, men det kändes härligt att ge sig hän.

Visst har jag i Nykors stött på fördomar och dumhet, men som regel har byn välkomnat Stockholmaren, som jag generellt benämns, oavsett antalet gånger jag berättar att även jag kommer från ett mindre samhälle. Förmågan till att vara stolt och nöjd med sitt sätt att vara utan att döma ut andras sätt att vara är dock långt mer utvecklad i Nykors än i storstaden, vill jag påstå (och vill jag påstå något, så påstår jag bäst jag vill. Det är ju min blog, för böveln!)

När min hustru Flodis i början av vårt förhållande beskrev sin äldre bror för mig, fick jag bilden av någon som vid första mötet skulle hälsa på mig medelst en snusloska i mitt ansikte och bössa i hans hand, med någon sorts fråga som klart skulle indikera att han skulle krossa mig i en björnfälla så fort tillfälle gavs. Huruvida man krossar någon i en björnfälla eller inte saknar relevans för berättandet. Ersätt björnfälla med valfritt krossinstrument, om ni anser att det ger berättandet ett bättre flow. Kross fruktades, men helt i onödan. Min svåger jagar allt som går att ta kål på, han har farm, han fiskar, har kennel och är en av de mest intresserade, öppna, fördomsfria, generösa, roliga människa jag känner, så där fick jag för mina egna fördomar.

Trevlig och kul är han, min svåger, men reser i onödan, det gör han inte. Det var därför med stor häpnad vi läste hans sms i torsdags kväll, som meddelade att svåger med hustru (vi kan kalla dem Reine och Mimmi) avsåg besöka oss över helgen. Betyg för spontanitet: fem vårkåsar! För planering: en ynka bytta ister. Detta inlägg är om deras besök.

Reine och Mimmi på besök från Nykors. Mimmi flyger för första gången. Det låter som att detta skulle bli en orgie i dråpliga situationer, men återigen kommer alla era och mina fördomar på skam. Våra gäster uppskattade Stockholm, trots regnet. Som Reine sa: "Det är vatten, inget farligt. Nu är vi här och vi vill se allt." De njöt av drinkarna på Gondolen, de slukade nymodigheten libanesisk mat (och som dryck valde de, utan att trugas, libanesisk öl) och de tyckte att det var en synnerligen trevlig tiggerska vi fick träffa på tunnelbanan. Enda intermezzot var egentligen mitt och Flodis fel, då vi inte hade förklarat att man inte står stilla till vänster när man färdas i rulltrappor. Det verkar dock som att endast 69% av Stockholmarna själva besitter denna kunskap, så det var ju ingen stor sak. Reines kommentar på att han stod i vägen är dock både klockren, klok och talande: "Hur kan de ha så bråttom när trappan redan rullar så fort?"

Att gifta sig in i en släkt kan vara tufft för vem som helst. Att som storstadssvenne gifta in sig i en familj från en liten by i Österbotten låter som något som verkar förenat med diverse friktion......mellan kniv och skinn. Min hustrus familj - både nära och avlägsen - har dock omfamnat mig med en fantastisk värme från dag ett. Helgen som gick gjorde mig än mer förtjust i min härliga nya familj i allmänhet och i Reine och Mimmi i synnerhet. Hoppas att det inte dröjer femtio år till innan de kommer på återbesök.