Fritt fram med färskpotatis för diabetiker

Hej på er.

Skriver ju inte så ofta nuförtiden, men eftersom jag tagit ett visst ansvar för att utbilda diabetiker, så kan jag inte stillatigande låta de sockerutmanade sväva i ovisshet i denna viktiga fråga. Vi ska snacka potatis, närmare bestämt färskpotatis, eller nypäror, som de heter i Österbotten och Nykors.

Jag googlade just och fann ingen bra information på diabetiker och färskpotatis (skriver nog det kortare "nypäror" framöver för att bespara mig tid, tid som kan spenderas på parenteser som denna), så det tycks som att jag har ett vacuum att fylla. Jag kastar mig således med en Archimedisk princip ut i folkhälsobildningens vatten och ropar EUREKA.

En kamrat till mig, vi kan kalla honom Jöns, påpekade förra sommaren att färskpotatisen tas upp innan den utvecklar stärkelse. Jöns menade på att detta väl borde innebära att jag som diabetiker kan äta nypäror som bara den. Jag ställde mig skeptisk. Inte för att logiken inte var sund, utan för att sagda logik kom från just Jöns.

Nu har ett år gått och jag har testat mitt blod före och efter nypärorintag vid så pass många tillfällen att jag med säkerhet kan berätta att de inte ger någon som hellst blodsockerstegring.

Så förlåt att jag inte hann berätta innan Midsommar, men kanske kan ni duka upp till sillunch när sommaren väl kommer, när nu detta blir. För nypäror, av denna kan diabetiker äta hur myckets som helst! Varsågoda.

Tack för ordet.

Rimlig.

Sockerfri Sangria

En kollega till Finis ondgjorde sig att hen var diabetiker och aldrig fick njuta av Sangria, så Finis bad mig lägga upp det här. Märk väl: väldigt få saker är omöjliga att göra diabetesvänliga och just Sangrian jag skapat blir fantastiskt god. 

Vi var i lördags hos några nyfunna vänner och njöt av en dag vid poolen. Vi tog med oss några liter sangria som avnjöts tillsammans med spanska charkuterier. Så här gör jag min sangria:

Blanda en flaska billigt rödvin (eller dyrt om du känner för det) med 6-10 cl konjak, en kanelstång, tre nejlikor och tillsätt ca 3/4 dl sötningsmedel. I dryck använder jag gärna Lidls version (bild nedan). Skiva ner en halv citron och låt stå över natten. Fiska upp all hårdvara och blanda 1 del vin med två delar Fanta Zero antingen i glas eller bålskål.

Om ni vill ha lite frukt eller bär i så är hallon i princip sockerfria och även jordgubbar är ok. Men övrig frukt får vi sockermongon ge tusan i att lägga i vår sangria. Vi får fokusera på det viktiga i sammanhanget: drycken. 

Det här är en sangria som är god för alla och bra för diabetiker att inleda en partajkväll med innan levern ställt om till alkoholnedbrytning, varvid kolhydratsintaget måste ökas på. För mer om hur man dricker som diabetiker, se http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se/2012/06/diabetes-och-kroken-nasta-bestseller.html 

Insulinbrist på resande fot

Eftersom min mamma läser min blogg har jag inte vågat berätta det här förrän nu. Mammor oroar sig ju som bekant för sina söner och hon skulle eventuellt ha gått en aning i taket om hon redan i början av vårt äventyr i Thailand hade vetat om min lite prekära situation av insulinteknisk art. Nu vet jag dock att jag kan lugna henne redan i början av texten och känner därför att jag kan skriva detta inlägg. Nu vet jag nämligen att mitt insulin kommer att räcka hela resan ut. Det visste jag inte för någon vecka sedan.

Jag hade beräknat och räknat om flera gånger. Tre fulla insulinpennor (som sprutorna för oss sugarly challenged kallas) skulle räcka för våra fyra veckor här. Jag skulle ta en helt ny i handbagaget och checka in övriga två. Finis som vet att jag har en förmåga att glömma mina sprutor lite här och där frågade två gånger (eller sju) om jag hade tillräckligt med sprutor med mig. Tjata! Ja, jag har koll, tack så hemskt mycket. Två nedpackade och en färsk i handbagaget. Suck! (Jag är inte alltid 1. Så supertacksam för att Finis håller lite koll på mig som jag borde vara; 2. En superlätt make att leva med; 3. Klädd i svart. Vad det tredje har att göra med saken är oklart, men det kändes futtigt med bara två punkter när jag nu bestämde mig för att punkta upp något.)

Om du inte läst tidigare blogg om vår flight över hit, råder jag dig att göra det nu, för att få in insikt i vad denna historia spär på. Vi hade alltså påbörjat vår helvetesflygning och maten kom. Smarrigt! Jag tog fram min spruta och vred fram de 8 enheter som jag ansåg att måltiden krävde. Rättare sagt, jag vred fram 2 enheter och sedan tog det stop. Låt mig ta en liten paus innan vi går vidare till min hustrus ifrågasättande av min lämplighet som myndig individ. Sprutan var alltså tom. Jag hade glömt den där detaljen att jag skulle ha bytt ut den där gamla kanylbasen mot en ny, fin, härlig dopingspruta. Känslan att som diabetiker inse att man är utan sitt gift de närmaste 9 timmarna är inte angenäm, kan jag intyga. Detta innebar att jag var tvungen att uthärda vår Beelsebubsboningspåminnande resa på fastande mage. Hungrig gubbe, dålig gubbe.

Så åter till resan och Finis, som jag anar i detta nu sitter och filar på ett brev till socialstyrelsen om att omyndigförklara mig. Låt oss säga att hon inte var svinimponerad. Låt oss säga att vi har kommit överens om att hon är i sin fulla rätt att avkräva okulärbesiktning av samtliga mina påståenden i samtliga sammanhang.

Nåväl. Allt har gått bra. Med mycket motion och rätt val av mat, har jag kunnat klara mig på lite eller inget insulin många av dagarna här, men ändå kunnat intaga den mängd öl, som en gubbsemester tarvar. Nu med en vecka kvar har jag mer än tillräckligt med insulin kvar även om jag skulle börja äta sämre och sporta mindre, vilket jag visserligen inte har någon avsikt att göra. 

Hotellet vi bor på har en löprunda på ca 1km runt en sjö och en utav oss, Junior undantagen tar några rundor varje morgon. Tricket är att man måste försöka springa före 7.30, innan det blir för varmt. Igår var det 36 grader i luften och 29 i vattnet. Funkar, men inte för löpning. Märkte ni hur jag nästan obemärkt smög in hur fantastiskt varmt och skönt det är här? Snyggt!

Öl så. Ikväll hände något som aldrig tidigare hänt mig på semestern. Jag var inte sugen på öl och tog in en Cola light istället. Den var god. Sedan tog jag in en öl. Det får ju vara någon rimlig hejd på anarkin. 

Österbottniska serviceupplevelser del jag vet inte. Juldagbok, typ. Eller nåt sånt. Och ett recept på sockerfritt julgodis

21 december 

Så långt levererar Österbotten. Svärmor bad förtjänstfullt om ursäkt för att kaffet inte var färdigbryggt när jag steg upp. Dålig service kompenserades här alltså med god sjukdomsinsikt och en vilja att arbeta med problemet. Föredömligt. Vi har varit och hämtat mat igår på Korv-Bertils eller vad det är jag har kallat underverkskiosken i tidigare inlägg. Där skulle de kunna vara hur otrevliga de vill för maten levererar alltid. De är dock oftast riktigt trevliga, om än inte sprudlande av glädje. Vi avnjöt kalasmåltiden hos min svägerska, där vi blev fint uppassade med kaffe på maten. Junior blev väl omhändertagen av Finis systerbarnbarn. That's right folks, Finis är farmorssyster. Det är dock inte något vi pratar om. 

Skulle ovanstående vara något vi pratade om, kunde jag berätta att jag länge innan Finis systersondotter föddes, denna underbara lilla trollunge som vi kan kalla Basmati, länge gick och drygade mig likt en liten skolgårdsskitunge. "Du ska bli farmors syster, du ska bli farmors syster", skanderade jag. Finis bet ihop och såg ut att försöka påminna sig om att hon faktiskt älskade mig även om det inte alltid var eller är så särdeles lätt att komma på varför. Så en vacker sommardag när vi var på landet fick jag beskedet att Basmati var född. "Grattis" sa Finis. "Du är nu farmors systers gubbe. Sug på den!" Hon är ondskefull, Finis. 

Så var denna dag. Vi blev även bjudna på trevlig fika hos en kusin. Ja, servicen i stugorna i Österbotten lämnar inget att önska. Smarrigt kaffe och alltid en massa kakor och bullar. Leenden får man också på köpet. 

22 december

Vistelsen fortsätter att bjuda på bra service i stugorna. Vi har träffat ett tvillingpar på 7 månader och en filur som inte kommit ur mammas mage ännu. De förstnämnda är superfina och den sistnämnde förtjänstfullt tyst. Barnens diverse föräldrar och morföräldrar var trevliga även de.  

Jag kan för övrigt meddela att jag gjort supersmarriga julgodisar enligt följande recept:

3 dl mandelflarn

1 msk limesest (rivet skal av en lime)

3 dl kokosflingor

250 gram smält vitchoklad utan socker

Rör ihop, klicka ut i små klickar på bakplåtspapper. Låt stelna ett par timmar. Klart. Hepp!

Hur går det för mitt barn och hans språkutveckling då? Jo idag kan vi med glädje konstatera att Junior 1. Vet vad ordet bajs betyder och därför 2. således kan svara tillfredställande på frågan vad han har i blöjan och 3. vet att hans mor och far kiknar av skratt när han efter en pilimarisk paus liksom suger på bokstaven B innan han med stor entusiasm och stolthet (över ord såväl som produktion) förlöser ordet mmmMMBAAAAAJ, varvid hans föräldrar till sin stora skam och i en fullständig brist på konsekvensanalys brister ut i apgarv. Finis har länge påstått att jag vid pass 40 borde ha kommit ur bajsåldern, men har nu alltså även hon upptäckt hur otroligt roligt ordet bajs är. If you cannot beat them, join them. Välkommen, kära hustru och tack för att du valde att ansluta dig till bajssidan istället för att slå mig. 

Nu kära läsare, vill jag att ni högt och tydligt förkunnar hur en korv som tillhör Emiratet Dubai bör benämnas. Tack och förlåt. 

23 december

Idag var vi som vi brukar när vi är i Finland och hälsade på Finis farbror här i Nykors. Han suckade i många år att han inte hade några barnbarn. Det var ett sådant gnäll, att hans fyra barn till slut hade familjemöte och beslutade att sätta igång produktionen. Och som de gjorde det! Huset fylls nu i jul av 7 barn under 5 års ålder och ytterligare ett väntar i en av sällskapets magar på att födas vilken sekund som helst. Barnen talar omvartannat svenska, engelska och spanska och de gör det gärna, ofta och oftast inte medelst viskningar. Vi kände alltså att farbror med hustru hade det lite för lugnt och fyllde på med oss själva och Junior för några timmar. Omtanke. Att vistas i detta hus när det är fyllt till bredden är förvisso till viss liten del en aning ansträngande för örat, men mest är det helt underbart. Det är en sådan enorm kärlek och glädje i atmosfären där, att jag alltid blir alldeles lycklig i hela kroppen efter ett besök. Tack, kära ni för att vi alltid känner oss så välkomna trots att huset är minst sagt fullt! Som mos på laxen, tårta på toffeln och korv på aladåben fick jag dessutom tillfälle att till den gravida i skaran dela med mig av mina godisar som jag gjort (se ovan). Hon har tillfälligt sockerförbud på grund av förhöjt blodsocker under graviditeten, så jag kunde dela med mig av lite tips och godis. Dela, det är jul, det. 

24 december

God jul kära läsare!

 

Diabetesvänligt naan (naanbröd) och om hur man firar lugnt och illamående

Om personer förändras av att få barn? Tack för att du frågar! Det är en bra fråga och jag har ju tidigare hävdat att förändringen inte behöver bli så stor när man får barn, vad avser hur och vem man är. Jag är innerligt trött på att höra att man ska "passa på" innan man får barn, eller när man bara har ett barn, eller när barnen är små. Vissa beter sig som att varje nytt steg i livet är en börda. Mer om detta i ett kommande inlägg,  men jo, visst förändras en del saker, får väl erkännas. Men det jag ska redogöra för här, det hade jag aldrig kunnat förvänta mig. 

Min hustru Finis har alltid älskat att fylla år. Nej, nej, inte som du och jag, inte som normala vuxna. Vi snackar all in födelsedagsläge, 100% jagjagjagfokuspåmigjagjagjag-galenskap. Det har hetat "om fyra månader idag fyller jag år" och det har alltid firats ordentligt. Inte en sekund av Finis dag har fått vara utan en Finis-spinn. Hela dagen och då menar jag hela dagen, är hennes. Det har varit helfestligt, helt enkelt. Igår var hennes första födelsedag sedan Junior kom in i vårt liv och helt plötsligt var hela världen uppochner, bakochfram och alldeles, alldeles knasig. Finis ville inte fira! Vad falls!? Vad är det som händer? Har natt blivit dag? Vinter till sommar? Leker numera hundar och katter som vore de Kim Jong Un och Dennis Rodman? Är Roling Stones inte längre världens mest överskattade band? Ligger Dolly Parton numera faktiskt helt sonika på mage och sover? Min hustru inte  fira? Kunde detta vara sant?

Mycket misstänksam har jag under ett par månaders tid försökt luska om hon egentligen pratade i någon sorts kvinnlig obegriplig kod. Ville hon att jag skulle fixa överraskningsfest, spaveckoslut, manlig strippa, Joe Labero, eller Erik Saade? Missade jag någon vink? Men till slut verkade det som att hon faktiskt menade vad hon sa, så lugn fick bli mottot för dagen. 

Jag överraskade i alla fall med att ta några timmar ledigt på morgonen, så att vi kunde äta frukost i lugn och ro efter utdelade presenter. Finis spenderade därefter sin dag med att fika med vänner och på kvällen unnade hon oss Indisk hämtmat (ja, ja, ja, jag var den som hämtade. Vad tror ni om mig egentligen?) och sedan tillät hon sig att smälla i sig två chokladkakor. Det, mina vänner är hur man firar en lugn och fin födelsedag med lite illamående som extra krydda.

Men en liten rad om min allra bästa vän, min räddare, min hustru, det vackraste jag vet, är nog smart av mig att skriva, så att hon känner sig ordentligt uppmärksammad, så nu skrev jag just det; en rad och några till.

Naan för diabetiker

Indisk mat är inte direkt idealisk för en diabetiker och även om man (som jag igår) går till gymmet innan föda ska intagas, så är det faktiskt lite väl mycket för en renlevnadsdiabetiker att äta både en massa ris och ett naan (naan betyder bröd, så att skriva naanbröd är att skriva brödbröd och det är ju fånigt), så jag har desperat försökt hitta fram till ett recept på ett hembakat, kolhydratssnålt naan och igår lyckades det faktiskt. Resultatet är inte en perfekt kopia på ett riktigt naan ska erkännas, men som doppbröd är det faktiskt i mitt tycke ett fullgott substitut. 

Jag har testat att baka blodsockerneutralt en hel del och kan konstatera att riktigt rätt blir det inte. Bröd kräver vetemjöl eller annat blodsockerhöjande mjöl för att bli så där riktigt gott som bara ett gott bröd kan vara, men det här går faktiskt inte av för varken hackor eller spadar:

1 dl mandelmjöl

¾ dl kokosmjöl

1/2 dl pofiber

2 tsk fiberhusk

1 uppvispat ägg

25 gram smält smör

2 dl matlagningsyoughurt

½ tsk bakpulver

1 krm bikarbonat

1 krm salt

ca 2 msk smält smör till pensling

Vispa ägget och släng sedan ner yoghurten och vispa lite till. Häll därefter i resten av ingredienserna. Klicka ut fyra klumpar på bakplåtspapper, platta ut till tunna kakor och pensla med smöret. Grädda i 175° tills dom fått rejält med färg ca 10-15 min. 

Därefter stekte jag dem i smör, men jag vet inte om det är nödvändigt. Nu har jag två i frysen och det ska bli intressant att se hur de blir efter stekning nästa gång det vankas Tikka Masala här. Kanske skulle testa att laga maten på egen hand då......

Att väckas av insulinchock

Hon har det inte lätt, min hustru Finis. Inte nog med att hon har en 10 månader gammal son som fortfarande väcker henne ett par gånger per natt. Hon har även en make som ibland inte riktigt läser sin diabetes på rätt sätt och därför pockar på uppmärksamhet. Inatt var ett sådant tillfälle. 

Jag spelade badminton igår kväll i en otroligt varm lokal. Så här fem år in i diabetesen tycker man (jag) att jag borde komma ihåg att värme och utmattning ger ett extra stort uttag ur sockerreserverna i kroppen, men icke.....

Snabb förklaring: Som typ-1-diabetiker för man in artificiellt insulin i kroppen för att ta hand om sockret som ska brytas ner där. När en frisk människa idrottar eller hugger ner ett träd märker kroppen av detta och stänger av insulintillförseln, eftersom kroppen nu behöver sockret för att möta den ökade ansträngningen. En diabetikers insulin fortsätter att käka upp sockret trots att detta behövs för annat i kroppen. Även efter avslutat löp- gym- trädhuggar- eller badmintonpass fortsätter kroppen att tugga i sig socker för återhämtning. Detta vet jag egentligen. Jag är ju bra på det här med diabetes. Men igår gjorde jag en missbedömning av hur mycket mer socker kroppen hade för avsikt att fortsätta tugga i sig efter jag somnat. 

Jag släckte 22.00. Runt midnatt vaknade jag dyngsur av svett, flämtande och det kändes som att jordens dragningskraft hade flerfaldigats. Jag kunde helt enkelt knappt röra en fena, än mindre ta mig till något ställe där socker finns tillgängligt (från och med ikväll kommer det att ligga dextrosol i nattygsbordet). Så jag blev tvungen att be Finis om hjälp. Hon har en speciell diabetesradar, så från fullt sovande räckte det med att jag sa hennes namn, så var hon i full räddamake-mode. Banan och vindruvor administrerades och så småningom var jag ok. 

Jag ville med dagens text visa lite på min vardag som diabetiker (buhuuuu), samt hylla Finis. En klok coach sa en gång: När vanliga människor idrottar gör de en sak; de idrottar. Du som har diabetes gör två saker; du idrottar och du har diabetes. Glöm aldrig det. 

Igår glömde jag för ett ögonblick att jag har diabetes och det straffade sig. Då är det praktiskt att ha gift sig med världens mest fantastiska människa. Tack Finis, för att du hjälper mig när det blir knas och för att du tröstar mig de (förhållandevis få) gånger som jag blir ledsen av att ha sjukdomen. 

Till Arne, min badmintonpartner, tillika favoritbartender, partner in swine, svåger och vän: Nej att försätta sin motståndare i insulinchock räknas inte som ett vunnet set. Resultatet förblir 2-2. Till mig. 

Sockerfri grill-glaze. BBQ glaze.

Igår hade jag besök av en av mina äldsta vänner (ja, han är inte såååå gammal, men han är en av de vänner som jag betraktat som vänner under större delen av mitt liv). Både jag och vännen (som vi kan kalla Björnar) hade tilldelats synnerligen oförtjänt gräsänklingsskap och jag bestämde mig för att ägna dagen åt lite sockerfria kulinariska eskapader. Jag bakade mina superdupergoda parmesankex (http://denrimligegubbjaveln.blogspot.se/2013/02/diabetesvanliga-parmesan-kex.html) och en cheesecake (den blev bra, men inte perfekt, så den får jag jobba lite med innan jag lägger upp recept här på bloggen).

Tillsammans med Björnar skapade jag en orimligt god glaze, som vi penslade på grillspett. Vi hade diverse jox på våra spett, men konstaterade att nästa omgång troligtvis kommer att begränsas till champinjoner, rödlök och fläskkött. Spetten ska grillas långsamt under frekvent penslande. Ingen annan kryddning krävs. Utöver spetten är majskolvar ett måste. Man kan suga ut den härliga sötman och det är så gott, så gott.....

Glazens alla ingredienser ska koka ihop, gärna i över en timme.

1,5 dl Felix steviaketchup

0,5 dl kinesisk soja

2,5 tsk liquid smoke

1 dl rapsolja

1 klyfta pressad vitlök

1 msk vinäger

1 krm cayennepeppar

1 krm ingefära

1 krm lökplver

0,5 tsk flytande stevia

0,5 msk bbq & grill mesquite 

Diabetesvänliga parmesan-kex

Så här inför melodifestivalen har jag gjort mig ett gäng diabetesvänliga parmesan-kex. Testa någon gång, du också.


1/2 dl Linfrö
1/2 dl Sötmandel
1 msk Sesamfrö eller solrosfrön.
1/2 msk fiberhusk
2 ägg
25 gram smält smör
2 krm salt
1 tsk stevia strö
2 dl riven parmesan

Gör så här
1. Mixa linfrön, sötmandel, sesamfrö, fiberhusk, salt och sötningsmedel i din hackburk till stavmixern eller din mixer. Tillsätt sist den riva parmesanen.
2. Vispa ihop äggen och häll ner mjölblandningen och smöret.
3. Klicka ut på bakplåtspapper och bred ut kexen ganska tunt. Använd en slickepott som du doppar i vatten mellan varven. In i ugnen 150 grader i 25 min. Sätt ner till 50 grader och torka ut med glipa på ugnen i ca en timme.

Diabetesvänligt supergott gubbröd. Bröd utan kolhydrater som faktisktär gott.

Det var väl självaste [välj valfri demon, djur, partimotståndare, eller annat lämpligt ord] att det ska vara så svårt att få tag på bra lågkolhydratsbröd, tänkte jag gubbjävligt för mig själv och satte mig därför ut att skapa något diabetesvänligt som inte bara är ätbart, utan faktiskt gott. Hepp! Allt för ofta när jag seglar igenom recept på nyttiga grejor, så har man glömt bort att det faktiskt ska vara gott också. Så tycker i alla fall jag och om ni tycker som jag kan ni testa att baka brödet nedan som jag har experimenterat mig fram till efter att ha läst ett gäng recept på nätet. Flavoursbylouise-Louise har varit med och hjärnstormat, så ett tack till henne kanske vore på sin plats. Tacka henne nu, läsare. Tackat? Bra, då går vi vidare.

Angående de mer udda ingredienserna: Mandelmjöl köper jag billigt på Lidl, fiberhusk finns idag oftast i vanliga mataffärer, annars i hälsokostbutiker, där ni även hittar kokosmjöl. Sockerfri lönnsirap hittar ni på usagodis.se

Receptet nedan är i det närmaste kolhydratsfritt. Helt kolhydratsfria produkter är nästan omöjligt att skapa, men brödet nedan kan en diabetiker äta en limpa av utan att ta något insulin. Inte för att jag har testa att äta hela limpan, men gubben är en jäkel på att extrapolera.


Recept på supersmarrigt gottbröd à la gubben:

2 dl mandelmjöl
1 dl kokosmjöl
1 dl linfrön
1/2 dl sesamfrön
2 msk fiberhusk
1 /2 msk brödkryddor
3-5 tsk salt (smaksak)
2.5 tsk bakpulver

8 ägg
250g kesella
1 dl keso
2-4 msk lönnsirap (sockerfri i mitt fall)

20 hackade valnötter
0,5 dl hasselnötter
2 dl solrosfrön

Gör så här:
Värm ugnen till 175 grader.
Kör de torra ingredienserna i en matberedare. Jag själv använder behållaren till stavmixern.
Grovhacka nötterna.
Vispa äggen poröst och vispa sedan i sirap, keso och kesella.
Rör ner alla torra pryttlar i äggsmeten.
Låt svälla 5 minuter.
Lägg bakplåtspapper i en avlång brödform, häll i smeten och klipp bort överflödigt papper.
Grädda mitt i ugnen ca 90 minuter. Ta ut brödet, vänd ur det ur formen, linda i en handduk och låt svalna på ett galler.

Flavoursbygubben, men by Louise, men by gubben men hemma hos Louise

Nu ska jag PRAOa som matskribent. Håll i er, för nu blir det inte speciellt gubbjävligt.

Igår var jag, Finis och Junior på middag hos den kända matbloggerskan och tidningsskribenten Louise (www.flavoursbylouise.se). Har man varit på så fin middag, måste det ju naturligtvis dokumenteras. Här följer min recension.

Kvällen började bra, om man undantar att junior var lite ohövlig när vi först kom hem till smakLouise. Han hälsade inte, utan låtsades sova. Maken till ouppfostrad människa!

SmakLouise stod vid grytorna och såg så där härligt husmoderlig ut, som bara vissa människor kan. Ingen stress, bara självklara rörelser och ett vackert leende.

Junior vaknade till liv och pockade på uppmärksamhet lagom tills dess att förtugget serverades. Maken till självcentrerad människa. Allt ljus ska på honom hela tiden! Jag kan inte för mitt liv förstå varifrån han har fått detta behov av att ständigt vara i centrum.

Junior i klassisk "bubbelochtuggblockeringspose"

För den som hade en ledig hand serverades foie gras med tillhörande Louis Bouillot bubbeltjohejsan. Medan Junior smaskade på sin napp och njöt av min skönsång (jag framförde låtarna "if you're happy and you know it clap your hands", "if you're happy and you know it stomp your feet", "if you're happy and you know it flap your ears", "if your happy and you know it fart out loud" och många, många andra fina och populära bitar), spred sig från köket en ljuvlig doft av stekt död oxe. Livet är bra, tänkte jag, luktade junior i baken och tog ett kex med foie gras till.

Så småningom blev jag bebisbefriad, då junior ville leka med och pussa på min hustrus behag! Återigen har jag ingen aning om var varifrån han får sina egenheter ifrån. Jag passade i alla fall på att kika in köket och fick se jordärtskockor kokandes i grädde. Hurra! Jordärtskockor är inte bara bra för mig som varandes diabetiker (buhuuuu, tjata much?), utan de är även supergoda och det vattnades i munnen på mig när jag såg hur hopkoket mixades till en puré. Jag har tidigare gjort jordärtskockspuré själv, men då kokat dem i vatten. Jag kan snabbt konstatera att jag är en simplistisk köksslarver i jämförelse med smakLouise.

Ja mitt i mina taffliga försök till humoristisk parodi av matblogg måste jag nu med emfas tillstå att måltiden var något av den godaste jag någonsin ätit. För fullt recept rekommenderar jag er å det kraftfullaste att kika in på värdinnans blogg www.flavoursoflouise.se, där hela menyn ligger uppe. Rätten var alltså oxfilé med rödvinssås, sparris och jordärtskockspuré. Det låter kanske lite alldagligt och något som vem som helst kan slänga ihop, men tro mig, detta magiska alster var lika alldagligt som att se Batman på bingohallen i Skövde; alltså inte alls alldagligt. Det handlar inte om vad man tillagar, utan om hur man gör det.

Till oxfilén serverade smakLouise en utsökt Amarone och några härliga oneliners. Det blev en magisk kväll där tacktalet till värdinnan under det att Finis ammade Junior, var något av en extra höjdpunkt. Junior skrek lite titt som tätt sitt entusiastiska samtycke till värdinnans kokkonst och alla var mätta och sådär härligt tillfreds som man bara kan vara efter en kväll med bra smaker; smaker från Louise (och från min hustrus bröst).

Efter middagen gick kvällen tyvärr raskt utför och här klandrar jag smakLouise. Värdinneskap handlar nämligen inte bara om vad man serverar och hur, utan även vem man bjuder. Här hade smakLouise dabbat sig ordentligt. En av gästerna blev lagom till efterrätten sådär otrevligt högljudd och sedan spydde hen (jag vill inte antyda vem det var, därav ordet hen) ner sig själv och även andra gäster. När denne person på klassiskt fredagsmanér däckade, kändes det som att festen hade spårat ut och vi ansåg det för gott att fara hem. Vi slevade i oss den supergoda efterrätten och försvann ut i natten. Vi hoppas att vi får komma tillbaka till detta matparadis och att gästlistan då är lite uppstädad. Även Junior tittar nu upp från ett bröst och hälsar: "aaaahawwowwaahoooooooooo" och säg den som kan argumentera mot den skarpa iaktagelsen?

Så här ser det ut när en tvättäkta matskribent fotar sina alster

Kolhydratsfria flapjacks

Jag hoppas att jag inte framstår som gnällig och martyrmässig när det gäller min diabetes. Det är faktiskt inte jättesynd om mig, nej snarare är det så att sjukdomen tillåter mig att ofta prata om mitt favoritämne, dvs mig själv.

Skämt å sido (är inte själva definitionen av ett misslyckat skämt att man känner sig tvungen att skriv "skämt å sido"?), så har sjukdomen mer hjälpt än stjälpt. På grund av den lever jag långt mer hälsosamt än tidigare med mer motion, bättre kosthållning och inga cigaretter.

Trots att jag oftast är ok med att vara sugarly challenged, så är det självklart ibland trist att inte kunna frossa som er andra och därför är det skönt med situationer där det som erbjuds funkar nästan lika bra för ett sockerpucko, som för er andra. Ett sådant tillfälle är brunchen. På brunchen kan jag njuta av äggröra, bacon, grönsaker, leverpastejer och mycket annat. Oftast när vi går ut och äter brunch finns det dock inte något att dricka för mig, men när jag förklarar varför jag tycker att de ska bjuda på en mineralvatten, går det i 9 av 10 fall bra. Det är först när ni andra avslutar med den där eländiga våfflan som jag kan känna den riktigt stora avundsjukan smyga sig på.

Därför vill jag dela med mig av ett recept på något som brukar avrunda vår brunch här hemma, kesoplättar med lönnsirap och vispad grädde. Kesoplättar blir som amerikanska flapjacks och jag avnjuter dem med världens godaste sockerfria maple syrup (Cary's) som ni hittar på www.usagodis.se

Mixa två ägg och 250 gram keso med stavmixer. Tillsätt 2 krm salt och 1 krm sötningsmedel (jag använder splenda, som jag försöker få från USA när det går), men det går säkert bra med Icas stevia strö. Tillsätt 2 msk fiberhusk (kolhydratsfritt frömjöl som idag finns i de flesta butiker).

Sätt spisen på halvhög värme (7-9 på en 12-skalig spis) och lägg i smör i en stekpanna. Pyttsa ut små kluttar och platta ut med stekspade så att de blir platta och fina (blöt stekspaden om du märker att det fastnar). Stek på 3-5 minuter på var sida. Servera och njut.

Fika för diabetiker

Ofta när Finis och jag blir bjudna på middag, förhör sig värden/värdinnan om hur man utfodrar ett sockeroffer som undertecknad. Svaret är ganska enkelt och är något som många anser är ett bra generellt tips för alla situationer: Ta ingen som helst hänsyn till den där gubbjäveln. Det är lätt för mig att anpassa portionsstorleken för att passa mitt rådande sockerbehov. Det kan till och med bli lite pinsamt om värden/värdinnan har gjort sig ett omak och läst på om hur man undviker kolhydrater i matlagning och så visar det sig att jag har varit på gymmet (det händer) och faktiskt är i behov av en hel skadrös med kolhydrater. Kemin som rör diabetes och hur man hanterar den är ju som bekant ganska invecklad, så när det gäller middagar där sockerallergiker ska med- eller motverka, blir mitt tips att ni ser till att det finns rejält med sallad, men att ni i övrigt inte anstränger er för mycket i onödan.

Fika, däremot, är en helt annan femma, eller till och med sexa. Här blir det ofta riktigt trist för mig, mitt stackars offer. Personligen förväntar jag mig aldrig att det ska finnas något som passar mig vid en fika, men det är riktigt rörande när det faktiskt finns något. Här kommer några tips:

- Mjöl av sädesslag är extremt blodsockerhöjande.
- En diabetiker ska generellt inte äta något socker alls. Mörk, högoktanig choklad innehåller till exemplet på tok för mycket socker för att fungera. Sockerfritt ska det vara. Jag kan rekommendera carbzones chokladkakor som ett bra alternativ.
- Produkter bakade med fruktos är inte bra. Fruktos (och frukt) är socker.

Som en liten hjälp så här i juletider vill jag dela med mig av ett pepparkaksrecept som jag trixat lite med. Förra året blev det aldrig riktigt bra men nu är jag riktigt nöjd. Håll till godo och gör en diabetiker nära dig glad genom att baka och bjud.

Diverse mammor till valfria bloggare får gärna baka.


Ingredienser

2 dl mandelmjöl
150 g smör
1,5 dl ICA stevia strö
4 krm kryddnejlika, mald
2 krm kardemumma, mald
2 krm kanel
1,5 msk fiber husk
0.75 dl kokosmjöl
3 st äggvitor
Tips

Receptet ger ca 25 pepparkakor.


Gör så här

1. Gör pepparkaksdegen dagen före och låt den vila i kylskåpet under natten.
2. Smält smör, stevia strö och kryddor i en kastrull.
3. Rör ner mandelmjöl och fiberhusk.
4. Låt stå en halvtimme och svälla.
5. Vispa äggvitan hårt.
6. Vänd ner äggvitan försiktigt i kaksmeten.
7. Tillsätt kokosmjölet och blanda om till en fast pepparkaksdeg.
8. Forma till en rulle och linda in i plastfolie.
9. Sätt ugnen på 200 grader.
10. Kavla ut degen och tryck ut pepparkakor med hjälp av formar.
11. Lägg på en ugnsplåt med bakplåtspapper.
12. Grädda i mitten av ugnen i ca 8 minuter. 200grader
13. Torka ut i öppen ugn 100 grader 1 timme

Tonic

Nyss hemkommen från England har jag några reflektioner som jag måste dela med mig av. Dessa kretsar kring något som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen barer, pubar och därtill hörande drycker.

Låt oss först fastslå en självklarhet: Gin och tonic bör väl ändå ses som en mänsklig rättighet? Någon där emot? Bra! Tvärtemot vad man kan tro om man inte är en påläst drinkare som jag, så innehåller dessvärre tonic oerhört mycket socker. Socker är som den trogne läsaren vet lika nyttigt för mig som vigvatten är för Dracula, solljuset för en genomsnittsbritt och som mediautrymme för en ocensurerad Bosse Hansson. Dåligt, kort sagt. Nu strävar ju jag inte efter att uttrycka mig kortfattat, så därför blev det lång sagt. För den otrogne läsaren: Jag har diabetes, därav mitt tjat om socker. Min intolerans mot sagda socker tvingar mig till att begränsa mig till light-läskeblask och här kommer vi till pudelns (eller för all del valfri hunds) kärna: Jag har hittills inte lyckats hitta tonic light i Sverige. Diskriminering och generell tjaskmörtighet! Men i England, förstår ni, där kryllar det av diet tonic, hela Themsen tycks vara gjord av diet tonic, så där har jag fått avnjuta stora lass av den finaste av malariamedikamenter: gin och tonic. Hurra!

Min London-kamrat som vi även här kan kalla Leopold och jag diskuterade även varför det är så mycket mer trevligt liv på brittiska pubar jämfört med på svenska. Den brittiska puben är full av folk, full av glädje, full av artighet och hänsyn när gammal och ung möts. Det den inte är full av är just fylla. Britten är på puben mest hela tiden och då kan man ju förstå att man inte kan vara plakat bara för att man råkar befinna sig på en pub. Är det bara prisbilden (som tillåter evigt pub-bevistande) som ligger till grund för den civiliserade barkulturen i London, eller ligger det civiliserade pubandet (nytt ord, varsågoda) inbäddat i kulturen? Leopold och jag var oerhört nära en lösning, men då kickade min ginförstärkta diet tonic in och därmed en tämligen fri hållning till stringent resonemang, så vi kom inte så mycket längre, men avser fortsätta våra studier så fort tillfälle ges. Trevligt är det i alla fall på brittiska pubar.

Drycken i London avnjuts med fördel tillsammans med mat, i England gärna i formen av en panerad fisk, världens godaste indiska mat (ja, jag har varit i Indien), eller valfritt etniskt kök. God mat finns det gott om och jag gjorde mitt bästa för att kunna matcha Flodis magomfång. Jag kom inte riktigt ikapp, hoppas och tror jag. Det var därför troligen inte mig som avsågs när hotellreceptionisten uppgraderade oss till en king size-säng med kommentaren att magen ju måste få plats. Det var troligtvis inte ett enda av mina många dolda handikapp som gjorde att vi fick gå till den kö-befriade rullstolskassan på Primark. Kort sagt: Jag kommer hädanefter alltid resa med min gravida fru. Flodis opens doors y'all!

Min kära hustru har med 8-månadersmagen som tacklingskudde för min skull sökt London runt och hittat nyckeln till min fortsatta överlevnad i u-landet Sverige. Hon har sett till att vi kunnat hembringa smak-essens till vår sodastream av smaken.....ni gissade det: DIET TONIC!!! Fortsatt njutning ligger framför mig. Vi har redan sedan tidigare säkrat Fidel Castron genom direktimport av diet ginger ale-essens från USA. Det kostar på att vara alkohol-konnässör med ett sockerpräglat handikapp.

Jag lyckades i London även träffa själva instigatören och inspiratören till mitt bloggande. Han bor numera i Kanada, men var på besök i Sverige, men på weekendresa till London. Denna kamrat klagade på att han ännu inte har tilldelats ett alias. Så nu tycker jag att vi kan kalla honom Claude-Kristian.

Jag vill tillägga att jag per drinktillfälle begränsar mig till en spritdrink och håller mig sedan till öl, vin och vatten. Skål och trevlig älg!

Diabetiker är idioter

Jag ber om ursäkt för den provocerande rubriken. Min ursäkt och orsak är att jag med denna rubrik hoppas att locka till mig en massa diabetiker som idag gör mig och sig själva en stor björntjänst. Kanske om de läser detta inlägg, kan jag få dem på bättre tankar. För det här är viktigt. Mycket viktigt. Det handlar om min rätt till glass. Färsk, kall glass till alla, helt enkelt.

Jag har ofta ondgjort mig över det skrala utbudet av diabetesvänliga produkter i Sverige (och i Finland, där jag för närvarande befinner mig). Jag har länge funderat över varför laktos- och glutenintoleranta ofta till och med har egna hyllsektioner med produkter för dem, medan diabetiker får lalla runt och leta efter LC-(Low Carb)produkter runt om i butikerna. Med tanke på att diabetiker är en långt större grupp än både glutenisterna och laktosisterna, är detta märkligt och faktiskt helt orimligt.

Varför är det då så dåligt utbud av sockerfritt i Sverige? GB hade för några år sedan en sockerfri glass i sitt sortiment, men fick dra tillbaka den. Ute i världen finns det en uppsjö av kuliga sockerfria produkter, men de importeras inte till Sverige i någon vidare utsträckning och än mindre till Finland, världens mest diabetikertäta land, ett land där man tror att en bakelse bakad med vetemjöl och fruktos är att klassas som sockerfri, vilket är fullständigt galet.

Så här fungerar marknadsekonomi: Där efterfrågan finns, där finns produkterna. GB skulle inte ha slutat med den sockerfria glassen om efterfrågan hade varit tillräcklig. Om vi alla verkligen ville ha tillgång till sockerfri nutella, så skulle en importör kasta sig i bilen, köra ner till Frankrike och köpa upp ett lager av den utsökta sans sucre-varianten som finns där.

Problemet är att majoriteten av diabetiker i Sverige tycks tro att det är ok för oss sockerallergiker att faktiskt ibland "unna sig" sockerrika produkter. De misstror dessutom sockerfria alternativ och skjuter sig hellre fulla med insulin eller tillåter sig att bli sockerhöga så att de kan avnjuta "riktig" glass och "riktigt" godis, än att söka hitta sockerfria alternativ. Många har inte ens testat 7-11s underbara sockerfria yoghurtglass eller Russel Stovers fantastiska chokladdroppar (ej tillgängliga i Sverige, men köp om ni far till USA). Att vansinnesinsulinkompensera eller att låta blodsockret fara bergochdalbana straffar sig dock i längden och kommer att bita er i rumpan (eller snarare bita av er benen) på äldre dagar om inte förr. Vad värre är: genom att inte vara med att skapa efterfrågan, sabbar ni för mig när jag inte får köpa glass i glasskiosken när jag är på pomenad med min hustru. Oacceptabelt och orimligt.

Det är trist att fråga om det finns sockerfri glass och gång på gång få nej till svar, åtföljt av en blick som undrar om man är lite dum i huvudet som över huvud taget frågar efter något så tramsigt som sockerfri glass. Just detta, att jag oftast möts av förvåning när jag frågar, är en tydlig indikator på att det är väldigt få som frågar efter sockerfritt. Oftast rycker jag på axlarna åt expediters förvåning och förundran över att man ens har mage (och mage har jag) att fråga efter sockerfritt, men ibland påminns jag av detta om att jag inte är riktigt som alla andra och att jag faktiskt har en ganska allvarlig sjukdom som är begränsande till sin natur. Dessa gånger känner jag mig utanför och då blir jag ledsen. Dessutom är det gott med glass en varm sommardag. Jag vill också ha.

Det finns till slut en ljusning i tunnelns slut, men det är inte tack vare oss diabetiker som grupp. Nej mitt hopp står snarare till alla er LCHF-fanatiker där ute som blir allt fler. (Ja, ni finns ju inte bara ute, utan även inne. Det skulle ju bli jättekallt om vintern om ni bara fanns där ute.) Dessa fettfrossande vänner skapar en efterfrågan som gör det lönsamt för till exempel Felix att lansera en stevia-sötad ketchup. De gör det möjligt för ett företag som Carb Zone att växa fram i vårt land.

Så tack alla LCHF-galningar! Ni gör min vardag roligare och godare eftersom ni skapar den efterfrågan som mina med-diabetiker borde ha skapat för länge sedan. Tack för Fiberhusk och Carbzonepasta i butikerna. Er efterfrågan gör mitt liv bättre och det är ju det vi alla borde sträva efter. Till mina sockerutmanade med-diabetiker (eller snarare mot-diabetiker som det verkar) vill jag säga: Skärp er! "Vanligt" godis, "vanlig" glass, vetemjöl och andra blodsockerhöjande produkter är till för de gånger vi dippar. Börja ställa krav på sockerfritt utbud och var med i kampen för sockerfria alternativ i alla lägen (i alla fall där glutenisters och laktosisars behov möts). Det finns så mycket gott där ute. Våga testa, fegisar.

Diabetes och kröken - nästa bestseller?

Det var ju så ja, att det skulle vara lite diabetes i den här bloggen också, så här kommer en liten kemilektion. Om ni har en kamrat eller bekant med diabetes, som ni brukar partaja med, kan nedstående vara intressant och relevant. (Syftningsfel där ovan. Partajandet avsåg kamraten eller den bekanta. Det är svårt att partaja med diabetes, men det är ju det vi ska tala om, att parta med diabetes. Hä! Där fick jag till det, som gubben sa när han fick till det.)

När jag fick diabetes för tre år sedan, vid 35 års ålder blev jag så klart jätterädd och jätteledsen. Väldigt beskrivande för vem jag är som person, samt en bra indikation att ett nytt liv kunde vara på sin plats, var att min största farhåga var att jag inte skulle kunna dricka alkohol mer. Denna farhåga stämde inte alls, men redan här vill jag påpeka att diabetiker inte ska dricka sig redlösa. Det kan vara jättefarligt och jag återkommer till varför senare i inlägget. Nu till det roliga: hur man ansvarsfullt dricker alkohol som diabetiker och hur du kan hjälpa till.

Först några grundläggande (men förenklade) fakta:
- Diabetes innebär att kroppen inte har någon egen insulinproduktion.
- Insulinets jobb i kroppen är att bryta ner socker. Utan insulin höjs blodsockret tills det blir så högt att vi inte överlever. Än idag är globalt den vanligaste enskilda dödsorsaken av diabetes inte följdsjukdomar, som här i Sverige, utan helt enkelt insulinbrist.
- Socker som kommer in i kroppen, måste frisättas av levern för att komma ut i blodet. Om inte levern gjorde sitt sockerförädlande jobb, skulle 85-90% av sockret rinna rakt igenom kroppen och aldrig gå ut i blodet. En del av sockret går alltså ut i blodet utan att passera levern.
- kolhydrater är socker (återigen väldigt förenklat). På en skala för blodsockerhöjande effekt kommer potatismos och vetemjölsprodukter till exempel högre upp än de mest sockerrika frukterna.

Alkohol i olika former innehåller olika mycket kolhydrater. En vanlig pilsner höjer blodsockret rejält, ett glas torr champagne inte så mycket om ens något. Följaktligen kan det (i början av partajkvällen - ni förstår snart) vara smart att undvika öl. Jag lever inte alls som jag lär på den punkten, men har i alla fall börjat med lågkaloripilsner av blodsockerskäl. Detta gäller alltså i början av kvällen.

När kroppen sedan får in en rejäl dos med alkohol, så styr lilla gubben i huvudet om levern från att koncentrera sig på sockerfrisättning till att helt fokusera på alkoholnedbrytning. Har ni nu hängt med och är riktigt kluriga, så förstår ni att detta innebär........ Julafton!! Om levern inte frisätter det socker som kommer in, rinner det rakt igenom kroppen. Detta innebär att vid en viss fylla, är det fritt fram att käka allt möjligt kul. Bli därför inte förvånad om du vid en blötare middag ser en diabetiker smälla i sig en efterrätt.

Nähänä, diabetikern (sockermongot eller som det heter i USA: "the sugarly challenged") passar på att svulla?! Nja det handlar inte bara om att passa på att njuta av livets goda. Det kan även vid desserten eller senare vara så att sockerfreaket faktiskt till och med behöver sockret! Nu blev det svårt. Häng med, så ska jag förklara.

Eftersom en diabetiker skjuter sig full med artificiellt insulin, lägger detta insulin inte av när det borde (lite som killarna bakom Göta Kanal 2-23). Om kroppen gör av med ovanligt mycket socker (träning) eller om socker inte frisätts enligt ovan (fylla), så tuggar det artificiella insulinet i sig de sista sockerbitarna i kroppen, till och med när det finns så lite kvar, att det kan bli direkt farligt. Det är nu den berömde sockerkoman kan komma. Vi som är allergiska mot socker, får för lite socker. Logiskt, va?

Sockerkoma innebär att hjärnan får för lite socker och till slut upphör att fungera (nej jag lider inte av kronisk sockerkoma, ha ha ha..... Skulle du vara rolig nu, eller? Jag försöker vara seriös!). Detta är naturligtvis inte bra och det är därför viktigt för en diabetiker att fylla på med socker när hen tränar eller blir packad. Vid träning är det inte något större problem, då de flesta av oss har koll på vad vi håller på med. Fylla däremot..... Nu kommer vi till varför vi sockerallergiker ska vara lite försiktiga.

Stadierna innan sockerkoma ser ut som följer: 1. Skakningar, 2. Förändrat humör (ilska eller nedstämdhet), 3. Sluddrigt tal, 4. Avtuppning (de-cocking på engelska). Om en packad diabetiker får lågt blodsocker (vilket lätt kan hända nu när levern har fullt upp med partyt i magen), kan dessa symptom lätt misstas för vanlig fylla.

Alltså:
Om du partajar med en diabetiker och hen börjar verka konstig: be denne testa sitt sockervärde med sin lilla mojäng (en annan mojäng. En sockermätarmojäng). Om sockernivån är under 5.0, bör diabetikern ta ett lass godis, ett glas mjölk, eller juice (inte en screwdriver). Om diabetikern inte håller med om detta, är hen för full och vet inte längre sitt eget bästa. Ring dennes mamma, make, vårdare, eller präst och se till att alkoholintaget upphör. Tvinga ner ett glas mjölk i halvtimmen tills dess att blodsockervärdet är över 8.

Tack till er för framtida hjälp säger jag från oss diabetiker.

Frågor om detta eller diabetes i allmänhet? Skriv gärna.

Om man cold och naturligtvis pizza

Jag är sjuk. Som tur är har jag förberett några inlägg som jag kan använda om jag inte orkar skriva men ändå vill hålla bloggen vid liv, så här kommer ett litet recept. Men lite orkar jag allt skriva. Jag har ju trots allt inte en man cold.

Det har gått inflation i begreppet man cold. Bara för att man är förkyld och är en man, är din förkylning inte med automatik en man cold. Nej en man cold beskriver den hemskaste nivån av förkylning, som endast män kan förfalla till. Kvinnor och män kan ha allvarliga förkylningar, men endast män man cold kan ha. Vi är helt enkelt det svagare stönet och kan bli så sjuka, att vi går i barndom och blir oförmögna att göra något överhuvud taget. Vi kan endast kommunicera medelst enklare, men för oss synnerligen tydliga läten, såsom "ooaaahhyyyysshhööööö" (ge mig avslagen cola), "mmmiiiiooooooooohhhsshh" (byt kanal. Jag är för sjuk för Desperate House Wives) och "äääääuuuuuipprööööööhhh" (ge mig odefinierbar uppmärksamhet). Men jag har alltså inte en man cold. Ännu. Men det är synd om mig ändå.

Pizza

Med rätt topping, som hemmagjord tomatsås, mozzarellaost, ruccola, champinjoner etc, så är det egentligen bara botten på pizzan som är riktigt onyttig. Nedan får ni ett recept som vi använder för att kunna njuta av pizza utan att ta en fyrdubbel dos insulin. Funkar riktigt bra faktiskt. Botten blir god, men inte krispig. Fiberhusk är ert frömjöl som idag finns i de flesta affärer i Sverige och vi använder det i mycket matlagning.

Jag hörde av en vän om botten gjord av ost och blomkål!!! Googlade och hittade, men har inte hunnit testa. Återkommer.

Väder

Många pratar väder i dessa dagar och jag vill inte vara sämre. Därför handlar dagens blogg om...... Ja just det: Sockerfritt godis.

Jag läste en gång i diabetesföreningens egen tidning ett inlägg av en dietist, som mitt i en massa dravel, dravlade till det något alldeles extra när hon skrev "då och då unnar jag mig lite smågodis". Om jag har några diabetiker i läsekretsen så vill jag nu en gång för alla markera: Vi kan inte "unna oss lite smågodis" Vi har diabetes! Smågodis är att betrakta som medicin de gånger (ytterst få för mig, skrev han blygsamt) vi klantar oss och får lågt blodsocker. Ja, ni ickediabetiker, ni läser rätt: socker är ibland "medicin" för oss som är allergiska mot just socker. Eller egentligen medicin mot överdosering, kan man beskriva det som. Jag skriver gärna mer om kemin och diabetes om ni så önskar. Maila mig eller skriv på kommentarerna.

Väder skulle det ju handla om. Ja jag kommer till det.

Mäh! Får då vi diabetiker aldrig äta godis? Jo, för tänk att vi får det. Det finns massor med sockerfritt godis. Tyvärr är utbudet i Sverige väldigt dåligt, men Cloetta har en bra, om än med lite väl hög sockerprocent (12% en bra ligger på 7-9%). Cavallier gör hyfsat bra och bäst i Sverige får väl deBrons sägas vara. Utanför våra gränser finns det ett bättre utbud. Största utbudet i Europa brukar man hitta i Spanien, men i Frankrike hittade vi en gång en sockerfri kräm som smakade som nutella. Mums. Faktiskt finns det ett riktigt bra Jordanskt märke också. Bäst är naturligtvis USA. Där kan man hitta jelly beans och framför allt Russell Stover choklad i alla dess former. Russell Stover spelar i en egen liga. Men då är det väl inget synd om diabetikerna, vad gäller godis i alla fall? Nja, problemet (eller fördelen ur ett viktperspektiv) med alla sockerfria sötningsmedel som finns ute (möjligt undantaget det senaste, stevia) är att mer än 1-2 rader choklad ger en viss bieffekt. Man blir gasig. Man släpper väder.

Ketchup

Jag hittade ett recept på ketchup i Buffé som jag har modifierat lite och delar nu med mig av det. Om ni inte har tillgång till de sötningsingredienser jag använder finns de ofta att hitta i hälsokostaffärer. Kom ihåg att inte alla sötningsmedel tål upphettning. Bi kan också ersätta sötningen i receptet med 1 dl socker, men då är det inte LCLF längre. Mina små steviapåsar jag har hemma är köpta i USA och sötningsmedlen är 10 gånger den i vanligt socker. ICA har stevia strö, men den innehåller bara 10% stevia så jag skulle vara lite försiktig med den. Ketchupen har gjort succé bland de flesta som testat den, men kan vara lite för speciell i smaken för somliga.

sockersnäll paj

Många som inte vet så mycket om diabetes tror nog att man bara behöver tänka på att undvika socker. Tyvärr är det inte så enkelt, utan läran om blodsockerpåverkan kräver sin lille kemist. En av de största bovarna för blodsockerpåverkan är vetemjöl. En diabetiker ska hålla sig borta från vetemjöl och det är inte så svårt när man kan trixen. Mandelmjöl är väldigt snällt mot blodsockret och nedan har ni ett recept på diabetesvänlig paj.

LCHF paj

100 g kallt smör

2 ½ dl mandelmjöl

1 dl riven ost

En nypa salt

2-3 msk vatten

Blanda ihop allt utom vattnet. Tillsätt vattnet lite åt gången.

Kladda ut smeten i en pajform och förgrädda 8-10 minuter

I 200 gradig ugn.

Fyll med skinka, broccolli, purjo, eller vad ni vill ha i.

Äggstanning 1 ägg per 1 dl grädde. Riv ost över.

Grädda i 200 grader i ca 20 minuter.

Rårakan

Här är en bild på hur fin rårakan blev.