Om självbilder och hur jag slutade röka

Vad märkligt det är, hur hårt en persons självbild cementeras tämligen tidigt i livet och hur svårt det är att ändra på den. En person som varit lite mullig i sin start på livet har väldigt svårt att se sig själv som smal ens när hen kommer i smalis-kläder. Personer som var blyga som barn men som nu som vuxna är framåt och öppna, kommer ofta alltid att betrakta sig själva som blyga. Bråkstaken i klassen kommer alltid att känna sig lite som bråkstaken, även trots att majoriteten av hans (inget hen här, då bråkstaken i 97% av fallen är en kille) levnadsår spenderats som en snällis. I det sistnämnda är det dessutom ytterligt svårt att ändra på andras uppfattning om bråkstaken, men om detta handlar inte dagens inlägg, utan om självbilder.

Min egen självbild har justerats en aning under åren, men den bild som har vuxit sig fast som starkast är av en lat, fet, rökande festprisse som sportar så lite som det bara är möjligt och anser att god mat är lika med kolhydrater.

När jag för snart fem år sedan blev diagnosticerad med diabetes (typ 1), lade jag om mitt liv totalt. En del förändringar kom omedelbart, en del lite långsammare, en del förändringar har justerats, men dagens Gubbe är helt klart inte lat eller fet. Alkohol intas idag med stor måttlighet (jämfört med PRE-Diabetes/PRE-Junior). Självbilden är dock instinktivt densamma, även om jag vid reflektion naturligtvis vet att jag lever ett hälsosammare liv än de flesta i min ålder.

Ibland dyker det gamla jaget fram, naturligtvis. Ibland blir det ett glas vin för mycket och suget efter kolhydrater finns definitivt där. Då är det dock så bra fixat, att en diabetiker behöver kolhydrater efter ett hårt träningspass (vi har ju diskuterat kemin bakom det här förut, så jag går inte in på varför här). Därmed har jag ett extra incitament att till exempel jogga hem även fast jag kanske inte är så motiverad just denna dag. Om Finis står där och har laddat upp med en kolhydratsrik middag, funkar det inte att jag ändrar förutsättningarna för dagens planerade mat. Hepp!

Den sista av gamla tidens Gubbes laster som försvann var rökningen. Här hade Finis en stor roll och jag är mycket stolt på hur hon skickligt manipulerade mig och utnyttjade min inneboende vilja att ändra min självbild, något som jag nu redogjort vara smått omöjligt. Men det hindrar inte att vi vill ändra. Nåväl, såhär gick det till: jag och Finis var mitt uppe i vår långa kamp för att lyckas producera ett barn. Finis drack en massa äckliga teer och stack en massa nålar i sig, men inte blev det någon bulle i ugnen. Så en sen, sen kväll när vi hade delat på en Kicki Danielsson-festis rosévin, vågade min hustru beröra det enda tabubelagda ämnet i vår relation, nämligen rökningen. Hon påpekade mycket försynt med en irriterande logik, att hon gjorde vad hon kunde för att förbättra våra chanser att producera avkomma och att jag kanske kunde överväga att börja fundera på att högst eventuellt testa att sluta röka. Visserligen hade läkarna sagt att rökningen inte var en bov i dramat, men kanske kunde det högst eventuellt inte skada att testa? Med sedvanlig ackuratess och oklanderlig retorik (och självfallet helt renons på butterhet) svarade jag: "Det är ju inte så himla lätt." Här kommer Finis genialiska motdrag, presenterat med stor empati och huvudet lite på sned: "Nej jag förstår det. Det år ju liksom lite din identitet att vara rökare." "Det var väl själva.... Inte fasiken är det min.... Sune Mangs...... Hon ska inte komma här och definiera hit och dit......", tänkte jag för mig själv. Där och då bestämde jag mig för att sluta och två dagar senare rökte jag min sista cigarett. Detta är snart tre år sedan. Finis spelade på att jag och många med mig gärna vill förbättra inte bara hur andra ser på oss, utan även hur vi själva ser på oss, vilken självbild vi har. Hon hade naturligtvis fullständigt och solklart rätt. Jag betraktade mig inte bara som en person som röker, utan som en rökare och jag var inte helt medveten om detta innan hon satte ord på självbilden. Jag gillade inte bilden, så jag gjorde det enda jag kunde göra för att ändra på den. Jag slutade röka.

Jag är idag en rökfri nikotinist. Jag nyttjar ingen tobak, men innerst inne ser jag mig själv som rökare. Som rökare och som en soffpotatis. Grejen är att jag inte heller är en soffpotatis längre, utan faktiskt njuter av att röra på mig. En "träningsfri" dag innebär "bara" en 6 kilometers promenad. Hepp! Så långt har det gått, att jag har längtat till det jag och Finis äntligen gjorde igår (nej inte DET. Du har inte just löst gåtan till vår tidigare barnlöshet), nämligen att jogga ihop. Sjukt härligt och jag älskar det faktum att jag tycker att det är så härligt.

Markus Weichel blottar sig som rasist när han förklarar att uttalandet han inte har gjort inte är rasistiskt

Lång rubrik, men nu kör vi

Så uppdagas ännu en gång ännu ett rasistisk uttalande från ännu en SD-ledamot. Den här gången från den ledamot som ersatte den ledamot som avgick för att han hade gjort ett rasistiskt uttalande. Markus Wiechel anklagas för att i en chatt ha beskrivit en samling afrikaner som ”satans jävla aphelveten" och ”efterblivna jävla pensionsrädder!” (Den som skrev menade troligtvis "pensionsräddare", som är ett nedsättande ord som av rasistsverige används ironiskt när det påpekas att Sverige är i behov av invandrare för att klara äldrevården).

Wiechel och SD menar att det inte är helt klarlagt att Wiechel faktiskt har skrivit detta, så han får stanna i partiet. Nolltoleransen handlar som bekant naturligtvis inte om faktiska åsikter, utan om rasistiska och extremistiska uttalanden. Som partiets pressansvarige antyder, så gäller det att bita sig i tungan även om en diskussion förs "i affekt och i ett slutet samtal" (http://www.dn.se/sthlm/sd-riksdagsman-anklagas-for-rasism).

Nå, det är inte helt klarlagt vad som har skrivits utav vem, men det sant orimliga och det som gör att Wiechel borde åka dit på nolltolleranspolicyn står att finna i hans kommentar till Expressen angående språkbruket i chatten: "Det som står där är inte bra, men man kan inte påstå att jag riktar rasism mot någon, om det nu är jag som har skrivit det, utan det handlar om människor som har begått hemska saker mot andra och det är vidrigt."

Markus. Så här är det: Om man säger aphelveten om människor, så är det rasism. Punkt. Mot detta enkla konstaterande skulle den typiskt "retoriskt skicklige" SD-aren svara att "man kan väl säga apa om vem som helst? Det är ju du, Gubbe, som tillskriver att det endast kan gälla svarta. Det är därmed du som är rasist, Gubbe. Vi kommer ju alla från aporna och du..." Lägg av! Vi vet att ni kallar färgade för apor vid det berömda fikabordet och i den berömda affekten. Vi vet att ni gör skillnad på människovärde baserat på hudfärg. Vi vet.

Det sorgliga är att jag tror att det finns en hel del SD-sympatisörer och till och med aktiva medlemmar i partiet som faktiskt på fullaste allvar tror att deras parti inte är samma gamla goa BSS (Bevara Sverige Svenskt) som det alltid har varit. Som tror att nolltoleransen faktiskt är mer än fernissa. Som tror att SD på riktigt skulle vara för större U-landsbistånd bara vi stoppade invandringen. Det är dessa personer som måste väckas (för att använda klassisk rasistretorik) och jag vet ta mej tusan inte hur vi ska göra det. Hur ska vi förklara att en polerad bajskorv fortfarande är en bajskorv? För det får inte, kan inte vara så att en tiondel av oss verkligen vill upphöra med humanismen och införa rasism som statsideologi. Detta vore orimligt.

Polisen måste få öppna broar

Nu sker det igen: Aftonbladet är helt i osynk med opinionen och ger människor som inte vet och kan förväntas veta bättre en plattform att göra bort sig på.

I mars i år försökte polisen stoppa en misstänkt bil. Bilen flydde, varvid polisen öppnade Hjulstabron för att få bilen att stanna. Det gjorde den inte, utan bilen fortsatte trots varning och två personer dödsstörtade mycket tragiskt ner i vattnet.

Inledningsvis var rapporteringen saklig. Media gick sedan vidare och belös att åtgärden att öppna bron kan ha varit oproportionerlig till brottets art och därför fel enligt polisens egna regelverk. Så långt tycker jag att det är en bra och saklig rapportering. Jag vill dock tillägga att det är mycket svårt för polisen att bedöma brottets art innan man vet varför någon väljer att inte stanna för dem. Jag skulle som polis ha antagit att två personer som flyr undan i hög hastighet, kan tänkas vara storvilt. Polisen kunde inte rimligtvis tro att man flyr i full fart om man bara stulit lite bensin.

Nu till Aftonbladet. I vanlig ordning låter de diverse mammor och flickvänner gå till full attack mot polisen. I sitt upprivna tillstånd kan de anhöriga ej förväntas göra en objektiv bedömning av situationen och de antar därför att folk i stort kommer att hålla med om att polisen i mer eller mindre berått mod mördade deras pojkar. Aftonbladet tillåter människor i affekt att säga saker som de vid reflektion kanske inte står för. Det här är illa och ovärdigt.

Jag tror att pojkarnas anhöriga har opinionen emot sig. Jag tror att de flesta av oss vill att polisen ska få fånga tjuvar utan att vara rädda för att tjuvarna ska göra illa sig. Jag tror att opinionen tycker att polisen gjorde rätt när de öppnade bron och antog att tjuvarna skulle stanna.

Jag har ett tips till alla mammor, pappor, flickvänner och anhöriga där ute. Istället för att beskylla poliser för era anhörigas död när de väljer att försöka undkomma infångande, ge ditt barn, sambo, systerson följande enkla tips innan tragedin är ett faktum: Om en polisbil jagar dig, stanna. Punkt. Så undviker vi att det fruktansvärda som hände vid Hjulstabron händer igen, inte genom att bakbinda polisen och därmed oss själva, för polisen är vi, vi är polisen. Polisen är en del av det samhällskontrakt som gör att vi fungerar. Polisen ser till att de lagar som vi genom parlamentarismen stiftar efterlevs.

Var det overkill att öppna en bro för att stoppa ett par bensintjuvar? I mitt tycke, nej, då vi antar att polisen tog för givet att det satt en tänkande människa bakom ratten. Motivet var naturligtvis inte att bilen skulle köra ner i vattnet. Tanken var naturligtvis att tjuven skulle förstå konceptet ”ingen väg, inte bra” och stanna. Dessutom anser jag att polisen ska få anta att den som flyr från polisen har begått en så pass allvarlig brottslig gärning, att alla resurser som finns tillgängliga ska få sättas in.

Det är djupt olyckligt varje gång ett liv spills, men vi kan inte bakbinda polisen. Om en polis drar ett vapen mot en hotfull skurk, är förhoppningen att vapnet inte ska avlossas. Avsikten är att skurken ska avskräckas från att fortsätta med dumheterna, eftersom följderna att inte upphöra torde te sig rätt klara när man har ett laddat vapen riktat mot sig. Om samma tänk som kritiken mot broöppningen representerar får gälla, ska polisen inte få dra vapen, då utgången om gärningsmannen inte upphör med sin brottsliga gärning, kan vara dödlig.

Jag håller på att radikaliseras

Det här med att strida mot rasism och sexism på Twitter är lite knepigt, kan jag berätta. Erfarenheten ger också en insikt i vad extremister har gått igenom för att bli som de är. Jag känner nämligen hur lätt det är att radikaliseras. Här är min berättelse.

De flesta som orkar vara så pass engagerade i mina Twitterkärnfrågor, dvs sexism och rasism, är extremt hängivna sina stridsfrågor. Jag älskar deras engagemang och är stolt över att kunna vara med och ge bra argument mot dumhet. Många av de feminister jag kallar vänner på Twitter delar dock antagligen inte min syn på till exempel att själva ordet feminism är misslyckat, att det finns massor med genetiska skillnader mellan könen, att vi inte ska byta patriarkat mot matriarkat, att de flesta framstående och synliga feminister stjälper kampen för ett jämlikt samhälle snarare än hjälper etc.... Grejen är att jag märker att jag inte markerar för dessa personer när jag inte håller med, bara när jag håller med. Jag är så rädd att av båda läger (feminister och grottmansgrisar) ses som att jag står på grottmansgrisarnas sida. Detta beteende leder till att jag sanktionerar galen extremfeminism och därmed skadar jag med min egen logik kampen. Min passivitet gör mig extrem. Knepigt, knepigt.

När det gäller rasismen är gränsdragningen än tydligare. För att inte riskera att hjälpa rasister med argument, håller jag mig passiv när invandringsfrågan diskuteras. De flesta i mitt "läger" vill se helt fri invandring, är emot EUs inre kontroller och skulle baxna om jag framförde min åsikt om språktest för medborgarskap. Det är lättare att inte komplicera saker, så när det skriks emot utvisning av personer som inte har något skyddsbehov, håller jag mig passiv och sanktionerar därmed en i mitt tycke radikal syn på invandring.

Twitters 160 tecken är begränsande och det går oftast inte att föra fram en nyanserad och mångfacetterad åsikt. En Tweet om språkkrav för medborgarskap skulle tas upp av rasister och jag skulle riskera att bli misstagen för att vara en av dem. Därför Twittrar jag inte det, men jag länkar från Twitter till min blogg.

På Twitter är jag radikaliserad, om än på ett passivt sätt. Det är därför skönt att ha en egen blogg där jag kan markera att man får vara kritisk mot bokstavstroende utan att kritisera hela religioner. En blogg där man kan visa på att strävan mot ett jämställt samhälle inte handlar om utraderandet av de biologiska skillnaderna som föreligger mellan könen. Det är skönt att få skriva fritt, att skriva för er, kära läsare.

Njut av solen och le mot en främling idag.

Franska homovigslar och protester i Paris

Tiotusentals människor samlades igår i Paris för att protestera mot en lag som kommer att ge homosexuella par rätt att gifta sig och adoptera barn. Klart man blir förbannad.

Det var en fin vårdag i Paris igår men istället för att göra det Parisare är grymma på, nämligen att sitta och suga på ett glas vin och samtala om kärlek och kärnkraft, valde alltså ca 50.000 fransoser att gå ut på gator och torg för att kräva att jordelivet ska vara sämre för den som älskar någon av samma kön än för den som är heterosexuell.

Låt mig poängtera en viktig sak här. I Frankrike har inte religiösa samfund vigselrätt. För att betraktas som gift måste man gifta sig borgerligt. Därefter väljer många att även svära sin trohet till varandra inför Gud, men den ceremonin gör ingenting för ett pars rättsliga situation. Det handlar alltså i Frankrike inte ens om att påtvinga religiösa samfund något som de kan anse strider mot ens religion. Frankrike riskerar således inte att smäda Gud om Hen nu skulle tycka att detta är en superdålig idé. Med 'detta' menar jag alltså att bereda vägen för att så många barn som möjligt ska kunna få ett drägligt liv, samt att alla människor som beslutar att cementera sin relation till en annan människa ska ha möjlighet till samma rättsskydd oavsett sexuell preferens. Klart man blir förbannad. Klart man går man ur huse för att protestera mot något så orimligt.

Nu ska jag erkänna något jag inte är stolt över, följt av något jag är mycket stolt över. Jag har varit emot homosexuellas rätt att gifta sig och deras rätt att adoptera. I det första, så efterlyste jag och efterlyser jag fortfarande ett franskt system, så att vi kunde undvika onödig kontrovers, men där visar ju Paris att det inte spelar någon roll. Folk kommer tydligen att uppretas av homovigslar utan att för den skullen skylla på Gud. Idag överlåter jag till teologerna att avgöra om det fortfarande vore önskvärt att låta präster välja själva. Eftersom jag är alltmer övertygad om att tro är något privat, anser jag idag personligen att kyrkans förhållningssätt inte riktigt angår mig som privat troende.

När det gäller homoadoptioner så tänkte jag väl som alla andra, att det skulle vara knepigt för barnet med en icke heteronormativ uppväxtmiljö. Vad fick mig att ändra mig? Enkelt: Jag tänkte till. Jag genomförde helt enkelt en kritisk granskning av mina egna argument och kom fram till att jag var lite dum i huvudet. I valet mellan en obefintlig uppväxtmiljö med brist på allt vad trygghet heter och en kärleksfull uppväxtmiljö, far nog barnet inte speciellt illa av att ha två mammor eller två pappor. Kärlek är kärlek och kärlek är störst.

Om det inte framgick vad jag är stolt över, så är det över att ha förmågan att byta åsikt och dessutom se det som en seger att byta åsikt, snarare än som ett nederlag. Att vara galet låst vid åsikter man bildade sig i sin ungdom är synnerligen osympatiskt och orimligt, i min värld.

Kära medmänniskor. De flesta av oss har i bästa fall ca 80 år här på jorden. Ska vi verkligen slösa den tiden på att engagera oss i ilska och intolerans? För er som tror på Gud: Hen grejar det här med att döma, Hen behöver inte din hjälp. För er andra: Hur tusan kan ni låta andras glädje störa er så infernaliskt mycket? Ni är ju som Talibaner, som inte tillåter musik. Sluta sabba för andra och se till att försök att ha det kul. Se till att älska istället för att hata. Jag ber er inte tycka att det är rätt eller fel med homoäktenskap och homoadoptioner, men jag ber er fundera på hur dessa företeelser egentligen påverkar dig. Blir din verklighet sämre för att en hel massa andras blir så mycket bättre? Rimligtvis blir det ärliga svaret på den frågan nej och därmed bör du återgå till att dricka ditt vin och ha det gött. Punkt.

Min take på Omar Mustafa

Jag har hittills varit tyst under Omar Mustafa-affären, antagligen av ren och skär skitnödig försiktighet. Men jag har tidigare skrivit om hans organisation och den närstående Sveriges Unga Muslimer och ifrågasatt deras syn på Islams förenlighet med västlig demokrati, så vad jag presenterar nedan torde inte komma som någon överraskning.

Många med mig är så jätterädda att spela BSS och andra rasister i händerna när vi kritiserar en enda muslim, men jag känner att detta förhållningssätt är orimligt och kontraproduktivt. Vi måste kunna prata nyktert om dessa saker utan att vara rädda för vare sig de bruna eller för de islamister som försöker vinkla kritik mot extremism till att vara kritik mot islam.

När den muslimska socialdemokraten Nalin Pekgul idag skriver i DN att Omar Mustafa inte representerar den stora massan av muslimer i Sverige, känner jag mig stärkt och att jag nu kan/törs skriva vad jag känner i frågan.

Omar Mustafa försvaras högt och ljudligt av folk som påstår att det inte finns något att anmärka på i hans åsikter. Han själv påpekar att han i partiets anda står upp för homosexuellas rätt i samhället och jämställdhet mellan könen. Han hyllas för att vara en progressiv kraft i en konservativ miljö, dvs i Islamiska Förbundet.

Det är dock just här problemet ligger, anser jag. Om han nu är så progressiv, vad har han i ett sådant förbund att göra (ett förbund som av Pekgul utpekas som islamistiskt)? Varför säger han aldrig att homosexualitet visst kan vara förenligt med islam?

Naturligtvis kan Omar Mustafa säga att han ställer upp på socialdemokratins syn på homosexualitet och jämställdhet mellan könen. Han måste ju likt alla andra följa partipiskan. Men att ställa upp på partilinjen och anse att det är rätt är inte alltid samma sak.

Det finns så många duktiga människor i vårt land. Människor av alla möjliga etnicitet, kön, religioner och sexuell övertygelse. Det finns en majoritet av muslimer som inte bara säger sig stå för sann jämlikhet, utan som även anser att sann jämlikhet är fullt förenligt med islam. Omar Mustafa har inte lyckats övertyga mig om att han är en av dessa, så varför ska just han lyftas fram till politisk maktposition?

En hel massa människor har av en hel massa människor blivit anklagade för att tillskriva Omar Mustafa åsikter han inte har. Anklagelserna har dock kommit från människor som lika lite har läst på vad han sagt och inte sagt. De missar att Mustafa har glidit undan de svåraste frågorna. Jag hävdar i likhet med allt fler balanserade debattörer, att Islamiska Förbundet är en politisk organisation med en egen agenda och att den agendan inte är förenlig med socialdemokratiska och moderna värderingar. Det är en politisk organisation som inte har stöd av en majoritet av Sveriges muslimer, så vi gör den moderna islam och dess företrädare en björntjänst när vi slätar över organisationens otidsenliga syn på jämställdhet.

Den dagen Mustafa likt sant progressiva muslimer tydligt säger att homosexualitet och jämställdhet mellan könen är förenligt med islam, då kommer jag att ändra min åsikt om honom. Inte förr. När någon kan visa detta, drar jag tillbaka denna text, inte förr.

Tillägg 19 april, 2013: Jag och Pekgul ser islamist som ett skällsord och det kan finnas anledning att revidera den uppfattningen efter lite efterforskning. Det finns tydligen dem som anser att islamist alls icke behöver vara synonymt med stockkonservatism och grittmänniskotänk, så jag lägger in en försiktig brasklapp, så att inte fokus på min text blir av semantisk art.

Vad är det vi sjunger egentligen?

Det har i vårt hem blivit så att den välkända barnvisan 'Trollmor' har blivit vår godnatt-sång för Junior. Detta är inte något jag applåderar och jag ska nedan redovisa varför jag finner situationen så frustrerande. Håll i er, för nu blir det ett lågvattenmärke i kategorin 'haka upp sig på oviktiga saker'.

Trollmor. Jag störde mig något enormt på denna visa redan när jag var barn och det har inte gått över. För det första tyckte jag att hon var en oerhört dålig moder som band fast sina barn. I sina egna svansar icke desto mindre! Ska detta vara en förebild för ett litet barn? Jag misstänkte starkt att visan bar med sig en varning för vad som skulle hända om jag inte snällt låg stilla i min säng när det var sovdags. Jag hade ju inte ens en svans! Ni kan ju föreställa er vilken del av min anatomi som jag misstänkte skulle få fungera som substitut för svansen om jag inte skötte mig.

'Då sjunger hon sakta för elva små troll (ingen avhållsamhet där inte); de vackraste ord hon känner." Vad kan det vara för en samling ord Trollmor bygger upp till med den annonseringen? Här väntar man sig kanske någon finstämd dikt av Ferlin, några mysiga franska fraser, eller varför inte 'bearnaise, Heineken och långhelg?' Icke! Vad drar käringen till med? "Oh ajajajaj Buff". Vafalls? Aj? Buff? Vad yrar hon om? Vad tusan avses? Det låter ju som något man säger när man slår lilltån i soffbordet och avslutar med att avreagera sig genom en spark på katten (BUFF). Till och med den långt yngre versionen av Gubben tyckte att tant Troll hade ganska risig smak när det kom till ord. Vilken del av den harrangen ska antas vara vacker? Om de är de vackraste ord Trollmor känner, borde hon faktiskt ut och se sig om i världen. Till och med finskan har ju vackrare.... Stryk det. De flesta språk har långt vackrare ramsor än "oh ajajajaj Buff". Hur känns "onven må ikke tildekkes"? Vackrare än oh ajajajaj Buff i alla fall." Bopoloo drawmiggi struk"?Också vackrare. Obildade trollpacka! Sa jag att jag inte gillade visan?

Men nu ligger jag alltså här och omvartannat lyssnar och sjunger denna dystra visa. För den lugnar Junior. Det gör att jag står ut. Men gilla den tänker jag icke! Punkt.

Vi kanske har fel, men vi är inte onda

Jag har människor i min omedelbara närhet som pratar om alliansens egoism och det kalla klimatet och den ondskefulla högern. Eftersom jag röstar på ett av allianspartierna, så innebär det att dessa människor tycker och tror att jag är för egoism och ett kallt klimat etc. Det är väldigt obehagligt och jag har länge gått och funderat på detta, så nu är det dags att få ur sig följande om följande.

Vi har olika syn på hur vi ska driva Sverige, men vi tycks även ha olika syn på motiven för att vilja styra Sverige på det ena eller andra sättet.

Jag tycker att alternativet till alliansen, socialdemokratin, uppmuntrar till bidragsfusk, utslagning, dränering av statsfinanserna, utanförskap och en massa annat knas. Dock tror jag inte att det här är avsedda effekter av vänsterpolitik. Jag tror inte att någon som röstar på sossarna är för fusk och segregation. Det är bara en enligt mig olycklig effekt av socialdemokratisk politik. Naturligtvis ser inte socialdemokrater fusk och segregation som något eftersträvansvärt och som en naturlig effekt av deras politik. Jag tror att sossarna och de som röstar på dem strävar efter det goda samhället. Varför tillerkänns inte jag samma respekt? Varför tycks vänstern tro att vi på allianssidan verkligen vill att folk ska ha det dåligt?

Så här ligger det till: Vi kommer inte vara överens om hur man bygger det goda samhället, men ni måste faktiskt tro oss när vi säger att vi vill att individen ska få det bättre. Vi tror att det blir bättre om så många som möjligt bidrar till statskassan, inte så att vi kan avskaffa välfärden, utan så att vi ska kunna behålla den. Vi tror att vård blir bättre i privat regi, inte för företagsidkaren, utan för nyttjaren, staten och patienten. Nej ni håller inte med, men att på allvar säga att jag och sådana som jag eftersträvar en sämre sjukvård så att enskilda investerare ska kunna sko sig är inte bara befängt. Det är elakt, orättvist och ovärdigt ett vuxet debattklimat.

Vänstern tycks på riktigt tro att den har monopol på humanism och detta måste få ett slut. Jag kräver inte att ni ska tycka att de så kallade utförsäkringarna där en tredjedel av de "drabbade" fick jobb var en bra reform. Däremot är det faktiskt inte okej att anklaga mig (aliansröstare) för att inte vilja ta hand om de svaga. Den som vet något om något vet att reformen inte avsåg att drabba dem som verkligen inte kunde jobba. Visst blev det fel i några fall, men det har erkänts och reformen har modifierats.

Jag efterlyser ett debattklimat där jag möts av respekt och där vi mellan de icke-extrema partierna utgår från att målet för oss alla är det goda samhället. "Jag förstår att ni menar väl" kan till exempel vara en bra inledning på debattinlägg.

Så nära och inte nära vänstersanhängare, vi tar det från början: Jag röstar på alliansen. Jag vill att vi ska måna om varandra, jag vill att det offentliga ska få bäst utdelning när våra gemensamma pengar spenderas. Jag hatar inte pensionärer och jag vill inte tvinga personer som inte kan jobba till fattigdom. Jag möts gärna i debatter och diskussioner, men förutsättningen för en bra debatt är att vi ser varandra som goda människor, annars kan vi strunta i det hela, för om du verkligen tror att jag är en ondskefull kapitalist, då har vi rimligtvis inget att tala om.

Galna kristna lika illa som galna muslimer

Ingrid Carlqvist, chefredaktör på den rasistiska publikationen dispatch international har för vana att klumpa ihop alla världens muslimer till att ha exakt samma uppfattning om sin religion som de okunniga och omoderna patriarkiska grottmänniskor som använder islam till att förtrycka människor i allmänhet och kvinnor i synnerhet. Carlqvist menar att hon är islamkritisk (hennes ord för sin version av tokrasism) bland annat på grund av islams (religionen, inte vissa företrädares) omoderna syn på kvinnan.

Det ska därför bli intressant att höra om hon nu kommer att tycka att kristendomen och alla dess utövare ska bekämpas. Det är nämligen så att en av kristendomens mest inflytelserika personer - Patriark Kirill, ledare för den Ryska ortodoxa kyrkan - enligt DN har uttalat sig som följer:

Feminismen är farlig och kan skapa en ”illusion av frihet” när kvinnan istället borde rikta sitt fokus mot barn och man. "Feministiska organisationer förkunnar en pseudo-frihet för kvinnor som i första hand ska utövas utanför äktenskapet och utanför familjen."

Han fortsätter i klassisk 1800-talsanda: "Männen riktar sin blick utåt, han ska arbeta, tjäna pengar. Detta medan kvinnor alltid är fokuserade mot sina barn, sitt hem. Om denna för en kvinna mycket viktiga roll förstörs, då förstörs som en konsekvens av detta allt annat – familjen, och om du så vill, hemlandet."

Den här omoderna kvinnosynen är helt i linje med vad många som kallar sig islamkritiska (men som inte borde skönmålas med sådana alternativa ord för rasism) anser att islam som helhet står för, varför islams intåg i Sverige enligt dem ska bekämpas, så nog kan vi väl nu vänta oss en våg av kristendomskritik? Riskerar jag och andra kristna med mig en snar utvisning från Sverige? Naturligtvis kommer inget sådant ske. Så här skulle svaret från rassarna låta: "Det där var ju en representant för en helt annan kristen inriktning än den vi har i Sverige, i ett helt annat land. Den uttolkningen gäller inte här......" Hmmmm... Just det. Det gäller EN inriktning, EN uttolkning. Inte ett uttalande som alla kristna per automatik ställer sig bakom.

Just i detta skede kommer rasisten hävda att islams heliga skrifter till skillnad från Bibeln inte får tolkas, vilket är en felaktig uppfattning. Alla skrivna ord måste uttolkas. Vad som sägs om de heliga muslimsk texterna är att de inte ÄR tolkade av människan, utan att de nedtecknade direkt från Gud. De måste fortfarande tolkas av människor, eftersom Gud inte tycks vilja vara med och detaljpeta.

Nåväl tillbaka till det orimliga. Borde Patriarkens uttalande oroa fanatiska ateister i Sverige och leda till förföljelse av kristna här? Nej, det vore ju absurt. Lika absurt som att låta varje galen liten kristen sekts uttolkning av Bibeln ligga till grund för hur vi betraktar den enskilde kristna. Absurt. Orimligt. Varför är det då rimligt att anta att varje enskild muslim är lika vansinnig som de mest tokiga uttolkarna av islam?

Kyrkan i Ryssland har en stark ställning gentemot staten och en hel del inflytande. Lika lite som den situationen speglas i Sverige och kyrkans ställning här, lika lite riskerar galenpannor till Imamer få samma ställning här som de har i till exempel Iran eller Saudi Arabien. Så Ingrid, sluta göm ditt främlingshat bakom en falsk omsorg för muslimska kvinnor. Om du verkligen var för muslimska kvinnors rättigheter skulle du istället för att bekämpa muslimsk invandring välkomna densamma. Det är nämligen i länder som Sverige som islam kan få utrymme att utvecklas. Det kan den inte lika lätt i länder där den är kidnappad av människor som ser till sin egen maktposition först och främst.

Gustav Kasselstrand och Romerna

SDUs ordförande Gustav Kasselstrand twittrade igår om Romerna: "Efter 500 år i Sverige är de fortfarande inte i närheten av att uppnå det som de invandrade vallonerna gjorde på 50 år." Tänkte bara att ni skulle veta att SDUs främsta företrädare jämför en högt aktad yrkessklass av för honom acceptabel etnicitet som vi bad att komma med en av de historiskt mest förföljda och utsatta folk som gör det de behöver för att överleva. Tänkte ni borde veta.

Kasselstrand säger sig strida för vart folks rätt till en nation i sin desperation att försvara SDs främlingsfientlighet och jag frågade honom om vilket land Romerna ska få, eftersom han tydligt ser dem som en homogen grupp, ett folk. Han svarade inte. Det gör han sällan när jag ställer frågor till honom. Jag hoppas att han går långt inom SD. Han saknar nämligen den retoriska kompetens som gör Jimmie Åkesson så farlig.

Jag försov mig i morse, så ni får ursäkta om detta inte blir mitt mest genomarbetade inlägg. Har ca 10 minuter.

Så alla Valloner integrerades och ingen var kriminell. Allt var smärtfritt och det förelåg inga skillnader i förutsättningar jämfört med dagens Romer. Så tycks Kasselstrand resonera. Ingen skillnad att Vallonerna välkomnades, att de faktiskt hade ett land att återvända till etc. Romer är ett av många folk i Sverige. Om assimilering är det önskvärda, så finns det en stor mängd Romer här som Gustav inte skulle kunna urskilja från dem han anser vara riktiga Svenskar.

Romer är idag den mest utsatta gruppen i Europa och Kasselstrands svar på den komplexa problematiken kring Romer är assimilering. Det har inte funkat med Kurder i Turkiet och kommer inte funka här. Var och en har rätt att vara den man är och fortfarande välkomnas som fullvärdig människa. Punkt.

Pappa vs. DINKis

När jag ligger här vaken en söndagmorgon klockan sju bredvid vad som bäst kan beskrivas som en mini-medlem ur Bee Gees med huvudrörelser vi inte sett sedan Exorsisten och med blixtsnabba Tyson-vevningar riktade mot gubbens ansikte, känner jag att det nu är dags att presentera min syn på faderskapet, speciellt vad gäller förväntningar och dess infrianden. Vad har ändrats? Vilka förväntningar infriades och vilka gjorde det inte? Saker som jag himlade med ögonen åt innan (pre-Junior); förstår jag alla sådana grejor nu? Häng med, så ska vi kika in i ett läskigt ställe, nämligen i gubbens huvud.

Observation nummer 1: Tolerans för barnskrik. Pre-Junior kunde jag fascineras (inte utan en påtaglig irritation) av hur föräldrar ibland helt enkelt inte tycks märka att hens barn gallskriker. Det beskrevs för mig som en avtrubbning som jag var alltför barnlös för att begripa. Nja, jag blir väl inte lika irriterad på barnskrik längre (snarare får de mig att längta hem till den egna mistluren), men jag missar liksom inte ett ljud på ca 127db på tre decimeters avstånd. Inte ändrat.

2: Barnafria hotell. Pre-Junior var jag för barnafria hotel, kupéer, flyg och andra barnfria situationer. En massa föräldrar tyckte och tycker att en sådan inställning är hemsk och jämställer den ofta i något sorts vanvettigt logikhaveri med rasism. Som förälder har jag dock blivit än mer stärkt i åsikten att det är en toppenidé med barnpartheid. Som förälder vore det väl toppen att veta att det finns barnfria kupéer för surgubbar som inte vill dela sin resa med en kör av minimonster. Då kan man ju ignorera en massa ögonhimlande och suckar, eftersom det står surgubben ifråga fritt att lämna bajsmaskinskupén och bege sig till den barnfria surgubbekupén. Dessutom: Den dagen jag vågar och vill lämna bort Junior till någon och ta Finis på en romantisk semester bara vi två, då vill jag faktiskt gärna inte ersätta Junior med andras ungar och dela den romantiska upplevelsen med en massa resultat av just romantiska upplevelser. Inte ändrat.

3: Titta på filmer eller läsa böcker där barn far illa. Pre-Junior tyckte jag att föräldrar fjompade sig när de sade sig inte kunna läsa om eller se när barn far illa. Där har jag helt sonika blivit likadan. Känsligheten är helt enkelt på steroider, så man känner filmens eller bokens förälders lidande som sitt eget. Definitivt ändrat.

4: "Jag FÖRSTÅÅÅÅÅÅR inte vad vi gjorde innan vi fick barn." Really? Jag har faktiskt ingen aning om vad ni pratar om. Menar folk på allvar att de faktiskt inte minns eller menar de att tiden före barn var trist och meningslös. Båda alternativen är lika illa. Emedan det första tyder på amnesi, skvallrar det senare om ett rätt tråkigt DINK(Double Income, No Kids)is-liv. Missförstå mig rätt: Jag älskar att chilla med Junior och vill inte byta min nuvarande tillvaro mot min tidigare för all Bregott i Blekinge, men jag tänker inte låtsas som att jag inte saknar Champagne home date night, lata filmdagar i soffan, ansvarslösheten och allmänt DINKis-softishness. Inte ändrat.

4. Alla är intresserade av att veta och se att mitt barn kan rulla runt/bita på tån/äta gröt. Skyldig. Det går inte att låta bli att vara stolt över de mest triviala saker och fastän man innerst inne vet att singelkompisen inte bryr sig ett skvatt om hur Junior nästan sa "mamma" (på skånska och med inslag sv Esperanto. På fyllan. Om man inte lyssnar så noga), så kan man helt enkelt inte hindra sig själv från att visa videon för var och varannan främling som gör misstaget att ta ögonkontakt. Vi har dock lovat oss själva (flavoursbylouise-Louise har örfilningsrätt om vi bryter mot detta) att inte lägga upp bilder på Junior när han äter gröt eller annat med hela ansiktet. Vi förstår att vi även här kommer att ändra oss och tycka att det är jättegulligt med en Junior som ser ut som han däckat i grötskålen, alternativt blivit matad medelst katapult, men vi har lovat. Lovat att minnas hur äckligt det är att se andras ungar nerkletade med mat. Vi kanske blir avtrubbade och kanske till och med kommer att tycka att det är gulligt med grötinpackning på andras barn och inte bara på Junior, men vi måste minnas, minnas vad våra DINKis-jag kände (skräck, illamående och en lust att skrika "WHYYYYYYYYYYYYY?") och respektera detta. Ändrat men inte fullt ut.

5: Mitt barn är min största kärlek. Nja, den där pucken känns lite tråkig. Min största kärlek är och förblir Finis. Jag vågar säga detta, eftersom jag inte anser att detta förminskar min kärlek till Junior. Jag älskar nog mitt barn lika mycket som alla andra föräldrar gör sina, men min största kärlek är Finis. Möjligtvis har han delad första plats, men kärleken till Junior är inte större än till Finis. Inte ändrat.

Tillvaron som förälder är fantastisk. Det är otroligt coolt att vara far, men vi behöver väl inte ta i så byxlinningen spricker? Jag är fortfarande samma person som Pre-Junior och det finns saker med föräldraskap som inte är bättre än tillvaron som barnlös. Jag är nöjd med att våga säga detta trots att vi varit så öppna med vår längtan till barn. Att säga att vissa saker är jobbigt, att det var rätt soft att vara DINKis, betyder ju inte att det var bättre eller sämre förr eller nu. Det är annorlunda, med annorlunda prioriteringar och annorlunda glädjeämnen men även problem. Det känns lite som att många föräldrar försöker övertyga sig själva ibland och jag tycker att det är så onödigt. Det behöver inte vara fantastiskt hela tiden och ni behöver inte övertyga andra om att livet saknar mening om man inte har barn. Man kan beskriva föräldraskapet nyktert och rimligt utan att för den skull vara en dålig förälder. Jag berättar dagligen för Junior hur mycket jag älskar honom och vi har det så otroligt bra tillsammans katterna, Finis, Junior och jag. Det innebär inte att jag inte längtar efter en barnfri helg. Vi kommer att sakna honom, men vi kommer att njuta.

Muslimer och kristna förenen eder!

En pastor med sin församling i Skotska Aberdeen har öppnat sin kyrka för frusna muslimer som inte hade någonstans att be. Den här nyheten gjorde mig så glad, att jag bara var tvungen att dela med mig.

Allt medan en massa internettroll som kallar sig kristna spyr ut en massa hat mot medmänniskor bara för att de är muslimer eller judar eller bögar eller har fel färg på skjortan eller något annat tramsigt, visar en församling i Skottland prov på sann kristlighets innersta och viktigaste väsen, nämligen kärlek till sin nästa. Människor världen över beter sig som monster bakom perverterade versioner av både islam och kristendom, men i Aberdeen har en församling lyssnat in vad deras ledstjärna faktiskt ska ha sagt för en sådär 2000 år sedan.

Det är nämligen för mig fullständigt oförenligt med den kristna läran att hata, alienera och döma. Det är för mig obegripligt hur man kan kalla sig kristen och inte klara av att förstå att den där näste som du ska älska, hen behöver faktiskt inte tro eller se ut som du. Den sant kristne gör som församlingen i Aberdeen och låter Gud ta hand om det där med att döma.

Som kristen ska man förstås inte behöva säga att en muslim har rätt till exempel när hen betraktar Jesus som endast en profet. Man ska ju som kristen faktiskt tro att Jesus är Guds son (annars får man nog kika efter en annan tro). Man ska få försvara och prata för sin tro innerligt och med övertygelse. Detta gäller både kristna och muslimer. Man får stå upp och till och med högljutt säga att man tror att si och så skulle nog inte Jesus eller Muhammed ha gillat. Men det innersta och viktigaste är medmänskligheten och att inte döma. Var och en får tro på sitt sätt och någon som säger sig följa Jesus kan rimligtvis inte exkludera medmänniskor bara för att de inte delar tron på sagde Jesus.

Lika lite som en muslim har någon som helst rätt att kräva (man kan artigt be) att en kristen ska låta bli att avbilda Muhammed, lika lite kan en kristen kräva att en människa ska tro på att Jesus är Guds son. Den sanne muslimen ska inte avbilda Muhammed och den sanne kristne ska tro att Jesus är Guds son, men de ska ge fasiken i att kräva att andra ska bete sig enligt rättesnören som de inte tror på. För en icketroende har faktiskt full rätt att säga att Jesus var en fjant som antagligen hade en oidipal relation till sin mor utan att den kristne ska bli förbannad. Så länge den icketroende inte kräver att den troende att säga detsamma ska det inte röra den troende i ryggen vad en icketroende tycker om Jesus. Sluta bry er om vad andra tror på och fokusera på din egen tro så blir det här nog en bättre värld. Tro är personlig och ska inte pådyvlas andra. Utanför moskén eller kyrkan har du faktiskt ingen rätt att kräva att andra ska leva enligt din personliga övertygelse. Punkt.

Nu gled jag lite från mitt ursprungliga ämne och tar mig nu tillbaka till att hylla ett gäng som verkligen visat prov på sann kristlighet, det vill säga församlingen i Aberdeen. Till er säger jag att Jesus är nog grymt nöjd med er. Han skulle nog säga att ni verkligen greppat vad han snackade om. Bjud in alla till hans hus och visa vad det är att vara kristen.

I slutändan kan det dessutom för en troende kristen vara så att man har mer gemensamt med en troende muslim än en icketroende "kristen". Det faktum att man tror borde förena mer än vad skillnaderna i vad tron består i alienerar. Ordet tro borde dessutom inspirera till ödmjukhet och intresse för samtal kring olika trosuppfattningat. Både muslim och kristen och även troende av andra religioner säger sig tro på något större, något svårgreppbart, en Gud eller ett Gudsbegrepp. Detta gemensamma borde förena mer än skillnaderna separerar, för i ärlighetens namn så vet ju ingen av dem helt säkert att hen har rätt, för då skulle det heta vetskap och inte tro. Det är därför inte bara kristligt utan fullt rimligt för oss alla att blanda och ge, att lyssna och se, att visa medmänsklighet och sprida värme.

Le mot din nästa idag och se till att älska mer än du hatar. Det blir roligare så.

ADHD och utbrändhet

DN rapporterar att så många som 19% av pojkar i USA i åldern 14-17 år får diagnosen ADHD. Experter menar på att detta är en orimlig siffra och att det måste röra sig om feldiagnostisering i de allra flesta fallen.

Experterna har högst antagligen rätt och detta är något jag misstänkt länge. Varenda barn som är lite stökigt ska helt plötsligt betraktas som sjuka. Samma typ av fenomen ser jag i vuxenvärlden när det gäller att gå in i väggen, att vara utbränd. Håll i er, för nu blir det lite gubbjävulskt kontroversiellt.

Först: ADHD och väggingående finns. Där vill jag vara mycket tydlig. Jag känner folk som gått in i väggen, som blir så apatiska, att de inte kommer ur sängen, inte kan göra någonting. Det är en sjukdom, den kan vara ganska ny, eller den kan ha missats tidigare, men den finns. Punkt.

Men lika lite som varje liten skolgrabb som hellre lever rövare, än lyssnar på fröken (jag var en av dem) har ADHD, lika lite kan och ska var och varannan vuxen som är trött på sitt jobb eller livssituation diagnosticeras som sjuka. Jag tror att vi slänger ut diagnosen Gå in i Vägg lite för lättvindigt. Jag tror att många som får diagnosen faktiskt bara är trötta, ledsna och besvikna på sin livssituation. Dessa personer behöver antagligen någon att prata med, deras missnöjdhet ska tas på allvar, men en diagnos som berättar för dem att de är sjuka stjälper nog snarare än hjälper.

Vi lever i en verklighet där förväntningarna om det friktionsfria och perfekta livet gör att vi väldigt lätt blir besvikna. Vi tror att vi ska ha perfekta liv, men verkligheten är inte perfekt. Även om du har världens bästa jobb, kan det ibland vara tråkigt att gå till jobbet. Det är frisk att känna så, inte sjukt. Jag älskar Finis mer än vad jag trodde man kunde älska någon, men ibland kan jag reta mig på henne, annat vore sjukt, inte friskt.

Vi vill älska våra liv och det är jättebra. Vi ska kunna förvänta oss att vara lyckliga människor, men detta ska inte översättas till en förväntan om att vara fullständigt lyckliga och tillfreds med varenda aspekt av våra liv, varenda sekund av våra liv. Livet bär med sig motgångar och sorg. Det vore inte livet utan dem (ni kan väl er Matrix?). Det gäller att fokusera på det som är bra och inte gå ner sig i det som är dåligt. Så här hårt är det: Alla kommer inte att ha jobb som är tillfredsställande. Suck it up och fokusera på någon annan aspekt av livet tills dess att du har möjlighet att byta jobb. Det kan låta lite hårt, men jag pratar faktiskt av erfarenhet. Jag har har haft en tillvaro där jag kände mig ensam och misslyckad, med ett jobb som sög all livsgnista ur mig när jag var där. Jag var ganska deppig, men detta är inte samma sak som att gå in i väggen eller vara kliniskt deprimerad. Det är livet och livet är blä ibland, men det blir inte mindre blä för att man klassas som sjuk.

Fokusera på något roligt idag, till exempel att le mot en främling.