Så här undviker du julstressen

"Tindra med ögonen, ungjävel. Det är jul!" "Men vafaan, jag sa ju till dig att ta med aladdinasken." "Vad fasen gör amaryllisen i mitt vardagsrum? Mitt bland julkrubban! Det fanns väl för tusan ingen amaryllis i stallet hos lille, lille Jesusbarnet? Va?!" Julstress. Jag vill ställa en enkel fråga: Varför? Här kommer en fråga till, helt utan extra avgift: För vems skull stressar du? Håll i dig stressis, för nu blir det gubbjävlig uppläxning medelst utbildning i julefridsfinnande. 

Redan nu i november ser man på stadens gator och i köpcentrum människor med panik i blick. De tycks bära en planet av ångest på sina axlar (liknelse stulen från världens kanske uslaste ursäkt för film) när de tänker på hur de ska hinna med klappar till alla, hur de ska hinna med att sylta alla grisfötter som mest ligger och skräpar, samt hur de ska få logistiken att fungera runt julafton. De tänker på allt detta i ett enda svep, samtidigt som de oroar sig för att farmor Agda ska förstöra julstämningen ännu en gång genom att säga till barnen för sjunde året i rad; att detta troligtvis är hennes sista jul med dem. För att inte tala om hur stressigt det är att julpynta, baka pepparkakshus, glasera äpplen (som vi ju alla gör) och hur ska man nu hinna med att fylla strumporna till barnen. 

Mitt enkla tips: Lägg av! Om du inte kan slappna av och njuta av julen, då bör du skala ner den tills dess att du kan njuta och dessutom kanske - hör och häpna - hinna sända en kort tanke till lilla parveln Jesus. Du glömde kanske det i stressen, att vi firar födseln av Jesus Kristus? Du kanske glömde kärleksbudskapet när du tacklar dina medmänniskor i jakt på så många julklappar som möjligt?

Jag är ett skilsmässobarn. Jag har slussats runt jul efter jul. Det har varit mammajul, pappajul, mormorjul, nyfamiljskusinjul etc, etc. Jag har dessutom alltid siktat på att köpa en hel skvadrös klappar till diverse syskon och kusiner. Jag har kuskat runt och jag har jagat julklappar, men aldrig låtit stressen ta över på bekostnad av min kärlek till julmånaden. Idag som vuxen (om vi använder begreppet ytterst liberalt) stoltserar jag med ett till absurdum julpyntat hus (tänk Disney på speed kokain), jag har familj i Finland som ska firas med, jag tampas med all den spänning som följer med beslutet att ha ett träd inomhus med två katter och en ettåring i huset. Fortfarande inte stressad. Jag har aldrig, aldrig, aldrig känt mig så stressad över julen, att jag sett den som en börda. 

Vad är mitt trick? Jag älskar julen, jag älskar alla dess moment, inte bara tiden från 15.00 på julafton och fram tills morfar somnar efter middagen, utan hela julen, hela julmånaden. Jag ser dessutom till att fokusera på en sak i taget och undviker därmed att bli överväldigad av alla moment som faktiskt kommer med högtiden. För det är klart att det är mycket att göra, men låt det vara mysigt att pynta, tänk inte bara på resultatet. Vi kör glögg, musik och mys när vi pyntar. Tänk inte på att bli färdig med julklapparna, utan fokusera på att strosa runt. Hittar du inget? Verkligen? Så viktigt är det faktiskt inte att hitta den perfekta gåvan. Köp en flaska vin, en slips, en bok, ett lego, en Barbie, en sminkkurs, eller en penna. Det ska ändå inte handla om att få paket, det ska handla om kärlek, att vara med familjen och kanske tänka en sväng på Jesus och på omtanke om våra medmänniskor. Och naturligtvis om Kalle Anka, jag är inte hur flummig som helst. 

Låt Jesus och Karl Bertil Jonsson få inspirera er till en välsignad och fridfull jul och då inte bara den 24 december, utan låt hela julmånadens många ljus leda er in i mysets förtrollade värld. Släpp in glädjen och mota bort stressen. Det här ska vara kul, för tusan! Ditt jobb är inte att stressa och sätta dig själv i andra rummet för att skapa julstämning för alla andra kring dig. Det handlar om dig! DU måste njuta för att du ska kunna skapa stämning! Släpp din prestationsångest och gå ner på mikronivå. Sprid glädje och frid utifrån dig själv. Du kan inte fejka det, så försök inte. 

Om du inte kan slappna av och njuta både hos svärmor och hos farfar om du ska klämma in dem båda på julafton, tacka nej, gör om. Du gör varken dig själv eller dem runt omkring dig en tjänst genom att stå och kolla på klockan och tänka på det dåliga väglaget. Tro mig, du kan inte fejka frid och mys. De omkring dig märker att du är stressad och du riskerar att sabba det mys du jobbar så hårt för att skapa. 

Ett allvarsord mitt i svadan: Den som faktiskt har all rätt att känna sig stressad över julen, det är hen som inte har någon att fira med. Till dig säger jag att jag hoppas att jag någon dag blir en tillräckligt stor människa att bjuda in dig i mitt hem, men jag är inte där ännu. Förlåt. 

Tillbaka till gubbsvadan: En bra plats att börja operation "tagga ner i jul" är där vi började denna text; i köpcentrat och på stadens gator. Kläm dit ett leende, gå lite långsammare och säg "ursäkta mig" när du stöter in i någon ("oj" är inte ett acceptabelt substitut för en ursäkt), oavsett vems fel det är. Sätt dig ner med en mugg glögg, lek med ditt barn och le, le, le.

En riktigt god, fröjdeful julmånad önskar er gubbe er alla!

80% pappaledig. Ledig var ordet, sa Bull.

80% pappaledighet. Nu går jag till arbetet ytterligare en onsdag efter ytterligare sex dagars pappaledighet. Jo det ska heta ledighet, anser jag. Det är jobbigt att vara heltidsförälder (exakt hur jobbigt återkommer jag till), men i alla fall för mig, så är mina sex dagar av pappis i veckan att betrakta som just lediga. Man är fri att fara vart man känner för över dagen/dagarna, man får tupplura om barnet beslutar sig för att dagsova, man får röra på sig en hel massa i form av promenader, snabba räddalivetutfall, påklädningsbrottningsmatcher, diverse bärapåbarnetupplevelser och så vidare. Denna fysiska motion är inte att förakta. Jag har tappat ca tre kilo på tio dagar och att ha hand om Junior är så fysiskt ansträngande, att jag har fått minska mina insulindoser från 9-10 enheter per måltid till 2-4 (experimenterar fortfarande lite med doserna). Än så länge har jag inte hittat balansen riktigt, varför 1,5- timmarspromenaden igår kostade en banan, två clementiner, en kitkat, två teskedar socker och en halv påse gott och blandat. Min diabetesläkare, som jag träffade igår, var inte helt imponerad, kan man säga (så det säger vi).

Det är idag alltså andra gången under min 42 veckor långa ledighet som jag går in för en dags arbete. Förra onsdagen var superstressig, så vi får se hur dagen blir. Jag har en del projekt som ska slutföras och min ersättare har fortfarande en del kvar att lära. Jag räknar med att mina onsdagar kommer att bli lugnare och lugnare och till slut kommer jag inte att behövas alls. Jag framhåller dock att mitt system med en dags jobb i veckan har en massa fördelar i form av kontinuitet, upplärning och för mig personligen, att komma till vuxenvärlden en gång i veckan. 

Det blev inte så mycket om själva pappaskapet idag, men Junior tog fem till sju steg flera gånger igår, vilket väl måste räknas som att han nu går. Han kastar boll som ett bollgeni och vet att man inte slår på tangentbordet på pianot. Geni. 

Fler historier från bajslandet lär följa. Nu ska jag till jobbet. Hepp!

Rättvisefanatism

Jag gick omkring som man gör och funderade på det här med begreppet rättvisa och att det kan betyda så olika för olika människor. Jag förundrad över hur absolut rättvisa är eftersträvansvärt för somliga. 

Till exempel kämpar många föräldrar eller morbröder eller farföräldrar som djur för att syskon, nevöer, eller barnbarn av olika sorter ska få lika mycket jämt och ständigt. Vi tar julen som ett exempel. Om Kalle får en docka, måste även Lisa, Olle och Rajesh få varsin docka. Jag frågar: varför? För att det är rättvist, svarar en här icke namngiven bloggskrivarmoder. Jo, men om vi tänker oss att gåvogivaren har råd med endast en docka, är det då bättre att ingen får någon docka, eller kan kanske Kalle få en den här gången? Eller om de andra inte är roade av dyra dockor, utan gillar svinbilliga Pokemonkort (Pokemon är väl hopplöst ute nu och således billiga, antar jag. Om inte, låt det passera, vi pratar principer här, vi leker inte "the price is right"), ska vi då känna oss tvungna att köpa 347 pokemonkort för att Olles julklapp ska vara lika uppskattad som Kalles? Naturligtvis inte!

Just detta, att basera en gåvas värde i dess kostnad är för mig fullständigt absurt och stör mig extra mycket i rättvisefanatismen. (Jag kommer för övrigt att skriva mer om det här med dyra och för många julklappar senare i år, men nu håller vi oss till det här med vansinnesrättvisa.) Jag förstår att man som förälder och moster vill försöka ge lika, men jag tycker helt enkelt inte att det är en självklarhet eller viktigt. Springer jag på något som jag vet skulle göra mitt syskonbarn Lisa, måste jag kunna köpa det spontant och ge henne utan att behöva leta kompensationsgåvor till övriga syskonbarn. Så tycker jag. 

Sedan har vi det här oskicket att ge syskon presenter när någon fyller år. Gränslöst curlande är vad det är! Det är väl jättenyttigt att lära barn att 1. världen kretsar inte bara kring dig utan nu var det din brors dag och 2. bli glad för andras skull. Dessa punkter är båda bra byggstenar för den goda människan. 

Så till den givna kritiken: Vad begriper du, gubbe? Ja, vi har "bara" ett barn och avser inte gå igenom vad vi var tvungna att gå igenom för att välsignas med Junior ännu en gång. Jag vet alltså inte vad det innebär att vara tvåbarnsförälder och kommer med största sannolikhet aldrig veta det. Jag förbehåller mig dock rätten att ha principer. Än så länge har vi inte tullat på våra övriga  föresatser vad gäller barnuppfostran vad anbekommer Junior, så jag tror faktiskt att vi även i detta fall skulle vidhålla principen, i den händelse att vi skulle sikta på (förutsäg alltså inte att vi ens skulle vilja ha fler barn) och lyckas med att bli fler. Så det så!