Emma Green Tregaro, du är en förebild. Genom att måla dina naglar i regnbågsfärger visade du på ett subtilt sätt att du inte stöder VM-värdnationen Rysslands förhatliga anti-gaylagar. Du visade att sporten inte kan och inte bör friskriva sig från politiken. Samhället är politik och sport är del av samhället. Du visade vägen för hela svenska OS-truppen inför stundande tävlingar i intoleransens Ryssland. Jag bugar mig inför dig.
Så friidrottsförbundet. Ni bad Emma låta bli. Det hette att en hel nation kan straffas om en enskild tävlande bryter mot reglerna. Jaha. Tänk att hela Sverige skulle ha blivit diskat för att en enda i vår trupp visar vad Sverige borde stå upp för, vad Sverige borde vara och ofta är. Tänk om vi blivit diskade för att någon av oss sade (med ett par lager nagellack), att det tamejtusan inte är ok att hata, att förtrycka. Tänk vilka rubriker det skulle ha blivit. Tänk vilken debatt. Jag hade strålat av stolthet och en hel värld hade fått veta att Sverige som nation inte ställer upp på att blunda för hat och förtryck. Men så blev det inte. Vi satte svansen mellan benen och missade den chansen.
Naturligtvis hade vi inte blivit diskade, men om vi hade blivit det, hade den politiska effekten varit enorm och mer än värd diskningen. Vi stod helt enkelt inför en solklar win-winsituation: Antingen hade Emma fått fortsätta att medelst naglarna i det lilla berätta för Kreml vad hon tycker om Dumans lagstiftning mot "homosexuell propaganda", eller så hade det blivit en överreaktion av absurda proportioner med globalt fokus på bristen på mänskliga rättigheter för homosexuella i Ryssland som följd. Nu blev det ingenting. Tack för det, friidrottsförbundet. Verkligen. Tack. Fega kollaboratörer är allt ni framstår som nu.
