Efter gårdagens långa och hårda inlägg är det på sin plats med något positivt. Därför vill jag passa på att tacka alla er som följer min blogg. Jag har blivit något av en "träff-knarkare" och erkänner att jag följer sidstatistiken slaviskt. Utan en stadig följarskara, skulle det till slut kännas rätt meningslöst att skriva här och jag tackar er för att ni låter mig pladdra på.
Vissa läsare försvinner, men en del av dessa kommer tillbaka och visar sitt nyfunna engagemang med en uppsats. Detta sätt att förhålla sig till bloggen är också roligt, nu när jag beslutat att lämna kommentatorfältet helt till er läsare.
Ibland känns det lite motigt, ska jag erkänna. Det kan ha varit ett par dagars dalande siffror, men de har hittills alltid återhämtat sig. I de dagarna av nedgång och upplevt ointresse (gäller även annan nätverksamhet jag håller på med), är det skönt med en fantastisk hustru som med en dåres envishet hävdar att det jag producerat visst är bra och att det bristande intresset bara är ett uttryck för det fina vädret, generell okunskap, avund, missunsamhet, eller det mest troliga: onda andar. Tack min bästa vän.
Men som sagt, tusen, tusen och åter tusen tack till alla er som läser och delar och kommenterar och hejar. Må era liv bliva rika och era barn slippa Lundsbergskolan.
torsdag 31 maj 2012
onsdag 30 maj 2012
Upprop mot respektlösa, överbetalda hantverkare.
Det talas ofta om hur absurt höga löner en del höga chefer i vårt avlånga land har. Det är rimligt att dessa synas och vissa bonussystem är lika logiska som en fjårtis på crack. Det ska gnällas, sömmar ska synas och bykar ska visas upp om de är smutsiga nog. Helt rätt. Inte lika ofta dock talas det om hur vissa andra grupper i det svenska samhället ofta tar orimligt betalt. Jag talar om hantverkarna (läs ordet hantverkarna med ett kusligt eko, om ni har ett sådan imaginärt i huvudet). Exakt hur verklighetsfrånvända de kan vara blev jag varse idag och nu ska jag berätta, så sätt er ner, brygg en termos kaffe och häng med, för nu blir det revolution och när det är revolution, då är det bra att ha en termos kaffe.
En rörmokare (vi kan kalla honom Adolf) har gjort ett par jobb oss och vi hade vid båda tillfällena poängterat att vi ville ha avdrag för ROT. Personnummer hade lämnats och allt borde således ha varit klart som korvspad (eller vatten, varför kan saker inte vara klart som helt vanligt vatten?). När räkningen väl kom, så hade naturligtvis inget avdrag gjorts. Arbetskostnaden på två timmar à 420 kronor styck var visserligen endast en liten del av hela kostnaden, men 420 kronor är för mig mycket pengar. Det är ju mer än tio pilsner på fulkrogen, för böveln! Jag mailade, samt efter ett tag, ringde och lämnade meddelande men utan svar. När jag igår till slut fick tag på hantverkaren (det känns fortfarande helt adekvat att kalla honom Adolf), framstod det att han tyckte att jag var tramsig som ville ha ROT för - som han uttryckte det - en timmes jobb. Han trodde inte att skatteverket ens godkände ROT "för bara en timme". Jag - konsumenten - förklarade att skatteverket inte bryr sig om hans arbetstid i sammanhanget, utan ger avdrag på halva arbetskostnaden, oavsett timmar. Det som skrämmer mig är att Adolf verkade tycka att 420 kronor inte var värt att tjafsa om. Som tämligen högutbildad tjänsteman med skyhöga studieskulder kan jag berätta för dig Adolf (ety detta äro nu ditt namn!), att 420 kronor är riktiga pengar för mig. Det kanske är en struntsumma för dig, Adolf von Anka, men det är det inte för mig. Framför allt är det mina pengar, inte dina.
Så länge vi har en upplevd brist på hantverkare i Sverige, kommer vi väl tyvärr vara tvungna att betala ockerpriser på deras tjänster, men en sak min hustru och jag har slutat göra (utöver att hålla in alla fisar inför varandra) är att låta hantverkarsluskarna bete sig som att deras tid är mer värdefull än vår. Alltför ofta och alltför länge har vi konsumenter fått sitta med mössan i hand och vänta på att hantverkare ska dyka upp på angiven tid. Tyvärr tycks inte alltid ett femtimmarsspann vara tillräckligt för dessa hantverkares planeringshorisont. Men nu få det ta mig tusan bli en ändring på detta elände!
Min hustru och jag har fått nog och accepterar helt enkelt inte att bli behandlade som skräp av de som vi faktiskt betalar för att tillhandahålla en tjänst. Vi kräver av våra hantverkare att de kommer på utsatt tid och är de minsta sena, så får de höra detta av oss. Vid ett tillfälle skulle min hustru befinna sig hemma mellan sju och tolv, redan från början ett orimligt tidspann, men ett som vi i dåtida pre-revolutionär anda hade funnit oss i. När jag fem över tolv ringde till hantverkarpuckot för att fråga var han höll hus, svarade han ganska oberört, att han blev lite sen där han var och att han därför nog inte skulle hinna komma till oss den dagen. Han blev mycket överraskad när jag informerade honom att så skulle det inte alls bli. Jag förklarade för honom att min hustru drog på sig inkomstbortfall för att vara hemma och vänta på honom och att jag förväntade mig att han packade ihop sig omedelbart och begav sig hem till oss. Han blev jätteförvånad och det var tydligt att han inte var van vid att bli ifrågasatt på det sättet. Men det funkade! Han satte sig i bilen och kom direkt. Det visar bara på att det handlar om att ställa krav. Men det är sjukt orimligt att man ska behöva bli så rysligt upprörd över svenska hantverkares beteende.
Som tur var finns det numera i vårt land bland annat hantverkare av märkena polack, est och ryss, som oftast har en annan syn på konsumenten. En rimlig syn. En syn på konsumenten som värdefull partner och en människa som är värd samma respekt som de själva skulle vilja åtnjuta. Kort sagt (jag kan visst säga saker kort, men det är roligare att vara omständlig), en syn byggd på hänsyn. Det ska i sammanhanget sägas att det finns även en del svenska hantverkare som sköter sig och all heder till er, men i min erfarenhet är ni i minoritet.
Tyvärr tycks de flesta svenne-hantverkarna välja att inte hoppa på hänsynståget, så nu gör vi gemensamt så här för att påbörja revolutionen tycker jag:
1. Begär in en specificerad offert innan arbete, även om det känns som att ni sitter i skiten och har brådis. Viktig princip: Vägra betala för deras transport till arbetsplatsen. Jag får inte betalt för att ta mig till jobbet och det borde inte hantverkare heller få.
2. Sätt en tid för när de ska komma, maximalt tidspann 2 timmar. Kan de inte planera kring detta, så får de bättra sig.
3. Om de inte kommer i tid, gå ut, göm dig, lägg dig och sov, lägg det där pusslet du alltid drömt om (tragisk dröm, min vän). Om de kommer senare, får de schemalägga en ny tid. De får INTE komma in samma dag som avtalat, men försenade. Vi måste gemensamt uppfostra de svenska hantverkarna.
Om vi alla gör ovanstående, så kanske vi kan komma till rätta med respektlösa, överbetalda hantverkare. Kanske. Sprid budskapet. Sprid länken. Sprid revolutionen. VI ÄR MÅNGA, VI ÄR STARKA, VI VILL INTE BETALA FÖR ATT HANTVERKARE SKA KUNNA VARA RIKA SÅ ATT DE KAN SNARKA.....knarka? Ja, vi får jobba på kampsången, men nu gör vi som Ranelid och KÖR! Skriv och berätta hur just du bidrar till revolutionen.
Inga hantverkare kom till skada under skrivandet av detta inlägg.
En rörmokare (vi kan kalla honom Adolf) har gjort ett par jobb oss och vi hade vid båda tillfällena poängterat att vi ville ha avdrag för ROT. Personnummer hade lämnats och allt borde således ha varit klart som korvspad (eller vatten, varför kan saker inte vara klart som helt vanligt vatten?). När räkningen väl kom, så hade naturligtvis inget avdrag gjorts. Arbetskostnaden på två timmar à 420 kronor styck var visserligen endast en liten del av hela kostnaden, men 420 kronor är för mig mycket pengar. Det är ju mer än tio pilsner på fulkrogen, för böveln! Jag mailade, samt efter ett tag, ringde och lämnade meddelande men utan svar. När jag igår till slut fick tag på hantverkaren (det känns fortfarande helt adekvat att kalla honom Adolf), framstod det att han tyckte att jag var tramsig som ville ha ROT för - som han uttryckte det - en timmes jobb. Han trodde inte att skatteverket ens godkände ROT "för bara en timme". Jag - konsumenten - förklarade att skatteverket inte bryr sig om hans arbetstid i sammanhanget, utan ger avdrag på halva arbetskostnaden, oavsett timmar. Det som skrämmer mig är att Adolf verkade tycka att 420 kronor inte var värt att tjafsa om. Som tämligen högutbildad tjänsteman med skyhöga studieskulder kan jag berätta för dig Adolf (ety detta äro nu ditt namn!), att 420 kronor är riktiga pengar för mig. Det kanske är en struntsumma för dig, Adolf von Anka, men det är det inte för mig. Framför allt är det mina pengar, inte dina.
Så länge vi har en upplevd brist på hantverkare i Sverige, kommer vi väl tyvärr vara tvungna att betala ockerpriser på deras tjänster, men en sak min hustru och jag har slutat göra (utöver att hålla in alla fisar inför varandra) är att låta hantverkarsluskarna bete sig som att deras tid är mer värdefull än vår. Alltför ofta och alltför länge har vi konsumenter fått sitta med mössan i hand och vänta på att hantverkare ska dyka upp på angiven tid. Tyvärr tycks inte alltid ett femtimmarsspann vara tillräckligt för dessa hantverkares planeringshorisont. Men nu få det ta mig tusan bli en ändring på detta elände!
Min hustru och jag har fått nog och accepterar helt enkelt inte att bli behandlade som skräp av de som vi faktiskt betalar för att tillhandahålla en tjänst. Vi kräver av våra hantverkare att de kommer på utsatt tid och är de minsta sena, så får de höra detta av oss. Vid ett tillfälle skulle min hustru befinna sig hemma mellan sju och tolv, redan från början ett orimligt tidspann, men ett som vi i dåtida pre-revolutionär anda hade funnit oss i. När jag fem över tolv ringde till hantverkarpuckot för att fråga var han höll hus, svarade han ganska oberört, att han blev lite sen där han var och att han därför nog inte skulle hinna komma till oss den dagen. Han blev mycket överraskad när jag informerade honom att så skulle det inte alls bli. Jag förklarade för honom att min hustru drog på sig inkomstbortfall för att vara hemma och vänta på honom och att jag förväntade mig att han packade ihop sig omedelbart och begav sig hem till oss. Han blev jätteförvånad och det var tydligt att han inte var van vid att bli ifrågasatt på det sättet. Men det funkade! Han satte sig i bilen och kom direkt. Det visar bara på att det handlar om att ställa krav. Men det är sjukt orimligt att man ska behöva bli så rysligt upprörd över svenska hantverkares beteende.
Som tur var finns det numera i vårt land bland annat hantverkare av märkena polack, est och ryss, som oftast har en annan syn på konsumenten. En rimlig syn. En syn på konsumenten som värdefull partner och en människa som är värd samma respekt som de själva skulle vilja åtnjuta. Kort sagt (jag kan visst säga saker kort, men det är roligare att vara omständlig), en syn byggd på hänsyn. Det ska i sammanhanget sägas att det finns även en del svenska hantverkare som sköter sig och all heder till er, men i min erfarenhet är ni i minoritet.
Tyvärr tycks de flesta svenne-hantverkarna välja att inte hoppa på hänsynståget, så nu gör vi gemensamt så här för att påbörja revolutionen tycker jag:
1. Begär in en specificerad offert innan arbete, även om det känns som att ni sitter i skiten och har brådis. Viktig princip: Vägra betala för deras transport till arbetsplatsen. Jag får inte betalt för att ta mig till jobbet och det borde inte hantverkare heller få.
2. Sätt en tid för när de ska komma, maximalt tidspann 2 timmar. Kan de inte planera kring detta, så får de bättra sig.
3. Om de inte kommer i tid, gå ut, göm dig, lägg dig och sov, lägg det där pusslet du alltid drömt om (tragisk dröm, min vän). Om de kommer senare, får de schemalägga en ny tid. De får INTE komma in samma dag som avtalat, men försenade. Vi måste gemensamt uppfostra de svenska hantverkarna.
Om vi alla gör ovanstående, så kanske vi kan komma till rätta med respektlösa, överbetalda hantverkare. Kanske. Sprid budskapet. Sprid länken. Sprid revolutionen. VI ÄR MÅNGA, VI ÄR STARKA, VI VILL INTE BETALA FÖR ATT HANTVERKARE SKA KUNNA VARA RIKA SÅ ATT DE KAN SNARKA.....knarka? Ja, vi får jobba på kampsången, men nu gör vi som Ranelid och KÖR! Skriv och berätta hur just du bidrar till revolutionen.
Inga hantverkare kom till skada under skrivandet av detta inlägg.
tisdag 29 maj 2012
Älska utan att hata
Loreen vann i lördags European Song Contest, ESC. Hon vann stort och samtidigt visade Italien att man inte är rädd att gå sina egna vägar. Teorierna kring orsakerna till att de som enda land inte gav Sverige någon poäng alls är flera, men jag tror mest på tesen om att folket där är ovana vid så pass påklädda kvinnor i TV. Detta är naturligtvis bara teser, inget annat.
Symptomatiskt nog så var en av tidningarnas funderingarna dagen efter om hur ESC i Sverige kommer att ställa till det för sporten. Min tanke är: ESC får ta så mycket plats som ESC bara kan. efter en så förkrossande seger, ska vi omfamna ESC som bara attan. Det är rimligt.
ESC har en stor fördel mot gentemot sporten i mina ögon. Det som gör tävlingen så charmig, är att vi fanatiker älskar och hejar på vårt bidrag med samma intensitet som sportsupportern hejar på sitt idrottslag, MEN utan att hata motståndaren. Vi skrattar ofta åt dem och deras bidrag (Portugal, Holland), men vi hatar inte. En liiiiten gnutta hat kan ibland smyga sig in mot enskilda länders poängförmedlare (Moldavien), men oftast är det även här skrattet som får överhanden. Trevligt.
Allt som omger tävlingen är naturligtvis inte sockersött. Då talar jag inte om Dannys pinsamma reaktioner på att Loreen vann den Svenska uttagningen. När den hålls i Sverige behöver vi inte heller smolkas av diktaturlater. Jag avser snarare Björn Söder och hans gelikars malande om att vårt bidrag inte var tillräckligt svenskt. Trams! Rasism är så outsägligt orimligt, att om jag var någon som någonsin saknade ord, så skulle rasism vara en företeelse som skulle föranleda mig sagda ordavsaknad. Nu är jag som bekant mycket sällan renons på ord, så jag bjuder på ett rungande "USCH". I sin förklaring till en massa dumt skriver Björn Söder att han saknar de mångkulturella inslagen i tävlingen. Nu var alltså mångkulturalism något positivt. Se där! Om inte Sd vore så läskiga, skulle de vara lustiga.
Läser för övrigt att Ilmar Reepalu vill arrangera ESC i Malmö. Men med tanke på turerna kring Davis Cup för några år sedan undrar jag om Ilmar är medveten om att Israel är med i tävlingen. Kanhända drar han tillbaka sin ansökan om att få arrangera om han göts medveten om detta. Återstår bara att avskräcka även Götlaborg.
Symptomatiskt nog så var en av tidningarnas funderingarna dagen efter om hur ESC i Sverige kommer att ställa till det för sporten. Min tanke är: ESC får ta så mycket plats som ESC bara kan. efter en så förkrossande seger, ska vi omfamna ESC som bara attan. Det är rimligt.
ESC har en stor fördel mot gentemot sporten i mina ögon. Det som gör tävlingen så charmig, är att vi fanatiker älskar och hejar på vårt bidrag med samma intensitet som sportsupportern hejar på sitt idrottslag, MEN utan att hata motståndaren. Vi skrattar ofta åt dem och deras bidrag (Portugal, Holland), men vi hatar inte. En liiiiten gnutta hat kan ibland smyga sig in mot enskilda länders poängförmedlare (Moldavien), men oftast är det även här skrattet som får överhanden. Trevligt.
Allt som omger tävlingen är naturligtvis inte sockersött. Då talar jag inte om Dannys pinsamma reaktioner på att Loreen vann den Svenska uttagningen. När den hålls i Sverige behöver vi inte heller smolkas av diktaturlater. Jag avser snarare Björn Söder och hans gelikars malande om att vårt bidrag inte var tillräckligt svenskt. Trams! Rasism är så outsägligt orimligt, att om jag var någon som någonsin saknade ord, så skulle rasism vara en företeelse som skulle föranleda mig sagda ordavsaknad. Nu är jag som bekant mycket sällan renons på ord, så jag bjuder på ett rungande "USCH". I sin förklaring till en massa dumt skriver Björn Söder att han saknar de mångkulturella inslagen i tävlingen. Nu var alltså mångkulturalism något positivt. Se där! Om inte Sd vore så läskiga, skulle de vara lustiga.
Läser för övrigt att Ilmar Reepalu vill arrangera ESC i Malmö. Men med tanke på turerna kring Davis Cup för några år sedan undrar jag om Ilmar är medveten om att Israel är med i tävlingen. Kanhända drar han tillbaka sin ansökan om att få arrangera om han göts medveten om detta. Återstår bara att avskräcka även Götlaborg.
måndag 28 maj 2012
Målsättning inte så viktigt.
Mååååålet är ingenting. Väääägen är allt! Så sjunger Robert Broberg och jag skriver verkligen under på det. En resväg kan vara det bästa som finns.
I november till exempel åkte jag och min hustru den långa vägen till New York för en tre dagar kort vistelse. Bland andra min far tyckte att vi var helt koko bäng som kuskade över med mellanlandningar och långa flygsträckor bara för en så kort vistelse. Men målet är dock alltså inte allt. Vi gillar att vara på väg och vi njuter av att vara nära varandra i varsin flygplansstol.
På samma sätt känns det idag inte som en onödig tripp till Åland, på vår årliga bunkra upp öl-resa. Tvärt om. Picknicken är packad och skärgården väntar. Men först en timmes bilfärd till Kapelskär. Målet är ingenting när man får dela resan med sin bästa vän.
I november till exempel åkte jag och min hustru den långa vägen till New York för en tre dagar kort vistelse. Bland andra min far tyckte att vi var helt koko bäng som kuskade över med mellanlandningar och långa flygsträckor bara för en så kort vistelse. Men målet är dock alltså inte allt. Vi gillar att vara på väg och vi njuter av att vara nära varandra i varsin flygplansstol.
På samma sätt känns det idag inte som en onödig tripp till Åland, på vår årliga bunkra upp öl-resa. Tvärt om. Picknicken är packad och skärgården väntar. Men först en timmes bilfärd till Kapelskär. Målet är ingenting när man får dela resan med sin bästa vän.
söndag 27 maj 2012
Liiiiiite rasist är du väl ändå BrunBjörn?
Gammal gubbe som jag är, har jag först nu skaffat Twitterkonto (@RimligG) och en ny värld har öppnat sig. Det är ju orimligt roligt! Vem hade kunnat ana och varför har ingen berättat för mig?
Redan igår fick jag nöjet att följa med i den härliga stormen mot Björn Söder (Sd). Han tycker som en hel del andra, att Eurovisionsfestivalen är ett allt för dyrt trams. Det kan man förvisso tycka utan att man ska få skit för det, även om jag tycker att vi faktiskt kan bjuda på lite kitschkultur mitt bland alla sportevenemang.
Det som överraskar är att Björn Söder trots sitt antivision anser sig ha mandat för att ha åsikter om det hela. Föga överraskande ifrågasätter brunBjörn huruvida det faktiskt var Sverige som representerades. Har ni fortfarande tvekan om Sd och dess främsta företrädare är främlingsfientliga? Orimligt.
Tack @niklassvensson.
http://t.co/IBcTBlW0
Redan igår fick jag nöjet att följa med i den härliga stormen mot Björn Söder (Sd). Han tycker som en hel del andra, att Eurovisionsfestivalen är ett allt för dyrt trams. Det kan man förvisso tycka utan att man ska få skit för det, även om jag tycker att vi faktiskt kan bjuda på lite kitschkultur mitt bland alla sportevenemang.
Det som överraskar är att Björn Söder trots sitt antivision anser sig ha mandat för att ha åsikter om det hela. Föga överraskande ifrågasätter brunBjörn huruvida det faktiskt var Sverige som representerades. Har ni fortfarande tvekan om Sd och dess främsta företrädare är främlingsfientliga? Orimligt.
Tack @niklassvensson.
http://t.co/IBcTBlW0
fredag 25 maj 2012
Go Göran, go!!!
Specielle utredaren Göran Lambertz föreslår ett antal förstärkningar i skyddet mot barn som riskerar att tvingas gifta sig mot sin vilja. Bland annat anser han att dispensmöjligheten ska tas bort. Det känns rimligt.
Vi har alltså idag 2012 i Sverige möjlighet att ge dispens för att möjliggöra barngifte. Den enda rimliga frågan blir då: varför i helsefyr då för?! Jag kan inte komma på någon situation där barn ska behöva gifta sig.
Vi hamnar åter i diskussionen om det goda samhället ställt mot traditionella. Möjligheten till dispens för barngifte är ett tydligt exempel på hur Sverige i sin rädsla för att trampa någon på tårna, tagit bort delar av den säkerhet som folk faktiskt flyr till. Man har med goda intentioner försökt respektera invandrares traditioner och kulturer och därmed möjliggjort fortsatt familjeförtryck.
Jag hoppas Görans förslag klubbas, så att Sverige blir ett rimligare land.
För övrigt tycker jag att ni ska starta helgen med gladlåten "The music that is you." Finns på Spotify.
Vi har alltså idag 2012 i Sverige möjlighet att ge dispens för att möjliggöra barngifte. Den enda rimliga frågan blir då: varför i helsefyr då för?! Jag kan inte komma på någon situation där barn ska behöva gifta sig.
Vi hamnar åter i diskussionen om det goda samhället ställt mot traditionella. Möjligheten till dispens för barngifte är ett tydligt exempel på hur Sverige i sin rädsla för att trampa någon på tårna, tagit bort delar av den säkerhet som folk faktiskt flyr till. Man har med goda intentioner försökt respektera invandrares traditioner och kulturer och därmed möjliggjort fortsatt familjeförtryck.
Jag hoppas Görans förslag klubbas, så att Sverige blir ett rimligare land.
För övrigt tycker jag att ni ska starta helgen med gladlåten "The music that is you." Finns på Spotify.
torsdag 24 maj 2012
Lite stryk får du väl tåla!?
Om ni bara ska läsa något orimligt idag, så är det det här: http://svt.se/nyheter/sverige/domstol-larare-ska-tala-lite-vald
En rådman i Gällivare tingsrätt har alltså med sina kollegor infört ett nytt extrauppdrag för landets alla lärare, nämligen rollen som slagpåse. En elev har blivit fälld för misshandel av en lärare, men läraren får inget skadestånd, med följande motivering: "Tillsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall."
Detta uttalande representerar ytterligare ett utfall av en acceptens för den utvidgade respektlösheten hos ungdomar för vuxna i allmänhet och lärare i synnerhet. Orimligt är bara förnamnet.
Barn och ungdomar som slår lärare är en följd av många saker och alla är de vuxnas fel. Det finns flera orimligheten att peka på och en av mina käpphästar är vuxna som säger till andra vuxna att de inte ska säga till deras barn, oavsett hur orimligt barnet beter sig. Man lär därmed barnet att andra vuxna inte har rätt att säga ifrån. Mina föräldrar lärde mig tvärt om, att man lyssnar på och lyder vuxna. Punkt.
Daltandet med barn i skolan och med curlingföräldrar måste upphöra. Båda grupperna måste lära sig att lyssna.
En rådman i Gällivare tingsrätt har alltså med sina kollegor infört ett nytt extrauppdrag för landets alla lärare, nämligen rollen som slagpåse. En elev har blivit fälld för misshandel av en lärare, men läraren får inget skadestånd, med följande motivering: "Tillsynspliktig lärare måste ha beredskap för att visst hot och våld kan förekomma vid ett ingripande mot en elev, på samma sätt som exempelvis en ordningsvakt eller polis. Därför ska ersättning för kränkning inte utgå i detta fall."
Detta uttalande representerar ytterligare ett utfall av en acceptens för den utvidgade respektlösheten hos ungdomar för vuxna i allmänhet och lärare i synnerhet. Orimligt är bara förnamnet.
Barn och ungdomar som slår lärare är en följd av många saker och alla är de vuxnas fel. Det finns flera orimligheten att peka på och en av mina käpphästar är vuxna som säger till andra vuxna att de inte ska säga till deras barn, oavsett hur orimligt barnet beter sig. Man lär därmed barnet att andra vuxna inte har rätt att säga ifrån. Mina föräldrar lärde mig tvärt om, att man lyssnar på och lyder vuxna. Punkt.
Daltandet med barn i skolan och med curlingföräldrar måste upphöra. Båda grupperna måste lära sig att lyssna.
onsdag 23 maj 2012
Ännu en GOD nyhet.
Livet blir ta mej tusan (eller till och med 5000) bara bättre och bättre. Att vara hälsosam är snart inte ens en utmaning, utan bara en fest. När jag växte upp brukade vi säga att allt nyttigt var äckligt. Som vuxen har detta ändrats och numera tycker jag om både broccoli och morötter. Gott OCH nyttigt!
Men viktigare är att den moderna hälsoforskningen tycks ha tagits över av ett gäng livsnjutare. Först blev rödvin nyttigt, sedan choklad (nej kära hustru, det gäller inte Mmmmmmmmmmm schweitzernöt). Rödvin, choklad. Lördagsmys! Nu väntar vi bara på att fois gras ska påvisas bota Ebola och att pasta carbonara en dag i veckan håller malaria stången.
Nu till sist kommer så det glada beskedet att kaffe är bra. För (mot) allt! Kaffekonsumenten visade sig vara mindre utsatt för hjärtsjukdom, lungsjukdom, hjärnblödning, skador, olyckor, diabetes och infektioner än andra. Diabetesen har jag ju redan (och det är för övrigt typ 2 som avses motas i grind av kaffe), men resten torde jag alltså slippa, då jag bälgar någon liter kaffe om dagen.
Så när jag nu sitter här på mitt tåg och sörplar på min java så som den ska avnjutas - utan mjölk och socker - känner jag mig inte bara som vanligt lycklig över hur läckert livet är. Jag känner mig dessutom rimligt nyttig.
Men viktigare är att den moderna hälsoforskningen tycks ha tagits över av ett gäng livsnjutare. Först blev rödvin nyttigt, sedan choklad (nej kära hustru, det gäller inte Mmmmmmmmmmm schweitzernöt). Rödvin, choklad. Lördagsmys! Nu väntar vi bara på att fois gras ska påvisas bota Ebola och att pasta carbonara en dag i veckan håller malaria stången.
Nu till sist kommer så det glada beskedet att kaffe är bra. För (mot) allt! Kaffekonsumenten visade sig vara mindre utsatt för hjärtsjukdom, lungsjukdom, hjärnblödning, skador, olyckor, diabetes och infektioner än andra. Diabetesen har jag ju redan (och det är för övrigt typ 2 som avses motas i grind av kaffe), men resten torde jag alltså slippa, då jag bälgar någon liter kaffe om dagen.
Så när jag nu sitter här på mitt tåg och sörplar på min java så som den ska avnjutas - utan mjölk och socker - känner jag mig inte bara som vanligt lycklig över hur läckert livet är. Jag känner mig dessutom rimligt nyttig.
måndag 21 maj 2012
Vi är ju inte nazister ju!!! längre
Det blir lätt lite komiskt när Sverigedemokraterna tar på sig martyrperuken och gråter ut i det offentliga, som nu när de anmäler en teatergrupp för att de kallat partiet för nazistiskt (http://www.dn.se/kultur-noje/sverigedemokrater-anmaler-teater). 'Dumma, taskiga barn- och ungdomsteater Ung scen/öst, som kallar snälla, fina Sverigedemokraterna för nassar'. Buuuuuhuuuuuuu!!!!! 'Tydligen har vi tagit paus i skallknackning av våra belackare, så nu anmäler jag dummisen som sa att vi är nazister.'
Ledsen sverigedemokraten, men är man med i ett rasistiskt parti, så kanske man får "ta det som en man" om någon slänger en rakarmad höger fylld med nazisttillmälen åt ditt håll. För rasister, det är ni. Partiet pratar om massinvandring och att alla problem löser sig, bara vi blir av med Rosengård och dess innevånare. Stoppa utlänningar från att vara i vårt land för de sabbar det fina mys-Sverige. Sorry. Hur ni än skriver om det så är ni rasister.
Är Sverigedemokraterna nazister då? Nja, de har definitivt varit ett parti av nassar, för nassar. Det är bättre idag, men det känns som att man mest har barrikaderat dem som inte kan hålla käft i garderoben tills dess att maktövertagandet är fulländat. Expo skriver bra om partiets historia här http://expo.se/2011/sa-ljuger-sd-om-sin-historia_3612.html.
Partiet "eftersträvar en hög grad av gemenskap och samhörighet i samhället. Vi önskar oss ett varmare samhälle där människor känner trygghet och visar omtanke genom att ta ansvar för varandra." För att nå detta, ska man alltså stoppa invandringen. Ni tror alltså att den svenska etniciteten är paketerad med en inneboende godhet och omsorg, som de där andra saknar. Denna typ av retorik är - och jag är ledsen att outa er så här (NOT!) - hmmmmmmmmmm retoriken är :......rasistisk. (Rasism stavas idag s.o.c.i.a.l.k.o.n.s.e.r.v.a.t.i.s.m.)
Att läsa på sverigedemokraternas hemsida är faktisk ganska kul. Om det inte vore för det tragiska faktum att folk går på tramset. Det är direkt komiskt att föreställa sig hur man suttit ner, tagit av sig armbindlarna och försökt formulera sig på ett sätt som döljer den bruna sanningen: partiet är främlingsfientligt. Det blir än mer komiskt när man försöker säga att det är för flyktingarnas skull man vill stoppa invandringen. "Vi vill förbättra invandringspolitiken genom att resurser inriktas på att hjälpa människor på plats i sina hemländer istället för fortsatt massinvandringspolitik. På det sättet kan vi rädda fler liv..." blablablablah.... HA! Med SD i majoritet är jag ganska säker på att vårt bistånd skulle reduceras till noll. Eller helt riktas till kampanjen "free Ratko Mladic!"
Det är mindre roligt att runt 7% av väljarna antingen är (smyg)rasister eller inte förstår vad partiet i huvudsak faktiskt är: ett främlingsfientligt parti. Allt annat är irrelevant, oavsett hur vettigt enskilda ställningstaganden kan låta. Om så Sverigedemokraternas politik skulle få alla i arbete, göra alla snygga, lyckliga, samt erbjuda ett botemedel mot förkylning och Ebola, så spelar de ingen roll. De är främlingsfientliga och otäcka.
Vad skiljer mitt inlägg om imamer från SDs åsikter (eftersom jag anar vissa kommentarer komma smygande runt hörnet?) Kortfattat, så ser jag inte islam som ett problem i sig och jag tror inte att olika etniciteter besitter olika specifika inneboende egenskaper.
Vad avser de partier som jag anser hör hemma i en modern demokrati, kommer jag på denna blogg fortsätta att försöka att hålla mig från partipolitik. När det kommer till extrempartier tar jag dock ställning. Mot. En röst på Sverigedemokraterna är en orimlig röst.
Ledsen sverigedemokraten, men är man med i ett rasistiskt parti, så kanske man får "ta det som en man" om någon slänger en rakarmad höger fylld med nazisttillmälen åt ditt håll. För rasister, det är ni. Partiet pratar om massinvandring och att alla problem löser sig, bara vi blir av med Rosengård och dess innevånare. Stoppa utlänningar från att vara i vårt land för de sabbar det fina mys-Sverige. Sorry. Hur ni än skriver om det så är ni rasister.
Är Sverigedemokraterna nazister då? Nja, de har definitivt varit ett parti av nassar, för nassar. Det är bättre idag, men det känns som att man mest har barrikaderat dem som inte kan hålla käft i garderoben tills dess att maktövertagandet är fulländat. Expo skriver bra om partiets historia här http://expo.se/2011/sa-ljuger-sd-om-sin-historia_3612.html.
Partiet "eftersträvar en hög grad av gemenskap och samhörighet i samhället. Vi önskar oss ett varmare samhälle där människor känner trygghet och visar omtanke genom att ta ansvar för varandra." För att nå detta, ska man alltså stoppa invandringen. Ni tror alltså att den svenska etniciteten är paketerad med en inneboende godhet och omsorg, som de där andra saknar. Denna typ av retorik är - och jag är ledsen att outa er så här (NOT!) - hmmmmmmmmmm retoriken är :......rasistisk. (Rasism stavas idag s.o.c.i.a.l.k.o.n.s.e.r.v.a.t.i.s.m.)
Att läsa på sverigedemokraternas hemsida är faktisk ganska kul. Om det inte vore för det tragiska faktum att folk går på tramset. Det är direkt komiskt att föreställa sig hur man suttit ner, tagit av sig armbindlarna och försökt formulera sig på ett sätt som döljer den bruna sanningen: partiet är främlingsfientligt. Det blir än mer komiskt när man försöker säga att det är för flyktingarnas skull man vill stoppa invandringen. "Vi vill förbättra invandringspolitiken genom att resurser inriktas på att hjälpa människor på plats i sina hemländer istället för fortsatt massinvandringspolitik. På det sättet kan vi rädda fler liv..." blablablablah.... HA! Med SD i majoritet är jag ganska säker på att vårt bistånd skulle reduceras till noll. Eller helt riktas till kampanjen "free Ratko Mladic!"
Det är mindre roligt att runt 7% av väljarna antingen är (smyg)rasister eller inte förstår vad partiet i huvudsak faktiskt är: ett främlingsfientligt parti. Allt annat är irrelevant, oavsett hur vettigt enskilda ställningstaganden kan låta. Om så Sverigedemokraternas politik skulle få alla i arbete, göra alla snygga, lyckliga, samt erbjuda ett botemedel mot förkylning och Ebola, så spelar de ingen roll. De är främlingsfientliga och otäcka.
Vad skiljer mitt inlägg om imamer från SDs åsikter (eftersom jag anar vissa kommentarer komma smygande runt hörnet?) Kortfattat, så ser jag inte islam som ett problem i sig och jag tror inte att olika etniciteter besitter olika specifika inneboende egenskaper.
Vad avser de partier som jag anser hör hemma i en modern demokrati, kommer jag på denna blogg fortsätta att försöka att hålla mig från partipolitik. När det kommer till extrempartier tar jag dock ställning. Mot. En röst på Sverigedemokraterna är en orimlig röst.
Ingen blogg idag
Om jag efter genomskummandet av ett antal morgontidningar inte hittar något riktigt bra att blogga om, innebär detta att världen är rimlig för en dag? Naturligtvis inte, men det var liksom inget som kittlade mig riktigt. Håller jag på att tappa blogg-gnistan redan? Jag tror inte det. Jag tycker att det är oerhört roligt att skriva och att bli läst. Jag vet bara inte vad jag ska skriva om idag.
Etniska Svenskar? Att skriva att Reinfeldt inte gjorde saken bättre i agenda, känns som en upprepning. Visst, klantigt försök till save, men fortfarande, been there, blogged about it.
Ska jag kritisera tidningarna för att de bara blint skrev att den tysta diplomatin med Eritrea inte existerar? Att de brister i grundläggande god journalistetik (eller har det ordet tagits bort ut SAOL pga orimlighet) när de inte kollat med båda sidor känns så föga överraskande, att det inte räcker till en hel blogg. Det räcker bara till ett uppgivet "skärp er", utan förhoppning om att de kommer att följa uppmaningen.
Jag kunde ju blogga ur mitt liv, hur jag i helgen åter har Renoverat enligt devisen "good enough", en devis som retar gallfeber på en del perfektionister jag umgås med, men som genererat mig mycket glädje och vinst till minsta möjliga insats. Rimligt.
Skriva om det fina vädret? Det ser ni ju själva. Berätta att de högljudda personer som jag ogillar att lyssna på på morgonen åter bytt vagn och därmed sitter här med mig? Inte så relevant, men oj vad de låter. Dock riskerar det att bli allt för icke-PK, då deras högljuddhet kan härledas till en liten kromo.......Nej hur ska jag..... Alla hästar.......Nej, de är helt enkelt lite utvecklingsstörda och därför vill jag inte kritisera. Jag vill vara inte sitta...... Nej ni ser hur dålig den bloggen skulle bli.
Eller så kunde jag berätta om hur min första hemmaproducerade låt "the music that us you" skickades till onlineförlag igår och snart kommer finnas på iTunes och Spotify, men det är ju snart. Jag kommer ju att skriva om det när den faktiskt finns där.
Så det blir nog inget inlägg idag. Sorry.
Etniska Svenskar? Att skriva att Reinfeldt inte gjorde saken bättre i agenda, känns som en upprepning. Visst, klantigt försök till save, men fortfarande, been there, blogged about it.
Ska jag kritisera tidningarna för att de bara blint skrev att den tysta diplomatin med Eritrea inte existerar? Att de brister i grundläggande god journalistetik (eller har det ordet tagits bort ut SAOL pga orimlighet) när de inte kollat med båda sidor känns så föga överraskande, att det inte räcker till en hel blogg. Det räcker bara till ett uppgivet "skärp er", utan förhoppning om att de kommer att följa uppmaningen.
Jag kunde ju blogga ur mitt liv, hur jag i helgen åter har Renoverat enligt devisen "good enough", en devis som retar gallfeber på en del perfektionister jag umgås med, men som genererat mig mycket glädje och vinst till minsta möjliga insats. Rimligt.
Skriva om det fina vädret? Det ser ni ju själva. Berätta att de högljudda personer som jag ogillar att lyssna på på morgonen åter bytt vagn och därmed sitter här med mig? Inte så relevant, men oj vad de låter. Dock riskerar det att bli allt för icke-PK, då deras högljuddhet kan härledas till en liten kromo.......Nej hur ska jag..... Alla hästar.......Nej, de är helt enkelt lite utvecklingsstörda och därför vill jag inte kritisera. Jag vill vara inte sitta...... Nej ni ser hur dålig den bloggen skulle bli.
Eller så kunde jag berätta om hur min första hemmaproducerade låt "the music that us you" skickades till onlineförlag igår och snart kommer finnas på iTunes och Spotify, men det är ju snart. Jag kommer ju att skriva om det när den faktiskt finns där.
Så det blir nog inget inlägg idag. Sorry.
lördag 19 maj 2012
Du är inte en supporter. Du är en idiot.
Jag har sagt det förut och säger det (uppenbarligen) igen: fotbollshulliganer är något av det mest pinsamma och skamliga som finns. Åter har en match fått avbrytas av en skandal. Åter är det på söderstadion denna skandal rullas upp (bollen är ju rund).
DN skriver på http://www.dn.se/sport/fotboll/publikskandal-pa-soderstadion att ett "internt bråk bland supportrarna" gjorde att matchen fick avbrytas. Intern bråk. Våld mot de egna. Våldspojkarna kom alltså inte åt att lappa till motståndarfansen, så i sin desperation att få smälla på någon överhuvud taget, gav man sig på personer som hejar på samma lag.
Nu är det faktiskt dags att ställa om retoriken i rapporteringen om dessa sabbande idioter. De är inte supportrar. För en sann supporter är laget viktigast av allt här i livet (hur tossigt det än ter sig för mig). Detta borde i förlängningen innebära att man aldrig aldrig aldrig ger sig på personer som brinner för samma lag.
Om det överhuvudtaget ska rapporteras om dessa händelser (i England slutade man, med goda resultat, har jag förstått), kanske det kan vara läge att sluta mata huliganernas vanföreställningar om att de faktiskt kvalificerar som fotbollssupportrar. Kanske skulle det öppna några ynglingars ögon. Det skulle åtminstone kännas bra för riktigt fotbollsintresserade supportrar att inte sammanblandas med dessa våldsverkare.
DN borde alltså i stället ha skrivit att några idioter bråkade med ett gäng idioter, eller att ett gäng idioter gav sig på ett antal riktiga supporter. Det skulle vara rimliga ordval.
DN skriver på http://www.dn.se/sport/fotboll/publikskandal-pa-soderstadion att ett "internt bråk bland supportrarna" gjorde att matchen fick avbrytas. Intern bråk. Våld mot de egna. Våldspojkarna kom alltså inte åt att lappa till motståndarfansen, så i sin desperation att få smälla på någon överhuvud taget, gav man sig på personer som hejar på samma lag.
Nu är det faktiskt dags att ställa om retoriken i rapporteringen om dessa sabbande idioter. De är inte supportrar. För en sann supporter är laget viktigast av allt här i livet (hur tossigt det än ter sig för mig). Detta borde i förlängningen innebära att man aldrig aldrig aldrig ger sig på personer som brinner för samma lag.
Om det överhuvudtaget ska rapporteras om dessa händelser (i England slutade man, med goda resultat, har jag förstått), kanske det kan vara läge att sluta mata huliganernas vanföreställningar om att de faktiskt kvalificerar som fotbollssupportrar. Kanske skulle det öppna några ynglingars ögon. Det skulle åtminstone kännas bra för riktigt fotbollsintresserade supportrar att inte sammanblandas med dessa våldsverkare.
DN borde alltså i stället ha skrivit att några idioter bråkade med ett gäng idioter, eller att ett gäng idioter gav sig på ett antal riktiga supporter. Det skulle vara rimliga ordval.
fredag 18 maj 2012
Och när ska du skaffa dig en Lotto-vinst, då?
Nu blir det inte ett inslag av pappa-karaktär, men väl av svårt-att-bli-pappa-karaktär.
Vi har under vår långa kamp för barn förvånats och förfasats av människors oförmåga till hmmmmm vad ska jag kalla det...det finns ett ord..... Favoritord. Just det: Empati. Empati, hyffs och eftertanke. Ungefär fjorton minuter efter det att min hustru och jag sagt våra "ja" vid altaret började nämligen de käcka frågorna: och när blir det barn då? När får vi höra trippet på golvet (solklart att man inte menade mitt klampande)?
I början svarade vi i stil med "ja vi får väl se, he he." men redan då, långt innan vi visste att vi skulle få det svårt, tyckte vi att det var en märklig fråga. En oerhört privat och potentiellt sårande fråga. Varför tror folk att de har rätt till den informationen? Ett tag skämtade jag bort frågor med oerhört privata svar som "ja, vi övar ju för fullt och det är ju roligt." Till slut fick jag dock nog och svarade ofta på frågan om när vi tänkte skaffa barn: "När Gud vill välsigna oss, tackar som frågar." De flesta förstod av det svaret att jag berättade på ett tydligt sätt att vi ville, men inte kunde. Det kändes perverst skönt att dräpa på det sättet.
För vad i hela Hälsingland är det för fel på folk?! Ju längre tid som gick, desto mer var frågan ett slag i magen.
Att fråga ett par som inte kan få barn när de ska "skaffa barn" är ungefär lika begåvat som att fråga en person med ebola om när denne ska göra sig av med den olägenheten. "Mäh!" säger du då. "Jag kan ju inte veta att ni hade svårt att få barn." Just det! Du vet inte. Du vet aldrig såvida paret i fråga inte har tagit upp ämnet själva. Därför är det rimligt att visa hänsyn och inte fråga alls. Utgå från att det KAN vara känsligt.
Det finns en annan variant: Paret i fråga kanske har beslutat att de inte vill ha barn. Det är ett så för samhället så provocerande beslut, att dessa par ofta helst inte pratar om det. Du har inte heller med detta att göra, så fråga inte.
Lika lite som att du aldrig frågar NÅGON om hon är gravid (Mäh om det är supertydligt, s....... Nej! Vi frågar ALDRIG! Men.......Nej! ALDRIG!), så frågar vi alltså aldrig om någons barnsituation. Punkt.
Om du fortfarande inte har fattat och är skicklig nog att överföra din nyvunna kunskap till andra situationer, så tar vi ett exempel till: Fråga inte en singelperson när hen ska skaffa en partner. Du hjälper inte med den frågan. Har du inte förstått nu, så är det hopplöst och jag ger upp.
Med detta ber jag er även att respektera att vi efter 3,5 års svårigheter får njuta av det barn som är på väg, utan att svara på frågor om eventuella syskon. Vi är tacksamma för att vi tycks lyckas få ett barn. Det är ett långt större antal än vi ett tag trodde vi kunde få.
Dagens radiocitat för övrigt från ledare för fotbollsturnering i Solna, med anledning av Schengens visumregler: "Det är märkligt att ett lag från till exempel Spanien har lättare att komma hit än ett lag från Sierra Leone." Märkligt, sa Bull.
Vi har under vår långa kamp för barn förvånats och förfasats av människors oförmåga till hmmmmm vad ska jag kalla det...det finns ett ord..... Favoritord. Just det: Empati. Empati, hyffs och eftertanke. Ungefär fjorton minuter efter det att min hustru och jag sagt våra "ja" vid altaret började nämligen de käcka frågorna: och när blir det barn då? När får vi höra trippet på golvet (solklart att man inte menade mitt klampande)?
I början svarade vi i stil med "ja vi får väl se, he he." men redan då, långt innan vi visste att vi skulle få det svårt, tyckte vi att det var en märklig fråga. En oerhört privat och potentiellt sårande fråga. Varför tror folk att de har rätt till den informationen? Ett tag skämtade jag bort frågor med oerhört privata svar som "ja, vi övar ju för fullt och det är ju roligt." Till slut fick jag dock nog och svarade ofta på frågan om när vi tänkte skaffa barn: "När Gud vill välsigna oss, tackar som frågar." De flesta förstod av det svaret att jag berättade på ett tydligt sätt att vi ville, men inte kunde. Det kändes perverst skönt att dräpa på det sättet.
För vad i hela Hälsingland är det för fel på folk?! Ju längre tid som gick, desto mer var frågan ett slag i magen.
Att fråga ett par som inte kan få barn när de ska "skaffa barn" är ungefär lika begåvat som att fråga en person med ebola om när denne ska göra sig av med den olägenheten. "Mäh!" säger du då. "Jag kan ju inte veta att ni hade svårt att få barn." Just det! Du vet inte. Du vet aldrig såvida paret i fråga inte har tagit upp ämnet själva. Därför är det rimligt att visa hänsyn och inte fråga alls. Utgå från att det KAN vara känsligt.
Det finns en annan variant: Paret i fråga kanske har beslutat att de inte vill ha barn. Det är ett så för samhället så provocerande beslut, att dessa par ofta helst inte pratar om det. Du har inte heller med detta att göra, så fråga inte.
Lika lite som att du aldrig frågar NÅGON om hon är gravid (Mäh om det är supertydligt, s....... Nej! Vi frågar ALDRIG! Men.......Nej! ALDRIG!), så frågar vi alltså aldrig om någons barnsituation. Punkt.
Om du fortfarande inte har fattat och är skicklig nog att överföra din nyvunna kunskap till andra situationer, så tar vi ett exempel till: Fråga inte en singelperson när hen ska skaffa en partner. Du hjälper inte med den frågan. Har du inte förstått nu, så är det hopplöst och jag ger upp.
Med detta ber jag er även att respektera att vi efter 3,5 års svårigheter får njuta av det barn som är på väg, utan att svara på frågor om eventuella syskon. Vi är tacksamma för att vi tycks lyckas få ett barn. Det är ett långt större antal än vi ett tag trodde vi kunde få.
Dagens radiocitat för övrigt från ledare för fotbollsturnering i Solna, med anledning av Schengens visumregler: "Det är märkligt att ett lag från till exempel Spanien har lättare att komma hit än ett lag från Sierra Leone." Märkligt, sa Bull.
torsdag 17 maj 2012
Dumt och otäckt från flera håll.
Främlingsfientligheten har fått hjälp från två håll under den senaste tiden. Dels från statsministern, men än mer från de imamer som i dolda kameran accepterat månggifte, våldtäkt och hustrumisshandel.
Statsministern först. Är han bara trött eller har han helt tappat bäring? Etniska svenskar är inte så arbetslösa..... Vänta vilka? Och ? VA?! Det spelar ingen som helst roll vad han faktiskt försökte säga. Oavsett vilka som är arbetslösa, så är det det totala antalet arbetslösa i vårt land som är relevant, vare sig de är invandrade, av invandrade födda, etniska svenskar (vad i helsefyr det nu ska antas vara), eller konstnärer. Punkt. Det spelar ingen roll vad han ville få sagt, för så där får inte någon säga, allra minst vår statsminister. Jag är ytterst besviken och undrar om det inte är dags för lite vila för Fredrik Reinfeldt för partiets bästa.
Så till imamerna. Nu blir det svårt och känsligt, men så här känns det för mig: Kristendomen i Sverige har fått vara med under vår långa, kämpiga sekularisering och modernisering. Kristendomen har fått vänja sig med det goda samhället med ökad jämlikhet och minskat förtryck mot kvinnor, homosexuella, oliktänkande, konstnärer etc. Kyrkan har varit med hela vägen och hunnit vänja sig pö om pö. Den islam som imamer i Sverige företräder kommer direkt från mer traditionella samhällen. Det är en islam som slängts in utifrån och som inte hunnit vänja sig med det västerländska samhället.
Nu kommer det kontroversiella: Jag anser att vi, det sekulariserade, jämställda samhället är det bättre samhället. Punkt. Samhällen med institutionaliserat kvinnoförtryck är sämre. Jämlikhet bättre. Förtryck sämre. Om du inte håller med om att den sekulariserade, västerländska staten är bättre än den traditionella förtryckande, då kommer vi inte komma överens.
De imamer som uttalade sig som mansgrisar är utbildade i den traditionella, sämre staten. Vi behöver imamer som är uppvuxna och utbildade här, så att de inte bara finner sig i lagar och regler, utan även faktiskt anser att de är de rätta lagarna. De måste faktiskt tycka att en kvinna ska anmäla en make som slår dem. De måste vara emot månggifte. De måste faktiskt anse att en kvinnas plats kan vara på arbetsplatsen lika väl som en mans plats kan vara i hemmet. Det sista tror jag tyvärr inte ens de mer moderata förbunden skriver under på idag.
Detta får alltså inte ses som ett angrepp mot islam. Jag diskuterar mognadsgrader av religioner. Gammaldags kristendom är rätt ofräsch den också och vi har naturligtvis tokfransar av inkvisitionskaliber kvar även i Sverige än idag, men de är Gud ske pris i minoritet. Poängen är att den västerländska kristendomen har hunnit mogna i takt med samhället och för de flesta kristna i Sverige är kvinnoförtryck av den sort som imamerna i Kalla Fakta godkände oacceptabelt. Det är dags att Sveriges muslimer ser till att deras religion kommer ikapp också, så att den passar in med det utvecklade, bättre samhället.
Statsministern först. Är han bara trött eller har han helt tappat bäring? Etniska svenskar är inte så arbetslösa..... Vänta vilka? Och ? VA?! Det spelar ingen som helst roll vad han faktiskt försökte säga. Oavsett vilka som är arbetslösa, så är det det totala antalet arbetslösa i vårt land som är relevant, vare sig de är invandrade, av invandrade födda, etniska svenskar (vad i helsefyr det nu ska antas vara), eller konstnärer. Punkt. Det spelar ingen roll vad han ville få sagt, för så där får inte någon säga, allra minst vår statsminister. Jag är ytterst besviken och undrar om det inte är dags för lite vila för Fredrik Reinfeldt för partiets bästa.
Så till imamerna. Nu blir det svårt och känsligt, men så här känns det för mig: Kristendomen i Sverige har fått vara med under vår långa, kämpiga sekularisering och modernisering. Kristendomen har fått vänja sig med det goda samhället med ökad jämlikhet och minskat förtryck mot kvinnor, homosexuella, oliktänkande, konstnärer etc. Kyrkan har varit med hela vägen och hunnit vänja sig pö om pö. Den islam som imamer i Sverige företräder kommer direkt från mer traditionella samhällen. Det är en islam som slängts in utifrån och som inte hunnit vänja sig med det västerländska samhället.
Nu kommer det kontroversiella: Jag anser att vi, det sekulariserade, jämställda samhället är det bättre samhället. Punkt. Samhällen med institutionaliserat kvinnoförtryck är sämre. Jämlikhet bättre. Förtryck sämre. Om du inte håller med om att den sekulariserade, västerländska staten är bättre än den traditionella förtryckande, då kommer vi inte komma överens.
De imamer som uttalade sig som mansgrisar är utbildade i den traditionella, sämre staten. Vi behöver imamer som är uppvuxna och utbildade här, så att de inte bara finner sig i lagar och regler, utan även faktiskt anser att de är de rätta lagarna. De måste faktiskt tycka att en kvinna ska anmäla en make som slår dem. De måste vara emot månggifte. De måste faktiskt anse att en kvinnas plats kan vara på arbetsplatsen lika väl som en mans plats kan vara i hemmet. Det sista tror jag tyvärr inte ens de mer moderata förbunden skriver under på idag.
Detta får alltså inte ses som ett angrepp mot islam. Jag diskuterar mognadsgrader av religioner. Gammaldags kristendom är rätt ofräsch den också och vi har naturligtvis tokfransar av inkvisitionskaliber kvar även i Sverige än idag, men de är Gud ske pris i minoritet. Poängen är att den västerländska kristendomen har hunnit mogna i takt med samhället och för de flesta kristna i Sverige är kvinnoförtryck av den sort som imamerna i Kalla Fakta godkände oacceptabelt. Det är dags att Sveriges muslimer ser till att deras religion kommer ikapp också, så att den passar in med det utvecklade, bättre samhället.
onsdag 16 maj 2012
Dagen är halvfull, men inte jag. Ännu.
Det suger att
inte lägga upp ett bloginlägg en sådan här härlig onsdag, så nu gör jag det.
Idag är alltså halvdag för många. Halvdag. Jag har en kamrat (vi kan kalla
honom Göte), som påpekade för mig vid ett tillfälle, att det inte finns något
som heter fyradagarsvecka. Alla dagar har sju dagar. Detta efter jag hurrat för
en vecka med endast fyra arbetsdagar. Jag var inte specifik nog och skrev
fyradagarsvecka på en social mediasida (vi kan kalla sidan för Grejssnok) och
fick därefter stå med byxorna neddragna och skämmas. Därför var det extra
roligt att påpeka för kamrat Göte idag att det inte finns några halvdagar. Alla
dagar är hela fram tills dess att apokalypsen kommer. Rimligt
messerschmittande.
tisdag 15 maj 2012
Ett inlägg som skiljer sig
Hörni jag tänkte på en sak. Ja, jag har tänkt på många saker, men nu vill jag skriva om en ny insikt jag fick igår. Det brukar ju heta att vi i dagens moderna samhälle har så fasansfullt hög skilsmässostatistik. Ca 50% av alla äktenskap slutar i skilsmässa. En del brukar också använda dessa siffror som ett slagträ mot tvåsamheten, menandes att det skulle vara mer naturligt att skifta partners och vara polygam än monogam. Jag föredrar numera den senare varianten och tänkte mig på ett försök till att slå tillbaka.
Ca 50% av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Dystra siffror. Eller? ("ELLA!?!", för er Götlaborgare där ute). I en tid då det inte är det minsta socialt stigmatiserande eller juridiskt sett speciellt problematiskt att skilja sig (kanske dyrt, men inte problematiskt), väljer hela 50% att slåss för sitt äktenskap när det blir tufft!! När det blir tufft. Inte om. För tufft blir det. Det har jag hört. Ovanpå de gifta som hänger i har vi ogifta par som faller utanför statistiken, men som även de i många fall väljer att leva livet ut med sin partner. Vidare kan man tycka att om det nu är mer naturligt att skilja sig än inte, borde inte siffran vara ännu dystrare idag? 50% nådde vi väl på det pastelljuvliga 80-talet? Så hurra för att vi trots ett samhälle som inte dömer någon som skjuter ut sig ur sitt äktenskap, bara har en skilsmässostatistik på ca 50%! Det är ju imponerande siffror!!
Nu när jag har varit så här irriterande positiv vill jag tillägga att vi skulle kunna ta lite allvarligare på äktenskapet, borgerligt såväl som kyrkligt, genom ett par steg.
1. Gift er inte lättvindigt. Om du inte med 100% säkerhet VET (inte tror) att personen du gifter dig med är personen du vill dela sitt resterande liv med, så ska du inte liva det. Punkt. Saker och ting kan ändra sig, men i giftemålsögonblicket är det tillrådligt att vara 100%. Inte 99%.
2. I nöd och lust. Om ni uppfyllt kriteria 1, så bör det inte bli supertuffa stunder, men tufft lär det nog bli. Då anser jag att äktenskapet är ett kontrakt, som förpliktigar båda parter att ge sitt allt innan man river det.
Jag har naturligtvis även galet många tips om hur man är den perfekta maken, men det får bli en bestsellerbok istället för att inkräkta på dyrbar rimlig-tid.
Ca 50% av alla äktenskap slutar i skilsmässa. Dystra siffror. Eller? ("ELLA!?!", för er Götlaborgare där ute). I en tid då det inte är det minsta socialt stigmatiserande eller juridiskt sett speciellt problematiskt att skilja sig (kanske dyrt, men inte problematiskt), väljer hela 50% att slåss för sitt äktenskap när det blir tufft!! När det blir tufft. Inte om. För tufft blir det. Det har jag hört. Ovanpå de gifta som hänger i har vi ogifta par som faller utanför statistiken, men som även de i många fall väljer att leva livet ut med sin partner. Vidare kan man tycka att om det nu är mer naturligt att skilja sig än inte, borde inte siffran vara ännu dystrare idag? 50% nådde vi väl på det pastelljuvliga 80-talet? Så hurra för att vi trots ett samhälle som inte dömer någon som skjuter ut sig ur sitt äktenskap, bara har en skilsmässostatistik på ca 50%! Det är ju imponerande siffror!!
Nu när jag har varit så här irriterande positiv vill jag tillägga att vi skulle kunna ta lite allvarligare på äktenskapet, borgerligt såväl som kyrkligt, genom ett par steg.
1. Gift er inte lättvindigt. Om du inte med 100% säkerhet VET (inte tror) att personen du gifter dig med är personen du vill dela sitt resterande liv med, så ska du inte liva det. Punkt. Saker och ting kan ändra sig, men i giftemålsögonblicket är det tillrådligt att vara 100%. Inte 99%.
2. I nöd och lust. Om ni uppfyllt kriteria 1, så bör det inte bli supertuffa stunder, men tufft lär det nog bli. Då anser jag att äktenskapet är ett kontrakt, som förpliktigar båda parter att ge sitt allt innan man river det.
Jag har naturligtvis även galet många tips om hur man är den perfekta maken, men det får bli en bestsellerbok istället för att inkräkta på dyrbar rimlig-tid.
måndag 14 maj 2012
Planka.nu
Av en notis i Metro blev jag intresserad av organisationen Planka.nu och gick in för att se hur de resonerar och fungerar.
Skattefinansierad biljettsfri kollektivtrafik är inte en helt vansinnig idé i sig, det är inte den debatten jag tar här. Det är dock så, att i nuläget är det inte gratis och aktionen att planka gör absolut ingenting för att nå det målet.
På planka.nu har man många argument för varför kollektivtrafiken ska vara gratis. De är inte dåliga och tokiga argument. Vad som följer är dock galet:
"Att planka är både ett sätt att spara pengar och en politisk handling för avgiftsfri kollektivtrafik. Att planka i kollektivtrafiken är enkelt, och ännu lättare blir det när vi organiserar oss och kämpar tillsammans. Planka.nu organiserar plankare i p-kassan, en bötesfond där vi tillsammans hjälps åt att betala varandras böter."
Jag upprepar: "kämpar tillsammans." Syrianer som strider mot Al-Assad kämpar. Cancersjuka kämpar. Plankare fuskar. Punkt slut. De begår inte en politisk handling. Vi har ett system för att driva politiska krav. Det systemet kallas demokrati. Look it up.
Jag misstänker att de allra flesta som plankar och även de som säger sig vara medborgarrättskämpar för planka.nu, inte drivs av solidaritet alls. De strider inte för gratis kollektivtrafik för alla. De strider för gratis kollektivtrafik för sig personligen. Om de i sanning var solidariska, skulle de betala för sig, så att vi alla kunde få något lägre biljettpriser. Den politiska kampen skall föras på därtill avsedda arenor. Om du är för snål för att göra rätt för dig, stå då för det, göm dig inte bakom en synnerligen krystad, pinsam och orimlig solidaritetskampssymbol.
Skattefinansierad biljettsfri kollektivtrafik är inte en helt vansinnig idé i sig, det är inte den debatten jag tar här. Det är dock så, att i nuläget är det inte gratis och aktionen att planka gör absolut ingenting för att nå det målet.
På planka.nu har man många argument för varför kollektivtrafiken ska vara gratis. De är inte dåliga och tokiga argument. Vad som följer är dock galet:
"Att planka är både ett sätt att spara pengar och en politisk handling för avgiftsfri kollektivtrafik. Att planka i kollektivtrafiken är enkelt, och ännu lättare blir det när vi organiserar oss och kämpar tillsammans. Planka.nu organiserar plankare i p-kassan, en bötesfond där vi tillsammans hjälps åt att betala varandras böter."
Jag upprepar: "kämpar tillsammans." Syrianer som strider mot Al-Assad kämpar. Cancersjuka kämpar. Plankare fuskar. Punkt slut. De begår inte en politisk handling. Vi har ett system för att driva politiska krav. Det systemet kallas demokrati. Look it up.
Jag misstänker att de allra flesta som plankar och även de som säger sig vara medborgarrättskämpar för planka.nu, inte drivs av solidaritet alls. De strider inte för gratis kollektivtrafik för alla. De strider för gratis kollektivtrafik för sig personligen. Om de i sanning var solidariska, skulle de betala för sig, så att vi alla kunde få något lägre biljettpriser. Den politiska kampen skall föras på därtill avsedda arenor. Om du är för snål för att göra rätt för dig, stå då för det, göm dig inte bakom en synnerligen krystad, pinsam och orimlig solidaritetskampssymbol.
söndag 13 maj 2012
Äntligen en rimlig nyhet
Jag är som tidigare konstaterat en glad skit till gränsen till överoptimistisk. En stor anledning till det är att jag anser mig ha en helt fantastisk tillvaro här på jorden. Den största anledningen till detta är min underbara hustru. Vi kan kalla henne för Gunvor, men det är inte hennes riktiga namn. Jag känner ingen som skulle vilja kallas Gunvor och hade jag en svägerska som hette det i andra namn skulle jag absolut inte outa henne här på detta sätt. Vi kan kalla svägerskan för vad som helst, men det rimmar på Marina.
Jag träffade min fru lördagen 22 oktober, 2005. Söndagen 23 oktober kysste jag min fru för första gången (detta trots att jag försökt imponera med att spela musik jag skrivit till ex-flickvänner. Strateg!). Måndagen 24 oktober berättade jag för min chef att anledningen till att jag var så trött denna dag, var att jag suttit och pratade med min blivande fru hela natten. Från den söndagen, har vår resa tillsammans varit märkligt självklar och enkel. Vi stötte som alla andra på en del småknölar i början, men konstaterade gång på gång hur lyckliga vi var och att vi på något sätt högst antagligen skulle bli straffade för hur bra vi hade det. Vi skojade till och med om att vi antagligen inte skulle kunna få barn och att det skulle vara vårt straff. Dåligt skoj.
Efter det att vi gifte oss den nionde augusti 2008, satte vi igång med barnproduktion. Trodde vi ja. Efter några månader började vi ana att vår profetia hade varit allt för sann. Vi uppsökte hjälp och det konstaterades att vi inte har några fysiologiska hinder, utan bara var drabbade av vad som kallas ofrivilligt barnlöshet. Vi har gjort det mesta av vårt DINK-skap (double income, no kids) och haft mycket roligt med resor och partajande under all den här tiden, men i bakgrunden har saknaden grott allt större, dock utan att tära på vår relation. Tvärtom har vi stärkts utav vårt ömsesidiga stöd och vi bestämde snart att vi även var beredda på ett liv bara vi två (nja, inte bara två. Vi var tvungna att ha något att ta hand om, så vi skaffade våra katter.). Dock tog vi de steg vi kunde, med IVF och även adoptionsprocess. Tre och ett halvt år senare är vi certifierade föräldrar, dvs godkända för adoption. Med sex misslyckade IVF i bagaget kändes det skönt att veta att vi förr eller senare skulle få ett barn och genetik kändes helt irrelevant för oss. Vi såg fram emot ett barn, vare sig det var vårt biologiska eller inte. Dock blev vi förvånade att det gick så fort efter godkännandet. Nej, inte fort med att få ett adoptivbarn. Det tar jättelång tid. Men på klassisk sätt, så tappade vi nog fokus på den biologiska sidan och dra på trissor...........: nu väntar vi barn! I skrivande stund är min hustru i fjortonde veckan, så nu känner vi att vi vill gå ut med det här och var bättre än här på min blogg?
Barnet. Hen är ännu inte sortbestämd, men vi hoppas på en människa. Här är ännu en situation där "hen" är ett ypperligt ord, så jag slipper kalla mitt barn den eller det. Beräknat nedsläpp är nionde november och än så länge tycks hen växa fint och ha både armar och ben och mage. Mycket mage, som sin far.
På detta sätt vill jag dela min glädje med er läsare, men även förvarna för att vissa framtida inlägg kan komma att innehålla spår av faderskap. Dock ska jag hålla andelen barnrelaterade inlägg på en rimlig nivå. Tror jag.
Jag träffade min fru lördagen 22 oktober, 2005. Söndagen 23 oktober kysste jag min fru för första gången (detta trots att jag försökt imponera med att spela musik jag skrivit till ex-flickvänner. Strateg!). Måndagen 24 oktober berättade jag för min chef att anledningen till att jag var så trött denna dag, var att jag suttit och pratade med min blivande fru hela natten. Från den söndagen, har vår resa tillsammans varit märkligt självklar och enkel. Vi stötte som alla andra på en del småknölar i början, men konstaterade gång på gång hur lyckliga vi var och att vi på något sätt högst antagligen skulle bli straffade för hur bra vi hade det. Vi skojade till och med om att vi antagligen inte skulle kunna få barn och att det skulle vara vårt straff. Dåligt skoj.
Efter det att vi gifte oss den nionde augusti 2008, satte vi igång med barnproduktion. Trodde vi ja. Efter några månader började vi ana att vår profetia hade varit allt för sann. Vi uppsökte hjälp och det konstaterades att vi inte har några fysiologiska hinder, utan bara var drabbade av vad som kallas ofrivilligt barnlöshet. Vi har gjort det mesta av vårt DINK-skap (double income, no kids) och haft mycket roligt med resor och partajande under all den här tiden, men i bakgrunden har saknaden grott allt större, dock utan att tära på vår relation. Tvärtom har vi stärkts utav vårt ömsesidiga stöd och vi bestämde snart att vi även var beredda på ett liv bara vi två (nja, inte bara två. Vi var tvungna att ha något att ta hand om, så vi skaffade våra katter.). Dock tog vi de steg vi kunde, med IVF och även adoptionsprocess. Tre och ett halvt år senare är vi certifierade föräldrar, dvs godkända för adoption. Med sex misslyckade IVF i bagaget kändes det skönt att veta att vi förr eller senare skulle få ett barn och genetik kändes helt irrelevant för oss. Vi såg fram emot ett barn, vare sig det var vårt biologiska eller inte. Dock blev vi förvånade att det gick så fort efter godkännandet. Nej, inte fort med att få ett adoptivbarn. Det tar jättelång tid. Men på klassisk sätt, så tappade vi nog fokus på den biologiska sidan och dra på trissor...........: nu väntar vi barn! I skrivande stund är min hustru i fjortonde veckan, så nu känner vi att vi vill gå ut med det här och var bättre än här på min blogg?
Barnet. Hen är ännu inte sortbestämd, men vi hoppas på en människa. Här är ännu en situation där "hen" är ett ypperligt ord, så jag slipper kalla mitt barn den eller det. Beräknat nedsläpp är nionde november och än så länge tycks hen växa fint och ha både armar och ben och mage. Mycket mage, som sin far.
På detta sätt vill jag dela min glädje med er läsare, men även förvarna för att vissa framtida inlägg kan komma att innehålla spår av faderskap. Dock ska jag hålla andelen barnrelaterade inlägg på en rimlig nivå. Tror jag.
fredag 11 maj 2012
Fyra idioter och ett bröllop
Jag kan åter konstatera att världen är märkligt full av personer som helt saknar hyfs, hänsyn och uppfostran. Min hustru och jag har just varit på McD på Gatwick. Vi satt bredvid tre glada karlar runt 40 som säkerligen ska till Ibiza och leta upp bråk och klamydia. När en fjärde person anslöt slängde han helt sonika över en proppfull skräpbricka på vårt bord. När min hustru och jag påpekade att detta inte var hundra procent ok för oss och gav dem tillbaka sin bricka, blev inte bara det nyanlända miffot, utan hela gruppen av testosterontöntar upprörda och tyckte att vi var larviga. Nej nu tyckte de nog egentligen inte att vi var larviga, men likt alla osäkra mobbare med intelligensmindervärdeskomplex, hade de inte väntat sig mothugg och ville mucka gräl. Vuxna människor! På en flygplats!
Jag tror inte jag har någon kamrat som skulle bete sig så och om någon av mina vänner mot all förmodan nu skulle bete sig så orimligt jönsigt, skulle jag personligen ge denne en hurring som hette duga (hurringen hette egentligen inte duga. Duga är ett fingerat namn. Om ni vill, kan vi kalla hurringen Harry, men det skulle nog förirra en aning. VAR ÄR JAG?).
Nåja, nu är Englandsbröllopet över och vi är på väg hemåt. Det har varit mycket trevligt och intressant och vi är många vänner och erfarenheter rikare. Ceremonin i kyrkan skilde sig lite från vår ("skilde sig" kanske var ett synnerligen dåligt ordval i sammanhanget, men jag hittar inte mitt tipex). Till exempel fick vi i församlingen intyga att vi samtyckte till föreningen av brudparet med ett rungande, unisont "WE DO!" Prästen var 86 år gammal och det fanns definitivt en del passager som skulle ha platsat i Fyra bröllop och en begravning. Organistens tolkningar av psalmer och marscher var riktigt spännande. Utmarschen hade kunnat fungera bra som tonsättning till Dantes inferno. Jag trodde faktiskt att organisten skulle klara att hantera orgeln lite bättre än han gjorde, med tanke på att han såg ut att kunnat ha varit med och faktiskt byggt kyrkan. Skämt åsido, så var det en ljuvlig ceremoni och vi skulle kunna lära en del från den brittiska versionen av häktesförhandl.... bröllopscermonin.
Middagen var finfin. Smarrigt värre och mycket uppsluppen. Vi svennar introducerade några viktiga svenska traditioner för Britterna. Den som var mest populär var den att kyssa bruden om brudgummen lämnar rummet. Att se britterna vara så busiga var en fröjd och de fnittrade förtjust åt sin tokighet.
Mitt best man-tal gick bra och jag tror att den finaste kommentaren jag fick efteråt var "it was very British." Ett av de mest populära skämten var då jag valde att inte prata om brudgummens begynnande flint och tilltagande midjemått, då det skulle vara lite som om Grekland skulle tracka Spanien för dess dåliga ekonomi, dvs orimligt. Jag berättade även om den svenske marskalkens välkända plikt att kasta sill på bruden och hur jag visst hade förstått att detta inte var en vedertagen sedvänja i Storbritannien.
Tack för den här gången, England. Det har varit genuint med firre och pompa, felsideskörning, regn, herresäte och allt annat som hör till. Men nu har jag varit på besök här två gånger på kort tid utan att ha fått någon Curry och det är inget annat än orimligt. Nästa gång.
Jag tror inte jag har någon kamrat som skulle bete sig så och om någon av mina vänner mot all förmodan nu skulle bete sig så orimligt jönsigt, skulle jag personligen ge denne en hurring som hette duga (hurringen hette egentligen inte duga. Duga är ett fingerat namn. Om ni vill, kan vi kalla hurringen Harry, men det skulle nog förirra en aning. VAR ÄR JAG?).
Nåja, nu är Englandsbröllopet över och vi är på väg hemåt. Det har varit mycket trevligt och intressant och vi är många vänner och erfarenheter rikare. Ceremonin i kyrkan skilde sig lite från vår ("skilde sig" kanske var ett synnerligen dåligt ordval i sammanhanget, men jag hittar inte mitt tipex). Till exempel fick vi i församlingen intyga att vi samtyckte till föreningen av brudparet med ett rungande, unisont "WE DO!" Prästen var 86 år gammal och det fanns definitivt en del passager som skulle ha platsat i Fyra bröllop och en begravning. Organistens tolkningar av psalmer och marscher var riktigt spännande. Utmarschen hade kunnat fungera bra som tonsättning till Dantes inferno. Jag trodde faktiskt att organisten skulle klara att hantera orgeln lite bättre än han gjorde, med tanke på att han såg ut att kunnat ha varit med och faktiskt byggt kyrkan. Skämt åsido, så var det en ljuvlig ceremoni och vi skulle kunna lära en del från den brittiska versionen av häktesförhandl.... bröllopscermonin.
Middagen var finfin. Smarrigt värre och mycket uppsluppen. Vi svennar introducerade några viktiga svenska traditioner för Britterna. Den som var mest populär var den att kyssa bruden om brudgummen lämnar rummet. Att se britterna vara så busiga var en fröjd och de fnittrade förtjust åt sin tokighet.
Mitt best man-tal gick bra och jag tror att den finaste kommentaren jag fick efteråt var "it was very British." Ett av de mest populära skämten var då jag valde att inte prata om brudgummens begynnande flint och tilltagande midjemått, då det skulle vara lite som om Grekland skulle tracka Spanien för dess dåliga ekonomi, dvs orimligt. Jag berättade även om den svenske marskalkens välkända plikt att kasta sill på bruden och hur jag visst hade förstått att detta inte var en vedertagen sedvänja i Storbritannien.
Tack för den här gången, England. Det har varit genuint med firre och pompa, felsideskörning, regn, herresäte och allt annat som hör till. Men nu har jag varit på besök här två gånger på kort tid utan att ha fått någon Curry och det är inget annat än orimligt. Nästa gång.
onsdag 9 maj 2012
Att köra i England
Jag har nu testat att köra på "the proper side of the road" och är lite skakad, men inte farligt störd. Britterna kör faktiskt ganska snällt och då får man väl förlåta dem för att det ibland finns tre filer när man åker in i en korsning men bara två när man åker ur den. Jag var endast nära att krocka ca tre gånger och till britternas försvar ska sägas att de är yteffektiva. Gatorna/parkeringsplatserna tar inte upp mer plats än absolut nödvändigt och ad hoc är ledordet för trafiklösningarna, på samma sätt som man löser de flesta problemen här. Jag vill inte bli långrandig den här gången, men som exempeljämförelse, så bygger vi om plattformarna om tågen blir högre än den tidigare normen. Här sätter man upp en skylt som varnar för avgrunden med det försynta "mind the gap". Rimligt.
Jag fick för övrigt nöjet att höra en cool flygvärdinna (vi kan kalla henne Kerstin) skrika "SITT NER" direkt efter landning. Ett helt flygplan himlade med ögonen och suckade åt idioten som inte kunde grundläggande flyghyffs. Vad är det för kromosomfel hos folk, som får dem att tro att säkerhetsbältet bara är för kul? När man landar så rullar man i flera hundra kilometer i timmen (kanske ännu fler). Orimligt att inte sitta ner och orimligt att inte lyda instruktioner.
Jag fick för övrigt nöjet att höra en cool flygvärdinna (vi kan kalla henne Kerstin) skrika "SITT NER" direkt efter landning. Ett helt flygplan himlade med ögonen och suckade åt idioten som inte kunde grundläggande flyghyffs. Vad är det för kromosomfel hos folk, som får dem att tro att säkerhetsbältet bara är för kul? När man landar så rullar man i flera hundra kilometer i timmen (kanske ännu fler). Orimligt att inte sitta ner och orimligt att inte lyda instruktioner.
tisdag 8 maj 2012
PRAO
Extra extra i tidningar och radio idag: En femtonårig PRAO-elev fick utföra ett snitt vid ett planerat kejsarsnitt i Malmö. Äntligen har curlingmentaliteten nått en av våra viktigaste och stoltaste utbildningspelare; PRAOn: "Klart Totte ska få skära!"
Jag misstänker att det nu kommer att bli ett uppsving för vissa PRAO-platser i vårt land. Polisen till exempel kommer kunna få hur många ungdomar som helst under parollerna "byt skolbänken mot gol-Benke." "Räkna med bråk, du håller i batongen." "Körde du i matte? Nu får du köra pistolskolven i Matte."
Förresten kanske även läraryrket får ett uppsving på PRAO-kartan. Vem skulle inte vilja betygsätta sina klasskamrater? Om en PRAO-elev verkligen skulle få göra vad ordinarie personal gör, skulle nog många arbetsplatser öka i popularitet. Bank: "luncha med alla andra och se hur kassakön växer utan att folk kräver bättring." politiker: "Trött på att svara på frågor? Undvik dem som ett karriärsval."
Det var för övrigt ingen i min omgivning som blev upprörda att jag var för "hands on" på min PRAO-plats på den tiden det begav sig (inte vet jag vem 'det' är, men begav sig, det gjorde det). Ingen tidningsartikel eller sur-blogg om min PRAO-tid inte! Detta trots att jag opererade de slangar och rör vi höll på med. Jag var visserligen inte kirurg-PRAO. Jag var slamsugar-PRAO.
Flyger till England ikväll och hoppas vid mitt liv (bokstavligen) att Norwegian inte har en PRAO-elev i cockpit.
Jag misstänker att det nu kommer att bli ett uppsving för vissa PRAO-platser i vårt land. Polisen till exempel kommer kunna få hur många ungdomar som helst under parollerna "byt skolbänken mot gol-Benke." "Räkna med bråk, du håller i batongen." "Körde du i matte? Nu får du köra pistolskolven i Matte."
Förresten kanske även läraryrket får ett uppsving på PRAO-kartan. Vem skulle inte vilja betygsätta sina klasskamrater? Om en PRAO-elev verkligen skulle få göra vad ordinarie personal gör, skulle nog många arbetsplatser öka i popularitet. Bank: "luncha med alla andra och se hur kassakön växer utan att folk kräver bättring." politiker: "Trött på att svara på frågor? Undvik dem som ett karriärsval."
Det var för övrigt ingen i min omgivning som blev upprörda att jag var för "hands on" på min PRAO-plats på den tiden det begav sig (inte vet jag vem 'det' är, men begav sig, det gjorde det). Ingen tidningsartikel eller sur-blogg om min PRAO-tid inte! Detta trots att jag opererade de slangar och rör vi höll på med. Jag var visserligen inte kirurg-PRAO. Jag var slamsugar-PRAO.
Flyger till England ikväll och hoppas vid mitt liv (bokstavligen) att Norwegian inte har en PRAO-elev i cockpit.
måndag 7 maj 2012
Kattsnack
Solsken i skyn. Solsken i blick.
I september adopterade vi två katter av märket Sibirier. Bättre begagnade, aldrig krockade. De är två steriliserade honor vid namn Morgana och Natachenka. Anrika stamtavlor eller inte, dylika ryssnamn var inte riktigt accepterat i vårt hem, så vi döpte naturligtvis om dem till Kurt och Rio.
Kurt är ett år äldre än Rio och den som bestämmer. Hon ska ha husses knä och Rio gör bäst i att hålla sig duktigt passiv, en roll hon från start accepterat generöst. De gånger hon inte accepterat sin roll har hon vänligt blivit påmind om sin plats med ett enkelt Kurthugg i huvudet.
För två veckor sedan försvann Kurt och mitt i sorgen har det varit intressant att se Rios förvandling. I början var hon förvirrad och till synes ledsen. Gradvis började dock en ny Rio träda fram. Lite keligare, lite mer närhetskrävande. Lite mer säker på sin plats.
I lördags kom så Kurt hem igen. Lite mager, lite skitig, men samma Kurt, om än lite mer bekräftelsesökande än tidigare. Hon har spenderat hela natten och dagen med att ropa om vi inte är i samma rum som för att försäkra sig om att vi finns där. Nu börjar hon dock bli sig själv igen. Dryg.
Hur tog då Rio the return of the Kurt? Jo, de båda sa hej och var kärleksfulla i cirka 7 sekunder, tills det gick upp för Kurt att det var en långt mer självsäker och stark Rio som stod framför henne. Då vidtog ett veritabelt game of thrones i vårt hem och det frästes och revs värre än i big brother-huset. Rio har nu funnit sig i sin roll som best supporting cat och Kurt är återigen drottning. slutet gott allting gott. Om man är Kurt.
Dagens citat kommer för övrigt från mamman som i radio om Malmöpangaren Peter Mangs sa:
"Jag valde att Ignorera det. Det känns tryggare när man inte vet vad som pågår runt omkring sig."
Solsken i skyn. Solsken i blick. Glöm inte att le och hälsa på din busschaufför.
I september adopterade vi två katter av märket Sibirier. Bättre begagnade, aldrig krockade. De är två steriliserade honor vid namn Morgana och Natachenka. Anrika stamtavlor eller inte, dylika ryssnamn var inte riktigt accepterat i vårt hem, så vi döpte naturligtvis om dem till Kurt och Rio.
Kurt är ett år äldre än Rio och den som bestämmer. Hon ska ha husses knä och Rio gör bäst i att hålla sig duktigt passiv, en roll hon från start accepterat generöst. De gånger hon inte accepterat sin roll har hon vänligt blivit påmind om sin plats med ett enkelt Kurthugg i huvudet.
För två veckor sedan försvann Kurt och mitt i sorgen har det varit intressant att se Rios förvandling. I början var hon förvirrad och till synes ledsen. Gradvis började dock en ny Rio träda fram. Lite keligare, lite mer närhetskrävande. Lite mer säker på sin plats.
I lördags kom så Kurt hem igen. Lite mager, lite skitig, men samma Kurt, om än lite mer bekräftelsesökande än tidigare. Hon har spenderat hela natten och dagen med att ropa om vi inte är i samma rum som för att försäkra sig om att vi finns där. Nu börjar hon dock bli sig själv igen. Dryg.
Hur tog då Rio the return of the Kurt? Jo, de båda sa hej och var kärleksfulla i cirka 7 sekunder, tills det gick upp för Kurt att det var en långt mer självsäker och stark Rio som stod framför henne. Då vidtog ett veritabelt game of thrones i vårt hem och det frästes och revs värre än i big brother-huset. Rio har nu funnit sig i sin roll som best supporting cat och Kurt är återigen drottning. slutet gott allting gott. Om man är Kurt.
Dagens citat kommer för övrigt från mamman som i radio om Malmöpangaren Peter Mangs sa:
"Jag valde att Ignorera det. Det känns tryggare när man inte vet vad som pågår runt omkring sig."
Solsken i skyn. Solsken i blick. Glöm inte att le och hälsa på din busschaufför.
söndag 6 maj 2012
Nu kanske jag blir för politisk till slut i alla fall
Jag tycker faktiskt inte att jag blir allt för politisk när jag tar upp vänsterpartisterna som gjorde piñatas med bilder av alliansledarna. Piñatas som de sedan lät sina barn banka på med brännbollsträn. Jag tycker att all form av dehumanisering av den politiska motståndaren är ovärdigt Sverige och tycker att den här händelsen är långt ifrån harmlös.
http://www.dn.se/nyheter/politik/bankade-godis-ur-regeringen
Initialt tog inte Vänsterns ledning direkt motstånd mot aktionen, utan beklagade bara att någon tog illa vid sig. Det lät som att man tyckte att Annie Lööf var lite larvig som inte bara lät det passera.
Till slut verkar ungvänsterledningen ha kommit på att de numera ska antas spela enligt samma regler som övriga partier och tar således avstånd mot aktionen.
Att glömma bort att partimotståndare är medmänniskor är vanligt inom extrempartier så jag är inte överdrivet förvånad över tilltaget. Denna typ av beteende är orimligt, dumt och farligt och ovärdigt. I svensk politik tycker jag att vi generellt kan bli lite bättre att vara rimliga i politiken, detta gäller inte bara vänsterpartiet utan även de partier som tveklöst värnar om de demokratiska grundvärderingar. Jag tror faktiskt att mina meningsmotståndare i de demokratibaserade partierna är goda människor som vill bygga det goda samhället. De har i min mening ofta fel i hur man ska göra det, men jag tror inte att de är monster. Det skulle vara kul att känna att denna uppfattning - att vi faktiskt vill väl, både vänster och höger - gällde även från motståndarhållet, men jag är tyvärr inte säker på att så alltid är fallet.
http://www.dn.se/nyheter/politik/bankade-godis-ur-regeringen
Initialt tog inte Vänsterns ledning direkt motstånd mot aktionen, utan beklagade bara att någon tog illa vid sig. Det lät som att man tyckte att Annie Lööf var lite larvig som inte bara lät det passera.
Till slut verkar ungvänsterledningen ha kommit på att de numera ska antas spela enligt samma regler som övriga partier och tar således avstånd mot aktionen.
Att glömma bort att partimotståndare är medmänniskor är vanligt inom extrempartier så jag är inte överdrivet förvånad över tilltaget. Denna typ av beteende är orimligt, dumt och farligt och ovärdigt. I svensk politik tycker jag att vi generellt kan bli lite bättre att vara rimliga i politiken, detta gäller inte bara vänsterpartiet utan även de partier som tveklöst värnar om de demokratiska grundvärderingar. Jag tror faktiskt att mina meningsmotståndare i de demokratibaserade partierna är goda människor som vill bygga det goda samhället. De har i min mening ofta fel i hur man ska göra det, men jag tror inte att de är monster. Det skulle vara kul att känna att denna uppfattning - att vi faktiskt vill väl, både vänster och höger - gällde även från motståndarhållet, men jag är tyvärr inte säker på att så alltid är fallet.
torsdag 3 maj 2012
Tilltalande Post
Ska du ut på krogen ikväll? Tänk då på att din bartender - på samma sätt som alla andra personer du möter är - är en medmänniska och ska behandlas precis på det sätt som du själv skulle vilja bli behandlad. Medmänniska. Inte hund. Därför visslar vi inte på vår bartender. Medmänniska. Man hälsar artigt på sina medmänniskor, oavsett om de är vänner, auktoritetspersoner, dina medarbetare, eller servicemänniskor. "Hallå" är inte ett substitut för ordet "ursäkta", såvida du inte befinner dig i Götlaborg och ditt "hallå" åtföljs av ett för göteborgare så logiskt "eller" [ELLA!!] och ett frågetecken, varvid frasen av någon outgrundlig anledning är att betrakta som trevlig och käck.
Hallå är inte ett korrekt sätt att påkalla någon typ av servicepersonals uppmärksamhet. En kamrat till mig (vi kan kalla honom Rutger) som jobbar i luften brukar ibland på ett Suzanne Reuterskt sätt upplysa passagerare som har hallå-Tourettes att "Hallå har gått hem, jag heter Rutger och hjälper dig när jag har tid." Roligt och rimligt. Min kompis Arne, som jobbar som bartender brukar undra "Har du gått vilse?" när folk hallåar värre än en TV-presentatör. Rimlig och rolig fråga.
BartenderArne brukar även få en variation på frågan "Ursäkta mig, men skulle jag kunna få beställa lite jordnötter?" Variationen lyder helt sonika "JORDNÖTTER!!!" Ofta får då kunden hela hinken jordnötter framställd med följdfrågan "Räcker det?" Jag har föreslagit att barArne ska skrika tillbaka: "SWIMMINGPOOL!!", "VÄGGFÄRG!!!" Man kan ana att jornötsskrikaren då skulle se något frågande på cocktailskakarArne, varvid öltapparArne ska säga: "Jag förstod inte riktigt leken, men antog att vi skrek lösryckta substantiv, så jag hängde bara på."
Hur vi tilltalar varandra i samhället visar på vår grad av empati. Hallå-beteende, visslande och oförmåga att säga ett enkelt "hej" vid interaktion med dessa människor indikerar på ett ytterst obehagligt sätt att du kanske inte riktigt ser din bartender, ditt kassabiträde, din städerska, eller din flygvärdinna som fullvärdiga medmänniskor. Det indikerar att du betraktar dem som tjänare, som tjänstefolk. Till dig kan jag bara beklaga att du föddes några århundraden för sent och att du inte inser att man får bäst hjälp genom att vara trevlig. I alla situationer. Punkt. Dessutom tror jag inte att det är ultrabegåvat att reta upp den person som har möjlighet att spotta i ditt kaffe. Rimligt att hålla sig god med den medmänniskan.
Hallå är inte ett korrekt sätt att påkalla någon typ av servicepersonals uppmärksamhet. En kamrat till mig (vi kan kalla honom Rutger) som jobbar i luften brukar ibland på ett Suzanne Reuterskt sätt upplysa passagerare som har hallå-Tourettes att "Hallå har gått hem, jag heter Rutger och hjälper dig när jag har tid." Roligt och rimligt. Min kompis Arne, som jobbar som bartender brukar undra "Har du gått vilse?" när folk hallåar värre än en TV-presentatör. Rimlig och rolig fråga.
BartenderArne brukar även få en variation på frågan "Ursäkta mig, men skulle jag kunna få beställa lite jordnötter?" Variationen lyder helt sonika "JORDNÖTTER!!!" Ofta får då kunden hela hinken jordnötter framställd med följdfrågan "Räcker det?" Jag har föreslagit att barArne ska skrika tillbaka: "SWIMMINGPOOL!!", "VÄGGFÄRG!!!" Man kan ana att jornötsskrikaren då skulle se något frågande på cocktailskakarArne, varvid öltapparArne ska säga: "Jag förstod inte riktigt leken, men antog att vi skrek lösryckta substantiv, så jag hängde bara på."
Hur vi tilltalar varandra i samhället visar på vår grad av empati. Hallå-beteende, visslande och oförmåga att säga ett enkelt "hej" vid interaktion med dessa människor indikerar på ett ytterst obehagligt sätt att du kanske inte riktigt ser din bartender, ditt kassabiträde, din städerska, eller din flygvärdinna som fullvärdiga medmänniskor. Det indikerar att du betraktar dem som tjänare, som tjänstefolk. Till dig kan jag bara beklaga att du föddes några århundraden för sent och att du inte inser att man får bäst hjälp genom att vara trevlig. I alla situationer. Punkt. Dessutom tror jag inte att det är ultrabegåvat att reta upp den person som har möjlighet att spotta i ditt kaffe. Rimligt att hålla sig god med den medmänniskan.
Skräppost
Nu kommer ytterligare ett inlägg om det goda samhället. Gissa vad ledordet är.... Hänsyn så klart.
Idag vill jag skriva om nedskräpning. På mitt tåg in till stan häromdagen såg jag en vuxen man i sätet framför mig sörpla sitt morgonkaffe. Han sörplade säkert inte, men eftersom jag avser att utmåla honom som en tölp, utbyter jag det trevligare "dricka" mot "sörpla". Färdigsörplad klämde han fast sin pappmugg mellan säte och vägg i vad som kunde vara en tillfällig placering. Men icke! Han reser sin eländiga lekamen och går, lämnandes muggen. Jag påpekade långt mer högljutt än nödvändigt att han glömde sin mugg och han fick skamsen återvända till muggen och ta med den ut. Det gav naturligtvis en viss njutningsfull tillfredsställelse, men jag hade hellre sett att han inte hade skräpat ner i första hand.
Vad förmår en människa till att tänka att mitt skräp är någon annans problem? Hur kan man inte förstå att det förr eller senare är en medmänniska som måste städa upp efter dig? Det är helt enkelt för mig obegripligt att inte känna obehag när man skräpar ner. Obehag inför medmänniskor och obehag för vad vi gör mot vår planet.
"Din mamma jobbar inte här" ser man ofta på lappar i fikarummet. Med det menas naturligtvis att du ska ta undan ditt skräp själv, då din mamma inte finns tillgänglig för att plocka upp efter dig. Kan vi faktiskt i detta uttryck läsa in själva roten till problemet med att puckon slänger puckoflaskor på marken alldeles bredvid en sopkorg? Borde det inte stå "Ej heller här har någon annan än du ansvar för ditt skräp"? Vi kanske har blivit söndercurlade till att vara vana vid att inte ta ansvar för vårt eget skit. Om våra mammor inte städade upp efter oss, utan istället lärde oss att om det är trist för dig själv att plocka rent, så är det dubbelt värdelöst att plocka upp efter någon annan. Mammorna bidrar till vår brist på empati. Ja inte min egen mamma, förstås, som är så god och förståndig, att jag tidigt lärde mig empati.
Sedan måste kommuner förstås se till att skapa möjligheter för oss att enkelt kunna slänga vårt skräp, genom att med mycket tätare frekvens än idag tömma papperskorgar och sopstationer. Fulla papperskorgar ursäktar inte nedskräpning, men det är rimligt att ge oss förutsättningar för att bete oss som ansvarstagande medborgare och inte som oempatiska vildar. Under samma paroll får vi som samhälle nästan (observera NÄSTAN) skylla oss själva när ölstinna herrar kissar i det offentliga rummet när det kostar fem kronor att kissa lagligt, i de få fallen det faktiskt finns en offentlig toalett. Det är rimligt med många tomma papperskorgar, och många gratistoaletter.
Idag vill jag skriva om nedskräpning. På mitt tåg in till stan häromdagen såg jag en vuxen man i sätet framför mig sörpla sitt morgonkaffe. Han sörplade säkert inte, men eftersom jag avser att utmåla honom som en tölp, utbyter jag det trevligare "dricka" mot "sörpla". Färdigsörplad klämde han fast sin pappmugg mellan säte och vägg i vad som kunde vara en tillfällig placering. Men icke! Han reser sin eländiga lekamen och går, lämnandes muggen. Jag påpekade långt mer högljutt än nödvändigt att han glömde sin mugg och han fick skamsen återvända till muggen och ta med den ut. Det gav naturligtvis en viss njutningsfull tillfredsställelse, men jag hade hellre sett att han inte hade skräpat ner i första hand.
Vad förmår en människa till att tänka att mitt skräp är någon annans problem? Hur kan man inte förstå att det förr eller senare är en medmänniska som måste städa upp efter dig? Det är helt enkelt för mig obegripligt att inte känna obehag när man skräpar ner. Obehag inför medmänniskor och obehag för vad vi gör mot vår planet.
"Din mamma jobbar inte här" ser man ofta på lappar i fikarummet. Med det menas naturligtvis att du ska ta undan ditt skräp själv, då din mamma inte finns tillgänglig för att plocka upp efter dig. Kan vi faktiskt i detta uttryck läsa in själva roten till problemet med att puckon slänger puckoflaskor på marken alldeles bredvid en sopkorg? Borde det inte stå "Ej heller här har någon annan än du ansvar för ditt skräp"? Vi kanske har blivit söndercurlade till att vara vana vid att inte ta ansvar för vårt eget skit. Om våra mammor inte städade upp efter oss, utan istället lärde oss att om det är trist för dig själv att plocka rent, så är det dubbelt värdelöst att plocka upp efter någon annan. Mammorna bidrar till vår brist på empati. Ja inte min egen mamma, förstås, som är så god och förståndig, att jag tidigt lärde mig empati.
Sedan måste kommuner förstås se till att skapa möjligheter för oss att enkelt kunna slänga vårt skräp, genom att med mycket tätare frekvens än idag tömma papperskorgar och sopstationer. Fulla papperskorgar ursäktar inte nedskräpning, men det är rimligt att ge oss förutsättningar för att bete oss som ansvarstagande medborgare och inte som oempatiska vildar. Under samma paroll får vi som samhälle nästan (observera NÄSTAN) skylla oss själva när ölstinna herrar kissar i det offentliga rummet när det kostar fem kronor att kissa lagligt, i de få fallen det faktiskt finns en offentlig toalett. Det är rimligt med många tomma papperskorgar, och många gratistoaletter.
onsdag 2 maj 2012
Taimurs bank
Under en diskussion på en synnerligen trevlig valborgsdrink i måndags hamnade jag i ett samtal där jag uttryckte min förvåning och i viss mån frustration över att svenska folket verkar missa att vi i hög grad bör vara vaksamma mot terrordåd i vårt land. Den jag pratade höll med och fyllde i att det framför allt är högerextremister vi ska hålla ett öga på. Hon exemplifierade med Breivik i Norge.
Först och främst: högerextrema har och kan komma att utföra dåd i Sverige. SÄPO bevakar högerextrema grupper. Klart. Att däremot exemplifiera terrorhotet i Sverige med ett dåd i Norge understryker precis min oro: många missar att vi har haft ett antal misslyckade terrordåd i Sverige på ganska kort tid. Alla med islamitiska förtecken. Det i Stockholm i december 2010 var det som inte stoppas i tid av polisen men det var inte en isolerad händelse.
Varje morgon e-läser jag ett antal tidningar. I morse var det bara Aftonbladet som nämnde rättegången mot Nasserdine Menni i Glaskow. Intresset för rättegången tycks vara minimalt, om folk ens är medvetna om det. Vi följer hellre rättegången i Oslo mot monstret Breivik.
Menni står anklagad för att ha finansierat Taimur Abduleahab, som försökte spränga hundratals människor till döds i december 2010. Han var ca två minuter och en felkoppling ifrån att lyckas.
Hade Taimur lyckats och mängder med människor mist livet, vågar jag hävda att vi skulle ha varit långt mer intresserade av rättegången i Skottland. Vi skulle ha varit ute efter hämnd. Vi missar att ta in det abstrakta, dvs att Taimur och Menni är monster som Breivik. Skillnaden är emotionellt enorm, men i teorin är de lika hemska.
Debatten i vårt land måste tillåta att vi pratar om problem. Vi måste få tala om hedersord utan att vi samtidigt måste behöva säga att "jo, det finns ju dummisar i alla grupper i samhället. Vi måste få säga att radikala islamister utgör ett större hot än nassetomtar utgör idag.
Man är inte rasist eller islamofob för att man uttrycker en oro för terrordåd med islamitiska förtecken i Sverige. Man är rimlig och baserar sin oro på empiri och fakta.
Först och främst: högerextrema har och kan komma att utföra dåd i Sverige. SÄPO bevakar högerextrema grupper. Klart. Att däremot exemplifiera terrorhotet i Sverige med ett dåd i Norge understryker precis min oro: många missar att vi har haft ett antal misslyckade terrordåd i Sverige på ganska kort tid. Alla med islamitiska förtecken. Det i Stockholm i december 2010 var det som inte stoppas i tid av polisen men det var inte en isolerad händelse.
Varje morgon e-läser jag ett antal tidningar. I morse var det bara Aftonbladet som nämnde rättegången mot Nasserdine Menni i Glaskow. Intresset för rättegången tycks vara minimalt, om folk ens är medvetna om det. Vi följer hellre rättegången i Oslo mot monstret Breivik.
Menni står anklagad för att ha finansierat Taimur Abduleahab, som försökte spränga hundratals människor till döds i december 2010. Han var ca två minuter och en felkoppling ifrån att lyckas.
Hade Taimur lyckats och mängder med människor mist livet, vågar jag hävda att vi skulle ha varit långt mer intresserade av rättegången i Skottland. Vi skulle ha varit ute efter hämnd. Vi missar att ta in det abstrakta, dvs att Taimur och Menni är monster som Breivik. Skillnaden är emotionellt enorm, men i teorin är de lika hemska.
Debatten i vårt land måste tillåta att vi pratar om problem. Vi måste få tala om hedersord utan att vi samtidigt måste behöva säga att "jo, det finns ju dummisar i alla grupper i samhället. Vi måste få säga att radikala islamister utgör ett större hot än nassetomtar utgör idag.
Man är inte rasist eller islamofob för att man uttrycker en oro för terrordåd med islamitiska förtecken i Sverige. Man är rimlig och baserar sin oro på empiri och fakta.
tisdag 1 maj 2012
Klåpare
Jag blir alltid förvånad när personer klantar sig på det sätt som Aron Modig, förbundsordförande i KDU gör när han skriver i Svenska Dagbladet om hur första maj inte borde vara en helgdag, eftersom den baseras på ett politiskt särintresse.
Han skriver "Helgdagarna borde i varje läge utgöra institutioner som knyter an till det allmänna och gemensamma." Det är imponerande att han inte ser vilken enkel måltavla han gör sig till. De flesta av våra helgdagar är kristna och alls inte knuten till det gemensamma, då många av våra landsmän inte är troende och inte kristna. KDUs ordförande borde nog ta en lektion i mediaträning. Klåparmässigt är bara förnamnet.
Dessutom tycker jag att det är märkligt att inte tillerkänna arbetarrörelsen dess roll i byggandet av Sverige, oavsett politisk färg. Arbetarrörelsen som byggde Sverige är långt ifrån något parti idag och att hylla den ursprungliga arbetarrörelsen gör dig inte till socialdemokrat. Att erkänna att de gjorde Sverige till vad det är idag, det är bara rimligt.
Skickat från min iPad
Han skriver "Helgdagarna borde i varje läge utgöra institutioner som knyter an till det allmänna och gemensamma." Det är imponerande att han inte ser vilken enkel måltavla han gör sig till. De flesta av våra helgdagar är kristna och alls inte knuten till det gemensamma, då många av våra landsmän inte är troende och inte kristna. KDUs ordförande borde nog ta en lektion i mediaträning. Klåparmässigt är bara förnamnet.
Dessutom tycker jag att det är märkligt att inte tillerkänna arbetarrörelsen dess roll i byggandet av Sverige, oavsett politisk färg. Arbetarrörelsen som byggde Sverige är långt ifrån något parti idag och att hylla den ursprungliga arbetarrörelsen gör dig inte till socialdemokrat. Att erkänna att de gjorde Sverige till vad det är idag, det är bara rimligt.
Skickat från min iPad
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)