Nyckeln till ett lyckligt förhållande

Nej hörni, det var länge sedan jag bjussade på lite amatörpsykoterapi. Vill ni ha lite? Bra. Då får ni det här. 

Vad är nyckeln till ett lyckligt förhållande? Ja, om ni frågar mig, vilket ni ju på sätt och vis gjort genom att fortsätta läsa, så handlar det i slutändan om en känsla. En känsla!? Men hallå! Flummo! Gubben, ba: En känsla, ba! Trams! säger någon kanske och jag är böjd att vid en första analys hålla med. För egentligen framhåller jag ju alltid kommunikation som nyckeln till lycka. Nu ska jag försöka sy ihop det här. 

Naturligtvis bygger ett gott förhållande på god kommunikation. Jag och min hustru (som vi ju kallar för Finis) är svinbra på det där. Vi pratar om allt, vi är snabba att be om ursäkt om tonen blir tråkig, vi berättar om vi känner oss lite nere, så att den andra ska veta att det kanske känns lite trist men att det inte beror på henom. Vi kommunicerar för att gjuta olja på och i maskineriet och för att berätta hur mycket vi uppskattar varandra. 

Jamen dåså. Då var det ju kommunikation det handlade om i alla fall! sitter nu där och ropar åt mig. Förvisso, svarar jag, men varför kommunicerar vi? Varför vill vi försäkra oss om att den andre har så goda förutsättningar till glädje och lycka i förhållandet som möjligt? Det är den punkten jag vill komma åt. Vad är nyckeln till att vilja kommunicera, till att vilja hjälpas åt att skapa ett bra förhållande?

Vi pratade om det där, jag och Finis. Vi kommunicerade kring det och vi kom fram till att vi är i ett förhållande där båda anser sig ha dragit det längsta strået och är därför lite, lite, lite rädda att den andre ska komma till samma slutsats, att hen, den andre inser att hen faktiskt är vinstlotten. Vi är båda helt övertygade om att vi båda gjort bra kap, men båda anser sig alltså vara lite extra jackpottiga jämfört med den andra. Då vill man ju hänga kvar!

Det där går inte att skapa, naturligtvis. Det finns många förhållanden där båda anser att den andra ska vara tacksam eller där de båda anser att den ena (alltså samma av de två) har vunnit på lotteriet, medans de i hemlighet är helt överens att den andre har "nöjt sig". Då är det svårt att skapa det vi (och även en massa andra naturligtvis) har. 

Men många har haft det och glidit ifrån det, tror jag. Man tittar inte längre på sin partner med stolthet och tacksamhet, inte för att man inte egentligen är både stolt och tacksam, utan för att man glömt hur viktigt det är att tänka på det. Så gör det. Håll i eller hitta tillbaka till känslan. 

Kanske kan receptet funka även för dig som sabbar ditt förhållande genom att tro/tycka att du är den som är hygglo, som visserligen fick en bra partner, men som tycker att partnern fick en liiiiite bättre utdelning på att det blev ni. Kanske går det även att programmera om sig till att känna att man är den som vunnit högsta vinsten. Kanske kan man fokusera in på allt som gör den andre bra och nå känslan att man nog har vunnit vinstlotten ändå. Då har man hittat känslan och då vill man kommunicera så det bara stänker om det för att behålla sin vinst. 

Varsågoda eller förlåt, beroende på hur ni uppfattade min text. 

Kakan Hermansson gör sig till ett åtlöje med farliga konsekvenser som följd

Jag tycker att hon är bra i Morgonpasset i P3, så jag blev förvånad att läsa om Kakan Hermansson och förstå att hon är lite dum i hela huvudet. För att läsa vad jag ska skriva om kan man gå in här: (http://www.svt.se/kultur/kakan-1), men det går även bra att hänga med utan att ha läst intervjun med henne. 

Kakan är en av årets sommarpratare i P1 och hon säger sig vara arg över att årets sommarpratare till majoriteten är vita. Det är inte detta som gör henne lite dum i hela huvudet. Detta är inte nödvändigtvis helt vansinnigt sagt. Man kan säkert diskutera om det föreligger dålig representativitet i urvalet av pratare. Då skulle man nog visserligen kunna anföra att det inte är tänkt att sommarpratarna ska vara representativa för rikssnittet, att detta inte är syftet, utan snarare att man väljer udda och atypiska personer med en intressant historia att berätta och att etnicitet därför saknar relevans. Men det är inte en ointressant observation hon gör och diskussion är sällan av ondo. Det är inte här hon är orimlig. 

Det orimliga kommer när hon ogillar att evenemanget kring tillkännagivet av årets pratare hade en sådan utpräglat "svensk" prägel. Hon säger: "Jag tycker att det kändes lite nationalistiskt med kransarna i håret och allsången och allting." Ok. Djupt andetag. Det kan hända att hon kör någon sorts avancerat joke-performance-grej som är så populärt, men i så fall ber jag Kakan att berätta detta genast. Det här är för svår ironi för gemene man. Gemene man blir upprörd och rädd. Vissa gubbjävlar suckar och gör en massiv face palm (sänker uppgivet raskt pannan mot öppen handflata under det att man himlar med ödet. Ett sätt att markera att något är jämrans dumt, mamma).

För hon kan väl inte vara allvarlig? Snälla, säg att du inte är så urbota krampaktigt politisk korrekt att du tror att kransar och allsång kränker någon grupp. Det är sådan här dumhet som spelar SD rätt i händerna. Hänsyn, medmänsklighet, inklusion, antirasism och jämställdhet har ingenting med att sluta fira midsommar, sluta sjunga allsång, sluta bära sommarkransar, sluta äta sill eller upphöra med annat traditionellt "svenskt" att göra! Fattar du inte att just detta är vad okunniga, rädda SD-sympatisörer fruktar, att tillskott i vad som definierar vad som är svenskt skulle innebära att vi måste ta bort annat. 

Nu sitter ju varenda foliehatt i stugorna och säger "vad var det jag sa? Ni hörde vad hon sa! Nu ska man inte få ha midsommarkrans längre, heller! Snart måste man vara muslim och prata arabiska och äta sådant där utländskt också!" Grattis Kakan, du har just värvat ett jättegäng röster till fascisterna som låter göra gällande att mångfalden riskerar att sudda bort äldre (upplevda som typiskt "svenska") traditioner istället för att addera nya traditioner till de gamla.

Kanske kommer det en dag när vi utöver allsång och blomsterkransar vid sommarpratartillkännagivandet har ytterligare vid det laget typiskt svenska företeelser. Kanske är det magdans, kanske tomatkastning eller smatterband. Vem vet? Men idag identifieras den svenska sommaren med allsång och blomsterkransar och det är inte kränkande för någon. Du gör dig till ett åtlöje, Kakan och du för inte någon grupps talan. 

Kravet att få vara vem man vill, vare sig det är queer, muslim, Goth eller Hammarbyare, innebär inte att man kräver ett slut på (ickekränkande) traditioner, eller att kräva att just min grupp ska representeras i alla tillfällen. Kakan, snälla tänk om, tänk rätt, för nu blev det bara fel.