Etikett vid bagagebandet

Jag har kommit på att jag drar väldigt långtgående slutsatser om människor baserat på hur de beter sig vid bagagebandet på Arlanda. Om du är en vän till mig och inte respekterar den gula linjen, finns det en risk att vi aldrig hade blivit vänner, hade jag vetat detta. 

Är jag en gubbe även i vardagen? Ja, i många situationer. Jag är till exempel en person som flera gånger ropat högt och ljudligt att "om alla ställer sig bakom gula linjen så ser alla väskorna som kommer och alla kommer åt att gå fram att plocka vår väska när den kommer. Backa!" Det är vid sådana tillfällen Finis ofta helt plötsligt har försvunnit från min sida, men jag får å andra sidan många fina gubbnickningar och ibland även en gubbviskning med ett uppskattande "bra sagt".

Gula linjen finns där så att det ska bli smidigare vid bandet och det är klart att en kan hojta till så att det blir smidigt, så att processen med bagageupplockande blir effektiv. Det kan man göra utan att för den skull bli arg. Men jag blir arg. Varför blir jag så upprörd över individerna som står där tryckta med smalbenen mot bandet? Av flera anledningar: För det första är de ofta inte smarta nog att se till att ha svängrum för att faktiskt kunna lyfta av sitt bagage. De är alltså först och främst korkade och dumhet stör mig. Nu kan man kanske leva med att det finns obegåvade människor därute, men vad värre är är att dessa människor visar på en fullständig brist på hänsyn och empati. Det är jagjagjagjag som gäller. Det finns ingen tanke på hur vi kan göra det bästa möjliga för kollektivet kring bagagebandet. Det förekommer till och med att gullinjeöverträdarna går över linjen och ställer sig mitt framför mig för att spana efter sitt bagage. Det är inget man gör utan att göras uppmärksam på sin överträdelse. Du kanske tänker att om inte jag ställer mig tryckt mot bandet, så gör någon annan det, men vägen till det goda samhället börjar hos dig själv. Ställ dig bakom linjen och säg till den som ställer sig framför dig istället för att föregå med dåligt exempel. 

Lika mycket som överträdarna retar mig, lika mycket hopp inger mig alla ni som respekterar linjen och därmed era medmänniskor. Tillsammans bygger vi det goda samhället. 

Om du nu är min vän eller läsare och är en som inte respekterar gula linjen och tar illa vid dig av ovanstående: Nej du får inte en ursäkt av mig. Du får ett varsågod för att du har fått lära dig rimlig bagagebandsetikett. 

I skrivande stund är klockan 4 på morgonen, vilket kanske kan förklara att jag så kategoriskt dömer ut en stor grupp människor, men från barn och den sömndruckne får man höra sanningen. Junior har vaknat några gånger och jag har sovit bredvid honom för att hjälpa honom att svänga tillbaka dygnet. Klockan i Thailand är nu tio på morgonen och Junior borde vara klarvaken, men sover sött vidare som om han känner av att dygnet är annorlunda här hemma. Det är hans far som har svårt för omställning västerut. 

Nu några timmar senare är hela familjen uppe. Jag och Junior sov till sju, så det var ju bra. 

Resan hem gick riktigt bra men jag fick inte möjlighet att testa min VÅGEF (se förra blogginlägget), eftersom vi bara fick två säten vid denna uppgradering till första klass. Men vi gjorde som vi hade tänkt. När Junior visade tecken på att han behövde sova, höll vi helt enkelt fast honom tills han somnade, oavsett motstånd. Det visade sig att det lönade sig att lita på att man känner sitt eget barn bäst. På tolv timmars flygning sov han tre gånger. Två gånger utan knorr och en gång med en timmes gnällande. Det var en helt annan resa än ditfärden, då vi försökte hitta på ersättningsaktiviteter när han inte ville sova trots att vi faktiskt visste att sova var det han behövde. Nu är vi redo att resa långt med honom igen och tills han måste ha eget säte ska en CARES införskaffats. 

Svärmor är här och lärde mig nyss att man kan testa om ägg är färska genom att lägga dem i kallvatten. Är de gamla, så flyter de. Varsågoda!

Gubben goes McGyver

Vår sista dag i Thailand närmar sig sitt slut. Vi har spenderat två dagar i Bangkok, där vi har shoppat och åkt lite på floden. Imorgon klockan nio trettiofem lyfter planet hemåt och mina tankar kretsar allt mindre kring den fantastiska månad vi haft här och alltmer kring den stundande helsikesresan hem och hur vi ska få Junior att hantera den bättre än han hanterade hitresan. 

Några saker står klart. Han måste sova när han måste sova. Det går inte att bara låta honom hållas och tro att han ska somna helt plötsligt av sig själv. På resan hit kvittrade han omvartannat som de hysteriska utbrotten blev allt värre. Bättre att ta ett utbrott och "tvinga" honom till sömn än tusen utbrott och ingen sömn. Bildskärmar ska stängas av, föräldrarna ska ingiva och utstråla lugn och låta honom hojta ett tag tills han somnar, även om detta stör andra passagerare.

Viktigaste upptäckten vi gjort om Junior och hans resande dock är att han måste sitta eller still för att kunna bejaka sin trötthet. Så har vi till exempel märkt att om vi har honom fast i vagnen somnar han till slut, varesig vagnen skjutes eller befinner sig i en disco-tuctuc. Om inte helt fast, så slingrar han sig ur. Detta är problematiskt med ett hyperaktivt barn i knät. Även om vi har tur och får ett säte till honom räcker inte det lilla flygbältet till för att hålla honom på plats. Vad göra?

Jag googlade och fann ett snillrikt system att köpa online. CARES (Child-Aviation-Restraint-System) som ni kan se på bild 1 nedan. Problemet är att jag inte hinner införskaffa ett, så frågan återstår: Vad göra? Vad skulle McGyver göra?

Jo!: Under resans gång gick en av våra ryggsäckar sönder. Jag har av denna tillverkat en egen CARES, eller VÅGEF (Våga Genera Finis), som jag kallar mitt system. Resultatet kan ni se nedan och om Junior får ett eget säte ska jag fylla på med hur det gick. 

Disco-tuctuc till Kamala

Om vi vore människor som trodde allt för mycket på omen, skulle vi nog tänka om våra planer på att avsluta vår Thailandsvistelse med tre nätter i Bangkok. När diverse politiska oroligheter nu inte avskräckt oss, passade Orient Air på att igår kväll meddela oss att de ställt in vår flight från Phuket till Bangkok. Men vi ger oss inte. Luftkonditionerade shoppingcentrum lockar alltför mycket, så vi har nu bokat flygbiljetter med Nok Air och hoppas på att de inte ställer till det för oss. 

Igår åkte vi disco-tuctuc en halvtimme till Kamala Beach för att hälsa på en vän till Finis. Det var en kul resa och helt klart bättre än att ta en vanlig taxi. Junior sitter nämligen inte still utan barnstol (vilket vanliga taxis inte har här). I en tuctuc kan vi ställa in hela vagnen med Junior fastspänd i den. Fortfarande inte på något sätt trafiksäkert, men en behaglig resa för alla inblandade. Junior somnade till slut till discodunket och sov vidare när vi anlände i Kamala. Finis kunde ta pedikyr och manikyr och jag fick ett par espressos till livs. 

Att göra något annorlunda en dag var kul, men att hänga på en strand i 36 graders värme och gömma sig under ett parasoll för den stekande solen var begränsat njutningsfullt. Utan eget rum var det dessutom extra kul att Junior levererade lite extra denna dag. Till slut var blöja det enda kvarvarande rena plagget. Nåväl, kul att ha sett något nytt och att få träffa Finis kamrat som driver det mysiga bungalowhotellet Coconut Garden. Tror bestämt att det kommer bli några nätter där nästa besök i Thailand. 

För fler besök blir det. Kanske lite för varmt i februari, men januari tror jag kommer att spenderas här många år framöver. Helt suveränt ställe om man bortser från reseklåpare som Orient Air och Lomprayah Ferry Service. Maten är outstanding, shoppingen kul och något mer varierad än på många andra resmål. Människorna är härliga, inte minst med Junior. Vattnet fantastiskt och ölen god. Vi har lyckats med att varken bränna oss själva eller Junior och 67% av oss har inte blivit magsjuka. 

Nu har vi några dagar kvar och en månads resa känns rätt för oss. Vi har viss hemlängtan utan att längta härifrån, men när vi kommer hem tror jag att vi kommer att känna oss lite som jag vet Junior kommer att visa helt öppet: vi kommer även vi att (innombords) springa runt i huset och vrålskratta. Kanske borde vi alla göra det då och då. 

Insulinbrist på resande fot

Eftersom min mamma läser min blogg har jag inte vågat berätta det här förrän nu. Mammor oroar sig ju som bekant för sina söner och hon skulle eventuellt ha gått en aning i taket om hon redan i början av vårt äventyr i Thailand hade vetat om min lite prekära situation av insulinteknisk art. Nu vet jag dock att jag kan lugna henne redan i början av texten och känner därför att jag kan skriva detta inlägg. Nu vet jag nämligen att mitt insulin kommer att räcka hela resan ut. Det visste jag inte för någon vecka sedan.

Jag hade beräknat och räknat om flera gånger. Tre fulla insulinpennor (som sprutorna för oss sugarly challenged kallas) skulle räcka för våra fyra veckor här. Jag skulle ta en helt ny i handbagaget och checka in övriga två. Finis som vet att jag har en förmåga att glömma mina sprutor lite här och där frågade två gånger (eller sju) om jag hade tillräckligt med sprutor med mig. Tjata! Ja, jag har koll, tack så hemskt mycket. Två nedpackade och en färsk i handbagaget. Suck! (Jag är inte alltid 1. Så supertacksam för att Finis håller lite koll på mig som jag borde vara; 2. En superlätt make att leva med; 3. Klädd i svart. Vad det tredje har att göra med saken är oklart, men det kändes futtigt med bara två punkter när jag nu bestämde mig för att punkta upp något.)

Om du inte läst tidigare blogg om vår flight över hit, råder jag dig att göra det nu, för att få in insikt i vad denna historia spär på. Vi hade alltså påbörjat vår helvetesflygning och maten kom. Smarrigt! Jag tog fram min spruta och vred fram de 8 enheter som jag ansåg att måltiden krävde. Rättare sagt, jag vred fram 2 enheter och sedan tog det stop. Låt mig ta en liten paus innan vi går vidare till min hustrus ifrågasättande av min lämplighet som myndig individ. Sprutan var alltså tom. Jag hade glömt den där detaljen att jag skulle ha bytt ut den där gamla kanylbasen mot en ny, fin, härlig dopingspruta. Känslan att som diabetiker inse att man är utan sitt gift de närmaste 9 timmarna är inte angenäm, kan jag intyga. Detta innebar att jag var tvungen att uthärda vår Beelsebubsboningspåminnande resa på fastande mage. Hungrig gubbe, dålig gubbe.

Så åter till resan och Finis, som jag anar i detta nu sitter och filar på ett brev till socialstyrelsen om att omyndigförklara mig. Låt oss säga att hon inte var svinimponerad. Låt oss säga att vi har kommit överens om att hon är i sin fulla rätt att avkräva okulärbesiktning av samtliga mina påståenden i samtliga sammanhang.

Nåväl. Allt har gått bra. Med mycket motion och rätt val av mat, har jag kunnat klara mig på lite eller inget insulin många av dagarna här, men ändå kunnat intaga den mängd öl, som en gubbsemester tarvar. Nu med en vecka kvar har jag mer än tillräckligt med insulin kvar även om jag skulle börja äta sämre och sporta mindre, vilket jag visserligen inte har någon avsikt att göra. 

Hotellet vi bor på har en löprunda på ca 1km runt en sjö och en utav oss, Junior undantagen tar några rundor varje morgon. Tricket är att man måste försöka springa före 7.30, innan det blir för varmt. Igår var det 36 grader i luften och 29 i vattnet. Funkar, men inte för löpning. Märkte ni hur jag nästan obemärkt smög in hur fantastiskt varmt och skönt det är här? Snyggt!

Öl så. Ikväll hände något som aldrig tidigare hänt mig på semestern. Jag var inte sugen på öl och tog in en Cola light istället. Den var god. Sedan tog jag in en öl. Det får ju vara någon rimlig hejd på anarkin. 

Mer från Thailand. Lomprayah ferry service suger

Jag lovade det trevliga paret bakom oss i bussen från helsikes att jag skulle skriva en rad om dagens resa från Koh Samui till Phuket och Karon Beach, där vi ska husera de närmaste 10 nätterna, så då får det väl bli så. 

Än en gång skulle vi låta Lomprayah förflytta oss och våra 15 väskor, barnvagn och resutmanad son. Lomprayah hade tidigare färjat över oss till Koh Samui från Chumphon, en stad som påminner om mat som passerat matsmältningssystemet. Företaget Lomprayah har ett antal höghastighetskatamaraner som är ganska trevliga. Personalen som ser till att man kommer på rätt färja? Not so much. Leif Mannerström skulle kunna ha gett dem en lektion i charm och vänlighet. Vi gav trots detta företaget en andra chans och lät dem försöka sig på att fixa oss hela vägen till Phuket. Fel beslut. 

Nåväl. Klockan 06.30 blev vi som avtalat upphämtade vid vårt hotell och körda till piren där vi checkade in. Båten var bara 45 minuter sen vid avfärd, så vi räknade (eller egentligen inte) med att vara framme i hyfsad tid i Phuket, eftersom den angivna ankomsttiden var 14.00. Överresan till fastlandet var guppig och vi hade inget säte till Junior, så det blev ganska gnälligt, men inget större problem. Väl framme var vi tvungna att hämta våra väskor ur en hög på piren. Detta trots att det var jätteviktigt att de hade märkts med rätt destination inför avfärd, oklart varför. Vi äntrade Lomprayahbussen med destination Phuket och den var inte direkt ny, men sval och bekväm. Vi rullade iväg och till vår stora chock och glädje så somnade faktiskt Junior efter en stund. Hurra! Detta kanske skulle bli en uthärdlig resa. 

Pyttsan! 

Junior fick sova en halvtimme innan bussen stannade och alla passagerare beordrades av. Vi var inte de enda som var förbryllade. Vi var inte heller de enda som försökte få en förklaring av bussterminalhitlerhäxan som gick runt och krävde att se biljetter och frågade alla vart man skulle. Alla i bussen skulle till Phuket. Det var därför vi var på Phuketbussen!!! Vi ombads köpa lite förfriskningar (verkliga skälet till stoppet?) och efter 30 minuter gick vi alla in i en ny buss. Med ny, menar jag såsom inte densamma som den vi förut varit på. För ny, det var den inte. Detta vad en relik från 1967 helt befriad från A/C och bekvämligheter. Det ska här påpekas att Finis var magsjuk, så avsaknaden av toalett var inte helt idealisk. I denna buss fick vi sitta med en tidvis gallskrikande Junior i bara blöja med värmeutslag över hela kroppen i fem timmar. Luften i bussen stod helt stilla och jag överdriver inte när jag skriver att det var 40 grader i bussen. Vår enda räddning var en solfjäder som vi viftade hela resan. Då och då stannade bussen för att släppa av eller på lite kompisar eller familj. Som tur var träffade vi som sagt lite trevligt folk på bussen och hälsar dem nu välkomna som läsare. 

Väl framme i Phuket slussades vi till en minibuss. Det utlovades att chauffören visste exakt var vårt hotell låg. Väl i Karon Beach visade det sig att så inte var fallet. Han cirklade runt, runt, runt och föreslog till slut att han helt sonika skulle släppa oss mitt i stan. Fel förslag till trötta föräldrar oroliga för sitt barns psykiska och fysiska hälsa. Det blev inget avsläppande här inte, men chauffören vägrade stanna och fråga folk, så vi fortsatte tuffa runt med en hysterisk Junior. Till slut fick jag tag i en adress och efter tolv timmars helsike kunde vi checka in i vårt rum..... där de inte hade babysängen som vi hade utlovats. Nu sover därför Junior mellan mig och Finis. Mysigt, men bara tills någon får en roundhousekick på näsan. 

Liten uppdatering från Koh Samui

Slänger ut mig en kort uppdatering på vår resa. 

Vår vistelse på Koh Samui är så långt toppen. Vi bor på ett litet hotell som heter Easy Time Resort. Superfin bungalow och stället är litet nog för att vi känner oss trygga med att vara vid poolen eller restaurangen (utrustade med babymonitor) när Junior sover. 

Igår hittade vi en liten bar vid stranden med två bord och lika många massagemadrasser. Här kändes det som att vi hade en alldeles egen uppsättning kockar, massöser, bartender och inte mist lekkamrater till Junior. Magiskt. 

Imorgon åker vi till lite mer liv och rörelse i Lamai (fortfarande på Koh Samui) där vi ska bo fyra nätter på Samui Laguna Resort innan vi fortsätter till Phuket och In On The Beach Karon. 

Det är varmt, vänligt och wunderbaum. 

Nu lämnar vi Cha-Am

Nu lämnar vi utkanterna av Cha-Am och Regency Chalet, som var ett toppenhotell om än förbi sina glansdagar vad avser faciliteternas fräschör. Det var dock rent och med riktigt bra service. Finis och jag utgjorde med våra 36 respektive 40 år en frisk ungdomskick på detta hotell, som i övrigt nästan uteslutande befolkades av pensionärer från England, Tyskland och Finland. Junior gjorde sin pappa stolt med att charma samtliga pensionärer och all personal. Thailändare har mycket svårt att gå förbi ett barn utan att klämma (i Thailand klappar man aldrig någon på huvudet, fick vi veta innan vi åkte hit och det stämmer verkligen) och skoja och med Junior som ständigt antingen ler, flinar, eller gapflabbar (på flygresan hit glömde han tydligen bort att det är hans sanna natur) tycks det vara tvärt omöjligt. Han är som en naturkraft som hejdar dem mitt i stegen och jag stannar gärna för att skryta med mitt barn. Ja alltså, det är ju inte mig de blir så förtjusta i, så det är oklart om jag har rätt att skryta, men jag inbillar mig att Junior hade bra grundbultar för att bli det glada barn han är, men att även jag och Finis har haft visst inflytande. Vi är ju glada skitar, så det borde ju smitta en aning. 

Det står nu dock i övrigt klart att vi ska söka oss till mer särpräglade familjehotell. Junior har blivit oerhört stimulerad av kontakt med de mycket få barn vi har sprungit på, så nu ändras sökpremisserna för fortsatt semester. Vi måste bo på hotell där det finns andra barn att leka med och skylla på om det skulle dyka upp kiss på poolkanten. Jag säger inte att detta nödvändigtvis har skett på vårt förra hotell, men om det skulle ha gjort det, skulle det inte ha känts riktigt juste att skylla på någon av de potentiellt inkontinenta pensionärerna. 

Vi sitter i skrivande stund i en skön van med barnstol (mycket svårt att få tag på i den lilla by vi var i) på väg till Chumphon för en natts övernattning innan vi fortsätter med speed boat till Koh Samui. Bilresan ska vara ca tre timmar och båtresan likaså. 

Tips från coachen: När ni bokar hotell, kontrollera datum. Vi blev debiterade för en natt på vårt hotell i Chumphon för två nätter sedan. Surt. Lika surt som att Finis inte avbokade vårt hotell på Koh Chang (dit vi först planerat att åka). Ännu surare, dvs dyrare. Vi skakar av oss och tänker framåt. 

Maten har fram tills igår kväll bara varit ok, men igår var sataksåsen och cashewkycklingen att dö för (bildligt talat. Här ska ingen dödas. Nu var det visserligen faktiskt så att en kyckling redan hade fått sätta livet till, så någon hade ju tekniskt sett redan dött för vår mat. Det verkar därmed slösaktigt att döda någon mer i matnjutningens namn). Det ska bli spännande att se om vi lär oss identifiera och särskilja de bra restaurangerna från de sämre. 

Jag avslutar med en Junior-observation. Junior har från början haft tillgång till både dockor, nallar, Barbie och bilar. Hans far är inte macho-manlig i traditionell mening, tvärt om. Det gråts och utbyts känslor och gullas med katter och det byts verkligen ingen olja på bilen. Trots detta har Junior utvecklat en närmast patologisk fascination med motordrivna fordon. När vi går genom byn sitter han och kör sin vagn med biljud och så fort han hör en skoter, bil, eller buss svänger han sig så fort att han riskerar whiplash och härmar fordonet. Det enda som kan distrahera honom från fordonen är hundar, men bara högst tillfälligt. 

Min mor har berättat att även jag besatt denna fordonsbesatthet som barn, en besatthet som mycket sällan tycks observeras hos flickor. Hur kan det komma sig att något så ungt som motorer tycks vara genetiskt programmerat som mer intressant för det ena könet än för det andra? För jo, kära läsare, jag är feminist och en jämställdhetens förkämpe (hoppas jag), men inte på bekostnad av könens särart. Jag är helt säker på att vi är en produkt av delvis vår miljö (uppfostran och yttre påverkan), men att vårt arv (våra gener) har minst lika stor inverkan. Vi föds med olika förutsättningar för glädje, ilska, sorg, empati, bolltalang, musikalitet och en massa annat och en del av våra egenskaper är mer sannolika att uppstå beroende av och baserat på vilket kön vi har. Jag är intresserad av diskussion om vad som är genderbetingat, men inte av en diskussion om huruvida det överhuvudtaget finns genderbetingade egenskaper. Om detta har jag vid 40 års ålder diskuterat klart. 

Med dessa visdomsord/galenskaper (beroende på vem du är) lämnar jag er för en tur på löpbandet/poolölen (beroende på vem jag är idag). Ha det så gott kära läsare! Le åt varandra som vore ni Thailändare, så gör ni Sverige lite bättre. 

Om hur man reser på semester till Thailand i business class utan njutning

Flygresan över gick grejt. Vi uppskattade vår uppgradering till Norwegians fina premium class och jag är säker på att de övriga (riktiga) finpassagerarna (efter vad en del av dem tycktes anse sig själva) uppskattade en övertrött Juniors skrik i några timmar. 

Jag skulle önska att flygplan hade barnavdelningar, så att jag 1) kunde slippa surgubbars och snorkfröknars irriterade blickar när mitt barn beter sig som barn gör och 2) så att jag kan slippa barn de gånger jag reser utan barn. Jo ni läste rätt. Jag skulle gärna sitta i barnfri avdelning när jag inte har barn med mig. På samma sätt resonerar jag om hotell. Jag hör en del föräldrar ondgöra sig över att folk efterfrågar barnfria hotell. Håller på och tjoar om diskiminering och att härnäst ska vi väl ha hotell som förbjuder homosexuella eller svarta också. Trams! Allt behöver inte extrapoleras in absurdum. Varför skulle barnfria hotell automatiskt leda till att Hotell Ariern skulle tillåtas slå upp sina portar i Sjöbo? Skärp er! Det är väl superrimligt att som par eller singel vilja semestra utan att bli störd av en massa barnskrik. Den dagen Junior och vi är mogna för att Finis och jag kan åka på semester utan honom, vill jag jättegärna slippa störas av andras barn. För jo, medföräldrar, våra barn är härliga och de SKA få störa, men de stör. Punkt! Det är ok att säga att barn stör. Det innebär inte att man hatar barn och det innebär inte att man inte kan tycka att det är svinroligt att störas. Jag älskar att hänga med alla ungarna på öppna förskolan, men det är när jag är där med Junior. Det är ju inte så att jag går dit utan honom bara för att njuta av jetmotorsljudnivån som råder där. Det vore creepy. 

Oj vilken utläggning det blev där. Nu ska jag fortsätta att ge Finis allt mitt support i hennes kamp med en allt mer radiostyrd och allt mer högljudd Junior. Klockan är 21.20, svensk tid och vi har flugit i fem timmar. junior har bara trilskats i tre och en halv, så det är ju bra. 

Så efter ytterligare två timmars helsike fyllt av gallskrik och tårar och där mannen i stolen framför mig (troligtvis en sexköpare) påpekat ett antal gånger att Junior faktiskt stör (jag frågade honom om han hade bokat barnfritt och berättade att vi gärna hade bokat barnavdelning om det funnits, så hade vi sluppit varandra), kände jag mig manad att assistera Finis, så jag stängde in mig med skrikmonstret (inte sexköpargubben med fula tänder och inga vänner, utan Junior) på bakre toalett och vaggade honom till sömns lite raskt. I skrivande stund sover han i sätet mellan oss och mina armar och min rygg värker. Kul grej: vi landar om två timmar. Blir kul att väcka Junior då. 

Jodå, drömresan fortsätter. Väckning gick duktigt dåligt och likaså planen att ta 9.30-bussen till Cha-Am. Den och nästföljande var tvärfulla så första möjliga skulle gå 15.00. Det fick bli tre timmar taxi istället och det var skönt för potentiella medresenärer på bussen. David fortsatte nämligen i ett skriktöcken. Ibland hjälpte Teletubbissarna, ibland mammas eller pappas famn och ibland ingenting. Taxichauffören, som inte pratade ett spår engelska (och det är ju hans fulla rätt att tala Thailändska i sitt land), visade upp en stark fasad trots oväntade omdirigeringar till grusvägar, att Finis lyckades gå vilse och inte känna igen vår bil vid ett pit stop, samt att chauffören i fråga inte hade en tillstymmelse till aning om vart vi skulle. 

Väl framme har vi nu fått en fin bungalow på vårt trevliga hotell. David har sovit ikapp lite, jag och Finis har ätit (Singha) och även vi som poserar som vuxna har lyckats stjäla 35 minuters sömn. Vi har alla badat och vi tror att vi kommer att trivas här med pensionärerna i några dagar. Mer om detta kanske kan komma vid senare tillfälle högst eventuellt. Frid till er alla.

One Night in Bangkok, men fler

Jag steg nyss ur duschen, alltså "nyss" när jag skriver detta, men "igår" när jag postar inlägget, eller för just dig kanske "förra veckan". Inte vet jag när just du läser just detta. Nåväl, någon gång har jag stigit ut duschen (många gånger om man nu ska vara petig, men nu avses ett specifikt tillfälle) och för mig var det nyss. Där jag stod och duschade spelade radion (ja, jag har radio i duschen men är inte stöddig för det. Jag är precis som vem som helst..... som har radio i duschen, det vill säga) one night in Bangkok. Det var lite härligt/creepy (lite som när ni tänker er gubbjäveln i duschen) att just denna låt spelades just nyss (igår/förra veckan), eftersom jag, Finis och Junior (och säkert en hel massa annat folk också) åker till Thailand imorgon (eller idag eller förra veckan)!! Hepp! Jag älskar Sverige och dess föräldrapenningsystem så till den milda grad att jag nu drar ifrån det här kyliga eländet i en månad. 

Vi flyger till Bangkok och efter några dagars chill i Cha Am, tre timmar söder om Bangkok, får vi se vad vi gör. Det enda som är bestämt är att vi ska spendera några dagar mot slutet i Phuket där Finis systerdotter (som vi kan kalla Irma) arbetar för ett reseföretag med grekiskt klingande namn. Hon är så särdeles fantastisk, att hon fick Thailand som sin andra postering, något som är väldans ovanligt. Stolta är vi över henne i det mesta hon gör. Junior är såld på henne. Så såld, att han har gett henne ett namn, något som han ger väldigt få. Om Irma hade hetat Irma på riktigt, hade hennes namn à la Junior varit "Maaaa". Tjusigt. Farmor är "wava", mormor "momo", farfar "bawa" och Gudmor (FlavoursbyLouise-Louise) "iiiiisch". Jag är "pappa" eller "NEJNEJNEJNEJ", beroende på om han avser att tilltala mig eller imitera mig. Katten Kurt heter "Bö" och katten Rio "Gjigji". Vad han kallar Janne Loffe Karlsson vet jag inget om. 

Nåväl, Thailand är helt nytt för oss. Ingen av oss har tidigare varit där och det kändes som att det var dags nu när Österbottningen Finis har gått sta och blivit svensk medborgare. Utan ett Thailandsbesök finns det väl risk att medborgarskapet dras tillbaka, kan jag tänka. Vi vill inte att Finis blir en motborgare, så vi blir tvungna att åka. Två rejäla ryggsäckar är packade med i stort sett bara svenskt kaffe och myggmedel, så det här ska nog gå bra. Har just läst att bara ett ärkespån med IQ i nivå med en normalbegåvad lampskärm åker till Thailand under högsäsong utan att boka hotell, så på det hela taget känns det grejt. Spännande, sa Bull (tydligen). 

Vi får se om det kommer någon reseberättelse eller reflektion under resans gång. Tills dess önskar jag er en trevlig vintermånad. Om slasket fortsätter är det extra viktigt att ni ler mot varandra. Jag tänker le. Massor.