Min kamrat Monty (han från Kanada som jag brukar luncha med i London, du vet. WOW!) pratade om det här att leva i nuet och var så där rörande överens, att det måste tyda på att vi har helt rätt. Eftersom det är Montys fel att jag bloggar (adressen hans lämnar jag ut mot rimlig summa) ser jag det som min fulla rätt att ta vår konversation som ett redaktionellt möte och redogör nedan för våra stora och viktiga tankar.
När jag och Finis köpte vårt hus för fyra år sedan och flyttade från tvåan i stan, var det nog många som tänkte för sig själva att vi planerade för barn och att en större familj var orsaken till att vi ville ha fler rum och kvadratmetrar. Det var antagligen (och nu chansar jag) därför vi fick viss kritik för att vi minskade ner på antalet rum genom att riva en vägg (tradition för mig. Tre boenden, tre väggar och en genomsågad elledning, men det är en annan pinsam historia). Anledningen till att jag misstänker att barngrejen låg till grund för kritiken var fraser som "men var ska barnen bo?", men det är klart, jag kan ha missförstått.
Finis och jag ville ha ett hus. Vi ville ha det för oss, för den situation vi befann oss i då. Vi levde i nuet. (För den nyfikne, så kan jag meddela att vi nu när vi faktiskt är tre har tagit garagedelen av huset i anspråk till sovrum.) Tänk hur ytterligare olidliga våra barnlängtarår hade blivit om vi hade haft ett rum väntande på ett barn som envisades med att inte komma.
Att drömma, planera och hoppas på framtiden är i sig inget fel. Jag spelar en rad på Lotto för att kunna drömma om huset vid vattnet. Det är dock fel att glömma det fina i dagen, stunden, nuet. Har du ett hem? Bra. Gör det till ditt för den du är just nu, inte för hur det kan tänkas behöva vara framöver. Längtar du efter en partner? Inget fel i det, men njut av fördelarna med att vara solo. Längtar du till sommaren? Jag med, men ta tillvara på de vackra vinterdagarna. Ful vinterdag? Stanna inne, se en film och njut av att inte behöva vara ute och frysa.
Sök inte ett jobb för att det kommer vara bra för ditt CV om tio år. Sök jobbet som känns rätt för dig just nu.
Livet är det som passerar när du väntar på framtiden. Som Broberg sjöng: "mååååålet är ju ingenting, vääägen är allallallallallallallt" Det är rimligt att leva livet, inte sitta av det. (Det är nu jag ser framför mig hur alla mina läsare ställer sig upp på frukostbord, skrivbord och parkbänkar och utbrister ett unisont "åh gubbe min gubbe.) Carpe Diem.
Visar inlägg med etikett Livskvalitet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Livskvalitet. Visa alla inlägg
måndag 4 februari 2013
onsdag 2 januari 2013
Till mina medmänniskor
Nytt år, nya möjligheter. Jag avger inga löften, men hoppas en hel del för 2013.
Jag hoppas att jag ska finna tid och inspiration att fortsätta blogga och göra musik.
Jag hoppas att jag kommer att bli än mer aktiv på Twitter, där vi är många som bekämpar dumhet under parollen #aldrigensam.
Jag hoppas att jag kommer att vara en god make och far.
Jag hoppas att jag fortsätter att ge till bättre behövande.
Jag hoppas på tid och inspiration till mycket träning och att jag ska äta rätt.
Jag hoppas att jag fortsätter med de goda vanor jag har och lägger till en hel del nya.
Jag hoppas att få mycket tid med familj och vänner.
Jag hoppas på en allt bättre förmåga att älska och förlåta; inte bara mina närmaste, utan mina medmänniskor i stort. Så här tänker jag om medmänniskorna:
När min hustru och jag dagen före nyårsafton betraktade biltrafiken på ett handelsområde, undrade Finis om jag trodde att människan var ond i grund och botten. Hon baserade frågan på att väldig många var synnerligen ogenerösa i sitt körbeteende och att det var egoism som präglade mångas (inte allas) körning. Det var jagjagjagjag som gällde och den starkes överlevnad tycktes vara parollen snarare än generositet. Är därmed människan ond? Efter att ha funderat lite, så tror jag så här: Människan är god. Se till era vänner och familj. Väldigt få av dem kan beskrivas som onda, väl? Lite knasiga, obetänksamma, ibland inskränkta etc, etc, men sällan onda.
Nej, vi är generellt sätt goda gentemot vår flock. Vi har bara svårt att överföra den godheten till den enorma flock vi numera tillhör, dvs det moderna samhället. Vi måste lära oss att främlingen är del av vår flock och detta är svårt. Men om vi ser alla medmänniskor som kamrater under vår gemensamma resa mot graven, kommer resan bli mycket roligare, jag lovar. Leendet från en främling när ni möts i samförstånd efter en upphållen dörr, hjälpande hand, eller stöttande kommentar är härlig. Tro mig.
Jag ska försöka att möta människor i verkligheten och på nätet med en inställning att denne är en av mina nära och att jag ska vara civiliserad, omtänksam och hänsynsfull mot dem. Detta är inte mitt löfte, men det är min förhoppning.
Jag hoppas att jag ska finna tid och inspiration att fortsätta blogga och göra musik.
Jag hoppas att jag kommer att bli än mer aktiv på Twitter, där vi är många som bekämpar dumhet under parollen #aldrigensam.
Jag hoppas att jag kommer att vara en god make och far.
Jag hoppas att jag fortsätter att ge till bättre behövande.
Jag hoppas på tid och inspiration till mycket träning och att jag ska äta rätt.
Jag hoppas att jag fortsätter med de goda vanor jag har och lägger till en hel del nya.
Jag hoppas att få mycket tid med familj och vänner.
Jag hoppas på en allt bättre förmåga att älska och förlåta; inte bara mina närmaste, utan mina medmänniskor i stort. Så här tänker jag om medmänniskorna:
När min hustru och jag dagen före nyårsafton betraktade biltrafiken på ett handelsområde, undrade Finis om jag trodde att människan var ond i grund och botten. Hon baserade frågan på att väldig många var synnerligen ogenerösa i sitt körbeteende och att det var egoism som präglade mångas (inte allas) körning. Det var jagjagjagjag som gällde och den starkes överlevnad tycktes vara parollen snarare än generositet. Är därmed människan ond? Efter att ha funderat lite, så tror jag så här: Människan är god. Se till era vänner och familj. Väldigt få av dem kan beskrivas som onda, väl? Lite knasiga, obetänksamma, ibland inskränkta etc, etc, men sällan onda.
Nej, vi är generellt sätt goda gentemot vår flock. Vi har bara svårt att överföra den godheten till den enorma flock vi numera tillhör, dvs det moderna samhället. Vi måste lära oss att främlingen är del av vår flock och detta är svårt. Men om vi ser alla medmänniskor som kamrater under vår gemensamma resa mot graven, kommer resan bli mycket roligare, jag lovar. Leendet från en främling när ni möts i samförstånd efter en upphållen dörr, hjälpande hand, eller stöttande kommentar är härlig. Tro mig.
Jag ska försöka att möta människor i verkligheten och på nätet med en inställning att denne är en av mina nära och att jag ska vara civiliserad, omtänksam och hänsynsfull mot dem. Detta är inte mitt löfte, men det är min förhoppning.
fredag 12 oktober 2012
Tonic
Nyss hemkommen från England har jag några reflektioner som jag måste dela med mig av. Dessa kretsar kring något som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen barer, pubar och därtill hörande drycker.
Låt oss först fastslå en självklarhet: Gin och tonic bör väl ändå ses som en mänsklig rättighet? Någon där emot? Bra! Tvärtemot vad man kan tro om man inte är en påläst drinkare som jag, så innehåller dessvärre tonic oerhört mycket socker. Socker är som den trogne läsaren vet lika nyttigt för mig som vigvatten är för Dracula, solljuset för en genomsnittsbritt och som mediautrymme för en ocensurerad Bosse Hansson. Dåligt, kort sagt. Nu strävar ju jag inte efter att uttrycka mig kortfattat, så därför blev det lång sagt. För den otrogne läsaren: Jag har diabetes, därav mitt tjat om socker. Min intolerans mot sagda socker tvingar mig till att begränsa mig till light-läskeblask och här kommer vi till pudelns (eller för all del valfri hunds) kärna: Jag har hittills inte lyckats hitta tonic light i Sverige. Diskriminering och generell tjaskmörtighet! Men i England, förstår ni, där kryllar det av diet tonic, hela Themsen tycks vara gjord av diet tonic, så där har jag fått avnjuta stora lass av den finaste av malariamedikamenter: gin och tonic. Hurra!
Min London-kamrat som vi även här kan kalla Leopold och jag diskuterade även varför det är så mycket mer trevligt liv på brittiska pubar jämfört med på svenska. Den brittiska puben är full av folk, full av glädje, full av artighet och hänsyn när gammal och ung möts. Det den inte är full av är just fylla. Britten är på puben mest hela tiden och då kan man ju förstå att man inte kan vara plakat bara för att man råkar befinna sig på en pub. Är det bara prisbilden (som tillåter evigt pub-bevistande) som ligger till grund för den civiliserade barkulturen i London, eller ligger det civiliserade pubandet (nytt ord, varsågoda) inbäddat i kulturen? Leopold och jag var oerhört nära en lösning, men då kickade min ginförstärkta diet tonic in och därmed en tämligen fri hållning till stringent resonemang, så vi kom inte så mycket längre, men avser fortsätta våra studier så fort tillfälle ges. Trevligt är det i alla fall på brittiska pubar.
Drycken i London avnjuts med fördel tillsammans med mat, i England gärna i formen av en panerad fisk, världens godaste indiska mat (ja, jag har varit i Indien), eller valfritt etniskt kök. God mat finns det gott om och jag gjorde mitt bästa för att kunna matcha Flodis magomfång. Jag kom inte riktigt ikapp, hoppas och tror jag. Det var därför troligen inte mig som avsågs när hotellreceptionisten uppgraderade oss till en king size-säng med kommentaren att magen ju måste få plats. Det var troligtvis inte ett enda av mina många dolda handikapp som gjorde att vi fick gå till den kö-befriade rullstolskassan på Primark. Kort sagt: Jag kommer hädanefter alltid resa med min gravida fru. Flodis opens doors y'all!
Min kära hustru har med 8-månadersmagen som tacklingskudde för min skull sökt London runt och hittat nyckeln till min fortsatta överlevnad i u-landet Sverige. Hon har sett till att vi kunnat hembringa smak-essens till vår sodastream av smaken.....ni gissade det: DIET TONIC!!! Fortsatt njutning ligger framför mig. Vi har redan sedan tidigare säkrat Fidel Castron genom direktimport av diet ginger ale-essens från USA. Det kostar på att vara alkohol-konnässör med ett sockerpräglat handikapp.
Jag lyckades i London även träffa själva instigatören och inspiratören till mitt bloggande. Han bor numera i Kanada, men var på besök i Sverige, men på weekendresa till London. Denna kamrat klagade på att han ännu inte har tilldelats ett alias. Så nu tycker jag att vi kan kalla honom Claude-Kristian.
Jag vill tillägga att jag per drinktillfälle begränsar mig till en spritdrink och håller mig sedan till öl, vin och vatten. Skål och trevlig älg!
Låt oss först fastslå en självklarhet: Gin och tonic bör väl ändå ses som en mänsklig rättighet? Någon där emot? Bra! Tvärtemot vad man kan tro om man inte är en påläst drinkare som jag, så innehåller dessvärre tonic oerhört mycket socker. Socker är som den trogne läsaren vet lika nyttigt för mig som vigvatten är för Dracula, solljuset för en genomsnittsbritt och som mediautrymme för en ocensurerad Bosse Hansson. Dåligt, kort sagt. Nu strävar ju jag inte efter att uttrycka mig kortfattat, så därför blev det lång sagt. För den otrogne läsaren: Jag har diabetes, därav mitt tjat om socker. Min intolerans mot sagda socker tvingar mig till att begränsa mig till light-läskeblask och här kommer vi till pudelns (eller för all del valfri hunds) kärna: Jag har hittills inte lyckats hitta tonic light i Sverige. Diskriminering och generell tjaskmörtighet! Men i England, förstår ni, där kryllar det av diet tonic, hela Themsen tycks vara gjord av diet tonic, så där har jag fått avnjuta stora lass av den finaste av malariamedikamenter: gin och tonic. Hurra!
Min London-kamrat som vi även här kan kalla Leopold och jag diskuterade även varför det är så mycket mer trevligt liv på brittiska pubar jämfört med på svenska. Den brittiska puben är full av folk, full av glädje, full av artighet och hänsyn när gammal och ung möts. Det den inte är full av är just fylla. Britten är på puben mest hela tiden och då kan man ju förstå att man inte kan vara plakat bara för att man råkar befinna sig på en pub. Är det bara prisbilden (som tillåter evigt pub-bevistande) som ligger till grund för den civiliserade barkulturen i London, eller ligger det civiliserade pubandet (nytt ord, varsågoda) inbäddat i kulturen? Leopold och jag var oerhört nära en lösning, men då kickade min ginförstärkta diet tonic in och därmed en tämligen fri hållning till stringent resonemang, så vi kom inte så mycket längre, men avser fortsätta våra studier så fort tillfälle ges. Trevligt är det i alla fall på brittiska pubar.
Drycken i London avnjuts med fördel tillsammans med mat, i England gärna i formen av en panerad fisk, världens godaste indiska mat (ja, jag har varit i Indien), eller valfritt etniskt kök. God mat finns det gott om och jag gjorde mitt bästa för att kunna matcha Flodis magomfång. Jag kom inte riktigt ikapp, hoppas och tror jag. Det var därför troligen inte mig som avsågs när hotellreceptionisten uppgraderade oss till en king size-säng med kommentaren att magen ju måste få plats. Det var troligtvis inte ett enda av mina många dolda handikapp som gjorde att vi fick gå till den kö-befriade rullstolskassan på Primark. Kort sagt: Jag kommer hädanefter alltid resa med min gravida fru. Flodis opens doors y'all!
Min kära hustru har med 8-månadersmagen som tacklingskudde för min skull sökt London runt och hittat nyckeln till min fortsatta överlevnad i u-landet Sverige. Hon har sett till att vi kunnat hembringa smak-essens till vår sodastream av smaken.....ni gissade det: DIET TONIC!!! Fortsatt njutning ligger framför mig. Vi har redan sedan tidigare säkrat Fidel Castron genom direktimport av diet ginger ale-essens från USA. Det kostar på att vara alkohol-konnässör med ett sockerpräglat handikapp.
Jag lyckades i London även träffa själva instigatören och inspiratören till mitt bloggande. Han bor numera i Kanada, men var på besök i Sverige, men på weekendresa till London. Denna kamrat klagade på att han ännu inte har tilldelats ett alias. Så nu tycker jag att vi kan kalla honom Claude-Kristian.
Jag vill tillägga att jag per drinktillfälle begränsar mig till en spritdrink och håller mig sedan till öl, vin och vatten. Skål och trevlig älg!
lördag 18 augusti 2012
Livstecken från träskoland
Jag befinner mig för närvarande i Holland. Vi är sex vuxna från fem olika länder som sammanstrålat på kamraternas farm utanför den Haag. Tre barn in alles (och junior förstås, men han förvaras tryggt inuti min hustrus vackra, runda mage). Det är underbart, trots att vi saknar det fjärde paret i vår internationella konstellation, dem från Italien. Vi samtalar på engelska, men kan man svenska, tyska och engelska, så kan man holländska. Jag och fyraåringen kommunicerar utan några större svårigheter. Då är det värre med danskan. Vi förväntas ju förstå varandra, men alla försök till skandinavisk kommunikation övergår snabbt till engelska.
Vår värd är arkitekt och han har förvandlat en ko-lada till en bostad som välkomnar och rymmer oss alla. All balkar är original och det är ett fullkomligt unikt boende. Stört störtläckert helt enkelt. För en gångs skull delar jag ett foto med er (nej, inte heller denna gång blev det outfit of the day. Sorry). Igår besökte vi restaurangen han har designat, limonadefabriek (http://www.limonadefabriek.nl/De_Limonadefabriek/Welkom.html), även den hysteriskt cool och med mat och service i världens världsklass.
Jag kände att jag ville dela med mig lite av min minisemester. Jag har inga orimlig-observationer att komma med idag, bara ett livstecken och lite skryt om hur hutlöst bra jag har det här på den holländska myllan i goda vänners lag. Kanske om vi besökte Amsterdam, skulle jag kunna ondgöra mig över knark och prostitution, men här ute på landet är det bara härligt leverne, god mat, öl och kärlek.
Ta hand om varandra.
Vår värd är arkitekt och han har förvandlat en ko-lada till en bostad som välkomnar och rymmer oss alla. All balkar är original och det är ett fullkomligt unikt boende. Stört störtläckert helt enkelt. För en gångs skull delar jag ett foto med er (nej, inte heller denna gång blev det outfit of the day. Sorry). Igår besökte vi restaurangen han har designat, limonadefabriek (http://www.limonadefabriek.nl/De_Limonadefabriek/Welkom.html), även den hysteriskt cool och med mat och service i världens världsklass.
Jag kände att jag ville dela med mig lite av min minisemester. Jag har inga orimlig-observationer att komma med idag, bara ett livstecken och lite skryt om hur hutlöst bra jag har det här på den holländska myllan i goda vänners lag. Kanske om vi besökte Amsterdam, skulle jag kunna ondgöra mig över knark och prostitution, men här ute på landet är det bara härligt leverne, god mat, öl och kärlek.
Ta hand om varandra.
lördag 4 augusti 2012
Keso-Fejs-Glenn
Jubileum
Kära läsare. Detta blir mitt 100de inlägg på bloggen och det känns fint att få göra det från min tillfälliga förvisning till västkusten, där jag för närvarande befinner mig. Jag är där jag trivs bäst och den trogne läsaren vet att detta inte indikerar en geografisk plats. Nej, jag är bland fina vänner, vänner som jag delat glädje, sorg och en hel del lokalförvirring med.
Jag har alltså rest 4 timmar med tåg för att spendera två dagar i goda vänners lag. Om det var värt det? Redan under fredagskvällen hann vi med att skratta och gråta under det att vi gjorde narr av varandras olika dialekter, åkommor och vissas totala brist på lokalsinne. Jag känner mig tvungen att dela med mig av en anekdot på just detta tema: När vi på Stockholm centralstation, spår 10, hade satt oss på tåget, utbrast min hustru (som nyligen påpekade att det hade varit ont om humor på bloggen) "oh nej, nu kommer vi åka baklänges!" detta uttalande var i sammanhanget världans underhållande, då det inte överensstämde helt och hållet med verkligheten och ni som kan Centralstationen vet att det kräver en ganska grav lokalsinnesförvirring för att kunna tappa bäring just vid spår 10. Så tack, kära hustru, för att du underhåller oss idag.
Tragiskt nog är min hustru i just detta sällskap inte den mest riktningsutmanade. Vår värd (vi kan kalla honom Keso-fejs-Glenn) bodde under vår tid i San Diego exakt tre svängar bort från mig. Trots detta hittade han inte efter ett år hem till mig. Han fick alltid fråga sin sambo Sidrik om var han skulle svänga. Han uppmanade alltid Sidrik att inte skvallra för mig, vilket per automatik gjorde att jag omedelbart blev informerad om det inträffade. Anledningen till att han kan kallas Keso-fejs kanske ska förtydligas också. Det var hans hustru som påpekade helt nyligen, att han ju inte kunde gå ut med skägget fullt av Keso. Ja, det är inte lätt i den här åldern, när vi börjar bli lite gråhåriga.....
100 inlägg. Jag har tidigare pratat om att gubben kan få vara både allmängiltig och personlig, politisk och tramsig. Inte vet jag hur gubben ser ut om ytterligare 400 inlägg, men idag är bloggen odefinierad och det känns befriande. Jag yrar och babblar på och på något sätt blir det underhållning av det hela. Jag har kul av att skriva och det verkar som att ni åtminstone inte mår fysiskt illa av att läsa det jag har att delge.
100 gånger har jag alltså nu bett er att lyssna på vad jag har att säga. Ibland har det kanske lockat till skratt men ibland har det nog varit rätt slätstruktet. Alltid har jag dock velat få något sagt. Det är min avsikt: att säga något som jag tycker bör sägas. Det kanske inte alltid är revolutionerande och det kanske inte alltid är unikt, men om allt jag skrev var alltför unikt, skulle ni följa mig då? Vi måste ju dela en och annan uppfattning och även missuppfattning, annars skulle ni ju snart överge mig: "Gubbjäveln har ju inte ett rätt. När blir det outfit of the day? Nu steker jag gubben (säger kidsen 'steker' fortfarande?) och går tillbaka och läser Kissie."
Jag tror och hoppas att många läsare känner att jag är rimlig och kanske väcker jag en och annan ny tanke hos en eller annan själ då och då. Vad vill jag få sagt idag, då? Jo det handlar om det här med vänner. Livets lyckas byggstenar är familj och vänner. (Tyvärr blev jag tvungen att försumma familjen den här helgen och missade då att ta farväl till min kära gammelmoster, som har varit en viktig del för vår familj så länge. Tack för allt, kära K.)
Vänner som ger energi. Vänner som man vet på förhand kommer att bjuda på sig själva förbehållslöst. Det är receptet på en bra helg och vi har alla ingredienser.
Jag vill avsluta med att hylla den digitala tidsåldern. Som ett antal gånger förut, så glömde min slarviga hustru att påminna mig om att inte glömma mina insulinsprutor mest överallt. Den här gången var det SJ som blev ett par sprutor rikare. Fantastiskt då, att jag kan uppsöka ett apotek och hämta ut nya sprutor var som helst i Sverige.
Kära läsare. Detta blir mitt 100de inlägg på bloggen och det känns fint att få göra det från min tillfälliga förvisning till västkusten, där jag för närvarande befinner mig. Jag är där jag trivs bäst och den trogne läsaren vet att detta inte indikerar en geografisk plats. Nej, jag är bland fina vänner, vänner som jag delat glädje, sorg och en hel del lokalförvirring med.
Jag har alltså rest 4 timmar med tåg för att spendera två dagar i goda vänners lag. Om det var värt det? Redan under fredagskvällen hann vi med att skratta och gråta under det att vi gjorde narr av varandras olika dialekter, åkommor och vissas totala brist på lokalsinne. Jag känner mig tvungen att dela med mig av en anekdot på just detta tema: När vi på Stockholm centralstation, spår 10, hade satt oss på tåget, utbrast min hustru (som nyligen påpekade att det hade varit ont om humor på bloggen) "oh nej, nu kommer vi åka baklänges!" detta uttalande var i sammanhanget världans underhållande, då det inte överensstämde helt och hållet med verkligheten och ni som kan Centralstationen vet att det kräver en ganska grav lokalsinnesförvirring för att kunna tappa bäring just vid spår 10. Så tack, kära hustru, för att du underhåller oss idag.
Tragiskt nog är min hustru i just detta sällskap inte den mest riktningsutmanade. Vår värd (vi kan kalla honom Keso-fejs-Glenn) bodde under vår tid i San Diego exakt tre svängar bort från mig. Trots detta hittade han inte efter ett år hem till mig. Han fick alltid fråga sin sambo Sidrik om var han skulle svänga. Han uppmanade alltid Sidrik att inte skvallra för mig, vilket per automatik gjorde att jag omedelbart blev informerad om det inträffade. Anledningen till att han kan kallas Keso-fejs kanske ska förtydligas också. Det var hans hustru som påpekade helt nyligen, att han ju inte kunde gå ut med skägget fullt av Keso. Ja, det är inte lätt i den här åldern, när vi börjar bli lite gråhåriga.....
100 inlägg. Jag har tidigare pratat om att gubben kan få vara både allmängiltig och personlig, politisk och tramsig. Inte vet jag hur gubben ser ut om ytterligare 400 inlägg, men idag är bloggen odefinierad och det känns befriande. Jag yrar och babblar på och på något sätt blir det underhållning av det hela. Jag har kul av att skriva och det verkar som att ni åtminstone inte mår fysiskt illa av att läsa det jag har att delge.
100 gånger har jag alltså nu bett er att lyssna på vad jag har att säga. Ibland har det kanske lockat till skratt men ibland har det nog varit rätt slätstruktet. Alltid har jag dock velat få något sagt. Det är min avsikt: att säga något som jag tycker bör sägas. Det kanske inte alltid är revolutionerande och det kanske inte alltid är unikt, men om allt jag skrev var alltför unikt, skulle ni följa mig då? Vi måste ju dela en och annan uppfattning och även missuppfattning, annars skulle ni ju snart överge mig: "Gubbjäveln har ju inte ett rätt. När blir det outfit of the day? Nu steker jag gubben (säger kidsen 'steker' fortfarande?) och går tillbaka och läser Kissie."
Jag tror och hoppas att många läsare känner att jag är rimlig och kanske väcker jag en och annan ny tanke hos en eller annan själ då och då. Vad vill jag få sagt idag, då? Jo det handlar om det här med vänner. Livets lyckas byggstenar är familj och vänner. (Tyvärr blev jag tvungen att försumma familjen den här helgen och missade då att ta farväl till min kära gammelmoster, som har varit en viktig del för vår familj så länge. Tack för allt, kära K.)
Vänner som ger energi. Vänner som man vet på förhand kommer att bjuda på sig själva förbehållslöst. Det är receptet på en bra helg och vi har alla ingredienser.
Jag vill avsluta med att hylla den digitala tidsåldern. Som ett antal gånger förut, så glömde min slarviga hustru att påminna mig om att inte glömma mina insulinsprutor mest överallt. Den här gången var det SJ som blev ett par sprutor rikare. Fantastiskt då, att jag kan uppsöka ett apotek och hämta ut nya sprutor var som helst i Sverige.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)