Bloggar från luften om Israel och första maj

En liten hälsning till alla morgonfirare av första maj så här tiotusen meter över jordens yta. Vi testar att flyga med Junior för första gången och målet är Tel Aviv. Israel är ett favoritresmål med all sin historia och vackra natur, goda mat och trevliga människor. Den här gången är det dock bara Tel Avivs härliga stränder som hägrar. Tre hela dagar i trettio graders värme, något glas vin och hummus tills jag kiknar (Tack för den, Arne Hägerfors).

Än så länge har Junior skött sig exemplariskt. Han såg till att vi vaknade i god tid innan alarmet ringde (säger man ringde om iPhone-alarm?) 03.45. Därefter inget gnäll och väl ombord somnade han innan avgång, kikade till läget när vi lyfte och somnade sedan om igen.

Israel. Tel Aviv. Det är ett kontroversiellt land för många, men det går inte att bortse från att Tel Aviv är regionens liberalaste stad, gayvänlig och öppen för alla. Det religiösa och ibland extremistiska Israel existerar inte här. Det är chill, mysigt och nämnde jag att världens godaste hummus står att finna i Israel?

Faktum är att mina favoritresmål ofta börjar på i. Indien, Island, Italien och så Israel. Om ni inte besökt landet, så kan jag varmt rekommendera ett besök. Norwegian flyger dit två gånger i veckan, så en långhelg funkar bra. Bakom varje hörn finns en helig sten där än den ena än den andra helige personen gjort det ena eller det andra.

Idag är det första maj och även om du inte röstar rött, kan man gott skänka en tanke till dem som kämpade för att Sverige kunde bli det öppna och fria land det är idag. Socialdemokraterna byggde landet, därom finns ingen tvekan i min värld. Det innebär inte att de är det rimliga regeringsalternativet idag, men ära den rörelse som äras bör. Så leve arbetarrörelsen och tack för det jobb den gjort. Le mot varandra idag oavsett politisk färg och fira och gläds över att vi får tycka olika.

JJDF och annat orimligt

Klockan är strax före sex på morgonen och jag har redan varit vaken någon timme. Orsak? Jet lag. Jag är i USA och det slår aldrig fel. Runt 4 lokal tid är jag klarvaken. Då är klockan 10 på förmiddagen i Sverige och min kropp skriker åt mig att "du är inte trött. Gör någon nytta, eller slå åtminstone på TVn, latmask". Jag är bara här några dagar den här gången, så jag vet med mig att jag kommer att hinna med endast en natt av normal sömn här innan det bär av hemåt föra att åter ta kampen mot jumbojetdygnsförskjutningen, som numera är det svenska ordet för jet lag.

Men jag har inget emot jjdf (förkortning av jumbojetdygnsförskjutning) den här gången. Det är klart värt det, för jag har fått flyga i världens största flygplan, luftbuss A380 och det var stort, i dubbel bemärkelse. Jag satt på övre däck och känslan när åbäket masade sig upp i luften är märklig, läskig och häftig. Planet är oerhört väl ljudisolerat och servicen av air france personal dessutom top notch (nästan lika bra som på Norwegian). Gört om ni får möjlighet!

Skummade så igenom nyheterna nu för att hitta något positivt att skriva om till dig kära läsare och det blir nästan positivt i dagens inlägg, men bara nästan. Det blir om en positiv nyhet, men med en negativ spinn.

Jag läser i DN om en stort demonstration mot en av världens otäckaste människor. Läser att mellan 14.000 och 150.000 människor (beroende på vem man frågar) har tagit sig ut på Moskvas gator för att protestera mot Vladimir björnbrottarjudostritspilotarkeologäventyraren Putin och hans styre. Detta är bra. Detta är stort. Att man protesterar och demonstrerar när regimer beter sig illa är positivt och det ska hyllas och lyftas fram.

Hur får gubben till en negativ spinn på detta då, undrar du? Du kanske inte undrar det, men du borde, eftersom jag skrev tidigare att jag skulle ge rapporteringen en negativ spinn. Om du inte undrar, har du varit ouppmärksam. Skärpning!

Jo, så här: för att hitta nyheten om 14.000-150.000 människor som gör något bra, var jag tvungen att skrolla ner på DNs hemsida förbi de hundratals galna personer som i islams namn härjar i mellanöstern, förbi Kate Middletons (Middleton torde vara 500 kilo, enligt min svårtolkade humor) brösts uppvisande eller inte, förbi Lockout i NHL, förbi nyheten om att USA är konstiga och dumma som inte låter sina atomvapen vittra sönder, etc, etc.

Jag vet inte varför denna nyhet inte har en mer prominent plats på DNs. Det är helt enkelt ett mysterium för mig. Positiva missnöjesyttringar i vårt närområdet mot en tsar som blir allt mer maktfullkomlighet och allt tuffare mot opposition, press och bloggare (hjälp) borde rimligtvis vara förstasidesstoff. Skärpning!

Nu ska jag gå ut med mina vänners väns hund. Jag saknar mina katter. Över och ut!

Min släkt från öst

Min hustru kommer från landet. Riktiga landet, från en by som har 300 invånare, fördelade på ca fem efternamn och där bristen på banjospelare länge har förvånat mig. Jag vill redan här i inledningen påpeka att jag älskar min adopterade nybyggarby (vi kan kalla den Nykors), dess innevånare, dess handelsbod och dess helt unika uppfattning om hur det svenska språket bör trakteras. För att illustrera min förtjusning: Jag säger alltid "hem till" Nykors, för det är här jag funnit sann frid och lugn och ro. Massor med lugn och ro. Lugn och ro som är så överväldigande, att man måste hem till storstaden efter tre veckor för att inte börja tugga bark, odla hockeyfrilla och inleda en karriär som träskulptör. Men i tre veckor är det paradiset på jorden.

Det är så lugnt, att när en ambulans (eller okänd bil över huvud taget nästan) rullar in i byn, sätter svärmor, som bor först i byn, igång telegrafen för att snabbt få reda på vad som har hänt. Första gången jag iakttog detta fenomen, log jag överseende och gjorde mitt bästa för att markera hur oberörd jag var av det hela. Andra gången slutade jag tramsa och kastade mig hej vilt in i spekulationerna om vem som kunde ha skadats. Jag brände väl av några namn på måfå och var sjövild i mina teorier, men det kändes härligt att ge sig hän.

Visst har jag i Nykors stött på fördomar och dumhet, men som regel har byn välkomnat Stockholmaren, som jag generellt benämns, oavsett antalet gånger jag berättar att även jag kommer från ett mindre samhälle. Förmågan till att vara stolt och nöjd med sitt sätt att vara utan att döma ut andras sätt att vara är dock långt mer utvecklad i Nykors än i storstaden, vill jag påstå (och vill jag påstå något, så påstår jag bäst jag vill. Det är ju min blog, för böveln!)

När min hustru Flodis i början av vårt förhållande beskrev sin äldre bror för mig, fick jag bilden av någon som vid första mötet skulle hälsa på mig medelst en snusloska i mitt ansikte och bössa i hans hand, med någon sorts fråga som klart skulle indikera att han skulle krossa mig i en björnfälla så fort tillfälle gavs. Huruvida man krossar någon i en björnfälla eller inte saknar relevans för berättandet. Ersätt björnfälla med valfritt krossinstrument, om ni anser att det ger berättandet ett bättre flow. Kross fruktades, men helt i onödan. Min svåger jagar allt som går att ta kål på, han har farm, han fiskar, har kennel och är en av de mest intresserade, öppna, fördomsfria, generösa, roliga människa jag känner, så där fick jag för mina egna fördomar.

Trevlig och kul är han, min svåger, men reser i onödan, det gör han inte. Det var därför med stor häpnad vi läste hans sms i torsdags kväll, som meddelade att svåger med hustru (vi kan kalla dem Reine och Mimmi) avsåg besöka oss över helgen. Betyg för spontanitet: fem vårkåsar! För planering: en ynka bytta ister. Detta inlägg är om deras besök.

Reine och Mimmi på besök från Nykors. Mimmi flyger för första gången. Det låter som att detta skulle bli en orgie i dråpliga situationer, men återigen kommer alla era och mina fördomar på skam. Våra gäster uppskattade Stockholm, trots regnet. Som Reine sa: "Det är vatten, inget farligt. Nu är vi här och vi vill se allt." De njöt av drinkarna på Gondolen, de slukade nymodigheten libanesisk mat (och som dryck valde de, utan att trugas, libanesisk öl) och de tyckte att det var en synnerligen trevlig tiggerska vi fick träffa på tunnelbanan. Enda intermezzot var egentligen mitt och Flodis fel, då vi inte hade förklarat att man inte står stilla till vänster när man färdas i rulltrappor. Det verkar dock som att endast 69% av Stockholmarna själva besitter denna kunskap, så det var ju ingen stor sak. Reines kommentar på att han stod i vägen är dock både klockren, klok och talande: "Hur kan de ha så bråttom när trappan redan rullar så fort?"

Att gifta sig in i en släkt kan vara tufft för vem som helst. Att som storstadssvenne gifta in sig i en familj från en liten by i Österbotten låter som något som verkar förenat med diverse friktion......mellan kniv och skinn. Min hustrus familj - både nära och avlägsen - har dock omfamnat mig med en fantastisk värme från dag ett. Helgen som gick gjorde mig än mer förtjust i min härliga nya familj i allmänhet och i Reine och Mimmi i synnerhet. Hoppas att det inte dröjer femtio år till innan de kommer på återbesök.

Livstecken från träskoland

Jag befinner mig för närvarande i Holland. Vi är sex vuxna från fem olika länder som sammanstrålat på kamraternas farm utanför den Haag. Tre barn in alles (och junior förstås, men han förvaras tryggt inuti min hustrus vackra, runda mage). Det är underbart, trots att vi saknar det fjärde paret i vår internationella konstellation, dem från Italien. Vi samtalar på engelska, men kan man svenska, tyska och engelska, så kan man holländska. Jag och fyraåringen kommunicerar utan några större svårigheter. Då är det värre med danskan. Vi förväntas ju förstå varandra, men alla försök till skandinavisk kommunikation övergår snabbt till engelska.

Vår värd är arkitekt och han har förvandlat en ko-lada till en bostad som välkomnar och rymmer oss alla. All balkar är original och det är ett fullkomligt unikt boende. Stört störtläckert helt enkelt. För en gångs skull delar jag ett foto med er (nej, inte heller denna gång blev det outfit of the day. Sorry). Igår besökte vi restaurangen han har designat, limonadefabriek (http://www.limonadefabriek.nl/De_Limonadefabriek/Welkom.html), även den hysteriskt cool och med mat och service i världens världsklass.

Jag kände att jag ville dela med mig lite av min minisemester. Jag har inga orimlig-observationer att komma med idag, bara ett livstecken och lite skryt om hur hutlöst bra jag har det här på den holländska myllan i goda vänners lag. Kanske om vi besökte Amsterdam, skulle jag kunna ondgöra mig över knark och prostitution, men här ute på landet är det bara härligt leverne, god mat, öl och kärlek.

Ta hand om varandra.

Capital of stink

Min hustru och jag är förortsbor sedan några år tillbaka. Igår vågade vi oss dock in till storstaden för att shoppa lite och se på bio (senaste Batman, som var bra). Vi längtar sällan in till staden och känner alltid när vi är där, som att vi fattat rätt beslut att flytta till landet. Igår kändes det dock som att allt var extra vidrigt och att staden nu är sunkigare än någonsin.

Är det vi som har blivit känsligare, har staden alltid luktat kiss och varit smutsig? Det stinker ju kiss värre än i mina katters låda! Spolar man aldrig rent i de skrymslen där Stockholmarna tvingas att kissa om kvällarna? Ja, jag skrev "tvingas att kissa", för jag anser att Stockholm har orimligt få offentliga toaletter. När du dessutom måste betala för nöjet att gå in i knarkar-Leffes urinstinkande boning, då är det faktiskt inte konstigt att ölstinn ungdom väljer andra måltavlor för sin stråle än just dessa tempel av stank. Jag vill här påpeka att långt ifrån alla som knarkar heter Leif. Ej heller knarkar alla som bär namnet Leif. Jag tog bara ett namn på måfå. Jag gör ofta så.

Det känns som att vår stad (er stad. Jag bor ju i förorten!) skulle tjäna på att lägga lite pengar på fräschör. Om vi skapade ett nytt Stockholm (och Arlanda) kanske vi kunde byta ut den nuvarande sloganen "capital of Scandinavia" som tycks reta upp så många i provinserna, till "Stockholm - we don't smell like piss". Det vore väl något?

Ingen Leif kom till skada under skrivandet av detta inlägg.