Om självbilder och hur jag slutade röka

Vad märkligt det är, hur hårt en persons självbild cementeras tämligen tidigt i livet och hur svårt det är att ändra på den. En person som varit lite mullig i sin start på livet har väldigt svårt att se sig själv som smal ens när hen kommer i smalis-kläder. Personer som var blyga som barn men som nu som vuxna är framåt och öppna, kommer ofta alltid att betrakta sig själva som blyga. Bråkstaken i klassen kommer alltid att känna sig lite som bråkstaken, även trots att majoriteten av hans (inget hen här, då bråkstaken i 97% av fallen är en kille) levnadsår spenderats som en snällis. I det sistnämnda är det dessutom ytterligt svårt att ändra på andras uppfattning om bråkstaken, men om detta handlar inte dagens inlägg, utan om självbilder.

Min egen självbild har justerats en aning under åren, men den bild som har vuxit sig fast som starkast är av en lat, fet, rökande festprisse som sportar så lite som det bara är möjligt och anser att god mat är lika med kolhydrater.

När jag för snart fem år sedan blev diagnosticerad med diabetes (typ 1), lade jag om mitt liv totalt. En del förändringar kom omedelbart, en del lite långsammare, en del förändringar har justerats, men dagens Gubbe är helt klart inte lat eller fet. Alkohol intas idag med stor måttlighet (jämfört med PRE-Diabetes/PRE-Junior). Självbilden är dock instinktivt densamma, även om jag vid reflektion naturligtvis vet att jag lever ett hälsosammare liv än de flesta i min ålder.

Ibland dyker det gamla jaget fram, naturligtvis. Ibland blir det ett glas vin för mycket och suget efter kolhydrater finns definitivt där. Då är det dock så bra fixat, att en diabetiker behöver kolhydrater efter ett hårt träningspass (vi har ju diskuterat kemin bakom det här förut, så jag går inte in på varför här). Därmed har jag ett extra incitament att till exempel jogga hem även fast jag kanske inte är så motiverad just denna dag. Om Finis står där och har laddat upp med en kolhydratsrik middag, funkar det inte att jag ändrar förutsättningarna för dagens planerade mat. Hepp!

Den sista av gamla tidens Gubbes laster som försvann var rökningen. Här hade Finis en stor roll och jag är mycket stolt på hur hon skickligt manipulerade mig och utnyttjade min inneboende vilja att ändra min självbild, något som jag nu redogjort vara smått omöjligt. Men det hindrar inte att vi vill ändra. Nåväl, såhär gick det till: jag och Finis var mitt uppe i vår långa kamp för att lyckas producera ett barn. Finis drack en massa äckliga teer och stack en massa nålar i sig, men inte blev det någon bulle i ugnen. Så en sen, sen kväll när vi hade delat på en Kicki Danielsson-festis rosévin, vågade min hustru beröra det enda tabubelagda ämnet i vår relation, nämligen rökningen. Hon påpekade mycket försynt med en irriterande logik, att hon gjorde vad hon kunde för att förbättra våra chanser att producera avkomma och att jag kanske kunde överväga att börja fundera på att högst eventuellt testa att sluta röka. Visserligen hade läkarna sagt att rökningen inte var en bov i dramat, men kanske kunde det högst eventuellt inte skada att testa? Med sedvanlig ackuratess och oklanderlig retorik (och självfallet helt renons på butterhet) svarade jag: "Det är ju inte så himla lätt." Här kommer Finis genialiska motdrag, presenterat med stor empati och huvudet lite på sned: "Nej jag förstår det. Det år ju liksom lite din identitet att vara rökare." "Det var väl själva.... Inte fasiken är det min.... Sune Mangs...... Hon ska inte komma här och definiera hit och dit......", tänkte jag för mig själv. Där och då bestämde jag mig för att sluta och två dagar senare rökte jag min sista cigarett. Detta är snart tre år sedan. Finis spelade på att jag och många med mig gärna vill förbättra inte bara hur andra ser på oss, utan även hur vi själva ser på oss, vilken självbild vi har. Hon hade naturligtvis fullständigt och solklart rätt. Jag betraktade mig inte bara som en person som röker, utan som en rökare och jag var inte helt medveten om detta innan hon satte ord på självbilden. Jag gillade inte bilden, så jag gjorde det enda jag kunde göra för att ändra på den. Jag slutade röka.

Jag är idag en rökfri nikotinist. Jag nyttjar ingen tobak, men innerst inne ser jag mig själv som rökare. Som rökare och som en soffpotatis. Grejen är att jag inte heller är en soffpotatis längre, utan faktiskt njuter av att röra på mig. En "träningsfri" dag innebär "bara" en 6 kilometers promenad. Hepp! Så långt har det gått, att jag har längtat till det jag och Finis äntligen gjorde igår (nej inte DET. Du har inte just löst gåtan till vår tidigare barnlöshet), nämligen att jogga ihop. Sjukt härligt och jag älskar det faktum att jag tycker att det är så härligt.

Ogenerad hyllning till Zuckerberg

Jag har kamrater i New York (WOW). En av dessa (vi kan kalla honom Hjalmar) skrev för ett tag sedan på Facebook att han skulle ner och föreläsa i Washington DC och undrade om det var någon av hans vänner där som ville ta en drink. Det slumpade sig som så, att jag var i just Washington just då. Tur är väl det, för annars skulle ovanstående redogörelse te sig ganska onödig, om jag inte bara var ute efter att skryta med att jag har en vän i New York, eller med att jag har en vän över huvud taget. Nej, jag och Hjalmar möttes faktiskt på en drink och utbytte viktigheter med varandra.

Någon månad senare befann jag mig i London och det är inte bara nu och här jag skryter om mitt myckna resande. Nej, jag lade upp diverse saker på Facebook som hintade om att jag inte var i Stockholmsförorten längre. Ord som Pint, Piccadilly och Fisk och till och med Chips förekom. En kamrat som bor i Kanada (för jag har vänner överallt) meddelade då att han var i London, så vi åt lunch och avhandlade viktigheter.

Samma kamrat (vi kan kalla honom Monty) skrev härom dagen på FB att han var på väg till Sverige, så ikväll bjuder jag och Finis på middag, badmintonförnedring och pilsner.

Exempel på exempel på ovan kan ges, men jag nöjer mig med resskryt nu.

Jag hör ibland om att folk tycker att FB har en hel mängd dåliga sidor (då menar jag inte enskilda, som "kan den här lyktstolpen få fler likes än Skövde?" Jag menar aspekter, snarare än sidor. Man kan undra varför jag inte skrev just aspekter i första hand, men nu är det ju för sent), att vi exponerar oss för mycket och försakar verkligt umgänge till förmån för datatid. Dessutom antas vi veta så mycket om varandra, att vi saknar samtalsämnen när vi väl ses IRL. Ja, för så är det ju, att umgänge med en god vän måste begränsas tidsmässigt, så att man inte får slut på samtalsämnen. OBS: Detta sista var ironi.

Nej Facebook använt på rätt sätt tillåter oss att behålla och återuppta bekantskaper vi annars skulle tappat för gott. Vi kan hojta ett glatt "HURRA" för att visa att vi fortfarande bryr oss och gärna ses om tillfälle ges.

Det var inte bättre förr. Det är bättre nu. Tack Mark Z för att du gjort avstånden mellan människor mindre.

Till mina medmänniskor

Nytt år, nya möjligheter. Jag avger inga löften, men hoppas en hel del för 2013.

Jag hoppas att jag ska finna tid och inspiration att fortsätta blogga och göra musik.
Jag hoppas att jag kommer att bli än mer aktiv på Twitter, där vi är många som bekämpar dumhet under parollen #aldrigensam.
Jag hoppas att jag kommer att vara en god make och far.
Jag hoppas att jag fortsätter att ge till bättre behövande.
Jag hoppas på tid och inspiration till mycket träning och att jag ska äta rätt.
Jag hoppas att jag fortsätter med de goda vanor jag har och lägger till en hel del nya.
Jag hoppas att få mycket tid med familj och vänner.

Jag hoppas på en allt bättre förmåga att älska och förlåta; inte bara mina närmaste, utan mina medmänniskor i stort. Så här tänker jag om medmänniskorna:

När min hustru och jag dagen före nyårsafton betraktade biltrafiken på ett handelsområde, undrade Finis om jag trodde att människan var ond i grund och botten. Hon baserade frågan på att väldig många var synnerligen ogenerösa i sitt körbeteende och att det var egoism som präglade mångas (inte allas) körning. Det var jagjagjagjag som gällde och den starkes överlevnad tycktes vara parollen snarare än generositet. Är därmed människan ond? Efter att ha funderat lite, så tror jag så här: Människan är god. Se till era vänner och familj. Väldigt få av dem kan beskrivas som onda, väl? Lite knasiga, obetänksamma, ibland inskränkta etc, etc, men sällan onda.

Nej, vi är generellt sätt goda gentemot vår flock. Vi har bara svårt att överföra den godheten till den enorma flock vi numera tillhör, dvs det moderna samhället. Vi måste lära oss att främlingen är del av vår flock och detta är svårt. Men om vi ser alla medmänniskor som kamrater under vår gemensamma resa mot graven, kommer resan bli mycket roligare, jag lovar. Leendet från en främling när ni möts i samförstånd efter en upphållen dörr, hjälpande hand, eller stöttande kommentar är härlig. Tro mig.

Jag ska försöka att möta människor i verkligheten och på nätet med en inställning att denne är en av mina nära och att jag ska vara civiliserad, omtänksam och hänsynsfull mot dem. Detta är inte mitt löfte, men det är min förhoppning.

Fejk!

Med anledning av nyheten att Hanna Widerstedt bara har spelat en roll som äcklig fjårtis i ett år vill jag bedyra att den Rimlige Gubbjäveln är just en rimlig gubbjävel och ingenting annat. Hanna har däremot tydligen spelat en roll, en person som i hennes eget huvud har gått under benämningen Luis Vulgorette.

Luis Vulgorette var en ung tjej som hade ytterst dåligt språkbruk, hon har knarkat, opererat sig, haft sex i Big Brother-huset, shoppat väskor för tiotusentals kronor och varit allmänt korkad och vedervärdig. Det har dock bara varit på låtsas. Jag är en av dem som låtit mig luras den enda gången jag läste hennes blogg. Min hustru hörde henne även på radio och vi trodde faktiskt att hon var en av dessa många bloggerskor som inte tycks ha mycket mer än sockervadd mellan öronen. Men jag och Flodis hade alltså fel.

Den 8nde oktober begick Hanna Widerstedts vulgo-bloggerska med samma namn som henne själv självmord. Hon lade upp sitt avsked på bloggen och man kunde där klicka sig vidare till hennes nya sida där hon beskriver att hon under ett år har betett sig som en idiot för att få oss att "vakna upp, för tjejer som Luis Vulgorette finns. Det är detta vår generation läser och inspireras av. Dessa tjejer är dagens ideal. Vår framtid, och den skrämmer mig."

Bland de i skrivande stund 394 kommentarerna på ursprungsbloggens meddelande om självmord var det väldigt många som skrev att de visste att hon bara spelade och att de njutit av hennes provokativa stil. Jag är inte en av dem, utan har förfasats över det märkliga i att denna idiot har fungerat som förebild för så många andra.

Vissa kommentatorer menar istället att Hanna visst inte har spelat en karaktär, utan att detta är en efterkonstruktion, avsedd att skyla över en hatad verklig person. Detta är typen av personer som inte tror på månlandningen, så Hanna kommer inte att övertyga dem i första hand.

Andra kommentatorer har missat tåget helt och är jätte lessna att hon ha tagi själv mord.

Får vi göra vad som helst och sedan komma undan med att kalla det konst? Jag står ju upp för Lars Vilks usla konst och hans rätt att provocera men jag tycker det går för långt när vårdpersonal och polis leds att tro att de hjälper en person i nöd i fallet med låtsasbrytet. Var passar Hanna in på denna måttstock?

Luis Vulgorette har under ett år bidragit till det sneda idealet för mången fjårtis i vårt land. Ett ideal där mode är något viktigt, där det är coolt att vara obildad, där skönhetsoperationer är norm. Detta bidrag är dåligt. Om hon däremot får några av dessa fjårtisar att "vakna upp", då har hon gjort oss en välgärning. Hon har i alla fall lyckats med det jag anar är hennes huvudmotiv, nämligen att skapa uppmärksamhet och följare. Där är vi lika, Hanna, Luis och Gubben.

Livstecken från träskoland

Jag befinner mig för närvarande i Holland. Vi är sex vuxna från fem olika länder som sammanstrålat på kamraternas farm utanför den Haag. Tre barn in alles (och junior förstås, men han förvaras tryggt inuti min hustrus vackra, runda mage). Det är underbart, trots att vi saknar det fjärde paret i vår internationella konstellation, dem från Italien. Vi samtalar på engelska, men kan man svenska, tyska och engelska, så kan man holländska. Jag och fyraåringen kommunicerar utan några större svårigheter. Då är det värre med danskan. Vi förväntas ju förstå varandra, men alla försök till skandinavisk kommunikation övergår snabbt till engelska.

Vår värd är arkitekt och han har förvandlat en ko-lada till en bostad som välkomnar och rymmer oss alla. All balkar är original och det är ett fullkomligt unikt boende. Stört störtläckert helt enkelt. För en gångs skull delar jag ett foto med er (nej, inte heller denna gång blev det outfit of the day. Sorry). Igår besökte vi restaurangen han har designat, limonadefabriek (http://www.limonadefabriek.nl/De_Limonadefabriek/Welkom.html), även den hysteriskt cool och med mat och service i världens världsklass.

Jag kände att jag ville dela med mig lite av min minisemester. Jag har inga orimlig-observationer att komma med idag, bara ett livstecken och lite skryt om hur hutlöst bra jag har det här på den holländska myllan i goda vänners lag. Kanske om vi besökte Amsterdam, skulle jag kunna ondgöra mig över knark och prostitution, men här ute på landet är det bara härligt leverne, god mat, öl och kärlek.

Ta hand om varandra.

Jag får också vara trött

"Vänta bara tills ni får barn." "Trött? Du vet inte vad trött är, som inte har barn." "Ja, ni kan ju passa på, så länge ni inte har barn."

Ovanstående är ett axplock av kommentarer som min hustru och jag får och har fått höra ganska ofta. Som med så mycket annat, så skrattar vi oftast bort dem, men det är lite intressant att fundera på vad det egentligen är som sägs. Har barnlösa personer inte rätt att vara trötta? Jag tror till exempel att min hustru ganska väl vet vad trött är, efter mången 14-timmarspass med arga, magsjuka passagerare som fått för mycket att dricka och för lite att äta. Var och en har egna referensramar och rätt till att ibland beklaga sig utifrån dessa ramar. Man behöver inte alltid triumfa med att man minsann har det värre, bara för att man är trött på sina barn.

Är det avundsjuka som gör att föräldrar upplyser barnlösa att de minsann inte som dem kan sova, resa, slappa etc? I så fall vill jag återigen uppmana er alla till att tänka på att barnlösheten långt ifrån alltid är självvald och att många av de där slappardagarna åtföljs av en sorg och längtan till barn. Så lägg ner helt enkelt. Gräset är grönare på er sida också.

När vi nu får vår avkomma i november hoppas jag med samma resonemang som ovan, slippa höra om hur mycket jobbigare det är med två barn eller tre. Vi förbehåller oss rätten att vara trötta, med ett eller inget barn och vi blir inte piggare av att få veta att någon är tröttare än vi.

Jag ser för övrigt fram emot lite barnskrik på morgonen. Det kan ju inte vara värre än morgonens dödsångestladdade piiiiiip från katten Kurts morgonleksak, som hon hade släpat in. Skogsmus blev husmus när dörren stod öppen. Huva! Ja ni läsare vet inte vad äckligt är. Ni har ju ingen katt.

Båtdårar

På gårdagens SvDs opinion skrev ett antal kända människor om sin syn på den nya sjöfyllerilagen. Humorgruppen Grotesko meddelade strax därefter att man lägger ner, då man efter detta inlägg inte ser att man kan fortsätta att skildra verkligheten absurt. "Alla gränser är sprängda."

Mitt inlägg idag är inte ett stöd för sjöfyllerilagen. Det är ett inlägg som säger att ska man kritisera sjöfyllerilagen, så får man göra ett bättre jobb än Ulf Brunnberg, Sonja Aldén och David Hellenius med flera gör på SvD.

Opinionsinlägget hävdar Inledningsvis att lagen kommer att försvåra för sjökrogar och båtfirmor. Hur menar ni? Om inte alla i en båt får kröka, så kommer folk sluta köpa båtar och gå på krogen? Så landsortkrogar på land överlever endast för att vi fyllekör? Nej Bert Åke Warg, de funkar eftersom någon av oss avstår från kröken.

Samma sak gäller när vi besöker vänner på land. Den "sociala samvaron" garanteras av att någon av oss avstår från alkohol. Så jag tror inte att den sociala samvaron på sjön dör i och med detta.

"Ska du till exempel förflytta dig från en ö till en annan så är det båt som gäller." Som sagts ovan: designerad förare borde vara lika lätt på sjön som på land. Eller (och här kommer slutklämmen) så tar du inte den stora, snabba båten (storfräsare). Sjöfyllerilagen omfattar nämligen inte båtar som är kortare än 10 meter och som gör mindre än 15 knop. Kan herrskapet tänka sig att vara sociala utan fartmonster eller sabbar det er livsstil för mycket?

Hela detta mästerliga humoralster finns att beskåda på

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/02-promillekrav-pa-sjon-leder-fel_7397282.svd

Den rimlige gubbjäveln lägger ner

Ja, denna blogg kan som första media i världen alltsåa meddela att den rimlige gubbjäveln lägger ner ca en halvtimme om dagen till att blogga. Den rimlige gubbjäveln lägger ner huvudet på kudden varje kväll. Irriterande, va? En rubrik ska sammanfatta, inte missleda.

Vi har sedan länge vant oss vid att löpsedlar ljuger. Speciellt skvallerpressen lockar ofta med rubriker som "Carola överger sitt barn" (=lämnar på dagis), eller "Carl-Jan sköt gäst" (med champagnekork). Egentligen borde vi inte acceptera att ens den amöbakropp som är skvallerpressen tar till dessa knep. Än mindre att kvällstidningarna - som faktiskt fortfarande utger sig för att vara objektiva och sakliga nyhetsmedier - gör det. När en seriös morgontidning gör sig skyldig till denna typ av rubriksättning är det dags att sätta ner foten och gubbjäveln sätter ner den åt er. Han sätter ner den så att det skvätter om det.

I morgonens nätupplaga av DN kan man läsa följande rubrik: "Män blir lyckliga av hushållsarbete". Ett team i Cambridge hade kommit fram till detta, enligt undertexten. Jag gnuggade händerna (eller det gjorde jag ju inte, eftersom jag tryckte på länken med ett finger, något som blir onödigt svårt att göra under idogt handgnuggande, men mentalt gnuggade jag både händer och fötter) när jag klickade på länken och tänkte att här skulle vi hitta ett felaktigt kausalitetssprång av rang. Gubben gjorde sig beredd att såga Cambridge vid dess akademiska fotknölar.

"Tyvärr" var det inte teamet i Cambridge som hade fått det hela om bakfoten (observera den snygga återknytningen till de tidigare nämnda fotknölarna), bara rubriksättaren. Cambridgeforskarna sade på intet sätt att hushållsarbete gör män lyckliga. Man hade däremot påvisat ett samband som visade att män som utförde hushållssyslor generellt är gladare och mer tillfreds med livet. Man hade inte gjort språnget att anta att det var hushållssysslorna i sig som gjorde män lyckliga, snarare antogs att en viss typ av män (moderna) är lyckligare än andra (stenåldersapor). Glädjande och rimligt att jämlika män mår bättre. Bra forskning.

Frågan är då om rubriksättaren är ett pucko som inte förstår konceptet kausalitet (orsak - verkan, rimliga slutsatser) eller om hen medvetet ville vilseleda. Inget av alternativen är särskilt rimligt.

Dagens mest rimliga nyhet: Holland har förbjudit en grupp som förespråkar tolerans för pedofili.