Österbottniska serviceupplevelser del I

Nu har jag varit ute och ätit i Österbotten igen och frågan infinner sig som ett brev på posten (frågan är alltså frankerad och kanske även borttappad): Är jag en snobb, en stropp? Absolut, blir det självklara svaret, till en viss gräns åtminstone. Frågan är dock om de krav jag är van att ställa på serviceetablissemang verkligen inte applicerbara på Österbotten? Är min uppfattning om en trevlig restaurangupplevelse inte densamma som den hos Österbottningen? Jag vänder mig till min finländska läsekrets i mina funderingar nedan. 

Vad är det som gör att ett ställe som (vi kan kalla) Schavis i (vad vi redan valt att kalla för) Arnestad anser att de kan säga till sina gäster att de minsann får äta inne i den ölindränkta tråkhallen trots att man har en gudabenådad uteservering och solen skiner ute? När detta hände förra sommaren såg vi lokala herrar snällt gå in. Det slog dem inte att göra som vi, dvs vägra lägga pengar på detta ställe. Varför finner sig folk här i Österbotten i att inte mötas av serviceglädje och leenden när de ska betala pengar för en trevlig kväll. 

Jag älskar mitt andra hem Österbotten. Naturen, släkten, fisken, språket, den färdiga kål- och purjosalladen, de pittoreska gränderna i Gammelfrueby och mycket, mycket mer. Man jag kan helt enkelt inte med det pinniga, det enkla, det ickeförhävande som präglar matetablissemangen här, till synes utan undantag. 

Häromkvällen var Finis, Junior och jag på en av de vackraste platserna på jorden, nämligen vid vad vi kan kalla Koboda utanför Arnestad. Med gudomlig utsikt ligger där en restaurang på vilken Finis och jag alltid har varit mycket nöjda med både mat och bemötande. Gott och serverat med leenden så levererar Koboda bättre än de flesta här i trakten, men det räcker ändå inte ända fram. 

Vad är det då jag vänder mig mot? Jo, det är att det även här känns som att man inte vågar. Man vågar inte ta det där sista steget till att vara en riktigt bra restaurang. Priserna når upp till fin-klass, men det behövs mer. För det första visar skylten till restaurangen "kaffestuga". Det kanske alltid har varit en kaffestuga, men det är faktiskt en restaurang. Genom att envisas med att kalla det kaffestuga sänker man förväntningarna och därmed ambitionsnivån. Det är inte en kaffestuga! Det är en strandnära restaurang som numera dessutom har stora ambitioner på god mat lagad på lokalt framställda råvaror. Ny skylt, stor skylt, skrytskylt är vad som behövs, inte en liten notis om kaffestuga. Sedan är det alla detaljer från rastplatsmöbler som borde vara loungesoffor, salladen till min utsökta hamburgare som kunde ha varit lite piffigare och alltigenom attityden. 

Nej, det är inte otrevlig attityd på Koboda. Tvärtom möts man av varma leenden. Servitrisen var till och med tekniskt duktig och serverade tallrikarna på rätt sätt. Det är bara det att jag skulle kunna och skulle vilja få fixa till det där sista som fortfarande saknas. Det rör sig om småsaker, men ack så viktiga. Några exempel: Tips ett: om gästen vill småprata (som jag alltid vill), stanna kvar, såvida det inte är tokstressigt. Tips två: när gästen beställer in en läskeblask att följa på den alkoholfria ölen, fråga inte om hen vill ha ett nytt glas. Ny dryck, nytt glas. Fråga inte. Helt enkelt så finns det ett gäng regler för hur god service går till och dessa regler är inte valfria, utan ska gälla i alla lägen, för alla gäster. På detta sätt skapar man den stämning man vill ha. 

Men det är just detta: vill klientelet i Österbotten ha bättre, trevligare och proffsigare service eller är det bara jag? Har jag äntligen hittat min konsultnisch eller finns det i norra Finland inte ett behov av den servicenivå som jag eftersträvar? Jag skulle faktiskt vilja höra från läsare som vet. Är jag en malplacerad ärkestropp som ska ta mina Stockholmsfasoner och knipa igen eller har jag en framtid som servicekonsult i Österbotten? För om Österbottningarna själva anser att de har den nivå på service och atmosfär de vill ha och inte ser något mervärde i konstrotting framför träbänk och glättighet framför motvillighet, då är det ju jag som utbölingen, svedopellen som får anpassa mig. 

Så slutet på vår middag på Koboda och en vink om hur svårt hårt inmutat Jante är här: vår nota uppgick till 86.40. Jag bad servitrisen att belasta kortet till 95 Euro. Visst, det var ingen höjdarupplevelse, men något lite extra ska det ju ha. När slippen kom för påskrift hade hon slagit in 90 Euro och kommenterade att "95 var för mycket. Vi är inte vana vid så där mycket dricks här i Finland". Magiskt.

Jag vill bara avsluta med ett tips till flickan i cafeterian i den lokala billighetshallen: om gästen säger "ledsen om vi stör dig" när du leker med din telefon så är detta en pik om att du borde fokusera på ditt jobb. Tips två: man kan inte "bara ha singelespressos". Två singel blir en dubbel.

Om silleländet

Nu närmar den sig, kära läsare, den egentliga svenska nationaldagen, dvs midsommarafton. Vad härligt det ska bli med folkdräkter och umgänge. Med denna högtid följer för mig dock ett stort livstrauma kära läsare och det är att jag varje år mentalt förpassas till barnbordet. Jag erkänner härmed att jag är en som inte i allas ögon är riktigt svensk. Här kommer det:

Jag gillar inte sill. Nej, det är för milt. Jag avskyr sill. Vad tusan, människor vi har kylskåp nuförtiden, vi behöver inte...! Nej jag lovade mig själv att inte bli för uppeldad. MEN RÅ FISK I SPAD! Nej, lugn nu gubbe. Det är ju ändå bara en dag på året som du med skam i blick får be de riktiga vuxna skicka köttbullarna redan under det småkalla. Nej JUST DET! Så är det ju inte alls. I vår patetiska brist på fantasi har vi tydligen (utan att jag fick rösta) gemensamt beslutat att det som är gott på midsommar måste ju vara minst lika gott på jul och påsk. Vi slänger bara in en julöl vid det ena tillfället och ett lamm vid det andra, så blir det tillräckligt annorlunda.

Sill! Vi orkar inte steka fisken och vi orkar inte hitta på lite olika mat för olika tillfällen. Hur lata är vi som folk, egentligen? Jag är trött på all sill! Jag ska fasen göra en Almqvist och abdikera. Säg till när Iran har slutat vara ett land styrt av låtsasreligiösa dårar, så flyttar jag dit och äter god mat, tillagad mat. Inte rå fisk i spad. 

Ovanstående var ett så kallat raljant kåseri och skall läsas som en humoristisk text. Jag avser inte flytta till Iran och tänker inte rösta för ett förbud mot sill när jag ställer upp till riksdagsinval. Vidare vill jag för formens skull gratulera alla er (Finis inkluderad) som har begåvats med smaklökar som egentligen var reserverade för späckhuggare. Ni ska få njuta av er råa fisk i spad utan att jag muttrar allt för ljudligt. Skicka prinskorvarna.

Tonic

Nyss hemkommen från England har jag några reflektioner som jag måste dela med mig av. Dessa kretsar kring något som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen barer, pubar och därtill hörande drycker.

Låt oss först fastslå en självklarhet: Gin och tonic bör väl ändå ses som en mänsklig rättighet? Någon där emot? Bra! Tvärtemot vad man kan tro om man inte är en påläst drinkare som jag, så innehåller dessvärre tonic oerhört mycket socker. Socker är som den trogne läsaren vet lika nyttigt för mig som vigvatten är för Dracula, solljuset för en genomsnittsbritt och som mediautrymme för en ocensurerad Bosse Hansson. Dåligt, kort sagt. Nu strävar ju jag inte efter att uttrycka mig kortfattat, så därför blev det lång sagt. För den otrogne läsaren: Jag har diabetes, därav mitt tjat om socker. Min intolerans mot sagda socker tvingar mig till att begränsa mig till light-läskeblask och här kommer vi till pudelns (eller för all del valfri hunds) kärna: Jag har hittills inte lyckats hitta tonic light i Sverige. Diskriminering och generell tjaskmörtighet! Men i England, förstår ni, där kryllar det av diet tonic, hela Themsen tycks vara gjord av diet tonic, så där har jag fått avnjuta stora lass av den finaste av malariamedikamenter: gin och tonic. Hurra!

Min London-kamrat som vi även här kan kalla Leopold och jag diskuterade även varför det är så mycket mer trevligt liv på brittiska pubar jämfört med på svenska. Den brittiska puben är full av folk, full av glädje, full av artighet och hänsyn när gammal och ung möts. Det den inte är full av är just fylla. Britten är på puben mest hela tiden och då kan man ju förstå att man inte kan vara plakat bara för att man råkar befinna sig på en pub. Är det bara prisbilden (som tillåter evigt pub-bevistande) som ligger till grund för den civiliserade barkulturen i London, eller ligger det civiliserade pubandet (nytt ord, varsågoda) inbäddat i kulturen? Leopold och jag var oerhört nära en lösning, men då kickade min ginförstärkta diet tonic in och därmed en tämligen fri hållning till stringent resonemang, så vi kom inte så mycket längre, men avser fortsätta våra studier så fort tillfälle ges. Trevligt är det i alla fall på brittiska pubar.

Drycken i London avnjuts med fördel tillsammans med mat, i England gärna i formen av en panerad fisk, världens godaste indiska mat (ja, jag har varit i Indien), eller valfritt etniskt kök. God mat finns det gott om och jag gjorde mitt bästa för att kunna matcha Flodis magomfång. Jag kom inte riktigt ikapp, hoppas och tror jag. Det var därför troligen inte mig som avsågs när hotellreceptionisten uppgraderade oss till en king size-säng med kommentaren att magen ju måste få plats. Det var troligtvis inte ett enda av mina många dolda handikapp som gjorde att vi fick gå till den kö-befriade rullstolskassan på Primark. Kort sagt: Jag kommer hädanefter alltid resa med min gravida fru. Flodis opens doors y'all!

Min kära hustru har med 8-månadersmagen som tacklingskudde för min skull sökt London runt och hittat nyckeln till min fortsatta överlevnad i u-landet Sverige. Hon har sett till att vi kunnat hembringa smak-essens till vår sodastream av smaken.....ni gissade det: DIET TONIC!!! Fortsatt njutning ligger framför mig. Vi har redan sedan tidigare säkrat Fidel Castron genom direktimport av diet ginger ale-essens från USA. Det kostar på att vara alkohol-konnässör med ett sockerpräglat handikapp.

Jag lyckades i London även träffa själva instigatören och inspiratören till mitt bloggande. Han bor numera i Kanada, men var på besök i Sverige, men på weekendresa till London. Denna kamrat klagade på att han ännu inte har tilldelats ett alias. Så nu tycker jag att vi kan kalla honom Claude-Kristian.

Jag vill tillägga att jag per drinktillfälle begränsar mig till en spritdrink och håller mig sedan till öl, vin och vatten. Skål och trevlig älg!