Nu har jag varit ute och ätit i Österbotten igen och frågan infinner sig som ett brev på posten (frågan är alltså frankerad och kanske även borttappad): Är jag en snobb, en stropp? Absolut, blir det självklara svaret, till en viss gräns åtminstone. Frågan är dock om de krav jag är van att ställa på serviceetablissemang verkligen inte applicerbara på Österbotten? Är min uppfattning om en trevlig restaurangupplevelse inte densamma som den hos Österbottningen? Jag vänder mig till min finländska läsekrets i mina funderingar nedan.
Vad är det som gör att ett ställe som (vi kan kalla) Schavis i (vad vi redan valt att kalla för) Arnestad anser att de kan säga till sina gäster att de minsann får äta inne i den ölindränkta tråkhallen trots att man har en gudabenådad uteservering och solen skiner ute? När detta hände förra sommaren såg vi lokala herrar snällt gå in. Det slog dem inte att göra som vi, dvs vägra lägga pengar på detta ställe. Varför finner sig folk här i Österbotten i att inte mötas av serviceglädje och leenden när de ska betala pengar för en trevlig kväll.
Jag älskar mitt andra hem Österbotten. Naturen, släkten, fisken, språket, den färdiga kål- och purjosalladen, de pittoreska gränderna i Gammelfrueby och mycket, mycket mer. Man jag kan helt enkelt inte med det pinniga, det enkla, det ickeförhävande som präglar matetablissemangen här, till synes utan undantag.
Häromkvällen var Finis, Junior och jag på en av de vackraste platserna på jorden, nämligen vid vad vi kan kalla Koboda utanför Arnestad. Med gudomlig utsikt ligger där en restaurang på vilken Finis och jag alltid har varit mycket nöjda med både mat och bemötande. Gott och serverat med leenden så levererar Koboda bättre än de flesta här i trakten, men det räcker ändå inte ända fram.
Vad är det då jag vänder mig mot? Jo, det är att det även här känns som att man inte vågar. Man vågar inte ta det där sista steget till att vara en riktigt bra restaurang. Priserna når upp till fin-klass, men det behövs mer. För det första visar skylten till restaurangen "kaffestuga". Det kanske alltid har varit en kaffestuga, men det är faktiskt en restaurang. Genom att envisas med att kalla det kaffestuga sänker man förväntningarna och därmed ambitionsnivån. Det är inte en kaffestuga! Det är en strandnära restaurang som numera dessutom har stora ambitioner på god mat lagad på lokalt framställda råvaror. Ny skylt, stor skylt, skrytskylt är vad som behövs, inte en liten notis om kaffestuga. Sedan är det alla detaljer från rastplatsmöbler som borde vara loungesoffor, salladen till min utsökta hamburgare som kunde ha varit lite piffigare och alltigenom attityden.
Nej, det är inte otrevlig attityd på Koboda. Tvärtom möts man av varma leenden. Servitrisen var till och med tekniskt duktig och serverade tallrikarna på rätt sätt. Det är bara det att jag skulle kunna och skulle vilja få fixa till det där sista som fortfarande saknas. Det rör sig om småsaker, men ack så viktiga. Några exempel: Tips ett: om gästen vill småprata (som jag alltid vill), stanna kvar, såvida det inte är tokstressigt. Tips två: när gästen beställer in en läskeblask att följa på den alkoholfria ölen, fråga inte om hen vill ha ett nytt glas. Ny dryck, nytt glas. Fråga inte. Helt enkelt så finns det ett gäng regler för hur god service går till och dessa regler är inte valfria, utan ska gälla i alla lägen, för alla gäster. På detta sätt skapar man den stämning man vill ha.
Men det är just detta: vill klientelet i Österbotten ha bättre, trevligare och proffsigare service eller är det bara jag? Har jag äntligen hittat min konsultnisch eller finns det i norra Finland inte ett behov av den servicenivå som jag eftersträvar? Jag skulle faktiskt vilja höra från läsare som vet. Är jag en malplacerad ärkestropp som ska ta mina Stockholmsfasoner och knipa igen eller har jag en framtid som servicekonsult i Österbotten? För om Österbottningarna själva anser att de har den nivå på service och atmosfär de vill ha och inte ser något mervärde i konstrotting framför träbänk och glättighet framför motvillighet, då är det ju jag som utbölingen, svedopellen som får anpassa mig.
Så slutet på vår middag på Koboda och en vink om hur svårt hårt inmutat Jante är här: vår nota uppgick till 86.40. Jag bad servitrisen att belasta kortet till 95 Euro. Visst, det var ingen höjdarupplevelse, men något lite extra ska det ju ha. När slippen kom för påskrift hade hon slagit in 90 Euro och kommenterade att "95 var för mycket. Vi är inte vana vid så där mycket dricks här i Finland". Magiskt.
Jag vill bara avsluta med ett tips till flickan i cafeterian i den lokala billighetshallen: om gästen säger "ledsen om vi stör dig" när du leker med din telefon så är detta en pik om att du borde fokusera på ditt jobb. Tips två: man kan inte "bara ha singelespressos". Två singel blir en dubbel.
