Barnrätten

Jag skriver ganska ofta om hur svensk lagstiftning och lagtolkning ofta är fullständigt orimlig och inte har stöd från de breda massorna. Ytterligare ett sådant område är föräldrarätten.

Ett barn ska bo med sina biologiska föräldrar heter det. Det pratas om ett barns väl, om att se till barnet, men jag hävdar att det oftare handlar om föräldrars rätt till sitt barn som får styra. Uppfattningen i rättspraxis i Sverige är att ett barn sist och slutligen mår bäst med sin biologiska förälder. Jag hävdar att så inte nödvändigtvis är fallet. Inte sällan är den biologiska föräldern den sämsta föräldern.

Man kan i dagens DN läsa att män som mördat sina barns mödrar per automatik står kvar som vårdnadshavare till barnet. De får påverka om huruvida barnet ska ha vård eller inte, var de ska bo etc... Detta är naturligtvis helt hål i huvudet, men huvudtesen i Sverige är alltså att barnet har "rätt till" att bo med sin biologiska förälder även om han varit ett monster inför sitt barn.

Eftersom min hustru och jag har problem med att få barn på egen hand har vi tittat på de alternativ som står till buds. Ett sådant är att bli fosterförälder och då efter hand få rätt till att adoptera fosterbarnet. Vi avskräcktes dock efter lite efterforskning, eftersom vi kände att vi inte var starka nog för det man kan tvingas få se sitt (för det är så man känner ganska snart inför fosterbarnet) barn utsättas för. Gång på gång försöker myndigheterna återföra barn till sina biologiska föräldrar trots upprepade misslyckade försök. Kanske kommer mamman inte att återfalla till knark den här gången. Kanske är hon nu helt plötsligt kapabel att ta hand om sitt barn, trots att hon vid upprepade tillfällen misslyckats. Vi kände helt enkelt inte att vi skulle klara av att se ett barn fara så illa som många av de här gör i samhällets iver att låta dem bo med sin biologiska förälder.

En gång är ingen gång kanske, men två, tre, fyra...? Hur många gånger måste ett barn fara illa innan vi säger att nu är det nog? I min värld räcker det med ett par gånger. Om ett barn far illa, så ska vi ge det barnet rätten att slippa testköra skräpföräldrar gång på gång. Byt ut föräldrarätten mot barnrätten, rätten att få vara någons barn, någons riktiga barn, där man får känna sig trygg och älskad. Många knasiga beslut (beslutet att skicka lilla Hadile till Frankrike till exempel) skulle försvinna då.