När en vårdcentral i Jönköping skulle anställa en läkare (vi kan kalla honom "läkaren"), kollade man som brukligt med socialstyrelsen om läkaren var lämplig för sin yrkesutövning. Socialstyrelsen hade inget negativt att anföra trots att läkaren hade nästan 200 polisanmälningar mot sig. 200 polisanmälningar måste väl ändå kunna ses som en viss indikator på olämplighet och borde väl ingå i en bedömning av läkarens lämplighet? Som man brukar säga: 100 anmälningar är inga anmälningar, men 167 är en vana.
Om socialstyrelsen visste om anmälningarna är det ju skandal att man inte delgav vårdcentralen informationen, men högst antagligen hade socialstyrelsen inte tillgång till denna information och det är där det orimliga finns att hitta. Samordningen mellan myndigheter i Sverige måste bli bättre för ett effektivare samhälle. Mycket har långsamt börjat göras för att samordna mot till exempel kriminella mc-gäng, men går det tillräckligt snabbt? Tar skatteverket sitt fulla ansvar i kampen mot identitetskapningar? Delger polisen i tillräcklig utsträckning utomstående myndigheter information i kampen för det god samhället?
Det råder ett revirtänk som kombinerat med ett integritets-daltande lätt leder till att vi missar målen. Sveriges statsorgan måste få tydlig målbeskrivning och samordning. Vi måste ha myndighetspersonal som ska fråga sig om någon annan kan gagnas av uppkommen information och snarare delar med sig för mycket än för lite.
Detta gäller nationellt för att komma åt stora och små skojare, men även på ett internationellt plan för att strävja organiserad brottslighet och terrorism, som sällan låter sig begränsas av nationsgränser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar