Keso-Fejs-Glenn

Jubileum

Kära läsare. Detta blir mitt 100de inlägg på bloggen och det känns fint att få göra det från min tillfälliga förvisning till västkusten, där jag för närvarande befinner mig. Jag är där jag trivs bäst och den trogne läsaren vet att detta inte indikerar en geografisk plats. Nej, jag är bland fina vänner, vänner som jag delat glädje, sorg och en hel del lokalförvirring med.

Jag har alltså rest 4 timmar med tåg för att spendera två dagar i goda vänners lag. Om det var värt det? Redan under fredagskvällen hann vi med att skratta och gråta under det att vi gjorde narr av varandras olika dialekter, åkommor och vissas totala brist på lokalsinne. Jag känner mig tvungen att dela med mig av en anekdot på just detta tema: När vi på Stockholm centralstation, spår 10, hade satt oss på tåget, utbrast min hustru (som nyligen påpekade att det hade varit ont om humor på bloggen) "oh nej, nu kommer vi åka baklänges!" detta uttalande var i sammanhanget världans underhållande, då det inte överensstämde helt och hållet med verkligheten och ni som kan Centralstationen vet att det kräver en ganska grav lokalsinnesförvirring för att kunna tappa bäring just vid spår 10. Så tack, kära hustru, för att du underhåller oss idag.

Tragiskt nog är min hustru i just detta sällskap inte den mest riktningsutmanade. Vår värd (vi kan kalla honom Keso-fejs-Glenn) bodde under vår tid i San Diego exakt tre svängar bort från mig. Trots detta hittade han inte efter ett år hem till mig. Han fick alltid fråga sin sambo Sidrik om var han skulle svänga. Han uppmanade alltid Sidrik att inte skvallra för mig, vilket per automatik gjorde att jag omedelbart blev informerad om det inträffade. Anledningen till att han kan kallas Keso-fejs kanske ska förtydligas också. Det var hans hustru som påpekade helt nyligen, att han ju inte kunde gå ut med skägget fullt av Keso. Ja, det är inte lätt i den här åldern, när vi börjar bli lite gråhåriga.....

100 inlägg. Jag har tidigare pratat om att gubben kan få vara både allmängiltig och personlig, politisk och tramsig. Inte vet jag hur gubben ser ut om ytterligare 400 inlägg, men idag är bloggen odefinierad och det känns befriande. Jag yrar och babblar på och på något sätt blir det underhållning av det hela. Jag har kul av att skriva och det verkar som att ni åtminstone inte mår fysiskt illa av att läsa det jag har att delge.

100 gånger har jag alltså nu bett er att lyssna på vad jag har att säga. Ibland har det kanske lockat till skratt men ibland har det nog varit rätt slätstruktet. Alltid har jag dock velat få något sagt. Det är min avsikt: att säga något som jag tycker bör sägas. Det kanske inte alltid är revolutionerande och det kanske inte alltid är unikt, men om allt jag skrev var alltför unikt, skulle ni följa mig då? Vi måste ju dela en och annan uppfattning och även missuppfattning, annars skulle ni ju snart överge mig: "Gubbjäveln har ju inte ett rätt. När blir det outfit of the day? Nu steker jag gubben (säger kidsen 'steker' fortfarande?) och går tillbaka och läser Kissie."

Jag tror och hoppas att många läsare känner att jag är rimlig och kanske väcker jag en och annan ny tanke hos en eller annan själ då och då. Vad vill jag få sagt idag, då? Jo det handlar om det här med vänner. Livets lyckas byggstenar är familj och vänner. (Tyvärr blev jag tvungen att försumma familjen den här helgen och missade då att ta farväl till min kära gammelmoster, som har varit en viktig del för vår familj så länge. Tack för allt, kära K.)

Vänner som ger energi. Vänner som man vet på förhand kommer att bjuda på sig själva förbehållslöst. Det är receptet på en bra helg och vi har alla ingredienser.

Jag vill avsluta med att hylla den digitala tidsåldern. Som ett antal gånger förut, så glömde min slarviga hustru att påminna mig om att inte glömma mina insulinsprutor mest överallt. Den här gången var det SJ som blev ett par sprutor rikare. Fantastiskt då, att jag kan uppsöka ett apotek och hämta ut nya sprutor var som helst i Sverige.