Om tandläkare

Det kan inte komma som någon överraskning för den trogne läsaren, att jag ser det som mitt livsmål att uppfostra medmänskligheten. Hur det kommer för den otrogne läsaren, det vet jag inte, men kanske inte som en överraskning där heller.

Min uppfostringsgevärsmynningsflamma riktas nu mot släktet tandläkarna, som måste lära sig lite om optimism och uppmuntran. Jag har sedan länge lite bekymmer med tandköttet och fickor i sagda kött. Efter ett ganska stort empiriskt underlag i form av fem olika tandläkare kunde jag konstatera att min ångest inför besöken hängde ihop mindre med smärtan och mer med bannor, varningar och suckar som alltid kom med besöken.

Mina tandläkare tävlade i att berätta för mig hur illa det såg ut och fick det att låta som att mina tänder skulle ramla bort om ca 47 minuter. En extra dyster dysterkvist föreslog operationer och diverse utdragningar till fantasibelopp. Till slut frågade jag just denna kvist av dyster natur när det skulle bli aktuellt med löständer. Hon tittade på mig som om jag var mer galen än jag faktiskt är. Inte skulle det behövas löständer! Jag anade oråd och åkte långt bort till min gamla tandläkare. Han sa att min stora käft inte hade försämrats sedan han kikade in i den och att de dyra ingrepp som föreslagits vore helt onödiga. Jag har sedan dess försökt få en förklaring från denna privata tandläkarmotagningen belägen högt uppe i Täby C, men förgäves. Tips: lita inte på denna mottagning.

Där var det alltså fråga om rent lurendrejeri, men mest ville jag ju skriva om attityd. På besök nummer två hos min nuvarande tandsköterska sade hon att "ujujuj, det här har ju inte blivit bättre." "Har det blivit sämre?" undrade jag och fick ett nekande till svar. Då uppfostrade jag henne.

Jag förklarade för henne att jag tyckte att hon var omotiverat negativ och att hon gärna fick komma med råd om vad jag kan göra bättre, men att det fick stanna där. Hennes jobb var inte att trycka ner mig i skorna. Det tog.

Hon vet att jag är rigid i min tandskötsel, så det finns väldigt lite utrymme för förbättring där. Då hände det. Sist jag var i hennes våld, sa hon att här och här har det blivit lite sämre men här och här var det bättre, så det var ju jättebra. Fortsätt som du gör, om än lite noggrannare här och här. Således klagade hon på mig, men i en positiv ton. Det kändes inte längre deprimerande efter ett besök utan det kändes som att vi samtalade. Vi får se vem jag ska uppfostra härnäst.