Jag får också vara trött

"Vänta bara tills ni får barn." "Trött? Du vet inte vad trött är, som inte har barn." "Ja, ni kan ju passa på, så länge ni inte har barn."

Ovanstående är ett axplock av kommentarer som min hustru och jag får och har fått höra ganska ofta. Som med så mycket annat, så skrattar vi oftast bort dem, men det är lite intressant att fundera på vad det egentligen är som sägs. Har barnlösa personer inte rätt att vara trötta? Jag tror till exempel att min hustru ganska väl vet vad trött är, efter mången 14-timmarspass med arga, magsjuka passagerare som fått för mycket att dricka och för lite att äta. Var och en har egna referensramar och rätt till att ibland beklaga sig utifrån dessa ramar. Man behöver inte alltid triumfa med att man minsann har det värre, bara för att man är trött på sina barn.

Är det avundsjuka som gör att föräldrar upplyser barnlösa att de minsann inte som dem kan sova, resa, slappa etc? I så fall vill jag återigen uppmana er alla till att tänka på att barnlösheten långt ifrån alltid är självvald och att många av de där slappardagarna åtföljs av en sorg och längtan till barn. Så lägg ner helt enkelt. Gräset är grönare på er sida också.

När vi nu får vår avkomma i november hoppas jag med samma resonemang som ovan, slippa höra om hur mycket jobbigare det är med två barn eller tre. Vi förbehåller oss rätten att vara trötta, med ett eller inget barn och vi blir inte piggare av att få veta att någon är tröttare än vi.

Jag ser för övrigt fram emot lite barnskrik på morgonen. Det kan ju inte vara värre än morgonens dödsångestladdade piiiiiip från katten Kurts morgonleksak, som hon hade släpat in. Skogsmus blev husmus när dörren stod öppen. Huva! Ja ni läsare vet inte vad äckligt är. Ni har ju ingen katt.