Jag är faktiskt så här glad, Mia Skäringer. Det är ingen fasad, det är äkta.

Mia Skäringer skriver i en krönika i Expressen (http://www.expressen.se/kronikorer/mia-skaringer-lyckofasaden-tar-dod-pa-oss/) om pressen att ständigt vara glad fastän man inte är det. Hennes huvudtes har jag inget att anmärka på. Det måste vara jättejobbigt att känna att man måste sätta upp en fasad för att passa in. Det borde ingen behöva göra. Om man är ledsen, nedstämd, eller deprimerad måste det få synas. Däremot får hennes krönika mig att skriva om något jag tänkt på länge och det är att en massa människor tycks tro att det inte existerar sant och genuint lyckliga personer. I en självgod och förvirrad etnocentrism tror dessa människor att bara för att de personligen inte känner sig lyckliga och tillfreds i dagens samhälle, måste de som tycks lyckliga och tillfreds egentligen bara låtsas. Mia och andra tycks tro att alla människor är långt mörkare än de ger sken av att vara. Jag ska nu berätta att det faktiskt inte förhåller sig så.

Utdrag ur texten: “ibland känns det som om hela livet är ett hetsigt avsnitt av Parlamentet. Komiker som tävlar om vem som är roligast och på tid, fast vi är riktiga människor som försöker bräcka varandra i lycka." Jag förstår verkligen att det kan vara provocerande och jobbigt, men det känns angeläget att få fram att det faktiskt finns människor som inte spelar lyckliga, utan som faktiskt är lyckliga. Jag är en glad skit. Jag försöker inte bräcka någon i min lycklighet. Jag är bara helt enkelt lycklig. Inget fusk.

Mia fortsätter: ” Och titta vad lyckliga vi är när vi bygger ytterligare en altan fast vi redan har tre, för att vi aldrig orkar ligga med varandra längre, för att vi inte kan kommunicera. Bygg in, bygg ut, bygg bort, täck över och bit ihop tills amalgamet gräver sig ner i hjärtat, för nu är det VM i vem som kan hålla upp fasaden bäst och längst.”

Jag börjar förstå att det springer runt en massa människor som tror att sådana som jag är bedrägliga. Jag är ledsen att spräcka bubblan, Mia med andra, men jag och Finis är precis så där lyckliga. Vi bygger en massa, men inte på bekostnad av vår utmärkta kommunikation. Vi håller inte upp en fasad och jag är ledsen om vi visar upp vår lycka så mycket att det provocerar.

Jag har fått nog av att läsa om hur olyckliga eller habila människor tror att alla andra människor egentligen är lika olyckliga eller habila som dem själva, men gömmer sig bakom en fasad. Låt mig vara lycklig. Du behöver inte vara lycklig, men anklaga inte mig för att vara en hycklare. Jag provoceras av att du provoceras - inte av min lycka - utan av vad du upplever som min förljugna lycka.

Mia var glad (på riktigt får man anta) när hon ” blev fullkomligt överöst av brev från kvinnor, för att de plötsligt insåg att de inte var ensamma om sina degmagar." Hon skriver: ”Jag är alltså inte ensam om att tycka att sårbarheten är fan så mycket sexigare än stora vulgära tillgjorda flabb. Så, ska vi sluta och jämföra oss så mycket med varandra och vara oss själva en stund innan vi dör?”

Absolut är du inte ensam Mia, men vi är massor som skrattar stort och vulgärt utan att det är tillgjort. Du ska naturligtvis inte jämföra dig med oss, men missta inte det faktum att du fick en massa positiv respons på din degmage med att alla känner så. Massor med människor har stenhårda magar (absolut inte jag) och har det för att de vill ha det, inte för att samhället kräver det av dem. Människor som kommer ut som lite halvtrasiga blir ofta beskrivna som "äkta". Jag vill härmed deklarera högt och ljudligt att JAG ÄR OCKSÅ ÄKTA! Sorry att du är ledsen Mia, men du måste sluta ta för givet att alla glättiga människor egentligen är trasiga bakom fasaden.

Summa kardemumma: Livet är svårt för många, men vi finns också; vi som bara tycker att det mesta är kul. Vi bygger altaner för att vi tycker att det är kul med altaner och det går att renovera utan att tappa kommunikationen. Låt mig vara glad för tusan!