Rättvisefanatism

Jag gick omkring som man gör och funderade på det här med begreppet rättvisa och att det kan betyda så olika för olika människor. Jag förundrad över hur absolut rättvisa är eftersträvansvärt för somliga. 

Till exempel kämpar många föräldrar eller morbröder eller farföräldrar som djur för att syskon, nevöer, eller barnbarn av olika sorter ska få lika mycket jämt och ständigt. Vi tar julen som ett exempel. Om Kalle får en docka, måste även Lisa, Olle och Rajesh få varsin docka. Jag frågar: varför? För att det är rättvist, svarar en här icke namngiven bloggskrivarmoder. Jo, men om vi tänker oss att gåvogivaren har råd med endast en docka, är det då bättre att ingen får någon docka, eller kan kanske Kalle få en den här gången? Eller om de andra inte är roade av dyra dockor, utan gillar svinbilliga Pokemonkort (Pokemon är väl hopplöst ute nu och således billiga, antar jag. Om inte, låt det passera, vi pratar principer här, vi leker inte "the price is right"), ska vi då känna oss tvungna att köpa 347 pokemonkort för att Olles julklapp ska vara lika uppskattad som Kalles? Naturligtvis inte!

Just detta, att basera en gåvas värde i dess kostnad är för mig fullständigt absurt och stör mig extra mycket i rättvisefanatismen. (Jag kommer för övrigt att skriva mer om det här med dyra och för många julklappar senare i år, men nu håller vi oss till det här med vansinnesrättvisa.) Jag förstår att man som förälder och moster vill försöka ge lika, men jag tycker helt enkelt inte att det är en självklarhet eller viktigt. Springer jag på något som jag vet skulle göra mitt syskonbarn Lisa, måste jag kunna köpa det spontant och ge henne utan att behöva leta kompensationsgåvor till övriga syskonbarn. Så tycker jag. 

Sedan har vi det här oskicket att ge syskon presenter när någon fyller år. Gränslöst curlande är vad det är! Det är väl jättenyttigt att lära barn att 1. världen kretsar inte bara kring dig utan nu var det din brors dag och 2. bli glad för andras skull. Dessa punkter är båda bra byggstenar för den goda människan. 

Så till den givna kritiken: Vad begriper du, gubbe? Ja, vi har "bara" ett barn och avser inte gå igenom vad vi var tvungna att gå igenom för att välsignas med Junior ännu en gång. Jag vet alltså inte vad det innebär att vara tvåbarnsförälder och kommer med största sannolikhet aldrig veta det. Jag förbehåller mig dock rätten att ha principer. Än så länge har vi inte tullat på våra övriga  föresatser vad gäller barnuppfostran vad anbekommer Junior, så jag tror faktiskt att vi även i detta fall skulle vidhålla principen, i den händelse att vi skulle sikta på (förutsäg alltså inte att vi ens skulle vilja ha fler barn) och lyckas med att bli fler. Så det så!