Alla ungdomar vill vandalisera. Husby är inget undantag

Jag känner att jag behöver få ur mig lite mer om det här med Husby. Det som av samtliga människor borde beskrivas som vandalism och (extrema) pojkstreck ges någon sorts politisk betydelse, vilket är helt uppåt väggarna. Vandalernas framfart legitimeras istället för att de kollektivt tas i örat och läxas upp. Polisen hindras i sitt arbete istället för att välkomnas. Detta är helt enkelt inte okej.

Jag bor i ett tämligen välbärgat icke-segregerat område. Jag bor nära en tågstation. Rikemansungar här sparkar sönder busskurar och sätter saker i brand, bland annat vår soptunna. Vandalism och våld sker regelbundet här. Ungdomarna här är inte annorlunda från ungdomarna i Husby. Ungdomarna här är inte ute och luftar sin frustration för att en farbror blivit skjuten av polisen, lika lite som dödsskjutningen är orsaken till förorts-kravallerna. De är ute och vandaliserar för att de är busungar. Jag skäms för att erkänna att jag vet. Jag har varit en busunge. Det är inte svårare än så. När polisen så kommer och läxar upp ungdomarna här i mitt område välkomnar jag dem och ser gärna att de tar i lite extra, jag gapar inte om övervåld och jag står sannerligen inte i vägen när de ska göra sitt jobb.

Att från vuxenvärlden uttrycka någon som helst förståelse för att ungdomarna i Husby och andra förorter lever rövare är att göra dem och samhället en enorm björntjänst. De är som alla andra finniga busungar som tycker att det är festligt att sabba. De är lika lite politiska aktivister som maskerade reclaim the street-fjantar som gömmer sig bakom odefinierade och diffusa politiska budskap.

Salar Rashid skriver på dagens DN debatt att "något moraliskt fundamentalt gått sönder hos dessa ungdomar som tar till sådana radikala och våldsamma metoder." Han skriver om "budskapet för dessa aktioner" och frågar sig varför ungdomarna är "villiga att gå så långt i sitt handlande att de är beredda att sätta eld på sitt eget område". Här kommer svaret: FÖR ATT DE ÄR BUSUNGAR!  Det finns inget budskap. Det är inte "metoder". Det är snorungar som vilka snorungar som helst, bara i en långt större skala än vad vi normalt ser.

Situationen i vårt lands segregerade förorter är högst antagligen långt ifrån bra. Jag vet högst antagligen alldeles för lite om detta. Men jag vet detta: Vandalism är inte politiska budskap. Vandalism är vandalism. Ungar ska veta hut och vuxna ska hjälpas åt att göra dem till goda medborgare genom samtal och exempel.

Jag ger i det här sammanhanget blanka tusan i vad folk har för olika anledningar till att misstro polisen. Jag har skrivit om korrumperade poliser, vilket visar att vi har system och funktioner för att exponera missförhållanden inom polisen. Vi behöver inte kasta sten på polisen för att slå oss fria från några bojor. Vi bor i ett land där lag och ordning råder, där vi som generell regel måste lita på polisen.

En stenkastande ungdom i Syrien är en frihetskämpe. I Sverige är hen ingenting annat än en vandal. Vi måste tillsammans säkra demokratin i Sverige och för att göra det måste vi förklara för våra unga om samhällets spelregler, inte hålla dem bakom ryggen när de bryter mot dem.

Det är faktiskt inte svårare än så. Integrationen, segregationen, orättvisorna och mycket mer är betydligt svårare än så, men vandalism är vandalism, inte kamp. Punkt.