Pappa gråter

Stackars Junior. 

Jag såg på Idoluttagningarna igår kväll (vi spelar in och tittar när vi får tid, vilket med vår nuvarande tv-tittarfrekvens innebär att det igår var dags för avsnittet från 27 augusti) och där fanns en far till en son (som faktiskt snart skulle bli 17, faktiskt) (FAKTISKT!). Fadern väntade utanför auditionrummet och sken upp som en sol när sonen kom ut med guldbiljett i hand. Just att skina som en sol var ett passande sätt att skina, eftersom uttagningen för dagen skedde i Karlstad. Fadern var så stolt. Det syntes. Hade fadern varit en gråtare, då hade han minsann gråtit när han förklarade hur stolt han var. Men han grät inte. Han är ingen gråtare. Han bor i Värmland där snus är snus och woaggarbil är raggarbil och bryllcreme är bryllkräm och dansband är.... tja, ganska plågsamma, men förvisso är de även dansband. I Värmland tänker jag mig att män är män och den typiska Värmlandsmannen gråter inte. Jag borde väl veta, då jag faktiskt varit i Värmland en gång. (Vänligen ana här att jag inte är seriös i min generalisering av Värmlandsmannen, men tillåt för sagda generalisering för ett mått av humor). Så en pappa i Värmland som just bevittnat hur sin son fått en guldbiljett i Idol grät alltså inte. Bra för honom då. Hurra för den stoiske pappan. I rullstol satt han också och kunde ha dragit någon tung grej mellan tårarna om hur han alltid hoppats på en chans för sin son. Helsefyr vad bra gråt-TV det hade blivit. Men inte. Inga tårar, ingen extreme makeover-storry. Han satt som en man, komplett ogråten och såg sin son få en guldbiljett. En far till en helt annan son såg samma sak. På TV. Denna pappa bevittnade alltså någon annans son få en guldbiljett och hur dennes far ler starkt och pålitligt. Pappan framför TVn grät som en Bagge som tappat den nyinköpta semlan. 

Förlåt Junior, men du kommer att få skämmas för mig många gånger under ditt framtida liv. Många. Det kommer att bero på en mängd olika saker, ofta baserat på min fullständiga oförmåga att hålla tyst och låta människor leva i ovetskap om mitt personliga livsöde, min story, min syn på pokeymons betydelse för idrottsrörelsens utveckling. Men ofta kommer det bero på mina tårar. "Jaha då gråter pappa igen, då", kommer du tänka mer än en gång i ditt liv.

Redan innan du fanns hade jag tämligen lätt till tårar och kunde framför allt om jag var bakfull fälla en försvarlig mängd tårar framför en fin filmsekvens. Eller i ett fint samtal med en vän en sen kväll. Eller om jag jag blev ledsen över diabetesen. Eller om det var tisdag. 

Det var före du fanns. Det var på den stoiska tiden. Innan jag blev det under av outsinlig källa till saltvatten som jag är idag. Efter din födelse finns det liksom inga stop. Det gråts till allt det gamla vanliga, men en ny kategori har tillkommit. Den tyngsta. Alla gråtsituationers moder: kategorin "barn vs. förälder". Barn dör från förälder, förälder dör ifrån barn, barn kramar förälder, förälder stolt över barn, barn säger till förälder att det älskar sagda förälder, barn fiskar med förälder, förälder tänker på barn etc, etc....

Vi är förälder och barn, du och jag. Det kommer att vara fotbollsmatcher där du gör det avgörande målet, musikuppvisningen där du "spelar" klarinett så att glasrutor riskerar att gå sönder, din första julklapp till din mamma, ditt brutna ben, din sovstund med katten Kurt. Jag kommer att vara där och så kommer även tårarna. Alltså, för att få dig att förstå hur illa det är ställt: Jag har redan suttit och tittat på dig när du "äter" gröt och börjat tjura för att du är så fin, för att jag älskar dig så. Det här har faktiskt hänt. 

Pappa gråter lätt, Junior. Kanske är pappa lite för empatisk och inkännande, kanske har pappa i ett tidigare liv varit ett regnmoln, kanske har pappa någon sjukdom (ögoninkontinens). Vad det än är, så säger jag dig här och nu att oftast är det ditt fel. Jag lägger det här på dig, min son. Du gjorde det här, i alla fall eskaleringen till den varelse som får varenda katolsk proffsgråterska att framstå som samlad och rationell. Pappa älskar dig så otroligt mycket och sätter in dig i alla de där situationerna. Det är du som dör i filmen, det är du som blir lämnad kvar, det är du som säger att du älskar pappa (visserligen uttrycker du det som "labjou", men ändå) och det är du som har den där guldbiljetten i din hand. Snälla skäms inte alltför mycket för mig, utan minns att jag gråter för att jag känner och du har fått mig att känna med en absurd intensitet. När du om några år får din guldbiljett kommer jag att hulkgråta med snorbubblor i nationell TV. Stackars Junior.  

Fasen. Lyckades nästan skriva allt ovanstående utan att böla, men bara nästan. Skämmigt.