Tonic

Nyss hemkommen från England har jag några reflektioner som jag måste dela med mig av. Dessa kretsar kring något som ligger mig varmt om hjärtat, nämligen barer, pubar och därtill hörande drycker.

Låt oss först fastslå en självklarhet: Gin och tonic bör väl ändå ses som en mänsklig rättighet? Någon där emot? Bra! Tvärtemot vad man kan tro om man inte är en påläst drinkare som jag, så innehåller dessvärre tonic oerhört mycket socker. Socker är som den trogne läsaren vet lika nyttigt för mig som vigvatten är för Dracula, solljuset för en genomsnittsbritt och som mediautrymme för en ocensurerad Bosse Hansson. Dåligt, kort sagt. Nu strävar ju jag inte efter att uttrycka mig kortfattat, så därför blev det lång sagt. För den otrogne läsaren: Jag har diabetes, därav mitt tjat om socker. Min intolerans mot sagda socker tvingar mig till att begränsa mig till light-läskeblask och här kommer vi till pudelns (eller för all del valfri hunds) kärna: Jag har hittills inte lyckats hitta tonic light i Sverige. Diskriminering och generell tjaskmörtighet! Men i England, förstår ni, där kryllar det av diet tonic, hela Themsen tycks vara gjord av diet tonic, så där har jag fått avnjuta stora lass av den finaste av malariamedikamenter: gin och tonic. Hurra!

Min London-kamrat som vi även här kan kalla Leopold och jag diskuterade även varför det är så mycket mer trevligt liv på brittiska pubar jämfört med på svenska. Den brittiska puben är full av folk, full av glädje, full av artighet och hänsyn när gammal och ung möts. Det den inte är full av är just fylla. Britten är på puben mest hela tiden och då kan man ju förstå att man inte kan vara plakat bara för att man råkar befinna sig på en pub. Är det bara prisbilden (som tillåter evigt pub-bevistande) som ligger till grund för den civiliserade barkulturen i London, eller ligger det civiliserade pubandet (nytt ord, varsågoda) inbäddat i kulturen? Leopold och jag var oerhört nära en lösning, men då kickade min ginförstärkta diet tonic in och därmed en tämligen fri hållning till stringent resonemang, så vi kom inte så mycket längre, men avser fortsätta våra studier så fort tillfälle ges. Trevligt är det i alla fall på brittiska pubar.

Drycken i London avnjuts med fördel tillsammans med mat, i England gärna i formen av en panerad fisk, världens godaste indiska mat (ja, jag har varit i Indien), eller valfritt etniskt kök. God mat finns det gott om och jag gjorde mitt bästa för att kunna matcha Flodis magomfång. Jag kom inte riktigt ikapp, hoppas och tror jag. Det var därför troligen inte mig som avsågs när hotellreceptionisten uppgraderade oss till en king size-säng med kommentaren att magen ju måste få plats. Det var troligtvis inte ett enda av mina många dolda handikapp som gjorde att vi fick gå till den kö-befriade rullstolskassan på Primark. Kort sagt: Jag kommer hädanefter alltid resa med min gravida fru. Flodis opens doors y'all!

Min kära hustru har med 8-månadersmagen som tacklingskudde för min skull sökt London runt och hittat nyckeln till min fortsatta överlevnad i u-landet Sverige. Hon har sett till att vi kunnat hembringa smak-essens till vår sodastream av smaken.....ni gissade det: DIET TONIC!!! Fortsatt njutning ligger framför mig. Vi har redan sedan tidigare säkrat Fidel Castron genom direktimport av diet ginger ale-essens från USA. Det kostar på att vara alkohol-konnässör med ett sockerpräglat handikapp.

Jag lyckades i London även träffa själva instigatören och inspiratören till mitt bloggande. Han bor numera i Kanada, men var på besök i Sverige, men på weekendresa till London. Denna kamrat klagade på att han ännu inte har tilldelats ett alias. Så nu tycker jag att vi kan kalla honom Claude-Kristian.

Jag vill tillägga att jag per drinktillfälle begränsar mig till en spritdrink och håller mig sedan till öl, vin och vatten. Skål och trevlig älg!