Om silleländet

Nu närmar den sig, kära läsare, den egentliga svenska nationaldagen, dvs midsommarafton. Vad härligt det ska bli med folkdräkter och umgänge. Med denna högtid följer för mig dock ett stort livstrauma kära läsare och det är att jag varje år mentalt förpassas till barnbordet. Jag erkänner härmed att jag är en som inte i allas ögon är riktigt svensk. Här kommer det:

Jag gillar inte sill. Nej, det är för milt. Jag avskyr sill. Vad tusan, människor vi har kylskåp nuförtiden, vi behöver inte...! Nej jag lovade mig själv att inte bli för uppeldad. MEN RÅ FISK I SPAD! Nej, lugn nu gubbe. Det är ju ändå bara en dag på året som du med skam i blick får be de riktiga vuxna skicka köttbullarna redan under det småkalla. Nej JUST DET! Så är det ju inte alls. I vår patetiska brist på fantasi har vi tydligen (utan att jag fick rösta) gemensamt beslutat att det som är gott på midsommar måste ju vara minst lika gott på jul och påsk. Vi slänger bara in en julöl vid det ena tillfället och ett lamm vid det andra, så blir det tillräckligt annorlunda.

Sill! Vi orkar inte steka fisken och vi orkar inte hitta på lite olika mat för olika tillfällen. Hur lata är vi som folk, egentligen? Jag är trött på all sill! Jag ska fasen göra en Almqvist och abdikera. Säg till när Iran har slutat vara ett land styrt av låtsasreligiösa dårar, så flyttar jag dit och äter god mat, tillagad mat. Inte rå fisk i spad. 

Ovanstående var ett så kallat raljant kåseri och skall läsas som en humoristisk text. Jag avser inte flytta till Iran och tänker inte rösta för ett förbud mot sill när jag ställer upp till riksdagsinval. Vidare vill jag för formens skull gratulera alla er (Finis inkluderad) som har begåvats med smaklökar som egentligen var reserverade för späckhuggare. Ni ska få njuta av er råa fisk i spad utan att jag muttrar allt för ljudligt. Skicka prinskorvarna.