Om plånbok, holländare och Juniors språkbegåvning

En vän till mig som bor i Holland (vi kan kalla henne Gretchen), satt igår morse fast i ett långsamgående tåg. Som om det inte var nog svårt med att vara invandrare i ett land fullt av träskor och sen till jobbet därtill, hade hon ingen gubbkrönika att läsa. Oacceptabelt, men det har på sistone varit lite brist på nyhetsrapportering av det slag som tarvar en gubbuppsträckning. Jag har haft samma abstinens som ni har, kära läsare. Ni är inte ensamma. 

För att Gretchen inte ännu en morgon ska behöva sitta och vältra sig i sin tulpankryddade misär helt utan gubbsällskap, skriver jag några rader av det som rinner ur min förvirrade hjärna så här på studs. 

Jag läser med stor stolthet i dagens blad att Thailand numera inte ens kvalar in på topp tio som resmål för svenskarna. I sant gubbig senfärdighet avser jag därför att bli resereporter i sagda land i början på nästa år. En riktig gubbe läser inte in modesvängningar och annat trams, utan agerar på det sätt som han anser rätt, riktigt och lite lätt irriterande. Därför: Jag, Finis och Junior kommer att spendera en månad i just Thailand. Biljetter är köpta och hotell är bokat. Ska ta en Hermods i Ryska för säkerhets skull och sedan är vi redo för Koh Chang. Nu behöver ni inte resa dit, ni övriga 5-8 personer som även ni inte besökt landet. Jag kommer att berätta hur det är på ett så målande sätt, att ni kommer att uppleva att ni är där, att det är ni personligen som gnyr över för stark mat och gnäller över bristen på sockerfritt godis och värmen, fukten och annat okänt. 

Helgen som gick var turbulent i det att jg förlorade min plånbok. Efter att ha vänt upp och ner på hela huset (förutom en öppen låda just där jag tog av mig byxorna som innehöll plånboken) ansåg jag mig nödd och tvungen att förlustanmäla allt innehåll, inklusive körkort. Igår vände vi så uppochner på den där sista lådan, där vi redan initialt borde ha anat att plånboken fanns och hör och häpna, där var den! Lätt irritation och vi får se nu om jag lyckas annullera min förlustanmälan av körkortet. 

Sedan Junior föddes har jag försökt att i så lång och bred utsträckning som möjligt prata engelska med honom. Det var därför härligt att i helgen se honom dregla på engelska på Finis kusin från Kanada. Vi umgås väldigt mycket på engelska och detta är den stora orsaken till att vi vill bjussa Junior på tvåspråkighet. Det, samt att jag vill slippa se dubbade animerade filmer, ska erkännas. Junior kommer att börja på internationellt dagis om ca ett år och då slipper jag stå för språkundervisningen. Då får det bli Junior som upplyser folk om att det inte heter "me and my cousin", utan "my cousin and I."

Ha en härlig onsdag. Gör den lite finare genom att le mot en främling.