Lycka! Jag hade glömt bort att Israel inte begränsar sina kulinariska gåvor till hummus och flaflaffel (vet att det heter falafel, men smaka på mitt ord flaflaffel några gånger och säg mig därefter att det inte är ett underbart skönt ord. Jag vågar dig. I dare you). De gör dessutom en himmelsk espresso. Ja, antalet begränsas förstås inte bara till en, utan varenda espresso jag druckit här har varit himmelsk. På en vanlig bensinmack hittar man en kopp av det egentliga svarta guldet som överträffar allt jag fått i den vägen i Sverige.
Vår morgon inledde vi på vårt stamhak (dvs det enda stället vi frekventerade även sist vi var här) Mona Beach. En "enkel" Israeli Breakfast bestående av bröd och ägg i vanlig ordning, men även avokadoröra, tahini, tomat- och gurksllad, feta, oliver, kattmat (tonfisksallad), yoghurt, etc.... Allt overkligt färskt och fräscht.
Jag ligger nu på den wifi-försedda stranden och skriver under det att Finis är ute och rullar med Junior, som har lite svårt att hitta dagssömnen med alla nya intryck. Stranden är ren, tempot lojt och det finns just inget att klaga på.
Vänner (som jag betraktar er alla som). Jag har hittat glädjen i att skriva. Jag har kommit till insikt att jag inte ska anstränga mig så hårt för att hitta ämnen som jag tror ska engagera er. Jag tar ändå så ofta fel. Jag har blivit överraskad av ris ofta och lika överraskad av ros. Jag känner er helt enkelt inte tillräckligt bra för att veta när ni ska hålla med Gubben och när ni kommer att tycka att jag är aningens dum i huvudet. Därför har jag beslutat att skriva endast av den anledningen att jag faktiskt älskar att skriva. Jag njuter av att formulera meningar (ofta med långa parentesinstick, ibland med längre) som ligger rätt i kanelbullen och som ni förhoppningsvis finner njutningsfulla att läsa. Om det sedan är ett angeläget ämne; så mycket bättre, men jag vill inte låta bli att skriva när jag är skrivsugen bara för att det just den dagen inte kom något rasistiskt uttalande från någon ledande eller förlorande Sverigedemokrat. Som idag, då jag skriver om just inget annat än om en espresso och om varför jag skriver.
Tack för att ni läser och än större tack när ni delar med er och sprider bloggen. Gubben vill fortsätta växa och jag behöver er hjälp att nå ut. Njut av vadhelst för väder ni må ha och kom ihåg att älska mer än du hatar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar