Den tämligen nya påven (han har valt att vi kan kalla honom Franciskus) har härom dagen sagt något om homosexuella som är inget annat än oerhört och doktrinsomvälvande, men som för mig varit väldigt självklart väldigt länge. Nej, han har inte godkänt användandet av kondomer, kvinnliga (förlåt "av kvinnligt kön" kanske man ska skiva i detta sammanhang för att vara tydlig) präster, eller tagit bort den vansinniga uppfattningen att homosexualitet är en synd. han har dock i ett enda uttalande markerat vad synd innebär för vårt eget agerande här i jordelivet; för hur vi människor ska hantera andra människors synd. Påven med stort P har helt enkelt markerat att vi människor inte har ett jota med att döma folk, ens om de begår vad vi tror är en synd.
Påven sade nämligen igår under en presskonferens att det inte är människans eller kyrkans roll att döma. "Om någon är homosexuell och söker Herren med god vilja, vem är jag att döma..." Han tillade att homosexuella inte bör diskrimineras och bör integreras i samhället. (http://www.dn.se/nyheter/varlden/paven-forsvarade-homosexuella)
Som jag skriver ovan (hehehe 'ovan där'); än är den katolska kyrkan långt ifrån ok ur ett modernt (även kristet) perspektiv. Homosexualitet är en synd i dess ögon och jag förstår att man som homosexuell lätt kan tycka att påvens uttalande inte går långt nog och att han därför inte förtjänar våra glada tillrop. Jag kan helt visst inte sätta mig in hur det är att tillhöra en så exkluderad grupp som homosexuella och kvinnor (kvinnor får fortfarande inte bli präster i den katolska kyrkan) utgör, men jag ber er ändå att se hans uttalande ur ett katolskt perspektiv. Syndstämpeln kan komma att tas bort så småningom, men redan i detta nuet har påven slagit ett oerhört viktigt slag för att låta det sanna kristna budskapet gå fram, det som Jesus pratade om, nämligen att se till att vara läckra mot varandra, mot alla, oavsett om de har lepra, är fattiga, gillar tjejer fast de är tjejer, är av annan hudfärg, tror på annat sätt etc....
I min läsning av Kristus budskap (budskapet om en Gud som tänkt till lite sedan Gamla Testamentet) är det så här enkelt: Det finns kanske en rätt tro, det finns kanske ett rätt sätt att vara, det finns kanske fel mat att äta, eller fel instrument att spela (dragspel, det måste vara dragspel), men om man tror "fel" eller är "fel", så tar Gud hand om dömandet. Hen behöver inte din hjälp. Hen är Gud. Det är inget fel att gå runt och förkunna vad du upplever som den sanna tron. Kanske tycker Gud till och med att det är toppenbra att du gör det, men jag är ganska säker på att alla pluspoäng du skrapar ihop på att missionera, de försvinner i ett bums i samma sekund som du skriker hora till en flicka som vill ha rätt till abort för att hon blivit våldtagen. Du hamnar lika säkert på minus om du ens tänker att en homosexuell medmänniska är mindre värd än du. För även om det nu skulle visa sig att det nu av någon outgrundlig anledning faktiskt skulle vara en synd att älska en annan människa bara för att både den som älskar och älskas har varsin snopp, så är synden att inte älska din nästa, synden att hata, att döma så mycket större. Så tror jag och det tror jag stark på.
Det vore naturligtvis än mer relevant och banbrytande om uttalandet hade kommit från påvens motsvarighet i den Rysk-Ortodoxa kyrkan, patriarken. Detta är nog tyvärr inte att vänta, dock och det är djupt olyckligt. Genom att inte ta en modern och kristen syn på homosexualitet, gör sig den inflytelserika Rysk-Ortodoxa kyrkan skyldig till att passivt och aktivt underblåsa de ytterligt obehagliga homofientliga strömningarna i landet. Kanske om kyrkan protesterade skulle inte Duman ha röstat igenom den lag som förbjuder "homosexuell propaganda", en lag som ger nazister och andra personer som väljer hat framför kärlek carte blanche för att begå de mest vidriga handlingar mot homosexuella, något jag skrev om härom dagen.
Det är inte minst med tanke på utvecklingen i Ryssland, samt med tanke på hur flera Pride-event i Europa har blivit attackerade, påvens uttalande är så viktigt, så stort, så häftigt. Påven Franciskus den Läckre (som han nu bör benämnas) har i ett modigt uttalande försökt förmå sina följare att överlåta dömandet till Gud. Han kommer inte att lyckas med att få med dem alla, eller kanske inte ens majoriteten, men han har sått ett frö till att leda den katolska kyrkan bort från hatet och mot att bli ett samfund som faktiskt följer Jesu budskap, till att bli en kyrka där kärleken är det största. För detta får påven min helhjärtade beundran och kärlek och jag hoppas att detta är starten på något sant stort. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar