Efter en helgs gräsänklingsskap hämtade jag igår kväll Finis och Junior vid flygplatsen. Nej det är inte detta upphämtande eller återvändande som utgör mitt personliga helvete, snarare tvärtom. Jag svävade som på små moln av bearnaise där och då och ända fram till just för några minuter sedan. Till och med nattens magspark och två käftsmällar kändes mysiga, för de kom ju ändå från lille söte Junior (hävdar Finis å det bestämdaste).
Medans de var borta besökte jag en billighetsaffär (vi kan kalla den Underskyffelsfirman) för att köpa några förnödenheter. Där såg jag en liten pianoliknande sak och eftersom junior gillar lite för mycket att hamra på mitt elpiano, tänkte jag att detta kunde vara en bra investering i hans musikaliska fostran. Att flytta bort dreggelmaskinen från min skatt elpianot var prioriterat, så mot bättre vetande (eller något vetande överhuvudtaget faktiskt) inhandlades den färgglada lilla tangentbeprydda tingesten.
Så nu för några minuter sedan hände det. Jag minns det som vore det nyss och scenen utspelar sig gång på gång i slow motion inför mitt inre. Jag hör mig säga (whale style) till Finis att "jag har ju köpt en ny leksak till honom". Hon går fram, slår på och ger till Junior och kakafonin utbryter. Vad tänkte jag?! En present som oftast levereras i ren djävulskap till andras ungar och som då åtföljs av ett elakt leende riktat mot föräldrarna köper jag in till mitt eget hem!
Den lilla tingesten har ljud. Alla ljud. På samma gång. Och de slutar inte. Någonsin. Dessutom låter inget på något som helst vis som det utlovade djuret eller instrumentet. Som en liten extra bonus så sitter volym- och tempoknapparna mitt bland allt annat, väl åtkomliga för Anti-Mozart och han hittar dem med vansinnig precision hela tiden. Inte volym och tempo ner, utan självklart bara upp.
Helvetet finns och det levereras i en trevlig, färgglad liten musikbox. Nu flyr jag till jobbet. Varsågod Finis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar