Ditt leende alstrar energi

Ni vet hur jag mest hela tiden tjatar om att ni ska le mot varandra? Jag tänkte fortsätta att tjata om det. Le. Le. Le. Le. Le. Le. Le..... Nej, kanske är ni värda lite mer substans än så. Då kör vi igång. Inledningsvis vill jag vända mig mot det så vanliga antagandet att det skulle gå åt mer energi att se sur ut än att le. Detta tror jag är rena snicksnacket, för att inte säga struntprat, om man nu vill slänga sig med dylika kraftuttryck. Det krävs i alla fall för mig en ansträngning för att komma ihåg att le när man går i sina egna morgontankar. Men jag gör det, jag försöker komma ihåg att le, eftersom ett leende enligt mig kanske drar mer energi än en vanlig, hederlig svensk surpendlarmin, men leendet genererar så mycket mer energi än det kostar att skapa det. Ett mottaget leende alstrar energi, ett leende kan göra att en annan människas dag går från trist till kul, såvida det inte misstänks att personen som ler mot en är en full, galen pervogubbe. Då blir det bara otrevligt och nervöst. Lite kladdigt. 

Min 9 månader gamla son, som vi här i bloggen har valt att kalla Junior riskerar dock inte att bli tagen för pervogubbe och förhoppningsvis inte heller galen eller full. Detta trots att han ler, strålar och skrattar mot precis alla han möter. Faktum är att en enig kår vuxna som har haft nöjet att få möta honom intygar att han är det gladaste barn de mött och jag och min hustru Finis (tidigare Flodis) kan bara hålla med och njuter av vår härlige charmör med stor tacksamhet.

Ovan nämnda Finis (det var ju helt nyss. Du kan väl inte ha glömt att det är min hustru jag pratar om?) skrev igår på sin Facebook-sida:

"Junior och jag är ute och åker buss och som vanligt så söker Junior upp första bästa person och fyrar av sitt charmigaste leende. Då säger farbrorn (föremålet för avfyrat leende Gubs. anmärkning) 'här åker ni omkring och sprider glädje'. Underbart!"

Underbart var ordet, sa Bill. Underbyxa, sa Bull (oklart varför). Det här tyckte jag var så fantastiskt mysigt, fint och underbyxa, att jag kände mig manad att dela med mig till er, kära läsare. Juniors leende spred glädje. Farbrorn (som jag tycker att vi kan kalla Nelson) blev glad av Junior och Nelson delade å sin sida med sig av sin glädje till Finis och nu blir ni glada av att ni känner att jag sitter och storler när jag skriver detta. Smaka på ordet sprida i denna kontext. Det är enkelt att just sprida glädje. Glädje smittar nämligen och det finns få sätt att vaccinera sig mot den smittan. 

I somras uppdagades denna sanning för en till mig närstående 9-åring, som under de sju år jag känt honom inte har gjort sig känd för att slösa med leenden, i alla fall inte mot mig eller Finis. Jag och Finis har kännt att relationen till 9-åringen snarare har präglats av trulighet än sprallighet. Så i sommar när vi alla var hos min svärmor, tillika 9-åringens mormor, kom han springandes till mig och sa: "Jag log mot Junior och han skrattade tillbaka." 9-åringen själv storlog när han berättade detta för mig och jag passade på att berätta att detta fenomen gäller de flesta människor man är glad mot. Le och du får ett leende tillbaka (gott om undantag finns, jag vet). 9-åringen fortsatte att söka Juniors leende och fick det varje gång. Efter en dag av ömsesidiga leenden vågar jag (modig som jag är) påstå att 9-åringen numera är betydligt gladare och tillmötesgående än tidigare och det är riktigt kul att vara i hans närhet rent ut sagt hela tiden. 

Glädje är en billig gåva att sprida. Det kostar ingenting att le och ju fler gånger vi ger av vår glädje och ju fler som ger, desto mer har vi tillbaka. Leendet, det trevliga bemötandet, är den viktigaste ingrediensen och den bästa start vi har för att skapa det goda samhället. Ut nu och sprid glädje. Någon kommer kanske att tro att du är full eller galen, men de flesta du möter kommer medvetet eller undermedvetet må lite bättre av din enkla insats, en insats som är gratis. Testa.