Säg till och låt andra säga till ditt barn

Jag läste i tidningen idag att många föräldrar inte tycker att andra ska tillrättavisa deras barn. Knappast en nyhet egentligen, men någonting väl värt att ta upp för yours truly.

Vad är det egentligen som gör att en människa blir så övercurlande att det är viktigare att ens barn skyddas från obehaget att bli tillsagd av en annan vuxen (jag tror föräldrarna i fråga skulle svamla om barnets integritet) än att barnet i fråga lär sig att bli en god medborgare? Fruktar man att barnet tar faktisk skada av tillsägelsen eller är det ens egen stolthet man skyddar?

Jag förstår det verkligen inte. Jag hoppas att Junior blir en välartad pojke, men om han blir hopplös vet jag hur effektiv "främlingens förmaning" är. Jag har själv varit främlingen som gett den utmattade modern en stunds respit genom att upplysa minimonster om vikten av hänsyn och omtanke gentemot andra på bussen/tåget/flyget. Jag vet till och med om föräldrar som bett främlingar om dylik hjälp.

Att tillrättavisa någon annans barn behöver inte uppfattas som kritik mot föräldern. Det bör istället uppfattas som stöd till densamme. Varje insiktsfull människa vet att inte ens den bäste föräldern inte alltid förmår att styra det bångstyrigaste av barn, men kanske kan främlingen. Varför tacka nej till hjälpen?

Ett av vår tids stora problem är att barn inte har en inneboende och grundläggande respekt för vuxna. Detta skapar bekymmer i skolan där lärare möts av trots och tjafs och därmed skapas en miljö som inte lämpar sig för inlärning. Kan det faktum att barn inte är vana att ta tillrättavisningar från vuxenvärlden vara orsak till detta? I alla fall kan det inte underlätta. Jag tänker fortsätta att ta ansvar för samhället och assistera i uppfostran av våra gemensamma barn. Jag riskerar att få en tillrättavisning av den förnärmade föräldern, men jag tar den risken. 

Tips till er som vill bli en tillrättavisande främling: Lyssna efter barnets namn innan du tilltalar det, tala därefter vänligt med hen och skäll inte, utan försök få barnet att förstå varför det inte kan bete sig som det gör: "Rutger? Hej. Ser du alla tanter och farbröder som sitter framför dig. De och din mamma är trötta och det skulle vara jättetoppen om du kunde hjälpa dem att få en lugn och fin busstur. Om du skriker och busar, så kan vi inte ens höra vad vi tänker, så skulle du kunna vara en jätteduktig pojke och sitta ner och prata med en röst som bara mamma kan höra?" Funkar oftast. Kom ihåg att le mot Rutger.