Vår sista dag i Thailand närmar sig sitt slut. Vi har spenderat två dagar i Bangkok, där vi har shoppat och åkt lite på floden. Imorgon klockan nio trettiofem lyfter planet hemåt och mina tankar kretsar allt mindre kring den fantastiska månad vi haft här och alltmer kring den stundande helsikesresan hem och hur vi ska få Junior att hantera den bättre än han hanterade hitresan.
Några saker står klart. Han måste sova när han måste sova. Det går inte att bara låta honom hållas och tro att han ska somna helt plötsligt av sig själv. På resan hit kvittrade han omvartannat som de hysteriska utbrotten blev allt värre. Bättre att ta ett utbrott och "tvinga" honom till sömn än tusen utbrott och ingen sömn. Bildskärmar ska stängas av, föräldrarna ska ingiva och utstråla lugn och låta honom hojta ett tag tills han somnar, även om detta stör andra passagerare.
Viktigaste upptäckten vi gjort om Junior och hans resande dock är att han måste sitta eller still för att kunna bejaka sin trötthet. Så har vi till exempel märkt att om vi har honom fast i vagnen somnar han till slut, varesig vagnen skjutes eller befinner sig i en disco-tuctuc. Om inte helt fast, så slingrar han sig ur. Detta är problematiskt med ett hyperaktivt barn i knät. Även om vi har tur och får ett säte till honom räcker inte det lilla flygbältet till för att hålla honom på plats. Vad göra?
Jag googlade och fann ett snillrikt system att köpa online. CARES (Child-Aviation-Restraint-System) som ni kan se på bild 1 nedan. Problemet är att jag inte hinner införskaffa ett, så frågan återstår: Vad göra? Vad skulle McGyver göra?
Jo!: Under resans gång gick en av våra ryggsäckar sönder. Jag har av denna tillverkat en egen CARES, eller VÅGEF (Våga Genera Finis), som jag kallar mitt system. Resultatet kan ni se nedan och om Junior får ett eget säte ska jag fylla på med hur det gick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar