Jag har ikväll varit ute på stan med min bror och min far för öldrickande, filosoferande och intagande av en fantastisk hamburgare på oljebaren i Stockholm. Kvällen har varit supertrevlig med både ytliga och djupare funderingar. När vi slutligen avslutade hemma hos mig kom jag och min far än en gång in på diskussionen om mitt bloggande i synnerhet och mitt generella skapande i allmänhet. Jag är ju inte bara bloggare. Jag har för all del en inkomstbringande sida av mitt liv utöver allt det kreativa, men jag driver ju likafullt en blogg, jag bråkar med troll på Twitter och har till och med vissa musikaliska ambitioner (ett par låtar på Spotify under artistnamnet "Marten" som jag önskar att Darin vilken dag som helst nu insåg vore toppen för honom). Så frågan infinner sig: Varför håller jag på?
Pappa frågade ikväll just denna obehagligt raka frågan: "Men....... Varför skriver du?" Lätt men svårt. Far läser, till skillnad från många andra i min familj inte bloggen, så det blir svårt att bara hänvisa till ett gäng texter rent generellt. Men hans fråga ska tas på allvar. Varför skriver jag?..... Vad ska jag säga? För att jag jag tycker att jag har något att säga? För att jag tror mig ha en unik förmåga att se igenom skenargument? För att jag gillar att skriva? För att jag är rädd för att inte synas? För att få bekräftelse? När min egen pappa inte intuitivt ser vitsen med mitt skrivande, har jag då något existensberättigande alls på nätet? Min pappa, som jag högaktar så, som jag anser vara så klok och så generellt bra; borde inte han vara med? Vara med och heja på?
Jo, det borde han. Jag är ledsen pappa, men nu blir det kärvt. En pappa är en pappa. Om det så vore rent trams det jag skrev, så borde min pappa åtminstone säga "fasiken, det där har ingen annan skrivit", eller "oj vad starkt du for fram i försvar för de samiska minkarna!". För så funkar det: Vi i familjen stöttar varandra. En förälder till en bloggare säger "bra skrivet" förutsatt att texten inte är helt åt helsike galen, i vilket fall föräldern säger "vad coolt att du satsar på det skrivna ordet." Man kan tänka sig att hen säger "fasen vad du måste ha jobbat med detta" om en musikproduktion, även om låten som avses framkallar rent fysiskt obehag. Det finns alltid något uppmuntrande att säga. Vi står ut med bristfälliga sång- och dansuppvisningar av våra ungar. Vi äter den oätliga kakan, för den bakades av moster Kerstin och vi lyssnar på kusin Torstens klarinettsolo och hejar på, för ingen annan tog upp klarinetten, dansade, eller producerade en låt.
Pappas fråga: Varför skriver jag? Det är en inte helt lätt fråga och det är omöjligt för mig att svara utan att brista en aning i blygsamhet. Jag skriver för att jag tror att mina tankar är intressanta för många, för att jag anses rimlig av många. Jag anses som sansad och modererande av människor som jag i min tur betraktar som intellektuella giganter. Jag räknar mina läsare i hundratal och tusental, men det är erkännandet från de vissa som väger tyngst. Kanske är det dessa smarthuvudens erkännanden som förmår mig att kämpa på. Kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar