Jag skrev igår om att de flesta SD-sympatisörer antagligen inte ser det som problematiskt med minskad solidaritet och humanitär hjälp till omvärlden och jag tänkte utveckla detta lite.
En flitig SD-twittrade som jag brukar tjafsa med skrev "Varför anses det kontroversiellt att prioritera de svenska medborgarna och Sveriges framtid? Hur kunde det gå så långt?" För denna Twittrare och många med honom är det alldeles självklart att det är viktigare och riktigare att hjälpa de svaga i det svenska samhället än personer utanför vårt lands gränser.
Vi har blivit så vana vid tanken om Nationalstaten, att vi aldrig ifrågasätter en så självklar tankevurpa som den om kärleken till okända Sven.
Låt mig utveckla: Sven i detta tankeexempel har det svårt. Inte lika svårt som ett barn som flyr undan bomber och granater, men likväl svårt. Han är direkt fattig och behöver hjälp för att få tillvaron att gå ihop. Han har aldrig haft ett jobb och aldrig betalat skatt. SD-sympatisören tycker att det är en självklarhet att hjälpa Sven, men inte Ahmed, som inte har vatten för dagen, eller som flyt från krig, eller som inte får lära sig läsa och skriva. För vi måste väl ändå prioritera svenska medborgare?
Att säga att vi måste prioritera svenska medborgare låter skenbart oerhört okontroversiellt, men jag bemöter uttalandet med en mycket rak fråga: varför då? Stanna upp och fundera på detta och svara inte bara "MÄH! Det är väl självklart!" Varför det? Jag känner inte Sven. Varför ska min känslomässiga solidaritet med honom vara större än den med Ahmed? Ahmed är lika mycket människa som Sven och lika mycket värd. Jag menar inte att vi ska montera ner all hjälp till Sven och det gör vi inte när vi ökar bistånd och flyktingmottagande. Jag vill bara peka på att det här med vi och dom är en skapad och falsk känsla när vi rör oss utanför vår familj och personer vi verkligen har en koppling till. Det är kul med vi och dom när vi tänker sport. Det är viktigt med nationalstaten när vi tar ut skatt och beslutar om hur vi ska fungera som samhälle. Men att en människa med hjälpbehov borde få mer sympati och uppmärksamhet av dig bara för att ni ä råkar bo inom samma dragna cirkel på ett papper, det är en chimär.
Man kanske kan hävda att Sven så småningom kanske kommer på fötter och då kommer betala tillbaka till Sverige i form av skatt och därför hävda att han av rent egoistiska skäl borde prioriteras. Men Ahmed och hans land kanske också kommer på fötter. Kanske blir landet en viktig handelspartner och Ahmed och/eller hans barn kanske reser som turist till Sverige. Eller så inte. Vi kanske bara har hjälpt en medmänniska, en människa som är som du och jag. Trots att han inte är svensk.
Jag älskar Sverige och vill verkligen inte avveckla nationalstaten. Det är härligt att vara stolt över Sverige, heja på Sverige, skryta om Sverige. Men det innebär inte att det är på riktigt. Det är fortfarande något skapat. Vi är alla systrar och bröder med alla medmänniskor, även de med annan färg och annan religion på andra sidan jorden. Hjälp gärna Sven, men hjälp även Ahmed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar