Ibland infaller långa perioder där jag inte tycks hitta något i nyheterna som får mig engagerad nog att skriva om det. Kanske innebär det att det är en period av en värld av rimlighet, men mer troligt är att det ligger på ett personligt plan, såtillvida att jag inte har gubbkepsen på, så att säga.
För att bryta stiltjen satte jag beslutsamt denna morgon storsegel för att surfa ut i nyhetshavet och hitta något. Jag skulle skriva om en nyhet oavsett om jag kände verkligt engagemang eller inte. Jag skulle helt enkelt välja en nyhet och skriva på.
Jag hittade inget. Inget berörde mig jättemycket. Till slut valde jag det som jag tyckte åtminstone borde engagera mig och det var en artikel om arbetsro i skolan. Kanske är det symptomatiskt att jag nu när jag ska bli pappa, tycker att skolfrågan är viktigast? Till mitt försvar, så har jag ju faktiskt tidigare skrivit om skolan.
Det fascinerande är att nu när jag börjar fundera på vad jag ska skriva om artikeln, står det helt klar att detta är ett klassiskt gubbjävelämne. Under en annan vecka hade jag hoppat på den som en tiger på en skadad gnu. Det är alltså inte dig det är fel på, det är mig. Avsaknaden av nyheter var avsaknad av förmåga att identifiera desamma.
Då kör vi. Håll i er för nu blir det gubbjävligt. Varannan elev anser alltså att de inte får arbetsro i klassrummen. De störs av andra elever som tjattrar, som lägger ner arbetet innan läraren har avslutat lektionen, som inte har med sig material och därför måste få låna, som pratar rakt ut etc, etc. Detta är orimligt! Om jag var förälder till ett av de barnen som stördes, skulle jag känna stor frustration över att mitt barns skolgång sabbas av andra, omotiverade barn. Vi måste ge lärare medel att styra över sitt klassrum (ja jag tycker att det är lärarens rum mer än elevernas), men vi måste även ta oss rätten att blanda in busets föräldrar där det är möjligt. Jag bävar inför juniors skolgång. Hur kan jag ge honom bästa möjliga förutsättningar att lyckas? En strikt regelstyrd skola känns för Flodis och mig som en självklarhet i nuläget, men vem vet vad vi tycker är rimligt om sex år? Kanske blir det jag som är föräldern som ombeds sitta med på en skoldag för att se till att junior inte stör andra elever. Det var ju trots allt alltför ofta juniors pappa som var det störande elementet i klassrummen när det begav sig. Hoppla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar