Vad märkligt det är, hur hårt en persons självbild cementeras tämligen tidigt i livet och hur svårt det är att ändra på den. En person som varit lite mullig i sin start på livet har väldigt svårt att se sig själv som smal ens när hen kommer i smalis-kläder. Personer som var blyga som barn men som nu som vuxna är framåt och öppna, kommer ofta alltid att betrakta sig själva som blyga. Bråkstaken i klassen kommer alltid att känna sig lite som bråkstaken, även trots att majoriteten av hans (inget hen här, då bråkstaken i 97% av fallen är en kille) levnadsår spenderats som en snällis. I det sistnämnda är det dessutom ytterligt svårt att ändra på andras uppfattning om bråkstaken, men om detta handlar inte dagens inlägg, utan om självbilder.
Min egen självbild har justerats en aning under åren, men den bild som har vuxit sig fast som starkast är av en lat, fet, rökande festprisse som sportar så lite som det bara är möjligt och anser att god mat är lika med kolhydrater.
När jag för snart fem år sedan blev diagnosticerad med diabetes (typ 1), lade jag om mitt liv totalt. En del förändringar kom omedelbart, en del lite långsammare, en del förändringar har justerats, men dagens Gubbe är helt klart inte lat eller fet. Alkohol intas idag med stor måttlighet (jämfört med PRE-Diabetes/PRE-Junior). Självbilden är dock instinktivt densamma, även om jag vid reflektion naturligtvis vet att jag lever ett hälsosammare liv än de flesta i min ålder.
Ibland dyker det gamla jaget fram, naturligtvis. Ibland blir det ett glas vin för mycket och suget efter kolhydrater finns definitivt där. Då är det dock så bra fixat, att en diabetiker behöver kolhydrater efter ett hårt träningspass (vi har ju diskuterat kemin bakom det här förut, så jag går inte in på varför här). Därmed har jag ett extra incitament att till exempel jogga hem även fast jag kanske inte är så motiverad just denna dag. Om Finis står där och har laddat upp med en kolhydratsrik middag, funkar det inte att jag ändrar förutsättningarna för dagens planerade mat. Hepp!
Den sista av gamla tidens Gubbes laster som försvann var rökningen. Här hade Finis en stor roll och jag är mycket stolt på hur hon skickligt manipulerade mig och utnyttjade min inneboende vilja att ändra min självbild, något som jag nu redogjort vara smått omöjligt. Men det hindrar inte att vi vill ändra. Nåväl, såhär gick det till: jag och Finis var mitt uppe i vår långa kamp för att lyckas producera ett barn. Finis drack en massa äckliga teer och stack en massa nålar i sig, men inte blev det någon bulle i ugnen. Så en sen, sen kväll när vi hade delat på en Kicki Danielsson-festis rosévin, vågade min hustru beröra det enda tabubelagda ämnet i vår relation, nämligen rökningen. Hon påpekade mycket försynt med en irriterande logik, att hon gjorde vad hon kunde för att förbättra våra chanser att producera avkomma och att jag kanske kunde överväga att börja fundera på att högst eventuellt testa att sluta röka. Visserligen hade läkarna sagt att rökningen inte var en bov i dramat, men kanske kunde det högst eventuellt inte skada att testa? Med sedvanlig ackuratess och oklanderlig retorik (och självfallet helt renons på butterhet) svarade jag: "Det är ju inte så himla lätt." Här kommer Finis genialiska motdrag, presenterat med stor empati och huvudet lite på sned: "Nej jag förstår det. Det år ju liksom lite din identitet att vara rökare." "Det var väl själva.... Inte fasiken är det min.... Sune Mangs...... Hon ska inte komma här och definiera hit och dit......", tänkte jag för mig själv. Där och då bestämde jag mig för att sluta och två dagar senare rökte jag min sista cigarett. Detta är snart tre år sedan. Finis spelade på att jag och många med mig gärna vill förbättra inte bara hur andra ser på oss, utan även hur vi själva ser på oss, vilken självbild vi har. Hon hade naturligtvis fullständigt och solklart rätt. Jag betraktade mig inte bara som en person som röker, utan som en rökare och jag var inte helt medveten om detta innan hon satte ord på självbilden. Jag gillade inte bilden, så jag gjorde det enda jag kunde göra för att ändra på den. Jag slutade röka.
Jag är idag en rökfri nikotinist. Jag nyttjar ingen tobak, men innerst inne ser jag mig själv som rökare. Som rökare och som en soffpotatis. Grejen är att jag inte heller är en soffpotatis längre, utan faktiskt njuter av att röra på mig. En "träningsfri" dag innebär "bara" en 6 kilometers promenad. Hepp! Så långt har det gått, att jag har längtat till det jag och Finis äntligen gjorde igår (nej inte DET. Du har inte just löst gåtan till vår tidigare barnlöshet), nämligen att jogga ihop. Sjukt härligt och jag älskar det faktum att jag tycker att det är så härligt.
Hurra!
SvaraRadera// Hugo