Att väckas av insulinchock

Hon har det inte lätt, min hustru Finis. Inte nog med att hon har en 10 månader gammal son som fortfarande väcker henne ett par gånger per natt. Hon har även en make som ibland inte riktigt läser sin diabetes på rätt sätt och därför pockar på uppmärksamhet. Inatt var ett sådant tillfälle. 

Jag spelade badminton igår kväll i en otroligt varm lokal. Så här fem år in i diabetesen tycker man (jag) att jag borde komma ihåg att värme och utmattning ger ett extra stort uttag ur sockerreserverna i kroppen, men icke.....

Snabb förklaring: Som typ-1-diabetiker för man in artificiellt insulin i kroppen för att ta hand om sockret som ska brytas ner där. När en frisk människa idrottar eller hugger ner ett träd märker kroppen av detta och stänger av insulintillförseln, eftersom kroppen nu behöver sockret för att möta den ökade ansträngningen. En diabetikers insulin fortsätter att käka upp sockret trots att detta behövs för annat i kroppen. Även efter avslutat löp- gym- trädhuggar- eller badmintonpass fortsätter kroppen att tugga i sig socker för återhämtning. Detta vet jag egentligen. Jag är ju bra på det här med diabetes. Men igår gjorde jag en missbedömning av hur mycket mer socker kroppen hade för avsikt att fortsätta tugga i sig efter jag somnat. 

Jag släckte 22.00. Runt midnatt vaknade jag dyngsur av svett, flämtande och det kändes som att jordens dragningskraft hade flerfaldigats. Jag kunde helt enkelt knappt röra en fena, än mindre ta mig till något ställe där socker finns tillgängligt (från och med ikväll kommer det att ligga dextrosol i nattygsbordet). Så jag blev tvungen att be Finis om hjälp. Hon har en speciell diabetesradar, så från fullt sovande räckte det med att jag sa hennes namn, så var hon i full räddamake-mode. Banan och vindruvor administrerades och så småningom var jag ok. 

Jag ville med dagens text visa lite på min vardag som diabetiker (buhuuuu), samt hylla Finis. En klok coach sa en gång: När vanliga människor idrottar gör de en sak; de idrottar. Du som har diabetes gör två saker; du idrottar och du har diabetes. Glöm aldrig det. 

Igår glömde jag för ett ögonblick att jag har diabetes och det straffade sig. Då är det praktiskt att ha gift sig med världens mest fantastiska människa. Tack Finis, för att du hjälper mig när det blir knas och för att du tröstar mig de (förhållandevis få) gånger som jag blir ledsen av att ha sjukdomen. 

Till Arne, min badmintonpartner, tillika favoritbartender, partner in swine, svåger och vän: Nej att försätta sin motståndare i insulinchock räknas inte som ett vunnet set. Resultatet förblir 2-2. Till mig.